Etikettarkiv | Vänta jag ska bara hämta min kvast

Hemkommen man och vedspis och sånt

Så i dag kom min högt vördade make äntligen hem från sin nästan två veckor långa semester på goddamn Bali. Det första vi gjorde var förstås att ge oss på vedspisen. I går kväll var jag nämligen på besök hos grannarna, som inte bara är väldigt trevliga typer utan också har bott på den här gården. Där blev jag upplyst om att det ska sitta ett runt hål i väggen som jag säkert borde kontrollera, och det var på basis av det vi sedan gav oss i kast med spishelvetet.

I murstocken, längst ner vid golvet i hörnet bakom nuvarande flyttbara vinskåp och tidigare väggfasta köksskåp fanns det mycket riktigt ett litet runt hål i väggen. En sotningslucka. Med betydligt mer sot än lucka. Faktum är att det bara vällde ut sot. Det måste ha varit säkert 4 liter. Dessa fyra liter sot skulle mycket väl kunna förklara varför det har varit en smula begränsat drag och varför köket förvandlades till en finsk rökbastu när man tände vedspisen.

IMG_1826-20141111 IMG_1828-20141111 IMG_1830-20141111 IMG_1832-20141111Jag känner mig nu nödgad att tillägga att jag faktiskt hade hittat det där runda hålet i väggen i dag alldeles själv och att det bara var ett sammanträffande att det också råkade vara dagen då min älskade, efterlängtade make kom hem igen. Jag är bara inte helt övertygad om att han verkligen tror på det sammanträffandet.IMG_1833-20141111 IMG_1840-20141111Ja, och vedspisen fungerar ju förstås perfekt nu.

Slutet på en era

Vi har äntligen, efter månader av ångestfyllt väntande, fått vårt förra hus sålt. Det betyder att vi ska ägna helgen åt att tömma det hus som var vårt hem i fem år på de sista sakerna. Och ni vet, man säger ”de sista sakerna” men egentligen menar man två dagars kånkande på grejer man glömt bort att man hade.

Det är väl först nu som jag på riktigt känner att jag kommer att sakna förra huset. Det var ett prima hus och vi hade det väldigt bra där. Barnen undrar också en del nu när vi snart inte kan åka dit ens ibland. Även om vi inte har bott där på över ett halvår har vi ju ändå svängt förbi emellanåt för att kolla att allt är ok (och för att bada i badkaret). Att lämna ifrån sig nycklarna är liksom en helt annan grej än att bara inte  bo där, om ni förstår hur jag menar.

Men det är förstås så det ska vara. Så det borde ha varit för flera månader sedan. Nu kan vi äntligen börja renovera här ute på riktigt. Först ut är köket och badrummet. Och med ut så menar jag ut. Att bli av med de här babybajsorangea köksdörrarna ska bli ett sant nöje.

Om sommarmat och att betala för sina synder

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg

Ett inlägg om häxor och kvinnor så här i Blåkulletider

Jag fick en väldigt intressant fråga från Mia om kvinnans roll i samhället innan häxjakterna och om samhället var mer matriarkaliskt innan. Hur såg det ut när kvinnor ännu fick ha magiska krafter? Blev samhället mer mansdominerat efter inkvisitionen?

År 1486 kom Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som skrevs av dominikanerbröderna och inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer. Den boken sätts ofta som en startpunkt för häxförföljelserna men den borde istället ses i ett betydligt större sammanhang. Varken häxor, trolldom eller inkvisition var nya företeelser och på många vis handlade det inte om magi utan om avvikelser från den rätta katolska tron. Under senmedeltiden (och särskilt efter den stora pesten i mitten av 1300-talet) uppstod mängder av nya religiösa samfund. John Wycliffe kritiserade öppet kyrkan i mitten av 1300-talet och gav upphov till lollarderna. Lollarderna hade ingen gemensam organisation utan bestod av både vanliga människor och högt uppsatta akademiker som menade att kyrkan var korrupt och i behov av förändring. I vad som nu är Tjeckien uppstod hussiterna, Jan Hus följare, på 1400-talet. De ville i likhet med lollarderna reformera kyrkan. Liknande rörelser hade dock funnits tidigare också. Katarerna (som gav upphov till ordet kättare) var en rörelse som började i Frankrike på 1100-talet. Ytterligare en liknande rörelse var valdenserna, efter Pierre Valdes i slutet av 1100-talet, som rent av bekämpade den katolska kyrkan. I flera av dessa rörelser spelade kvinnorna en stor roll. Beguinerna, en rörelse inriktad mot bön, verkade i Tyskland och Nederländerna från 1200-talet och var till för kvinnor. Gemensamt för alla dessa rörelser var att de kritiserade den katolska kyrkan och att de förföljdes för den kritiken.

Valdenserna är kvastflygande häxor.

Jan Hus bränns på bål för kätteri.

När vi nu går vidare och talar om kvinnornas roll har vi alltså en bakgrund av mängder med rörelser som öppet kritiserar den katolska kyrkan och som kyrkan därför försöker bekämpa, ibland med regelrätta krig så som korstågen mot albigenserna i början av 1200-talet och husitkrigen efter att Jan Hus bränts på bål år 1415. Kyrkan strävade efter att få folket att bekänna sig till den rätta läran och den som inte gjorde det kunde dömas för kätteri till döden. Det är inte alldeles enkelt att beskriva magins inverkan på den medeltida världen. Magi, så som många av oss skulle se den i dagen sekulariserade kontext, fanns överallt. Det kunde dels vara små saker, som vissa böner som hjälpte mot särskilda åkommor, reliker med läkande kraft eller rent av transformationen av vinet och brödet till Jesu blod och kropp (som alltså i den katolska kyrkan inte är en symbolisk utan en faktisk omvandling). Brottet trolldom grundades på att någon använt magi för att skada någon annan i en värld som på många vis var fylld av magi.

Men brottet trolldom var tydligt kopplat till kvinnan. Det var kvinnan som förväntade vara utövaren, trollkonan (av trollkvinna). I den svenska lagen från mitten av 1300-talet, Magnus Erikssons Landslag, står det att

”Forgör maþer manne ællæ kunu, kona kunu ællæ manne, meþ trulldom ællæ andrum forgerningum, sua æt han ællæ hon faar döþ af, miste liif sit for þolika gerninga; man skal stæghla ok kunu stena […].”

”Förgör en man en man eller kvinna, en kvinna en kvinna eller man, med trolldom eller andra förgörningar, så att han eller hon dör, ska den mista livet för en sådan gärning: mannen ska steglas och kvinnan stenas.”- Högmålsbalken V

Här verkar det uppenbart att både män och kvinnor kunde anklagas för trolldom, vilket var helt sant, men om man jämför med formuleringen angående om någon begått mord blir skillnaden uppenbar.

”Draper maþer annan[…]”

”Dräper en man en annan […]” – Dräpabalken med vilja II

Trolldomsbrottet kom att utvecklas till en blandning av många olika brott. Dels fanns det ett korn av kätteri. Detta blev betydligt starkare efter reformationen när den lutherska kyrkan skulle etableras och hela folket fostras till den rätta (nya) tron. Dels fanns det ett korn av ren tro på trolldom. Häxor fanns. Djävulen fanns. Trolldom fanns och var farligt. Dels fanns det, och detta blir extra tydligt i Malleus Maleficarum och akademisk litteratur från slutet av 1400 och början av 1500-talet, ett ganska stort korn av kvinnofientlighet. Det rörde främst att kontrollera kvinnliga lustar och den kvinnliga sexualiteten. Det var förstås ingen nyhet, men kontrollen fick ett klart uppsving i början av 1500-talet. I Sverige gick man så långt som att införa Moses lagar (alltså regler ur Gamla Testamentet) som komplement till landets lag på 1600-talet, och de lagarna var extra hårda mot sexualbrott vilka i sin tur främst rörde kvinnor. Däremot är det osäkert hur stort inflytande Moses lagar fick på den verkliga rättsutövningen.

Vad som skapade vågorna av häxförföljelser som svepte över Europa på 1500 och 1600-talen vet man inte med säkerhet. Förmodligen var det en kombination av olika faktorer där den allmänna jakten på kättare spelade en mycket stor roll. Kvinnor var de förväntade utövarna av trolldom redan under medeltiden, men kvinnor var också genom sina lustar, sin sexualitet och sitt känsloliv lätta offer för djävulen. När myterna om Blåkulla, djävulens fester och häxornas illvilja verkligen tog fart var kvinnor utsatta genom att de redan tidigare var svagare för frestelser (ni vet Eva och äpplet och allt det där). I Malleus Maleficarum talades om den särskilda pakt som häxorna slöt med djävulen genom samlag. Kvinnor som omtalades som kloka gummor eller som var läkekunniga var extra utsatta, likaså kvinnor som benämns som barska eller annars bara framträdande – men ingen var egentligen säker. Särskilt i Tyskland och England råkade kvinnor särdeles illa ut när grannar och barn började ange allt och alla. Ibland kunde hela familjer dömas till döden.

Att häxprocesserna skulle ha haft någon större påverkan på kvinnors ställning annat än i givna geografiska kontexter har jag dock svårt att tänka mig, främst för att det var många män som avrättades också. I Finland var det rent av fler män än kvinnor som dömdes för trolldom och i norra Norge var det likadant. Däremot skulle man absolut kunna säga att kvinnors ställning påverkade häxprocesserna, eftersom synen på kvinnor var en del i hur häxförföljelserna tog ordentlig fart.

När man talar om kvinnans ställning på 1500 och 1600-talen var det istället främst två andra faktorer som påverkade. Den första är införandet av primogenitur. Tidigare hade söner och döttrar ärvt (även om söner ärvde dubbelt mot döttrar) och med primogenitur gick allt arv till den förstfödde sonen. Man började också räkna släktskap endast på männens sida (patrilineärt släktskap) istället för som tidigare på både männens och kvinnans sida (bilaterärt släktskap) och kvinnorna förlorade i betydelse. Den andra faktorn är införandet av lutheranismen som hade en väldigt stark syn på hushållets organisation och faderns roll i hushållet. Liknande hade förvisso funnits tidigare, men blev betydligt starkare.

Mansdominansen ökade, men inte på grund av häxprocesserna utan på grund av samhällets omvandling mot ökad urbanisering, en tjänstemannaelit och byråkratisering. Magin i samhället levde kvar i olika former, men starkare kopplade till kyrkan och till det rätt sättet och ingen fick ha magiska krafter.

Av rent praktisk betydelse för häxprocesserna var tryckkonsten. Genom pamfletter som den här spreds ryktena om häxornas ondska.

Kuriosa: I Sverige halshögg man häxorna innan man brände dem på bål. Man känner endast till en person, Malin Matsdotter i slutet av 1600-talet, som brändes levande på bål.