Etikettarkiv | Övervikt

Om sommarmat och att betala för sina synder

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg

Det här med att gå ner i vikt

Efter julen brukar diverse motionsanstalter uppleva ett rejält uppsving i besökarantalet. Själv grubblar jag mycket över det där med vikten. Teoretiskt sett är jag överviktig. I praktiken är det rätt skönt med ett visst lager späck i vinterkylan. En del av mig vill gå ner i vikt. Länge har jag trott att det är den där delen av magen som efter två graviditeter ser ut som en zebra som lagt sig att dö över mina lår. När jag graciöst hoppade upp i min mans famn och nästan skickade honom till sjukhus med sprucken mjälte av ansträngningen att fånga mig fick jag, förutom ett uhmpf, en uppenbarelse. Jag vill inte gå ner i vikt på grund av min egen fysik utan på grund av de fysiska lagarna om gravitationens inverkan på massa.

För om sanningen ska fram…

Jag vill ha det så här:

Och när jag har dansat färdigt, då vill jag ha det så här:

Kanske jag istället borde skicka min man till gymmet så att han orkar bättre? Jo, det lät som en bra lösning.