När det börjar

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.

11 tankar om “När det börjar

  1. Jag som funderar mycket på övergången från agrarsamhälle till industrisamhälle reagerar starkt på det du skriver om skolplikten. Tänk att den infördes så sent som 1958 och sedan om vi tittar på vår landsbygd i dag: vilka konsekvenser hade inte detta för det småskaliga jordbruket? Skolan medför många bra saker men en av de sämsta är att livsviktigt arbete (som inte är intellektuellt stimulerande) inte får den status det behöver.

    • Den första skolplikten infördes alltså 1848 (men blev tydligare och sattes till 6 år 1882, om jag inte missminner mig). Men jo. Jag håller så HELT med i det du skriver. Vad sätter vi för värde på våra barn och på sådant som inte kan klassas som intellektuellt arbete (även om jag inte gillar den benämningen, det krävs jävligt mycket avancerat tänkande för att bygga saker till exempel)? Och hur ska barnen lära sig hur ett hushåll fungerar om allt krut ska läggas på skolan? Ungarna kommer ju inte veta hur man tvättar, stryker eller lagar mat – vilket redan är problem med den generationen som håller på att bli vuxen nu.

      • Nej, du har rätt, redan att kalla det ”intellektuellt” är att bädda det i värderingar som det inte förtjänar…Läste lite snabbt årtalen därfr missade jag med hundra år (!). Men ändå tror jag att dödsstöten kom när skolplikten blev längre och man började betona vikten av högre utbildning (vilket väl skedde efter 1950-talet, men det kan du bättre som studerar historia!).

  2. I Finland heter det dock inte skolplikt utan läroplikt (infördes 1921 om jag inte missminner mig), vilket innebär att om föräldrar så önskar kan de undervisa barnen hemma. Eftersom de i alla fall måste följa skolans läroplan är det förstås så pass svårt för vanliga föräldrar att väldigt få utnyttjar den möjligheten, men jag känner till några fall. Hursom, jag tror inte du behöver vara orolig för att inte få ”låna” dina barn av skolan någon vecka då och då, åtminstone när jag gick i skola fick jag resa bort ibland.
    Min mamma och moster fick också vara hemma från skolan när potatisen skulle tas upp på hösten, men det var förstås på 60-talet… 🙂

    • Tack för det! När jag gick i skolan i Sverige så hade många ledigt för älgjakten till exempel, men nu har det börjat dyka upp fall där föräldrar inte får ledigt för att åka på semester tillsammans med barnen, fast att resan kanske är bokad. Det känns fel på så många olika plan.

  3. Om jag inte minns fel så har vi läroplikt och inte skolplikt i Finland. Kanske hjälper lite mot känslan du beskriver, men påverkar väl inte vardagen särdeles mycket…

    • För mig handlar det rätt mycket om ideologisk inställning till skolan. Skolplikt (särskilt som den kommit att utvecklas i Sverige) innebär att alla elever ska vara på plats i skolan. Läroplikt talar åtminstone för att det viktiga är inlärningen, inte närvaron.

  4. Jag tycker som du att det ska vara fritt fram att resa men anser att det ska vara föräldrarnas (och barnens egen) sak att se till att barnen hänger med trots att de varit borta. Kan och vill de inte det borde skolan kunna hänvisa till tidigare slarv och neka ledighet. Det blir lite ohållbart om skolan ska se till att ungar som varit borta lär sig det de ska och det finns föräldrar som inte inser att det här kan straffa antingen de egna barnen eller alternativt lärare och klasskamrater om eleven som varit borta i en vecka missar flera lektioner av inledning i bråkräkning till exempel. Jag ogillar jantelag och ”hur skulle det se ut om alla”-tänk och vill själv kunna utnyttja möjligheten att resa bort när man råkar ha tid/ ha råd/hitta en bra resa/bil inbjuden på bröllop i Timbuktu och kommer därför att försäkra skolan och Nora om att skolarbetet inte kommer att bli lidande.

  5. Intressanta tankar. Ja, reformer som skolpliktens införande orsakar förstås allt möjligt rabalder. Inte minst tror jag människor faktiskt var rädda att ”förlora” sina barn till en annan värld, inte bara som förlorad arbetskraft den här veckan eller kommande år (för övrigt förekom anpassningar i form av skördelov, varannandagsläsning osv) utan rent socialt. Nu var den farhågan säkert obefogad i de flesta fall, för den sociala rörligheten var och är inte så stor som vi vill tro eller befarar. Men ändå. Att få griller i huvudet är ju inte nyttigt;)

    Gällande ledighet utanför lov blev det till slut ohållbart på min dotters skola.Vissa vintermånader kunde en tredjedel av en klass vara på resa, rullande. Härligt och utvecklande och avkopplande för dessa familjer säkert; mindre härligt för lärarna som tydligen förutsattes fixa långläxor och ta tid för utvärdering sedan. Det finns tyvärr gott om egotrippade föräldrar som dels tycker att skolan sätter upp orimliga hinder för deras egen fritid, dels förväntar sig att skolan ska ordna och täcka upp för föräldrarnas val. Finlands läroplikt svarar bättre mot ett sådant scenario i så fall!

  6. Vi har redan börjat oroa oss för hur oflexibelt allt verkar bli när barnen börjar skolan (och då är det ändå tre år kvar för vår äldstas del…). Jag tror att det för vår del handlar om att vi vant oss vid flexibla arbeten. Jag har svårt att ens tänka mig att någon annan ska bestämma mina arbetstider, eller att jag ska behöva be om lov för att åka på semester. Klart att det känns lite konstigt att man ska behöva göra det för barnen då. Konferenser och kortare utbyten kan också bli knepigt att få till, om man inte vill lämna familjen hemma (och det vill man ju inte om man t.ex. åker till USA en månad). Och vi som funderat på att åka upp till vårt fritidshus några veckor mitt i terminen och jobba därifrån. Kommer inte att gå. Jag förstår varför det, åtminstone i någon mån, måste vara så, men så flexibelt som arbetslivet för många håller på att vara så känns det ändå frustrerande att skolan inte alls tycks hänga med.

  7. Som tidigare nämnt har vi läroplikt i Finland. Men i det här fallet spelar det nog ingen större roll, nu har ni överlåtit ansvaret för inlärandet åt skolan. För ett barn som har det lätt i skolan är det nog inget större problem att vara borta en vecka. För första klassen bekymrade det mig närmast hu en veckas frånvaro innebär så lite att göra på semestern. Det tog typ en timme eller två att göra hela veckans skolarbete. Ok, då var det inte gymnastik, omgivningslära eller livsåskådning som hemarbete, men matta och modda var det.

    Men för ett barn som faktiskt har det svårt i skolan och behöver varenda en timme där och allt stöd det får av läraren så kan en vecka påverka mycket för hela resten av klassen. Har eleven inte gjort&förstått så lider hela klassen när läraren tar igen en vecka med barnet.

    Jag tycker det är helt skäligt ett barn skall få vara borta en vecka, men jag tycker också föräldrarna då har en skyldighet prata med skolan när det (inte) passar innan de bokar resan. Ungefär på samma grunder som en arbetsgivare har rätt neka ledighet så borde skolan ha rätt till det.

    Men sedan har ju skolan inte värst mycket att sätta emot om man far fastän man inte har lov av skolan…

Lämna ett svar till bakpappa Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s