I dag har Fritjof Sahlström skrivit en synnerligen intressant kolumn i HBL. Jag hade länkat till den om det inte vore för att HBL lyft in 90% av det läsvärda materialet bakom betalmur. Men nu ska vi inte vara bittra över det.
Sahlströms kolumn handlar om att Hasse aldrig heter Hanna. Alla de där som fixar saker, som lagar, kopplar, monterar, är alltid män. När det blir en kris ringer man en man som kan fixa det. Och tänk efter. Räddaren i nöden är man. Handyman finns men inte handywoman. Mekaniker, elektriker och snickare är alla yrken som inte ens existerar i femininum.
Någonstans handlar det förstås också om fysisk styrka. Som för ett par dagar sedan när jag skulle gräva ut en ny rosenrabatt. Lika länge som det tog mig att karva bort typ 30 kvcm gräsbeväxt lerjord tog det sedan min man att gräva upp hela rabatten, bära dit en påse ny jord, blanda i jorden, luckra den, samt flinande fråga mig hur jag ser på det där med könsindelat arbete nu. Jag älskar min nya rosenrabatt. Så är det bara. Och jag hade förmodligen fortfarande inte varit färdig med den om jag hade tvingats göra den själv.
Så vad är då problemet om det nu är snabbare och lättare att han gör det? Jo, det finns tendenser att värdera det fysiskt tyngre högre än det som inte är fysiskt tungt. Är det till exempel mer status att gräva upp rabatten än att plantera blommorna och göra den vacker? Eller är det rättvist att säga att bådas insats är lika viktig för rabattens tillblivelse? Så länge det finns idéer om det är ärofyllda i svettigt slit och så länge det är männens domän finns det saker att ta itu med.
Ett annat problem är att medan männen är ute och leker räddare i nöden binds kvinnorna hårdare vid vardagens slit. Som Sahlström skriver så måste någon laga maten om pappa är ute och snickrar på altanen. Och även om fysisk styrka underlättar när man bygger en altan finns det mängder med saker kvinnor skulle kunna göra lika bra. Mäta ut altanen. Spika bräder. Oljebehandla. Och så vidare. Men för det mesta ses liksom hela projektet som någonting som mannen ska göra, även om det är kvinnans idé och även om hon skulle kunna göra delar av det själv, bara för att det har med typiskt manliga (snickeri)-grejer att göra. Så kvinnan passar barnen, lagar maten, sköter markservicen och blir ännu mer defaultföräldern som vi talade om tidigare. Mannen sitter sedan stolt som en tupp på altanen han byggt och får beundran och självförtroendeboost från imponerade grannar och gäster. Vilken vansinnigt händig man!
Det här handlar alltså inte bara om fysisk styrka utan också om att få göra projekt som stärker det egna jaget, som är avbrott från en tradig vardag och som kvinnor inte hinner med om de också ska sköta hushållet. Här finns således ett jätteproblem för jämställdheten. Ett problem som möjligen bottnar i fysiska skillnader men som tveklöst är långt mer komplext än så.
Hit och dit och tillbaka igen 
Läste också artikeln och log – och kände igen mig.
Ytterligare en ovetenskaplig förklaringsmodell.
En del av sanningen ligger i – att man gärna gör det man kan och kanske är bra på. Att en del män är bra på mekaniska grejor, handlar väl om deras vilda ungdoms meckande med moppar, att pappor tog med Hasse när ladan, bryggan etc skulle fixas – att Hanna stod bredvid mormor när hon bakade. Detta gäller min generation + 70, för mina barn, dotter, söner och barnbarn är det helt olika! För egen del hade jag världens mest opraktiska och för slika ting helt ointresserad far, Men jag älskar gamla båtar och skulle inte haft råd med dem, om jag inte själv börjat slita i de gamla vraken, byta bord och skrapa nätterna igenom, jag lärde mig, (det tog många år) och är fortfarande bra på gamla träbåtar – men usel i trädgården – gräver efter hustruns anvisningar…
Och så är det frågan om ambitionsnivå – Jag lagar ganska bra mat – men för fet osv. Min älskade hustru är hushållslärare och därför bättre hushållsplanerare – praktiskt och ekonomiskt.
Det är så svårt det där, för visst ska man få göra det man är bra på, men om man aldrig provar nya saker för att någon annan gör dem så vet man ju inte om det kanske är något man skulle vara bra på. I mitt tidigare förhållande var jag alltid den som lagade all mat. Nu får jag slåss om kastrullerna med min make, som allmänt är känd som den som lagar mat. Vad man är bra på är alltid relaterat till andra. Ambitionsnivån är en jätteviktig faktor!