Visdomsord från min man

Det händer inte så ofta. Och hände det ofta skulle jag förmodligen inte erkänna det. Men min högt vördade älskade make kom med några viktiga synpunkter på texten om extraförälder vs defaultförälder, som jag förvisso också hade tänkt på men som nog inte framgick tillräckligt tydligt.

Att vara extraföräldern är inget glassigt lyxliv utan kan lika gärna vara utanförskap. Dessutom är det i allmänhet defaultföräldern – med viss rätt eftersom hen också är den som är mest hemma och tar mest ansvar – som sätter reglerna för hur saker och ting ska vara. Att då vara den förälder som kommer hem och ska försöka anpassa sig till någon annans regler i sitt eget hus är inte helt… ska vi säga oproblematiskt? Det krävs alltså betydligt mer än att extraföräldern tar mer ansvar för sin egen delaktighet – även om det är en viktig beståndsdel – för det finns en stor risk att defaultföräldern ser delaktigheten som att extraföräldern måste anpassa sig till de rådande systemen och att extraföräldern får kritik när det inte funkar.

Jo, jag tycker att den som är hemma mest ska få bestämma mest om hur saker och ting ska vara, särskilt om man är hemma på heltid. Men det måste finnas en viss flexibilitet och vilja att anpassa sig från båda håll. Så att det där med att extraföräldern försöker ta sig mer tid för barnen inte innebär några rubbade cirklar. Kanske pappan inte väljer samma kläder åt barnen som mamman skulle gjort, kanske han har en annan tandborstningslek, men kanske det också är så det ska vara?