Bakpappa frågade sig (och mig) om det inte egentligen främst är kvinnor som kommenterar och därmed kontrollerar andra kvinnors utseende. Det är inte direkt första gången jag hör en man säga så, att det egentligen är kvinnorna som är hårdast mot varandra. Och det råder ju inga tvivel om att kvinnor bidrar till upprätthållandet av utseendehets och att kvinnor kan vara riktigt nasty mot andra kvinnor beträffande klädval. Been there, done that, got the low cut T-shirt liksom. Men grejen är den här, att det är fortfarande relaterat till män. Det vill säga, när jag var 14 år och hade urringade tröjor och tjejerna i det populära gänget sa till mig att jag var en jävla hora tog jag det som en seger. De hade inte sagt så om det inte var för att jag var hottare än dem, tänkte Charlotte 14 år. De gånger jag blev kallad hora av killar däremot, tog jag oerhört illa vid mig, eftersom det var enligt deras mått som allting mättes. Tyckte killarna att man var hora var det en förlust, i Charlotte 14 års värld.
Det skulle ta ytterligare kanske 10 år innan jag på allvar började värdera mig själv med andra mått än vad män tyckte om mig, och istället tänkte mer på hur jag var inför mina vänner – mina nära och kära – snarare än inför en random kille på stan. Innan dess satt jag fast i förväntningen att jag som kvinna ska relatera mig själv till männen, att mitt mål i livet är att inrätta mitt liv efter män. Och jag skämtar inte. På mina gamla skolböcker har Charlotte 14 år klottrat ”killar är livet” överallt. Killar är livet. Jag var långtifrån ensam om den uppfattningen. Det hade ingen som helst betydelse vad tjejer eller tanter i min närhet tyckte. Killarna var livet. Och allteftersom jag blev äldre och killar inte längre var livet blev jag mindre jävlig mot andra kvinnor och mindre mottaglig för mäns åsikter för att de är män, snarare än för att de har något att säga. När jag står i provhytten och frågar en tjejkompis om vad hon tycker om tröjan bryr jag mig om vad hon tycker för att hon sedan kommer att umgås med mig klädd i den tröjan. Tidigare hade jag bara brytt mig om vad hon tyckte som en spegling av vad killarna kunde tänkas tycka. Men att komma till insikten att jag inte måste relatera mig själv till män hela tiden har varit svårt. Att jag ens skulle komma dit har inte varit självklart.
Så när män upplever att det är kvinnorna själva som är hårdast på att kritisera andra kvinnors utmanande klädsel vet jag inte om dessa män verkligen förstått hur djupt inpräntat det är i oss att det är männens röst som har störst betydelse och hur oerhört svårt det är att släppa det – att lita på sig själv. Hur naturligt många män tar sig rätten att kommentera ens utseende, att röra vid en och att bli förbannade om kvinnan inte tolkar det som en ynnest. Och det här handlar inte om att någon nyper en i rumpan en sen kväll på krogen. Sådant har jag faktiskt förvånansvärt mycket överseende med. Nej, det handlar om att den där uppmärksamheten, kommentarerna, det självklara i att jag förväntas relatera mig själv till Mannen, finns överallt. Det kan vara min kjol på en konferens, det kan vara en snygg skjorta på en föreläsning, det kan vara en urringning när man snabbt springer in på affären för att köpa en liter mjölk. Hela tiden.
Och numer är det inga kvinnor alls som kritiserar mitt utseende, eller som skulle säga att jag får skylla mig själv som klär mig på ett visst sätt. Inga alls. Däremot händer det fortfarande att män gör det (fast kritiken ligger på nivån ”om man har så stora boobs ska man inte bli arg om folk (läs: män) stannar och stirrar”). De dömande tjejerna med tonårsfasonerna är borta. De män som tror att de är världens medelpunkt består.
Hit och dit och tillbaka igen 
Nu blir det här komplicerat. Jag menade inte kvinnors kommenterande direkt som kontroll över den andra. Kommenterandet kan göras om någon som inte är närvarande eller en kändis. Kontroll blir det först i det skedet som den kommenterade bryr sig om den andras åsikt. Jag ser kommenterandet mera som en fastställande av en norm. Kanske man kan säga att de kontrollerar sig själva och andra som är inom hörhåll?
Går en stor del av männen igenom hela livet omedvetna om att kvinnor suktar efter deras bekräftelse? Jag kan liksom inte alls känna igen mig i den bekräftelse du säger kvinnor söker i män. Eller är jag bara fel sorts man? I min värld ser jag ofta människor söka bekräftelse hos andra människor, ofta hos dem som har mera makt. Och vad borde jag som man göra åt saken? Eller talar du nu bara om dig själv och inte kvinnor över lag?
Hur skall jag som man kunna skilja på när en kvinna tar det som en komplimang att hon har vackra ögon eller som något kvinnoförnedrande för att jag objektifierar henne? Jag har inget problem med att en kvinna säger åt mig att inte kommentera hennes utseende, men jag tar åt mig om hon menar jag med en komplimang velat befästa patriarkatet. Om hon gör skillnad på komplimangen enbart baserat på kön så tycker jag problemet sitter i henne, inte mig.
I min tidigare kommentar menade jag inte alls att du får skylla dig själv. Jag menade att det finns män (och kvinnor) som uppför sig asigt och de kommer högst troligt att uppföra sig så. Följd och skuld är olika saker.
Fantastiskt bra text, känner mycket igen mig, tyvärr! Jag skäms som fan över att säga det men jag har påriktigt levt enligt tron och tycket att män har ett högre värde än kvinnor. Att deras åsikter automatiskt betydde mer. Sen angående utseende och kläder kommer ja inte på att jag tänkt vad killarna skulle tycka om mina kläder, inte tjejer heller för den delen. Som tur blir man medveten om sina tankar! Länkar här också min kolumn angående problematiken med att ordna skönhetstävlingar, om nån av dina läsare vill ha mera bra att läsa. http://on.fi/ostra-nyland/2013-07-04/469961/problemet-med-skonhetstavlingar
Synd att du känner igen dig. Antar jag. För det är inte kul känslor liksom.
Det ligger verkligen något i det du säger. För mig var det dock väldigt viktigt vad andra tjejer sa om min klädsel och mitt utseende. Inte för att det var viktigt att de tyckte jag var snygg utan för att jag trodde att de visste vad killar gillade. Det var hela tiden den maliga blicken jag ville bli bekräftad av. Jag gick över lik för att få den, eller i alla fall över vänskapsrelationer, bekräftelsen av att jag dög i en killes ögon. Detta är fortfarande något som jag måste jobba mycket med för shit vad det sitter djupt rotat. Så lätt kan jag falla tillbaka i känslan av att mitt värde sitter i hur många killar som tycker att jag är attraktiv, som flörtar med mig osv.
Det är ju alltid väldigt komplicerat att bena ut vem som bär ansvaret för en sådan här norm. Är det mest kvinnor eller mest män som bär ansvaret? jag vet inte om jag tycker att det är så viktigt att ta reda på. Däremot ät ju frågorna som bakpappa ställer högst relevanta. Hur kan en ge komplimanger utan att objektifiera någon. Om jag ska utgå ifrån mig själv så tycker jag att alla ska undvika i så hög utsträckning som möjligt att ge komplimanger till personer som en inte känner väl. När jag får komplimanger så blir jag såklart glad till att börja med. Men det får mig också att fokusera på mitt utseende i en högre utsträckning än jag gjorde innan och det bidrar till en objektifiering av mig. I realtiner med vänner eller partners kan en ju ha en dialog om saken på ett annat sätt. men ska jag vara ärlig blir jag alltid så mycket gladare när någon ger mig en komplimang över hur jag är som person eller något jag gör än för mitt utseende. Så vill en ge en komplimang till någon så ge en om personen istället för utseendet.
Tack för den här kommentaren! Jag ska fundera en stund till på hur jag tycker att man ska ge komplimanger, och vad problemet är, och så skriver jag ett inlägg om det sedan!
Fört disclaimer: Jag är feminist, jag säger inte att det inte stämmer att kvinnor drabbas hårdare här, jag tror definitivt på de patriarkala strukturerna och det skulle inte falla mig in att påstå att din berättelse inte är ett gott exempel på desamma.
Jag kan däremot berätta, att jag känner igen mig i din beskrivning – skillnaden var att för mig var det (och i någon mån är det väl fortfarande) tjejernas omdömen som biter hårdast, och det var tjejernas åsikter om mitt utseende som bet hårdast. Visst gjorde det ont när killarna tyckte att jag var en tönt, men när tjejerna tyckte det var det betydligt värre, för det var ju deras gunst jag någonstans ville ha.
Jag påstår inte att detta är representativt på något sätt. Jag ville mest bidra med ett liknande perspektiv.
Tack för det perspektivet! Jag tror att det är viktigt att inte glömma att många pojkar/män kan ha upplevt liknande saker. Frågan är kanske (och jag säger inte att jag har svaret) om det där att tjejernas åsikter är viktigast upplevs mer på ett personligt plan medan det i större utsträckning är en samhällsnorm att killarnas åsikter väger tyngst. För den enskilde pojken som blir kallad tönt av flickorna är det väl ingen som helst tröst, men ändå.
Absolut! Det gäller såväl på skolgården som på arbetsplatsen (har själv sett hur kompetenta kvinnliga kollegor som jobbar många år får mindre respekt än mig, som knappt hunnit bli färdigutbildad).
De finns en annan aspekt också som jag rycker är värd att ta upp och det är att social disciplinering handlar inte bara om vad man säger och vem som kommemterar vem utan också vilka effekter någonting får. Jag håller alltså inte riktigt med bakpappa ovan om att kommentarer får betydelse först när ngn tar åt sig. Det som styr hela cirkusen med utseendefixering handlar minst lika mycket om hur man bemöts och behandlas. Om det är så att flickor och kvinnor märker skillnad i hur de inkluderas och i vilken omfattning de får uppmärksamhet beroende på hur de disciplinerar sitt utseende, om fotograferingar i Slitz och Moore är en karriärväg, och om en viss skärning på tröjan gör att inte bara pojkar utan även vuxna män märker att man finns (kanske inte genom att kommentera din figur utan bara genom att lyssna intresserat på bad du har att säga, bjuda dig på fest, eller ge dig ett jobb) så är det klart som fasen att det kommer att påverka hur man som kvinna ser på sitt utseende.
Det är helt enkelt så att som man i vårt samhälle idag så är du din kompetens, som kvinna är du först och främst ditt utseende och när du godkänts där så måste du bevisa din kompetens (och då används inte sällan ett vackert yttre som ursäkt för att avfärda kompetensen) Jag har flera gånger här tagit upp Thomas Östros som exempel, vars utseendemässiga motsvarighet lyser med sin frånvaro bland kvinnor som får höras och synas i offentligheten. Ett annat exempel är sportjournalister. Ett yrke där man i otroligt stor utsträckning vänder sig till män. I Sverige har vi på senare år fått fram en hel rad med grymma kvinnor i den branschen, Jessica Almenäs, Johanna Frändén, Anna Brolin mfl. Riktigt grymma allihop som sagt och med helt andra krav på sitt utseende jämfört med sina manliga kollegor som Niklas Jihde, Simon Bank, Johan Edlund eller för finska läsare Kaj Kunnas. Och som sagt dessa utseendekrav vänds sedan inte sällan emot dem av arga män som tycker sig kunna och veta mer än ”unga fröken”. Paradoxalt är bara förnamnet.
Så vad är min förvirrade poäng? Kanske att sen dag även kvinnor kan inleda dagen med deo och handen genom håret och köpa hela garderoben på Dressmann och ändå tas på seriöst allvar och lyssnas på som en jämlike i styrelserum, på anställningsintervjun eller bara på bussen, då kan det vara idé att börja diskutera könet på de som fäller mest kommentarer om kvinnors utseenden.
Absolut! Många kvinnor spelar ju också på sin sexualitet för att det funkar, även om det är väldigt kontraproduktivt i längden. Problemet är förstås att det kan vara svårt att veta var gränsen går för vad som är personlig karisma och vad som är liksom… visa hud och få fördelar.
Jag tycker hur man bemöter och behandlar folk är en sorts fortsättning på att kommentera deras utseende. Jag tror vi alla bildar oss en första uppfattning av nya människor baserat på deras utseende. På gott och ont. Folk skulle antagligen inte lita på en bilmekaniker i kostym eller banktjänsteman i t-skjorta och shorts.
Jag har för mig jag någonstans läste kvinnor på under 10 sekunder bestämmer sig för om de skall hålla eller dumpa sin date. Män bestämmer sig under de första 90 sekunderna. På en arbetsintervju är den första halva minuten viktigast, det spelar inte värst stor roll vad man gör efter det. (Inga källor, ni får googla själva…)
Jag håller med om att män kommer lättare undan med ett ”slarvigt” utseende. En kvinna kommer igen längre än en man med bara utseende. Men för en kvinna räcker det inte med utseende. Hon måste också ha kompetens för att godkännas. Sen inbillar jag mig lite att jag inte värst länge godkänner en man (eller kvinna) med utseende, men utan kompetens. Sen får jag kanske lite se mig i spegeln med att ibland vara av åsikten att en kvinna (eller någon som anställt henne) försöker kompensera för kompetens med utseende. Nog för att jag kan tycka det om manliga nyhetsankaren från USA också…
Jag känner inte till sportjournalister i Sverige, men jag stör mig ibland på att kvinnliga sportjournalister ibland är så mycket utseende här i Finland. Nu tror jag inte det är deras, utan främst deras arbetsgivares fel. Och varifrån kommer tanken att om det är kvinnor som utövar idrott så då tar man in en kvinnlig sportjournalist? Varför skulle hon inte vara lika kapabel att kommentera idrottande män?!? Och varför får kvinnliga sportjournalister så ofta ”behöver-veta-minst”-rollen?
Jag tror att det är viktigare för kvinnor än för män att se bra ut för att kvinnor i betydligt större utsträckning blir bedömda enligt utseende snarare än kompetens. Allt i vårt samhälle talar också för att det viktigaste för en kvinna ska vara hennes utseende, in i minsta detalj (Analblekning. Say no more.) Men det är betydligt fler vuxna män än kvinnor som tar sig friheten att kommentera i vilken utsträckning kvinnorna har lyckats med sitt utseende.
Jättebra diskussion!