Det händer ju ganska ofta här på bloggen att vi diskuterar kvinnor som gifter sig uppåt. Många hävdar nämligen att så länge kvinnor alltid gifter sig uppåt kan de inte förvänta sig jämställdhet. Vill kvinnan ha en cool karriärkille kan hon inte sedan komma och klaga på att han inte hjälper till att byta blöjor. Det finns så otroligt många saker att säga om det här att jag misstänker att det är ett av de där ämnena (right up there med bilder på fluffiga katter) som vi aldrig kommer att bli färdiga med, och det gör ingenting.
Och på ett sätt ser jag förstås poängen: gifter man sig med en man som uppenbarligen vill göra karriär och prioritera annat än familjen så ska man inte bli förvånad om han sedan gör karriär och prioriterar annat än familjen. Så är det ju. Däremot menar jag att det är väldigt många män och kvinnor som möts när de är på samma sorts statusnivå och som tror att de vill samma saker, men som finner sig själva tio år senare med helt olika prioriteringar och syn på jämställdhet. Det är fastställt att många par lever väldigt jämställt innan det kommer barn med i bilden, och att man därefter tar upp traditionella roller. Effekten av att kvinnor tar ut mer föräldraledighet är att de hamnar efter på arbetsmarknaden och att den kvinna som en gång i tiden gifte sig med en jämställdhetsintresserad man av samma status inte sällan fastnar i ett mönster där mannens status ökat, hennes har stagnerat och jämställdheten blir svår att upprätthålla när mannen ogärna går ner i status igen. Det är ingens fel, ibland blir det bara så, men om man tillsammans reagerar på och accepterar att man hamnat någonstans där man är på väg ifrån varandra kan man göra något åt det.
Jag hävdar dock att dessa kvinnor inte gift sig uppåt eller ens sökt efter en man med statuspotential utan att dessa kvinnor (och män) sökt och trott sig ha funnit en jämlike. I dag vill vi gifta oss med någon som vi känner är på samma nivå som oss själva. Därmed inte sagt att kvinnor inte suktar efter hotta högstatusmän (Matthew Macfadyen som ett hypotetiskt exempel), eller att de flesta av oss i tonåren inte var dödsförälskade i någon stjärna eller den populäraste killen i skolan. Men när det gäller att hitta en partner, en man vill tillbringa sitt liv med, söker de flesta kvinnor inte efter någon med högre status en dem själva utan någon som de kan dela allt med. En man som är som dem själva (fast man, då).
Sedan tillkommer det, som alltid, en historisk aspekt. Många som menar att kvinnor gifter sig uppåt och därför själva väljer ojämställdhet hänvisar till historien och menar att kvinnor alltid gjort så. Kvinnor har alltid gift sig uppåt. Därför får de skylla sig själva om de fått män som manifesterat sin status genom att trycka ner dem. Men när man betraktar kvinnors rättigheter beträffande giftermål står det helt klart att det var långt ifrån kvinnors egna starka vilja att gifta sig uppåt som skapade hushåll där mannen bestämde. För…
… kvinnor har fram till 1872 haft en giftoman som var rättsligt ansvarig för att organisera giftermålet. Ofta var det hennes far, men ibland en annan manlig släkting (eller, åtminstone teoretiskt sett, kvinnlig). Kvinnor hade alltså inte laglig rätt att gifta bort sig själva och bestämde inte vem de skulle gifta sig med, även om de borde godkänna valet.
… kvinnor hade inte rätt att själva ha en inkomst utan var beroende av mannens inkomst för sin överlevnad. Nej, kvinnor var inte lata, de hade bara inte lagliga befogenheter att förvärvsarbeta förrän vissa yrken öppnades även för kvinnor på 1800-talet (och då bara för ogifta kvinnor).
… kvinnans status var beroende av mannens eftersom han ”bättrade” henne. En adelsman som gifte sig med en bondekvinna förblev adlig, och bättrade henne till adelsstatus också.
Men kvinnor är bara ute efter lyx. Annars kan de väl bara avsäga sig lite status och lite inkomst och andra världsliga grejer om de verkligen hade velat vara mer jämställda, och gifta sig neråt istället. Jo, och så var det den lilla detaljen att…
… det under många hundra år i stora delar av Europa har varit belagt med dödsstraff för en kvinna att gifta sig neråt.
Så nej. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en stark tradition av kvinnlig vilja att gifta sig uppåt för att kvinnor helt enkelt gillar högstatusmän. Och jag fortsätter att vidhålla att kvinnor i dag inte heller vill gifta sig uppåt, utan med jämlikar.
Hit och dit och tillbaka igen 
Intressant, här är det en massa historiska saker jag inte alls har koll på. Dödsstraff för att gifta sig neråt? Tell me more! 🙂
Jag ska ta reda på mer och rapportera sedan! 🙂 Vad jag vet har det inte varit så i Sverige i alla fall.
Läs t.ex. Aino Kallas Barbara von Tisenhusen. Ruggig historia. Vad jag förstått baseras den på en sann händelse i mitten av 1500-talet i Estland?
Jag har inte läst den boken, men tack för tipset! Det finns måååånga ruggiga berättelser från 1500-talets Estland. Estlands historia i största allmänhet, även om jag kan ganska lite om den, är ruggig.
Och om jag inte missminner mig hade finländska kvinnor ingen rätt till ett eget bankkonto, utan en mans samtycke (far, äkta man mm.), före 1973. Så det har inte alltid varit så jämlikt, och som du påvisar hade damerna inget val. Jag minns inte heller när gmmelpigs skatten avskaffades. Den innebär att ogifta damer, som fyllt 24 år fick högre skatteklass. Så det var satt i system att damer skulle gifta sig.
Absolut! Ogifta kvinnor var ganska suspekt.
Vi låter en kvinnlig kvinna komma till tals:
””Minun on lisättävä vielä tuohon äskeiseen, että vaikka nainen toimii jo itsenäisesti joka alueella, niin hän vielä toivoo, että mies olisi se, joka ottaa, vie eikä vikise. Miehiltä odotetaan edelleen sitä ”vanhanaikasita” mieheyttä, aloitteellisuutta, ritarillisuutta, vahvaa ja vomakasta miestä, vaikka nainen osaisi tehdä ja hoitaa kaiken yhtä hyvin kuin mies. Sillä kaikista taidoistaan huolimatta nainen haluaa tuntea itsensä naiseksi, siksi jota halutaan ja himotaan, jota hellitään ja jota ymmärretään. […]Nykyään nainen tulee toimeen omillaan, hän ei välttämättä tarvitse miestä tukemaan häntä, nyt on mahdollisuus valita herkempi mies jos näin haluaa. Mutta harva nainen haluaa kuitenkaan ”aikuista lasta” itselleen, sillä hän haluaa synnyttää kasvattaa ihan omat lapset. Uskon, että yhä harvempi mieskään enää haluaa mitään nukkevaimoa itselleen, vaan kyllä moni mies nauttii enemmän yhdenvertaisesta naisesta. […]Naiset hakevat miehessä vahvuutta, rohkeutta, henkistä, fyysistä ja taloudellista turvaa, miehistä miestä joka siittäisi hyvät, terveet jälkeläiset ja hoitaisivat heitä yhdessä kumppaninsa kanssa. Miten nainen voi todistaa itselleen, että kun otan tuon estoisen miehen ja saan hänet vapautumaan estoistaan, niin hänestä tulee esille se mies jota tarvitsen? Nainen kaipaa aina itseään vahvempaa persoonaa, oli nainen kuinka vahva tahansa.”
Kvinnan i fråga var mycket kapabel och oberoende så hennes kvinnlighet kan inte förklaras som en följd av patriarkatet utan måste förstås som en ursprunglig preferens. Lägg märke till att hon tror att mannen nog vill ha en jämställd partner men hon själv vill inte det. Dagens feministiska och kvinnocentriska jämställdhetstänkande har helt ignorerat/förnekat existensen av såna kvinnor och det är helt klart att jämställdhet i feministisk mening är omöjligt om kvinnor inte blir av med en sådan kvinnlighet.
Det är ju i ett sånt här läge man är lite ledsen för att man inte kan finska. Man skulle ju riktigt gärna vilja veta vad det är som konstituerar en ”kvinnlig” kvinna. Och vad skulle konstituera hennes motsats (den ”okvinnliga” kvinnan?)? Heltidsjobb? Schysst lön? Eller räcker det med eget bankkonto? Lite intressant också att denna ”kvinnliga” kvinnas intressen inte anses omfattas av feminismen eftersom den är för ”kvinnocentrerad”?!?
Jag skulle ju också vilja veta lite mer om hur man definierar en ”ursprunglig preferens”? På vilket sätt är den ursprunglig? Är den opåverkad av sociala och kulturella konventioner? Och motsatsen? Oberoende och kapabel? Menar du att kvinnor och män som påverkas av pariarkala strukturer gör det för att de är ”inkapabla och beroende”?
Så här tror jag. Preferenser existerar alltid i ett sammanhang. Män och kvinnor vill andra saker idag än de ville för hundra år sedan och preferenserna idag är inte mer ursprungliga än de var då. Skulle kvinnan du citerar ovan levat för hundra år sedan hade hon säkerligen velat något annat och skulle vi blicka hundra år framåt i tiden så kommer ”samma” kvinna vilja ytterligare något annat. När kvinnor i västvärlden fick rösträtt var det många kvinnor som inte tyckte det var en bra idé. Tror inte det är så många kvinnor i exempelvis Finland eller Sverige idag som tycker kvinnors rösträtt är en särskilt dålig idé. Ursprunglig preferens eller inte?
Nu har Max redan tagit upp flera av de sakerna jag själv tänkte på. När du skriver att du låter en kvinnlig kvinna komma till tals, vad gör det mig till? Är inte jag en kvinnlig kvinna? Och har du som aldrig träffat mig rätt att uttala dig om det? Vem är kvinnan du hänvisar till och varifrån kommer texten? Utan sammanhang är det svårt att säga så mycket om den. Det jag ändå vill säga är att långt ifrån alla kvinnor vill eller ens förväntar sig att mannen ska vara ”den som tar och för”. Ibland visst, men inte som princip. Den du citerar beskriver att kvinnan vill känna sig kvinnlig, att hon är ”eftertraktad och begärlig, ompysslad och förstådd”. Jo, det tror jag säkert att de flesta kvinnor vill känna i ett förhållande, men jag betvivlar starkt att det är begränsat till vad kvinnor vill ha. Män vill ha det samma. Vidare skriver hon att kvinnor inte vill ha ett ”vuxet barn”, vilket jag inte tror att någon kvinna eller man vill ha i en partner, och hon skriver att inte heller män vill ha en dockfru utan en jämlike. På vilket sätt tycker du att det här går emot vad jag skrev i mitt inlägg?
Den du citerar skriver också att kvinnor vill ha ”styrka, modighet, spirituell, fysisk och ekonomisk trygghet” och en man som kan få ”hälsosam avkomma och sköta dem tillsammans med henne”. Igen alltså; hur motsäger det här vad jag skriver? Det behöver inte vara en man av högre status, det står inget om högre lön, bättre utbildning eller bra karriär. Det står trygghet. Till sist skriver hon att en kvinna alltid längtar efter en ”personlighet som är starkare än henne själv.” Det tror jag är väldigt relativt, och jag är osäker på vad hon menar med det. Själv får jag inte några bra vibbar av konceptet med att den ena är starkare än den andra överlag.
Kanske läste du mitt inlägg som att det inte finns några kvinnor i hela världen som inte vill ha dominanta män som säger åt dem vad de ska göra. Då var jag otydligt, för det tror jag att det finns, precis som att det finns män som vill ha dominanta kvinnor som säger åt dem vad de ska göra. Jag kan inte se hur det ska vara min uppgift som kvinna att göra mig av med sådan kvinnlighet hos andra kvinnor. Det är väl klart att olika kvinnor ska få tända på och söka olika saker, precis som att män ska få göra det samma.
Charlotte:
”Vem är kvinnan du hänvisar till och varifrån kommer texten? Utan sammanhang är det svårt att säga så mycket om den.”
Det är en mycket erkänd och etablerad könsforskare som svarade på min fråga om kvinnor vill ha jämställdhet. Hon vill förbli anonym eftersom hon är rädd för feministiskt-kvinnliga repressalier
Så behändigt.
Tack för ett kanoninlägg!!!
Tack! Och vilka fasansfullt söta hundar du har!
Tack själv, de är hysteriskt underbara!
Och jag loggade in med fel konto… 😉
Jag gissade nästan att det var du. Kände ju igen hundarna liksom. 😉 Men vilken kul idé med en sån blogg!
Mycket intressant och väldigt bra skrivet. Jag hade inte stött på det där argumentet om att kvinnor gifter sig uppåt förrän jag hade vägarna förbi någon jämställdistblogg för något halvår sen. Jag tror visserligen att det först och främst är en del i ”skyll er själva”-retoriken, men jag tycker ändå att det väcker en del intressanta frågor. Var är exempelvis alla män i argumentet? Det framstår ju som om det vore helt legio bland män att hela tiden vilja gifta sig ”neråt”. Men vad är det egentligen för karlar som inte vill dela sitt liv med en jämlike? Eller är det kanske så att även vi vill leva tillsammans med någon som vi har något gemensamt med och som vi kan mötas med och känna igen oss i? Handlar det då om att när en man och en kvinna som befinner sig på liknande intellektuella nivå ställs bredvid varandra så får kvinnor jobb med lön och status som är lägre än hennes kapacitet medan det är tvärtom för män? Men det stämmer ju dåligt med att det är män som är förtryckta. Rumpan bak igen alltså.
Jag tror som du att nyckeln finns att finna i barnen och familjelivet. Främst för att det är när barnen kommer som de stora ojämställdsproblemen ofta uppstår. Men också för att eftersom kvinnor tar mer ansvar för hemmafronten och förväntas ta mer ansvar så anpassas deras arbetsliv efter att familjeansvaret. Mer flexibilitet, anpassningsbara schematider, större kompetensspridning i arbetsgrupperna, lägre lön. Arbetsplatser som är manligt dominerade har ofta motsatta problem. Det är svårt att vara den första på i ett arbetslag som vill att schemat ska anpassas efter dagishämtning i stället för efter hur man bäst maximerar inkomsten. På ett politiskt plan finns det definitivt fördelar med att prata om att jämställdhet handlar om att vilja, men på den individuella nivån räcker det ofta inte med hur mycket man än vill när miljön så att säga är riggad för ojämställdhet. Så vi återkommer till de gamla vanliga lösningarna tror jag, mer jämställd föräldraledighet, mer jämställt föräldraansvar, fler kvinnor inom manligt dominerade yrkesgrupper, fler män i kvinnligt dominerade yrken, osv, osv.
Jag tycker att det är en klockren beskrivning av hur omständigheter och förhållanden ofta förändras från när man träffas till när man har ett par ungar som är på väg att växa upp. Själv hade jag en förkärlek för a-kurser och nationspubar när jag träffade min fru (som var utbildad och hade jobb). Nu har jag fast jobb med bra lön medan hon jobbar på timmar (visserligen på heltid och välbetalt men utan trygghet nu och i framtiden). Jag fick förresten mitt första fasta utbildningsgrundade jobb ett par månader innan vi fick första barnet, go figure…
En sak håller jag dock inte med dig om. Jag kan inte se poängen med att om man gifter sig med en man som vill göra karriär så ska man inte bli förvånad över om han sedan gör karriär och inte tar hand om sina barn. Barnen får man tillsammans, det spelar ingen roll hur mycket han vill göra karriär och hur lite han vill ta hand om sina ungar, det valet har han inte längre. Karriär får man visst göra, inga problem, men det gör inte att hans ansvar för att vara hos och prioritera barnen helt plötsligt försvinner. Dom måste han prioritera oavsett vad han vill eller inte. Det tror jag är en annan nyckel för att nå ett mer jämställt familjeliv. Föräldraskapet är inte ett val och ansvaret går inte att välja bort, oavsett hur viktigt och stimulerande jobb man har.
Med koppling till det här sista stycket så skulle jag vilja tipsa om en intressant dokumentär som jag såg på svt play för ett par dagar sen. Den heter ”L som i lycka” och handlar om en kvinna som filmar sina vänner och deras olika bilder av, och försök att finna just lyckan. Den handlar ganska mycket om just vilka val vi gör kopplat till familjelivet. Jag tycker att den är intressant på så sätt att den inte moraliserar över de olika valen utan lämnar i stället ett ganska stort utrymme för diskussion efter man har tittat. Och det finns mycket att diskutera, helt klart! Man sitter långa stunder med hakan i bröstet. En sak som kan vara värd att fundera på efteråt är dock om reaktionen hade varit lika stark om filmen hade porträtterat män och deras val. Jag tror inte det. Som sagt, svt play, och den rekommenderas!
Oftast när jag stöter på kvinnor-gifter-sig-uppåt-argumentet så kombineras det med att det är kvinnor som bestämmer på ”marknaden”. Män vill ha sex, kvinnor kan erbjuda sex och därför är det kvinnorna som gör urvalet.
Jag ser väl kanske mer på världen så som du beskriver den. Men angående punkten där vi inte är överens, tillåt mig förklara vad jag menar. Jag tycker absolut att man ska hjälpas åt, det är det inget snack om, men jag tror också att det är jätteviktigt att man är öppen och diskuterar vad man vill redan innan barnen kommer. Vill han satsa på karriären så måste de som par ta det med i beräkningarna (och likadant om hon vill satsa, förstås).
Tack för tipset! Jag ska se om jag får chans att titta på den!
(Nu har jag varit ohemul och inte läst igenom riktigt alla kommentarerna. Beklagar).
Som man så var en av de första tankarna att vad är det för fel på männen om de väljer gifta sig neråt. (Om det nu då är en dålig sak?)
Jag tror egentligen att det är medfött för både män och kvinnor att gifta sig ”uppåt”, om de bara får chansen till det. Sen tycker jag det är skillnad på att gifta sig uppåt/neråt och att passa ihop med sin partner. Man kan ju liksom gifta sig ”neråt” och tycka man vinner på det. I en värld dominerad av mannens status har kvinnans status knappast spelat så stor roll?
Jag kan också tänka mig att fast mannen själv (enligt lagen) fick välja vem han gifte sig med så existerade det en hel del socialt tryck på honom att välja ”rätt”? Och fast kvinnan inte hade något (enligt lagen) att säga till om så gissar (eller i varje fall hoppas) jag att hon hade rätt mycket möjligheter att påverka. Hur var det? Nu tänker jag kanske inte på den högre adeln utan mera för ”normalt folk” (borgare, bönder, …).
Jag tror också att många nybildade par inte värst mycket funderar över vem som skall bli hemma med barnen. Men nog skulle det säkert vara bra få lite mera ”status” i att vara hemma med sina barn. Jag tycker egentligen det är helt avigt med att det är ”status” vara på jobb och sätt barnen på dagis. Barnen är väl det viktigaste man har här i livet? Varför är det då status att inte tillbringa tid med dem? Att få vara hemma med sina barn OCH FÅ BETALT FÖR DET borde vara det lyxigaste man kan tänka sig! Jag tror det finns en massa orsaker till varför mammor är mera hemma än pappor, men det hör nu kanske inte hit. 🙂
Jag skulle vara lite intresserad få reda på hur många som skulle gå barnlösa om också kvinnan propsade på att göra karriär.
Nåja. Nu skall jag vara en bra familjefar och fara hem. 🙂
Trevligt veckoslut!