Det där med att ta debatten

De flesta har nog läst Maria Svelands artikel på feministiskt perspektiv om hur hon lockades med på en kväll för grävande journalister bara för att bli överkörd av Janne Josefsson. Och jag tänker inte skriva om kvinna versus man den här gången, för i Marias berättelse finns kornet till något större och viktigare. Vad har hänt med det offentliga samtalet? Har folk fullkomligt glömt bort hur man talar med varandra? Vi rör oss stadigt bort ifrån samtal och mot debatter, bort ifrån att lyssna på varandra med respekt och mot att tvinga fram en vinnare och en förlorare. Men den stora förloraren är samhället, alla vi som tycker att det är helt ok att man tycker olika saker, som förstår att förekomsten av olika åsikter samt forum för dessa åsikters trygga vädrande är själva grundbulten i demokratin. Om vi förlorar samtalet till förmån för debatten kommer det alltid att finnas bara vinnare och förlorare, aldrig tankeställare, gråzoner, visst medhåll eller förståelse för andra. En debatt måste avgöras. Ett samtal kan få fortgå, utvecklas, förändra.

Samma tendenser till svart-vit debatt kommer på den här bloggen, trots att jag i de flesta frågor bortom saltklakritsglass (som är ett otyg som aldrig borde ha sett dagens ljus) är mer intresserad av att lära mig nya saker och höra era åsikter än att försöka bevisa att jag har rätt och alla andra har fel. Jag får höra att jag är lögnare (”jasså, vad ljuger jag om?” – ”det vet du så väl”) och rabiat feminist (”typiskt jävla feminister att göra just så som du!”) med ett patetiskt och auktoritärt maktspråk (”du ifrågasatte om jag läst en bok som jag inte läst”). Hur kom vi hit? Vad har jag gjort som gör att människor kommer hit, till min anspråkslösa blogg där jag teoretiskt har rätt att skriva vad fan jag vill, och kallar mig lögnare med patetiskt och auktoritärt maktspråk?

Stora delar av de saker som i dag får sägas om andra hade medfört hårda straff för kränkningar för bara några hundra år sedan. Att kalla någon lögnare var exempelvis ett brott om man inte kunde bevisa att så var fallet. Att kalla någon galen hora, om den personen inte gjort sig skyldig till horsbrott och detta kunde bevisas, var oerhört allvarligt. I dag, all teknik och ett förhållandevis enormt polisväsende till trots, kan man inte ens få tag på dem som lite random häver ur sig dödshot. Faktum är att det i många fall inte ens finns folk som är villiga att säga ”stopp där, så där säger man inte”. Det finns saker som man inte borde säga, det finns stunder då man borde ta ett steg tillbaka, ett djupt andetag och inte fortsätta och det finns gånger då det enda man kan göra är att be om ursäkt för att man inte gjort så i tid.

På många sätt är Marias berättelse sådan att man helst vill bädda ner sig i sängen, äta glass direkt ur förpackningen och konstatera att det är dags att göra slut med hela världen för den kommer aldrig att bli bättre. Men det finns ljusglimtar. Som personerna längst bak i rummet som börjar säga emot, som den som kräver en mikrofon och ger svar på tal, som de som efteråt kommer fram och säger att de tyckte att det var bedrövligt.

Vad vi inte behöver just nu är fler som vågar ta debatt. Fler som med argument, agenda och en retoriskt arsenal som skulle få de gamla grekerna att vända sig i sina gravar ger sig in i en debatt där man ska hitta en vinnare och en förlorare. Det fanns en tid då det krävde mod att ta debatten. Nu krävs det mod för att våga ta samtalet, att våga föra en öppen konversation om svåra och engagerade ämnen som inte leder till att alla vet vem som vann. Kanske man inte ens – och förlåt mig nu alla svenskar för jag vet att prospektet är skrämmande – nått konsensus. Som ett första steg att främja samtalet hellre än debatten på den där bloggen kommer jag att införa restriktioner: man får skriva EN kommentar på inlägget och därefter svara på andras direkta frågor eller svar på kommentaren. Har man inget konstruktivt eller bara trevligt att säga ska man hålla käft. För vet ni vad? Det är jättemånga som har hört av sig till mig och sagt att de så gärna skulle vilja kommentera men att de helt enkelt inte bara orkar för de vet att de blir påhoppade av andra som kommenterar. Dessa restriktioner är alltså inte för att tysta kritiker (as if) utan för att öppna upp för alla dem som skulle vilja säga något men som tvekar inför den helt klart reella risken att få skit. Restriktioner för demokrati och samtal.

Kuriosa 1: Och alla ni som omedelbart kände att det här är ett typiskt manshatarfeministinlägg som skulle ha kunnat undvikas om jag bara fått tillräckligt göre sig icke besvär.

Kuriosa 2: De gamla grekerna kremerade sina döda, så det blir väldigt svårt att vända sig i graven.