Etikett: Debattera mig och debattera mig dit!

Uncategorized

Genusvetenskapens vetenskaplighet och motståndet mot forskning om kvinnor

Charlotte58 kommentarer

I går hamnade jag  i en diskussion om genusvetenskapens vetenskaplighet. *plats för förvånade utrop* Det var med en man som tyckte att genusvetenskap är baserat på ideologi, inte vetenskap. *alla drar chockade efter andan* En man som tröttnat på feminismen och som tycker att det är ovetenskapligt att inte ta de biologiska skillnaderna i beaktande. *SURPRISE*

Det finns en aspekt av det där resonemanget som jag tidigare inte har velat ta i, för att jag klamrat mig fast vid tanken på att ingen faktiskt på riktigt kan tycka så, men nu har jag sett det där mönstret så många gånger, hört samma argument i så många format att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt.

Jo. Genusvetenskap håller ju inte bara på med forskning om kvinnor utan om genus i största allmänhet. Forskning på enbart mäns upplevelser och historia har bedrivits inom genusvetenskapen i årtionden redan. Det verkar bara vara en av många saker som undgått kritikerna.

Så vad är de då kritiska emot? Oftast känner de inte till genusvetenskapens metoder. I allmänhet vet de ingenting mer om teorierna annat än att de hört om något som kallas könsmaktsordningen och som betyder att alla ska bli kvinnor därför att män är onda. Inte heller har de läst genusvetenskaplig forskning bortom några korta referat ur Judith Butler och därför tror att all genusvetenskap utgår från att människan är en tabula rasa och att biologi har nada betydelse. Kunskapen om vad genusvetenskap handlar om är milt sagt bristfällig, och intresset av att lära sig lyser med sin frånvaro. Det är alltså inte själva genusvetenskapen man egentligen är kritisk mot.

Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. En man gjorde jämförelsen att det inte skulle vara ok att forska på specifikt afroamerikaner heller. Och här kan jag inte låta bli att tänka lite på begreppet vita, kränkta män. För det är här någonstans som det begreppet föddes. Man ska inte forska specifikt på kvinnor och man ska inte forska specifikt på till exempel afroamerikaner. Problemet är bara att forskning måste vara specifik. Den måste ha ett objekt som skiljer sig från andra objekt. Och om man forskar om erfarenheter av att vara någon, så är det en jävligt stor skillnad på om man är kvinna eller man, afroamerikan eller vit. De resultat man får av att forska på medelålders vita män kan inte automatiskt appliceras på dem som inte är just medelålders vita män. Det är inte sexistiskt eller rasistiskt, utan tvärtom: öppet för att alla inte har det likadant. Fram till kvinnovetenskapen började etableras som ämne i slutet av 1960-talet utgick i princip all forskning från den vita medelålders mannen. För mitt eget ämne, historia, är det pinsamt tydligt. Det är inte en sak som debatteras inom forskningen. Det är ett faktum. Därför fanns det, och finns i viss mån fortfarande, en hel del luckor att fylla, erfarenheter att beskriva, perspektiv att vidga innan man kan börja med generella analyser. När den vita medelålders kvinnans historia och erfarenheter samlats in blev kvinnovetenskap genusvetenskap. Fokus flyttades från kvinnorna till genus. (Och kvar att undersöka finns förstås mängder av aspekter; barn, homosexuella, romer, samer, handikappade unt so weiter. Det är på gång.)

För den som trodde något annat kan jag meddela att genusforskning behövs. Det finns nämligen en oerhörd mängd orättvisor kvar i samhället. Men, och det här är viktigt så läs det flera gånger, genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Igen alltså; genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Ok? Det genusvetenskap kan bidra med vad gäller jämställdhet mellan könen är att påvisa och upplysa om orättvisor som uppkommit av stereotypa uppfattningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. I vårt samhälle är det flest sådana orättvisor som drabbar kvinnor, men det betyder inte (och läs det här igen också, om det känns svårt att greppa) att genusvetenskap inte också lyfter fram och påpekar orättvisor som drabbar män. Ok? Hur orättvisorna sedan ska rättas till är upp till våra folkvalda politiker att avgöra. Genusvetaren kryper tillbaka till sitt arbetsrum och fortsätter sin forskning.

För att göra det hela enklare tar jag ett exempel som av förklarliga anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat (tack, Lasse, för länken!). Forskning har visat att det är lättare för män än för kvinnor att få forskningsanslag. Det här är inte grundat i biologi. Inte heller är det påhittad rabiatfeministisk hata-män-propaganda. Det är en av många orättvisor som ingen skulle ha upptäckt om inte genusforskningen skulle vara inriktad på att analysera socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor. Agnes Wold gjorde i början av 90-talet forskning som visade att även de sämsta männen hade bättre chans att få pengar till sin forskning än de duktigaste kvinnorna, för att män ses som mer kompetenta än kvinnor. För det blev hon av med jobbet. I dag är det dock betydligt mer jämställt med forskningsanslagen, just för att det finns en medvetenhet om tendenserna att döma män och kvinnor efter olika måttstockar. Trots det klassas även i dag en kvinnlig forskare som arbetar tillsammans med andra meriterade forskare som i behov av stöd, medan en manlig forskare uppfattas som särskilt meriterad. Det här är saker som kan åtgärdas med medvetenhet om fallgroparna. Kommer det att drabba män? Jepsulis. Agnes Wolds forskning visade nämligen att vid en tjänstetillsättning 1995 gick 22 av 26 tjänster till män. I dag får 10% av männen som sökte forskningsanslag positivt besked, och 8 % av kvinnorna. Män hade alltså i jämförelse med innan sexismen i anslagsgivande uppdagades betydligt lättare att få anslag än vad de har i dag. Och för att göra det alldeles tydligt, det är alltså inte så att kvinnor numer får forskningsanslag de inte är förtjänta av bara för att de är kvinnor utan de konkurrerar nu med män på mer lika villkor. På 90-talet var kvinnor tvungna att vara mer än dubbelt så meriterade som män för att klassas som lika kompetenta.

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Men det finns också skillnader mellan män och kvinnor som inte har någon biologisk grund och som förtjänar att uppmärksammas för att de begränsar oss.

Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, utan man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor. Det finns så många djupt problematiska aspekter av det att jag inte ens vet var jag ska börja.

Så jag avslutar.

Det finns socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor som gör att vi inte behandlas lika och som ett samhälle som vurmar om individens frihet borde vara intresserade av att upptäcka. Det är genusvetenskapens bidrag. Vad politiker, feminister och andra gör med de bidraget är en helt annan sak. Det är ideologi och politik. Det är inte vetenskap. Ok? Ok.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Hur man diskuterar genus och jämställdhet

Charlotte74 kommentarer

I efterskalvet av mitt förra inlägg och mitt inlägg på FB-gruppen Genus och jämställdhet framkommer det väldigt tydligt att det finns en hel del fler saker vi borde prata om. Eller. Egentligen kanske snarare hur man ska prata om saker som är viktiga att prata om.

De feminister som lackade ur på Genus och jämställdhet gjorde det, verkar det som, inte kanske så mycket på grund av just de här männen som sedan blockades som på grund av mönstret männen var en del av. Ok, vissa menar att det är mäns sätt att dominera kvinnor – ett patriarkalt mästrande – och det kan jag inte hänga med på. Men jag har varit med i det här gamet tillräckligt länge för att känna igen argumenten och diskussionsmönstret. En dag var jag till och med arg nog att göra en bingoplan över det.

Om ni ursäktar att jag för en stund nu generaliserar grovt beträffande kön, men när kvinnor diskuterar och det kommer en man med finns det en viss tendens att mannen tar rätt mycket plats. Ofta på kvinnornas bekostnad. Det är något som fler män borde vara medvetna om att de gör och sedan ta ett steg tillbaka. Om du är man och just nu blev lite arg över vad jag skrev finns det med största sannolikhet extra stor anledning att ta det där steget tillbaka. Om diskussionen dessutom rör genus och jämställdhet är argumenten alltför ofta de samma. ”Det är ju skillnad på pojkar och flickor”, ”nånting nånting Hjernevask”, ”typiskt feminister att [insert random nedsättande]”, ”men lilla du”, ”nu har du fel”. Det betyder att om en gammal, tjusig räv som jag möter en ung man som just sett Hjernevask för första gången så ser jag vartåt det barkar redan från början. Och jag har redan haft just exakt den diskussionen typ tusen gånger förr och tyckte inte att det var särskilt givande ens då. Så den unge mannen som fått upp ögonen för jämställdhet och som är kritisk mot feminismen träffar på en kvinna (mig, den tjusiga räven) som avfärdar honom nästan omedelbart. När han kommit så långt i sin argumentation att han börjar med ”lilla du” är jag redan färdig att ge någon på käften. För honom verkar det säkert som att jag inte är intresserad av att diskutera. För min egen del handlar det om att jag redan fört den diskussionen. För många gånger.

Jag tror att det grundläggande felet som många gör, oavsett vilken utgångspunkt de har, är att de ger sig in i diskussioner för att lära någon annan hur det är, istället för att lära sig själv någonting nytt. Man rättar hellre än lyssnar. Varje diskussion ska avgöras med vinst eller förlust istället för lärdom. Så får det inte vara.

Vad som också framkom tydligt var att man vill undvika metadiskussionen om feminism som alltid blir. Hannah har skrivit om det förr. Och jag som aldrig kallat mig feminism får hela tiden stå till svars för vad feminister säger och tycker. Istället för att lyssna till vad kvinnor (oavsett om de är feminister eller inte) säger leder man in diskussionen på vad feminismen borde stå för. Ett exempel på hur det kan se ut:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som kvinnor! Så himla sexistiskt att tala om mäns våld mot kvinnor!
– Fast det gjorde jag ju inte.
– Men feminister gör det! Här är trettiotolv länkar till forskning som visar vad jag säger och som en kille någonstans sammanställt men som jag själv inte läst utan bara copypastar in hos alla feminister som sprider lögner om att alla män är våldsverkare.

Ja. Och därifrån är det ganska svårt att fortsätta (men jag har gått igenom listan). Motargumenten har nämligen bara koppling till vad någon antifeminist tror att feminism handlar om (eller inte handlar om) istället för till vad man faktiskt säger. När man har haft den där diskussionen några gånger ser den istället ut så här:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som…
– SHUT THE FUCK UP!

Mycket av det här handlar om kön. Jag kan vara den första som erkänner det. När jag ser ett mansnamn på kommentarerna som plingar in får jag en klump i halsen. Jag stålsätter mig på att det kommer att vara negativt, kritik, samma malande argument. Men, och det här tror jag är jätteviktigt, jag bemödar mig verkligen om att sedan läsa och svara utan hänsyn till kön. För det tycker jag att alla förtjänar. Så vill jag själv bli behandlad.

Så oavsett hur mycket jag förstår tröttheten i att föra samma diskussion tusen gånger, och även förstår behovet av forum där man slipper (som någon sa) starta på minus 10 varje gång, så får man inte automatiskt bemöta män som vill diskutera genus och jämställdhet hårdare och kortare. Samtidigt borde fler män vara medvetna om hur det ser att vara kvinna och diskutera genus och jämställdhet och hur gruvligt trötta många av oss är på upprepningarna, på klappar på huvudet, på metadiskussioner om feminism – och sedan undvika fallgroparna. Och bara så att vi har det klart; det tillkommer inte antifeministiska män att diskutera vad feminism står eller borde stå för. Det kan bara feminister själva få göra, så vi släpper de trådarna helt här. Så. Nu leker alla snällt med varandra, mmmkay?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med att ta debatten

Charlotte10 kommentarer

De flesta har nog läst Maria Svelands artikel på feministiskt perspektiv om hur hon lockades med på en kväll för grävande journalister bara för att bli överkörd av Janne Josefsson. Och jag tänker inte skriva om kvinna versus man den här gången, för i Marias berättelse finns kornet till något större och viktigare. Vad har hänt med det offentliga samtalet? Har folk fullkomligt glömt bort hur man talar med varandra? Vi rör oss stadigt bort ifrån samtal och mot debatter, bort ifrån att lyssna på varandra med respekt och mot att tvinga fram en vinnare och en förlorare. Men den stora förloraren är samhället, alla vi som tycker att det är helt ok att man tycker olika saker, som förstår att förekomsten av olika åsikter samt forum för dessa åsikters trygga vädrande är själva grundbulten i demokratin. Om vi förlorar samtalet till förmån för debatten kommer det alltid att finnas bara vinnare och förlorare, aldrig tankeställare, gråzoner, visst medhåll eller förståelse för andra. En debatt måste avgöras. Ett samtal kan få fortgå, utvecklas, förändra.

Samma tendenser till svart-vit debatt kommer på den här bloggen, trots att jag i de flesta frågor bortom saltklakritsglass (som är ett otyg som aldrig borde ha sett dagens ljus) är mer intresserad av att lära mig nya saker och höra era åsikter än att försöka bevisa att jag har rätt och alla andra har fel. Jag får höra att jag är lögnare (”jasså, vad ljuger jag om?” – ”det vet du så väl”) och rabiat feminist (”typiskt jävla feminister att göra just så som du!”) med ett patetiskt och auktoritärt maktspråk (”du ifrågasatte om jag läst en bok som jag inte läst”). Hur kom vi hit? Vad har jag gjort som gör att människor kommer hit, till min anspråkslösa blogg där jag teoretiskt har rätt att skriva vad fan jag vill, och kallar mig lögnare med patetiskt och auktoritärt maktspråk?

Stora delar av de saker som i dag får sägas om andra hade medfört hårda straff för kränkningar för bara några hundra år sedan. Att kalla någon lögnare var exempelvis ett brott om man inte kunde bevisa att så var fallet. Att kalla någon galen hora, om den personen inte gjort sig skyldig till horsbrott och detta kunde bevisas, var oerhört allvarligt. I dag, all teknik och ett förhållandevis enormt polisväsende till trots, kan man inte ens få tag på dem som lite random häver ur sig dödshot. Faktum är att det i många fall inte ens finns folk som är villiga att säga ”stopp där, så där säger man inte”. Det finns saker som man inte borde säga, det finns stunder då man borde ta ett steg tillbaka, ett djupt andetag och inte fortsätta och det finns gånger då det enda man kan göra är att be om ursäkt för att man inte gjort så i tid.

På många sätt är Marias berättelse sådan att man helst vill bädda ner sig i sängen, äta glass direkt ur förpackningen och konstatera att det är dags att göra slut med hela världen för den kommer aldrig att bli bättre. Men det finns ljusglimtar. Som personerna längst bak i rummet som börjar säga emot, som den som kräver en mikrofon och ger svar på tal, som de som efteråt kommer fram och säger att de tyckte att det var bedrövligt.

Vad vi inte behöver just nu är fler som vågar ta debatt. Fler som med argument, agenda och en retoriskt arsenal som skulle få de gamla grekerna att vända sig i sina gravar ger sig in i en debatt där man ska hitta en vinnare och en förlorare. Det fanns en tid då det krävde mod att ta debatten. Nu krävs det mod för att våga ta samtalet, att våga föra en öppen konversation om svåra och engagerade ämnen som inte leder till att alla vet vem som vann. Kanske man inte ens – och förlåt mig nu alla svenskar för jag vet att prospektet är skrämmande – nått konsensus. Som ett första steg att främja samtalet hellre än debatten på den där bloggen kommer jag att införa restriktioner: man får skriva EN kommentar på inlägget och därefter svara på andras direkta frågor eller svar på kommentaren. Har man inget konstruktivt eller bara trevligt att säga ska man hålla käft. För vet ni vad? Det är jättemånga som har hört av sig till mig och sagt att de så gärna skulle vilja kommentera men att de helt enkelt inte bara orkar för de vet att de blir påhoppade av andra som kommenterar. Dessa restriktioner är alltså inte för att tysta kritiker (as if) utan för att öppna upp för alla dem som skulle vilja säga något men som tvekar inför den helt klart reella risken att få skit. Restriktioner för demokrati och samtal.

Kuriosa 1: Och alla ni som omedelbart kände att det här är ett typiskt manshatarfeministinlägg som skulle ha kunnat undvikas om jag bara fått tillräckligt göre sig icke besvär.

Kuriosa 2: De gamla grekerna kremerade sina döda, så det blir väldigt svårt att vända sig i graven.