Jag vet inte vad Bengt Ohlsson tänkte när han skrev sin krönika om att allt som ensamma män behöver finns på nätet. Men jag vet att det höjdes många arga röster. Röster som lät ungefär som de brukar; ”det där är vår tids manshat” och ”så där skulle man aldrig få skriva om kvinnor”. Visst är krönikan generaliserande och jag vet inte om jag håller med honom om när han skriver att ”alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig”. Men han sätter fingret på två av de allra viktigaste lärdomarna vi kunde dra av Uppdrag Granskning, nämligen att distansen som nätet ger till den verkliga personen på andra sidan kan vara avgörande och att lynchstämning uppstår när folk som egentligen inte känner varandra får prata ihop sig omkring någon eller något de ogillar. Det är inte manshat, det är en analys, en vinkling av en ny dimension på ett samhällsproblem.
Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten. Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant. Hade den varit skriven om kvinnor skulle garanterat inte samma personer som nu opponerar sig ställa sig på barrikaderna och kalla det kvinnohat. Och man får skriva så om kvinnor. Man bör skriva så om kvinnor. Så. Här är det.
Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.
En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig. Men flickorna hamnade i puberteten och tvingades inse att man inte kommer någonstans med att vara älskvärd. Särskilt inte när det gäller pojkar. Förr eller senare blev de stående kvar. Och det var där det började gå snett.
Kvinnor tål inte att bli stående kvar. En kvinna som blivit kvarlämnad kan le och nicka och säga att hon förstår. Men Gud nåde den man som hamnar i hennes väg härnäst. Det blir han som får ta smällen för den smärta hon utstod förra gången.
För en och annan flicka går det bra. Hon klamrar sig fast vid sin familj hela uppväxten och sedan går hon vidare och flyttar direkt in till sin pojkvän. Men mycket kan gå fel. Flickorna kan få för mycket eller för lite att göra hemma. Eller pojkvännen kan göra slut. Och det går bara inte. Därför måste hon alltid se till att hålla honom nära. Vakta på honom. Detta uppskattas inte alltid av pojkvännen. Det kan sluta med att flickan står där lämnad kvar. Och det går bara inte.
Men simsalabim – genom barn återuppstår det förlorade hemmet.
Med ett litet barn på höften kan alla ensamma, kvarlämnade kvinnor hitta till varandra. De känner snabbt igen andra olyckssystrar. De kan trösta varandra, lägga en arm runt väninnans axlar och överallt ser de nån MANSGRIS som gapar och skriker, går till sitt jobb och tror att han är oumbärlig. För varje oförrätt de berättar för varandra får de ett gillande mummel av de andra ensamma kvinnorna. För varje ny oförrätt blir deras band starkare.
I den nya världen som hemmamamma finns alltför mycket tid och för många med samma oförrätter. Där finns olyckssystrar när man behöver tröst och gemenskap, och när hjärtat värker alltför mycket vet kvinnorna ändå att barnen alltid kommer att stanna hos dem, alltid kommer att älska dem, uppskatta dem och stå vid deras sida. När mannen kommer hem på kvällen är det han som får veta hur det känns att inte bli lyssnad på. Barnen är hennes. Familjen och hemmet är hennes och är han inte nöjd är det åtminstone inte hennes fel. På dagarna pratar kvinnorna om nya oförrätter, glömda strumpor, fel färgval. Om straff av tystnad.
Sen kommer det otäcka ögonblicket när de måste skicka barnen till dagis, till skola, till livet. Och då upptäcker de att allt är borta. Olyckssystrarna, mansgrisarna och barnen.
Det är som att vakna upp ur en myllrande dröm, och befinna sig i en tom lägenhet med ett skorrande kylskåp med torra cupcakes i. Och de stirrar på cupcakesen och ser sitt liv. Ihopskrumpet, torrt och helt utan sin forna glans.
(Stora delar av ordvalet är från Ohlssons krönika!)
Hit och dit och tillbaka igen 
Charlotte:
”Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten.”
Charlotte, om du vill påstå man får skriva så där om kvinnor i Sverige så peka gärna till när en stor tidning nyligen gjorde det. Om vi inte har ett enda exempel så kan vi heller inte ta för givet man ”får” göra det.
Sedan tycker jag att det är lite löjligt att höra hur vi skall vara ”fascinerade” över hur män reagerar när män reagerat likadant de senaste 40 åren och det borde vid det här laget gått fram det är den väntade reaktionen – inte den fascinerade, oväntade eller märkliga.
Det normala för män är att reagera som män reagerar. Det normala för män är inte att reagera som kvinnor reagerar. Och med normal menar jag ”vanligast förekommande”
Bloggat på genusdebatten.se
Bra pastisch, tycker jag också. Och visst är det så, på någon nivå, att män hatar kvinnor och kvinnor män (i alla fall inom gruppen heterosexuella). Minnet av känslan alla gånger när man inte har fått den av motsatt kön som man har velat ha tar över ibland.
Om det publicerades fler texter med din vinkel så tror jag att reaktionerna skulle bli mindre starka på dem med Bengt Ohlssons vinkel. Som man tycker jag att jag exponeras för återkommande och motviktslös misandri i massmedia.
Jag tror för övrigt att Ohlsson befinner sig på gravsidan av en generationsklyfta, att döma av hans formulering om att män har uppfostrats ”till att bli universums härskare. Bullra, ta plats, ta för sig”. Så kan det ha varit om man är född 1963, som Ohlsson, men vi som är födda i slutet av 1960-talet eller senare har i betydligt lägre grad matats med påståenden om vår överlägsenhet gentemot andra könet. Snarare har vi fått lära oss att respektera flickor genom att inte visa intresse för dem. ”Snälla pojkar får kyssa vackra flickor” var budskapet till oss. När det visade sig inte stämma blev vi rätt sura.
Jag tror också att det behövs MER av en annan vinkel, precis som du säger. Eller egentligen tror jag inte att man ska driva saker så till sin spets som är gjort i originalkrönika och i min pastisch. Det där med att generalisera alltför grovt gillar jag inte.
Du förutsätter att det är en biologisk skillnad på hur män och kvinnor reagerar, och att det inte är normalt för män att reagera som kvinnor reagerar. Jag har inte nämnt något om könet på dem som har reagerat och jag tycker inte heller att det är relevant. Jag tycker att det är viktigt ATT folk reagerar, men jag ifrågasätter det kreativa i dessa reaktioner (som alltså inte har något med kön att göra, utan med själva reaktionen). Det vill säga, istället för att kritisera att Ohlsson generaliserar (vilket verkligen är en punkt som skulle kunna kritiseras), eller exempelvis se hur det skulle kunna stämma in på en själv eller om det ligger någonting i vad han skriver, någonstans, så vrider man sig fullkomligt i de gamla vanliga banorna (”manshat” och ”så får man inte skriva om kvinnor”).
Fyndig pastisch du gjort! Jag började tänka på hur jag i skolan mest lärde mig att vara tyst och lära mig saker utantill. När jag började studera skämdes jag sedan över att jag var så usel på att vara så där framåt och ta för mig. Nu vill jag gå tillbaka till den där vilsna 20-åringen och säga: klart du inte vet hur man är tuff och tar initiativ när ingen lärt dig det.
Precis!
Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.
Då är jag undantaget från ”alla kvinnor”. Det finns inte en smula i mig som hatar någon pga medfödda egenskaper. Så ni gärna tala för er själv, både du och Bengt.
En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig.
Intressant. I vilken tid och plats skedde denna uppfostran av kvinnor?
Själv är jag född på 70-talet och uppväxt i Skåne. Jag är uppväxt i den ”kvinnor kan”-anda som rådde då. Det var kvinnor kan, go for it-girl. Men det är ju kulturbundet.
Ninni: http://malteroxxx.wordpress.com/2012/09/22/kvinnor-kunde-tydligen-inte/
Så är jag uppfostrad i en liten svensk stad i början av 80-talet. Så uppfostrades mina vänner, både där och de nya som jag fått här i Finland. Och samma jävla skit packas på min dotter av folk i hennes närhet.
Jag har inte heller blivit uppfostrad på det viset och kan inte komma någon annan tjej som jag växte upp med som någonsin fick höra något sånt som du påstår att tjejer får höra under hela sin uppväxt. Du kan helt enkelt inte projicera dina egna upplevelser på resten av oss på det viset som du gör. Sen har jag inte heller blivit uppfostrad med kvinnor kan-köret som Ninni, utan kön var aldrig en fråga överhuvudtaget där jag kommer ifrån. Jag är född 85, uppvuxen på landet på en gård, men sen 2000 har jag bott i flera städer i Sverige samt Tyskland och hittills har jag inte hamnat i en enda situation där det har varit en nackdel att vara flicka/kvinna., skulle aldrig kunna bekänna mig till feminismen när den inte på något vis beskriver min verklighet. Är så fruktansvärt trött på alla dessa människor som tar sig rätten att prata för kvinnor. Bara lägg av.
@Sandra: Har samma upplevelse som dig. Jag känner inte heller igen mig i att jag som tjej skulle ha blivit uppfostrad som Charlotte säger. Kön var en icke-fråga när jag var liten (är född i mitten av 70-talet). Kände aldrig att det var någon nackdel att vara tjej. Känner inte alls igen mig i feministernas snack idag. Blir också trött och förbannad på att de tar sig rätten att tala för min och mina kvinnliga vänners vägnar. De representerar inte mig det minsta. Jag har verkligen inget gemensamt med de där manshatande kvinnorna.
Till Linda, Sandra, John och Ninni: Det var den här sortens kritiska kommentarer som jag hade tyckt vore relevanta under Ohlssons text också. ”Jag känner inte igen mig” och ”Jag har inget gemensamt med den verklighet som beskrivs”. Därifrån kan man komma någonstans, det där måste man ta på allvar. Jag har blivit uppfostrad på det viset och det där med rädslan över att bli lämnad kvar som blir till ett krampaktigt klamrande, den känner jag igen mig i. Det där hade kunnat vara jag, även om det inte är det.
Och så vill jag tillägga att jag normalt aldrig skriver texter av sorten ”alla kvinnor tycker så här” utan att det är en effekt av Ohlssons formulering, vilken jag som sagt är tveksam till.
Och eftersom du menar att detta är okej att uttrycka om kvinnor, så ser jag gärna att du visar något så misogynt som Bengts text är misandrisk som skrivits i någon av våra stora media.
Charlotte:
”Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten. Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant.”
De få gånger jag har kommenterat här så har du utan minsta reflektion avfärdat mina tankar och hängt dom ute som exempel på en taskig kvinnosyn, men nu när de problematiska tankarna (Bengt Ohlsson) är till för kvinnan kan du/man ignorera det problematiska i vinklingen och reflektera över tankarna, varför kan du inte göra detta när jag/man problematiserar kvinnan? Varför var detta omöjligt i mitt fall? Varför fanns det ingenting att ”lära sig”/reflektera över då, endast en taskig kvinnosyn?
De få gånger du kommenterat här? Du har kommenterat (inklusive den här kommentaren) 123 gånger på den här bloggen. Etthundratjugotre. Jag har tillåtit alla. Kanske är det få för dig, men här räknas du som en av de mest aktiva. Att jag utan minsta reflektion har avfärdat dig är inte så lite oförskämt att påstå. Gör en sökning och se hur många gånger jag skrivit att jag håller med dig, eller att jag ser din poäng. Det är rätt många gånger med tanke på vilken sorts kommentarer du har skrivit här och hur oförskämd och fördomsfull du varit mot de andra (exempelvis mot Geiri). De som har frågat varför jag låter dig hållas har jag svarat att eftersom du står med ditt eget namn så har du rätten att säga vad du tycker. Det står jag fortfarande för. Men att du på en bloggpost som det knappast kan råda något tvivel om problematiserar kvinnors beteende menar att jag bara accepterar problematiska tankar som är till för kvinnor, det är bisarrt.
Och bara för att göra detta helt klart: jag avfärdar inte dig utan reflektion nu. Jag har reflekterat över detta och tycker fortfarande att du har genuint fel.
Charlotte:
” Och man får skriva så om kvinnor. Man bör skriva så om kvinnor. Så. Här är det.”
Nu ljuger du. Om du skulle tycka så varför hänger du, utan reflektion, ut mina tankar som exempel på kvinnohat? Varför avfärdade du Henry Laasanen, då jag tog upp honom i en diskussion, med hänvisning till en taskig kvinnosyn? Varför gör du detta om du menar att man bör diskutera även kvinnors problematiskhet? Inget annat än festtal, men jag återkommer grundligare inom några dagar.
Och en detalj bara: Kom inte hit och säg att jag ljuger. Jag har inte hängt ut dina kommentarer utan reflektion (jag hade av en anledning inga namn på kommentarerna), jag avfärdade aldrig Laasanen på grund av hans kvinnosyn utan på grund av fatala brister i hans vetenskapliga resonemang och jag har redan från börja på den här bloggen diskuterat problem som rör män och problem som rör kvinnor. För att jag vill. För att det är min blogg. Ta inte för givet att saker sker utan reflektion för att de inte går som du tycker. Om du tycker att jag skriver irrelevant skit och är en lögnare föreslår jag att du läser andra bloggar istället.
Jag provar att skriva kommentaren helt utan smyckning, så som länkar eller kursiv text.
Du skriver här: Och Ohlsson krönika är inte mer misandrisk än vad min egen pastisch är hatisk mot kvinnor.
Jo, Charlotte, det är den. Dels skulle inte denna text eller något misogynt tillåtas publiceras i media och det är den viktiga poängen till att vi som ”har röster som låter ungefär som de brukar”, låter som vi brukar. Kanske är det dags att börja lyssna på vad vi försöker få er att se?
Men din text är inte en spegling av Bengts, den kommer inte ens i närheten av Bengts. Jag skulle kunna göra en spegling, men jag vill inte uttrycka mig så mot kvinnor, för jag tycker vi är bra och vi förtjänar inte heller den demonisering som görs mot män i vår tid och kultur.
Att du inte ser det själv beror, menar jag, på att du är förblindad av den utbildning du har. Här hade jag en länk. Jag vet inte om det är det som gör att mina kommentarer försvinner. Men om du går in på genusdebatten.se(jag är skribent där), och så trycker du på mitt namn överst. och så ser du alla mina inlägg. Tryck på taggen ”genusbiblioteket” under något av inläggen och läs dessa.
Så låt mig bara ta den allra första biten av Bengts och din text.
Bengt skrev: ”Naturligtvis hatar män kvinnor. Inte enbart, och inte hela tiden. Men alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig. En skrällig, entonig röst på AM-nätet. ”
Alla män HAR denna hat-radion i sig, enkom på grund av att de är män och de påstås hata kvinnor enkom för vi är kvinnor. Denna radio påstås alltså vara en inneboende medfödd egenskap som alla män påstås ha.
Hur är det då i din text?
”Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.”
Tydligen hatar vi inte bara män, men vi hatar på grund av oförrätter. Alltså någon har varit dum mot oss stackars offer och DÄRFÖR hatar vi.
Som vanligt; män är förövare pga kön, kvinnor är offer för situationer och omständigheter.
Du är en bra kvinna, Charlotte. Jag tycker du verkar vara både snäll och välvillig. (Dock upplever jag mig lite osynliggjord av dig här? Jag undrar varför? Har jag gjort dig något så ber jag verkligen om ursäkt. Inget jag kan ha gjort är menat mot dig som person, jag är bara av annan åsikt.) Men det kan vara bra att lyssna på de som inte håller med. Och då menar jag verkligen lyssna. För tänk om ni har fel?
Angående skillnaden i ”har” och ”bär med sig”, så ser jag vad du menar, men om du läser både min och Ohlssons text hela vägen så framkommer att männens radio kommer av att de blivit avvisade. Det är inte något medfött. I min text kommer det kvinnorna bär med sig av att de blivit lämnade kvar. Det är inte heller något medfött. Det är upplevda händelser som påverkar inställningen till det andra könet. Jag skriver att kvinnor inte tål att bli stående kvar. Ohlsson skriver att män inte tål att bli avvisade. Och om man läser min text tillräckligt noga så ser man exempel på dessa oförrätter, som ”glömda strumpor, fel färgval” och att männen får ”straff av tystnad”.
Männen i Ohlssons text framställs som lika mycket offer som kvinnorna i min text. Pojkarna ”uppfostrades”, ”hamnade i puberteten”, blev ”avvisade”. Flickvännen kan få för sig att göra slut, mamman spela för stor roll i uppväxten. Detta är inte heller saker som är medfödda hos män. Det är saker som män kan råka ut för.
(Och det sista hoppas jag att vi har rett upp, jag vet inte varför WP har valt att kasta så många av dina kommentarer i sopen och jag själv har haft häcken full. Så att säga.)
Charlotte: Nina Björk skriver i Under det rosa täcket att man har en feministisk skärva och för mig är det uppenbart att du inte ser det vi ser. Är du redo att ifrågasätta det du tror på? Som sagt läs gärna på genusdebatten, här får du direktlänk: http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/
Låt oss ta skillnaden ta och analysera den bit du nu syftar på i din respektive Bengts länk:
Bengt skriver:
”En gång var de pojkar och uppfostrades till att bli universums härskare. Bullra, ta plats, ta för sig. Lönen, slipsen, fjärrkontrollen. Men pojkarna hamnade i puberteten och tvingades förr eller senare hacka i sig att de inte fick allt de pekade på. Särskilt inte alla tjejer de pekade på. Förr eller senare blev de avvisade. Och det var där det började gå snett.”
Liksom inte flickor uppfostras på det sätt du försöker ge sken av, så uppfostras inte pojkar till att få allt de pekar på och bli ”universums härskare”. Pojkar, i synnerhet de som är livliga av naturen, förtrycks från de är runt 2,5 år eftersom livlighet passar dåligt ihop med ett modernt samhälle med förskola och skola. Detta har vi talat om tidigare om du minns?
Men han har rätt i att det är i puberteten de börjar inse sitt fulla öde.
Norah Vincent(http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173510866) skriver så här om hur det är att gå i ett par mansskor vad gäller dajting:
”Att vara man och dejta kvinnor var en lektion i kvinnlig makt och det gjorde mig till något av en kvinnohatare, vilket jag förmodar var det bästa tecknet på att mitt experiment hade fungerat. Jag betraktade mitt kön från andra sidan, vilket fick till följd att jag tyckte illa om kvinnor ett tag. Jag ogillade deras överlägsenhet, deras anklagande leenden, deras självklara rätt att välja eller avvisa mig hur lättvindigt som helst en exekution utförd med en sådan lättja, så utan ansträngning, att både nederlag och framgångar blev outhärdligt förödmjukande. Den typiska manliga motsvarigheten till makt liknar mer ett trubbigt instrument i jämförelse, något att skratta åt i relation till den eleganta skändning som en kvinna kan utföra med ett enda ord: nej.”(s. 120)
Denna del av mannens könsroll, dejtingen, brukar jag benämna fiskaren. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag, bara på grund av mitt kön, slipper att någonsin hamna i männens situation på den heterosexuella marknaden. Tillskillnad från Norah hatar jag inte kvinnor, inte det minsta. Däremot vet jag precis vad hon syftar på och jag tycker ibland rysligt illa om det jag får höra om hur kvinnor ofta beter sig mot män. Sen kan jag förstå kvinnorna, för det handlar om att de inte förstår mannens situation. Det borde vara ert jobb att lära kvinnor att se hur livet ter sig för män istället för att demonisera män.
Bengt skriver vidare: Män tål inte att bli avvisade.
Joho, det gör det visst det. Jag är över 40 år, jag har avvisat massvis med ”fiskare” i mitt liv. Avisar man på ett tydligt och respektfullt vis, så är det inga som helst problem. Tvärtom har det inte sällan slutat med en god vän. Tyvärr får de allt för ofta den direkta motsatsen till respekt. Och inte blir det bättre av att genusvetenskapen försöker tuta i kvinnor att vi är ”underordnade”.
Bengt menar att män inte tål avvisas, för att de pga sin snopp blivit bortskämda under uppväxten. Förklara då för mig varför pojkar trivs sämre på förskolan än flickor gör när de lever livets glada dagar och uppfostras att tro de ska bli ” universums härskare”?
Låt oss titta på din text:
”En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig. Men flickorna hamnade i puberteten och tvingades inse att man inte kommer någonstans med att vara älskvärd. Särskilt inte när det gäller pojkar. Förr eller senare blev de stående kvar. Och det var där det började gå snett.”
Medan män är bortskämda svin som inte kan ta ett nej(dvs förövare), enligt Bengt, så målar du upp ett offer, en kvinna som är snäll och god och ändå ”blir över” och av det blir sorgsen/arg.
Ni grundar det på en ideologi som helt saknar stöd. Återigen läs gärna min genomgång av ”ert bibliotek”: http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/
Vad beror det på? Jo, ni är nästan uteslutande kvinnor, några få män som kanske inte trivdes i den manliga homosociala gemenskapen(? åtminstone bör det gälla R. Connell) liksom jag inte passar i den kvinnliga. För att låna ett begrepp av Toril Moi: Det ger en forskarkår med en mer eller mindre ensidig levd erfarenhet. Och som Hirdman skriver så lever könen till stor del åtskilda. Därav blir er vetenskap skev och allt mer verklighetsfrånvänd.
Jag önskar att jag hade bättre tid till att svara, men jag jobbar dubbelt just nu så det blir kortfattat. Beklagar.
Alltså den boken som du hänvisar till är skriven av en journalist i New York. Det är inte forskning och kan knappast appliceras på svenska förhållanden om man vill gå längre än en upplevelsegrundad betraktelse (vilket kan vara helt fine, men det är inte forskning). Jag tror att många kvinnor skulle må bra av att betänka männens situation mer, men i precis samma utsträckning tror jag att män mår bra av att betänka kvinnors situation, i den mån de skiljer sig. Det vill säga, jag håller inte med om att det skulle finnas en så oerhört dålig förståelse av mäns behov och inget allmänt förtryck av män (och inte heller av kvinnor). Det finns områden där männen behöver betydligt mer stöd än vad de får, men det är inte samma sak.
Var har Hirdman skrivit att könen till stor del lever åtskilda?
Att man ska misstro forskning för att det huvudsakligen är kvinnor som sysslar med den är för mig fullkomligt bisarrt (ska man misstro nationalekonomerna för att de huvudsakligen är män?). Forskning är forskning. Resultaten är inte beroende av forskarens kön.
Matias Hedström:
”Det här inlägget är helt verklighetsförvrängande, idag är det ju kvinnan som ska lära sig att kompromissa och inte mannen, mannen har kompromissat så länge du och jag har levt.”
”Tänk att kvinnor har problem både med att ni måste vara snygga ”man måste liksom vara både snygg och kompetent” och att ni inte får vara snygga ”man tas inte på allvar om man är både snygg och kompetent”.”
”Att kvinnliga experter inte syns och hörs lika mycket som manliga beror mera på att de inte existerar i samma grad än att de inte skulle tas på lika allvar.”
”Jag tror att största delen av kvinnlig orättvisa är upplevd dvs. inbillad och en följd av att kvinnor är bortskämda i tron att de kan få och kräva allt.”
Är jag och dessa tankar bästa exemplen för din case för kvinnohat på denna blogg? Jag menar Ohlson´s tankar är ju mycket värre och sämre grundade än mina men varför kan du diskutera hans tankar men avfärdar mina med hänvisning till kvinnohat? Och hur kan du säga att kvinnors problematiskhet också bör diskuteras då du några inlägg tidigare avfärdar såna tankar som kvinnohat som inte bör diskuteras? Och kan du förklara varför mina tankar är misogyna men Ohlsson´s inte är misandriska?
Kan du vara snäll och maila alla mina kommentarer (om de är lättillgängliga för dig?), som jag kommit med på denna blogg till min mailadress. så jag kan granska kvinnohatet i dom på min egen blogg?
Den största skillnaden mellan dig och Ohlsson är att han har gjort en krönika. Han argumenterar inte för att världen ser ut på ett visst sätt, han skriver en text som ska få folk att tänka till. Du argumenterar för att ”kvinnor är bortskämda i tron att de kan få och kräva allt”. Det är en himmelsvid skillnad. Och Ohlsson krönika är inte mer misandrisk än vad min egen pastisch är hatisk mot kvinnor.
Charlotte:
”Han argumenterar inte för att världen ser ut på ett visst sätt, han skriver en text som ska få folk att tänka till.”
Stämmer inte alls, han skriver en text som skall få kvinnor och feministkillar att tänka till men som ANTINGEN är till för att provocera fram ilska från män (och ickefeministiska kvinnor) eller som har den effekten att den provocerar fram ilska från män och ickefeministiska kvinnor pga Bengt Ohlssons inkompetens (på ämnet mansfrågor) att skriva en text som ger andra än redan frälsta ”food for thought”
Alltså antingen var syftet att provocera män eller så misslyckas han helt med nåt annat pga inkompetens.
Ilskan han får är dock den väntade och den rätta reaktionen. Det är så män skall reagera och hade han varit Sverigedemokrat hade inte en människa tyckt muslimska mäns mycket kraftigare reaktion varit fascinerande heller.
Men du missar hela poängen. Tänk om alla de kommentarer som härjar om manshat istället helt lugnt hade sagt; ”det är knappast konstruktivt med så generaliserande texter i en redan polariserad debatt” eller ”jag känner inte alls igen mig i den beskrivningen du ger av hur pojkar uppfostras”. Tänk om det kunde bli en storm av kritik som såg ut så istället? Men nej, istället fortsätter du att säga att det går till kvinnor och feministkillar – sådana som redan är frälsta – och genom en insnöad tankegång kommer du till slutsatsen att de enda möjligheterna är att han vill provocera män eller är inkompetent.
Det är fullt lika möjligt att han ger en bild av en del av sig själv. Kanske han själv hör den där radiostationen i sig men väljer att inte lyssna? Har du tänkt på det?
Tänk om alla de kommentarer som härjar om manshat istället helt lugnt hade sagt; ”det är knappast konstruktivt med så generaliserande texter i en redan polariserad debatt” eller ”jag känner inte alls igen mig i den beskrivningen du ger av hur pojkar uppfostras”
Du skriver så här i inlägget: ”Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant. ”
Så nu vill jag säga vända på den. ”Reaktionen, avfärdande istället för reflektion, är ett tecken på att kommentarerna är relevanta.”
Du ställer skyhöga krav på hur vanliga svensson ska kommentera istället för att lyssna till vad dessa försöker säga. Jag är insatt i frågan, jag kan bemöta er med genusvetenskapens terminologi på er planhalva. Svensson kan inte det och det ska inte behövas. Man bör kunna reflektera över reaktionen man får ändå.
”Man ska vara snäll mot en flicka”, ”Man slår inte en tjej”, ”Sitt still!”, ”Lägg ner pinnen nu!”.
Nej, jag känner verkligen inte igen den bild av hur pojkar uppfostras. Inte från jag var barn, inte från jag blev förälder, inte från min erfarenhet av att tillfälligt ha jobbat på förskola.
Problemet är, enligt dig, inte att folk reagerar utan att vi reagerar på ”fel sätt”. Du påstår att man får skriva så om kvinnor, men har inte visat ett enda prov på det. Det är inte konstigt, det förekommer nämligen inte. Vi kan ta föräldraledighet. Hem och barn är kvinnans maktområde, där har män lite att säga till om. Likväl heter det att männen måste ta sitt ansvar och ta ut mer föräldrapenning. Det man borde göra är att sätta strålkastaren på kvinnors överordnade makt. Istället utgår ”forskningen” från att kvinnor är underordnade.
Och nej, det är vi inte. Det finns en enda makt som är bunden till kön, det är makten som följer med livmoder. All annan makt är resultatet av hårt arbete och det finns inget som hindrar kvinnor att prioritera bort privatliv, arbeta 60-80 timmar i veckan för att nå en position som medför den typen av makt. Men kvinnor väljer bort det. Varför väljer kvinnor bort i högre utsträckning än män?
Det beror på att vår position på den heterosexuella marknaden inte är knuten till ”prestation”. vårt ok är ”skönhet”, männens ok är ”prestation”. Därför ökar risken för arbetslöshet om du är man, men inte kvinna.(http://www.idg.se/2.1085/1.393346/arbetsloshet-okar-risken-for-skilsmassa). Därför gifter kvinnor upp sig i större utsträckning än män.
Så könsmaktordningsteorier behöver vändas 180 grader och då faller bitarna på plats.
Charlotte:
”Men du missar hela poängen. Tänk om alla de kommentarer som härjar om manshat istället helt lugnt hade sagt; ”det är knappast konstruktivt med så generaliserande texter i en redan polariserad debatt” eller ”jag känner inte alls igen mig i den beskrivningen du ger av hur pojkar uppfostras”.”
Nu förväxlar du äpplen och päron. Jag har aldrig sagt det inte skulle vara bra med en sådan fantasivärld. Jag har sagt att det inte finns några som helst belägg för att förvänta sig den reaktionen av riktiga människor i vår värld – ett empiriskt falsifierbart påstående. Du kan antingen börja visa den reaktion du hänvisar till inträffar eller inte.
”Tänk om det kunde bli en storm av kritik som såg ut så istället?”
Tänk om jag kunde vinna storvinsten på Lotto! Det vore jättebra om världen var sådan men jag utgår från vetenskapliga principer och där finns inga belägg (ett empiriskt påstående) för att bli förvånad över att det inte händer i vår värld. Jag pratar om vad vi kan förvänta oss utifrån fakta. Inte om vad vi helst skulle föredra om vi fick strunta i allting!
”Men nej, istället fortsätter du att säga att det går till kvinnor och feministkillar – sådana som redan är frälsta – och genom en insnöad tankegång kommer du till slutsatsen att de enda möjligheterna är att han vill provocera män eller är inkompetent.”
Om han inte ville provocera och blir förvånad över den här reaktionen ÄR han bevisligen inkompetent på ämnet mansfrågor. Warren Farrell påpekade det kontraproduktiva i sådan retorik redan på 80-talet.
Vill man kommuncera med män får man anpassa sig efter män – precis som män som ville porra med kvinnor skrivit böcker om det hela 2000-talet. Det Bengt Ohlsson gjorde är jämförbart med att ställa sig i Kina och skrika på grekiska. Att klaga över att folk inte lyssnar är enbart inkompetens – Det finns inga ursäkter för att bete sig så här mot män.
”Det är fullt lika möjligt att han ger en bild av en del av sig själv. Kanske han själv hör den där radiostationen i sig men väljer att inte lyssna? Har du tänkt på det?”
Nej det är inte möjligt att han ger en bild av sig själv för han skriver tydligt och klart att det handlar om ALLA män – ville han det skulle handla om han själv skall han skriva det och gör han inte det är det HANS fel hans problem, hans inkompetens.
Det är vad han skrev i DN jag recenserar, jag försöker inte läsa hans tankar. Det är inte dem som står i DN.
Bland det du skriver här ser jag inget kvinnohat alls. Sen kan hända du skrivit annat, det kan jag inte ta ställning mot. Men jag har lärt mig att ”hat” betyder ”framföra kritisk åsikt angående feminismen/genusvetenskapens ”sanningar”.
Jag har alltså aldrig påstått att det där är hatiska kommentarer. Jag har satt dem som exempel på kommentarer som ofta har en bristfällig koppling till inlägget och en klar ton av förakt mot kvinnor som tar plats i ett inlägg som pekade på saker som hör samband med hur kvinnor kan vara särskilt utsatta och hur kvinnor får en särskild sorts kommentarer. Andra samband som jag nämnde är att det är nästan omöjligt att vara ung kvinna i genusdebatten och inte få feministstämpel och att feministstämpeln automatiskt innebär en enorm mängd bagage man tvingas stå till svars för trots att man aldrig sagt det. Ett exempel på det är när Juggen bestämmer att jag är en feminist (”lev med det”, som han uttryckte det) och menar att jag för att jag är feminist säger att det finns ett patriarkat i Sverige i dag, trots att jag uttryckligen upprepade gånger sagt att jag inte är feminist och att jag inte anser att vi har ett patriarkat i Sverige i dag. Alltför många tar saker för givet om mina åsikter utan att lyssna (eller som Juggen säger orka lägga tid på en sådan som mig) bara för att jag är kvinna.
Man får jättegärna framföra kritik, och jag tar jättegärna diskussioner men jag blir uppriktigt ledsen och besviken när Matias menar att jag inte reflekterar över hans åsikter när jag har skrivit ÖVER HUNDRATIO svar till honom. Ett hundra tio. Och det är mannen som anklagade Geiri för att vara fånge i sin kvinnlighet och därför inte förstå, trots att han inte har en aning om vem hon är – och alla som känner henne vet att hon är långt ifrån en stereotyp kvinna.
Alltför många tar saker för givet om mina åsikter utan att lyssna (eller som Juggen säger orka lägga tid på en sådan som mig) bara för att jag är kvinna.
Jag betvivlar inte ett ögonblick på att du stundom hanterad illa i denna ipphettade tid och det tycker jag är trist. Men beror det på att du är kvinna? Nej, menar jag. jag har själv varit i kontakt med Juggen, mig hanterar han inte så. det beror alltså inte på ditt kön**, det beror på ditt yrkesval menar jag.
Jag har själv hård kritik, jag kallar det stundom genus”vetenskap” och stundom genusgalenskap. Det är min bestämda åsikt att det inte är vetenskap. Jag hoppas du noterar att jag 1. Jobbar hårt för att argumentera för min åsikt, 2. alltid är noga att poängtera att jag inget vet om _din_ gren. 3. Skiljer på sak(genusvetenskap och person (i detta fall dig)
Jag är glad att du tar dig tid och försöker föra en samsad diskussion. Jag är glad för den ton du alltid hållet. För det är du värd all kred! ❤
** man kan absolut råka ut för att stämplas som feminist bara pga könet kvinna. Det har jag också råkat ut för. Folk är förbannade med skälig orsak. Och majoriteten som diskuterar detta är feminisrer och kvinnor. Så just det har jag överseende med.
Är ny här, men har en lite reflektion om citatet nedan, med betoning på senare delen:
”Andra samband som jag nämnde är att det är nästan omöjligt att vara ung kvinna i genusdebatten och inte få feministstämpel och att feministstämpeln automatiskt innebär en enorm mängd bagage man tvingas stå till svars för trots att man aldrig sagt det.”
– Är det jobbigt att få stå till svars för vad andra gjort och sagt?
– Skulle det vara jobbigt att få stå till svars för vad andra gjort och sagt för 100-tals år sen?
– Skulle det vara jobbigt att få stå till svars för vad andra gjort och sagt bara för att man är av samma kön som dom?
Som ung man känns det som väldigt aktuella frågor. Det kan vara jobbigt att få skulden för nåt man inte gjort….
Som disclaimer, jag är inte forskare och har inga forskningsrapporter att bifoga. Ovan är bara frågor som jag och många med mig får ställa oss idag.
Dessutom så tycker jag självklart du inte ska behöva stå till svars för tokigheter som andra sagt, bara dina egna.
Vi slutar med tramsfrågorna och går till saken.
Charlotte:
” Hade den varit skriven om kvinnor skulle garanterat inte samma personer som nu opponerar sig ställa sig på barrikaderna och kalla det kvinnohat.”
Det är väl helt ovidkommande om samma personer kommit med anklagelsen om kvinnohat, poängen är att EN MOTSVARANDE TEXT OM KVINNOR SKULLE ALDRIG HA PUBLICERATS!
Detta är saken som ska diskuteras och som visar att vår kultur är mycket mera misandrisk än den är misogyn. Jag ska gräva fram två insändare i Helsingin Sanomat som jag sparat, som två kvinnor skrivit och som ingenting annat menade än att skada män, Om män skulle ha skrivit motsvarande inlägg finns det ingen chans i världen att de skulle ha blivit publicerade. Om vår kultur är mera misogyn än misandrisk, hur kommer sig detta?
Om jag skulle skriva en text om att kvinnor utnyttjar män och förhåller sig till män som medel, tror du att jag skulle bli publicerad någonstans eller skulle jag hamna göra det på min egen lilla blogg där mina ord skulle användas i stora medier som ett bevis för att kulturen är misogyn? Poängen är att misandri publiceras i stora medier och ”kvinnohatet” i små blogg och bloggkommentarer men ändå är vår kultur misogyn enligt dessa jävla idioter?
mina kommentarer försvinner.. skumt. Ser du den Charlotte?
Det är knappast jämförbara texter. Mannen i den ursprungliga texten porträtteras långt mer negativt. Ser du inte skillnaden så förstår jag att du inte förstår reaktionerna. Sånt här skitsnack har vi män matas med i olika former under dom senaste ~15 åren, därav reaktionerna. Så nej, vi har nog reflekterat tillräckligt över det, det som behöver reflektera är nog snarare dom som skriver sådana texter.
Det handlar om systematiska attacker på mäns självbild. Män utmålas som narcissistiska våldsverkare utan empati. Jag känner sorg för alla unga killar som växer upp idag och ges en sådan självbild av samhället. Man undrar om det är medvetet, den skuld och skam man hamrar in i männen gör dom lätta att kontrollera. Någon humanism finns iaf inte bakom detta.
Bilden av män i allmänhet är otroligt mycket mer positiv nu än den har varit tidigare. Backa i tidningar hundra år så ser du. En av de saker som de flesta av oss som är medvetna om genus vänder oss starkast emot är ju just negativa bilder av män som våldsverkare. Till exempel att kvinnor ska få skylla sig själva om de har på sig slampiga kläder och blir våldtagna. Det tyder på ju att män inte kan kontrollera sig, och det tror jag inte på. Att tala om mäns våld mot kvinnor tolkas ofta som att man generaliserar och menar att alla män är potentiella våldsverkare, men det innefattar bara en viss sorts våld (det av män mot kvinnor).
Möjligt, men den har blivit klart sämre under min livstid och det är tack vare feministerna. Det där var bland det löjligaste jag hört, den bild som svenska feminister målar upp av män, eller snarare vita män, är uteslutande negativ. Jag kan inte minnas att jag någonsin hört något annat än negativa saker, och inte sällan förakt eller till och med hat. Framställningarna av ”mäns våld emot kvinnor” är löjligt ensidig och verkar till att forma en negativ bild av män. Det sker aldrig någon nyansering, trots ett brutalt uppenbart behov av det för att närma sig någon slags sanningslikhet. Kanske för att det motsäger hela teorin, det finns ju inga särskilda empiriska skäl att särskilja våld emot kvinnor ifrån annat våld inom relationer. Behovet av intellektuell hederlighet verkar skriande. Vad man producerar är istället nidbilder, som verkar syfta mer till att skapa just förakt och hat, och kanske skuld och skam hos män. Det kanske inte tekniskt är generaliserande, men det ger ändå en sådan bild när den och andra kasst underbyggda påståenden staplas på varandra. Allt följer mallen: vita män = onda förövare, kvinnor = goda offer. Det är inget annat än gammal hederlig hatretorik i lite mer polerad förpackning.
Women are wonderful. http://en.wikipedia.org/wiki/Women_are_wonderful
Det skulle faktiskt vara intressant att se hur din text skulle tas emot om du fick den publicerad i en stor tidning. Nu kommer du inte att få den publicerad och jag har inte sett en liknande text på mycket länge heller i de medier vi talar om. Jag tror den skulle åtnjuta negativa kommentarer från både män och kvinnor.
Sedan har jag en invändning av avgörande slag. Den situation av fysisk ensamhet framför en datorskärm som var Bengts beskrivning av männen har du ersatt med en fysisk gemenskap med medsystrar och barn. Det känns inte som en relevant spegelbild.
Naturligtvis känns det i det senare fallet tomt om verkliga människor lämnar en, det du beskriver som Bengts motsvarighet till att knäppa av datorn. Men det han beskriver är en ensamhet som ersätts med en annan ensamhet. Stor skillnad. Du har inte riktigt fått fram en bra slutpoäng där.
Tack för den kommentaren! Jag är som sagt inte helt okritisk mot Ohlssons text från början. Jag är inte speciellt förtjust i provocerande texter – det finns liksom för mycket av sånt och för lite reson i världen i dag.
Och visst är det skillnad på fysisk gemenskap och den man får via en dator. Det håller jag med dig om. Jag försökte mest tänka på när jag har känt mig som mest ensam (vilket är när jag varit hemma med barnen) och vilken sorts märklig gemenskap man känner med andra mammor som också känner sig ensamma men som man inte har något annat gemensamt med än att man är ensam och har barn.
Kvinnors problem i dagens samhälle har skapats av P-Pillret. Verkligheten innan P-Pillret var brutal för den tidens kvinnor. MEN! Det var det liv som kvinnor utvecklats för.
Kvinnor som fått barn tidigt och som har en stabil pappa till de barnen lär rimligtvis må tusen gånger bättre än vad en modern kvinna som satsar på karriären och inte har barn när hon är trettio mår. Det är helt enkelt så evolutionen skapat oss. Det går att komma med exakt lika krassa sanningar om män för den som är hugad.