Etikettarkiv | Ekonomisk historia

Vart tog Finland vägen?

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.