I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.
Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.
Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.
Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?
Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?
Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.
Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.
Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?
Hit och dit och tillbaka igen 
Om du vill vara riktigt irriterad, försök ”In Our Time With Melvyn Bragg” (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/iot ) ”Can I just…” Och ännu lyssnar jag gång efter gång.
BBC serie som jag tyckte om var ”China: As History is My Witness” (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/china )
P. S. Väntar ivrigt dina kommentar till http://medievalnews.blogspot.fi/2013/01/dont-underestimate-viking-women.html
Om jag känner mig riktigt galen någon dag ska jag lyssna på Melvyn Bragg… Tack för tipsen!
PS: Jag ska kommentera så snart jag hinner! 🙂
Jag håller med dig i stort men jag tror att det kan finnas en fara i att lägga för stor vikt vid barn och familj. Jag tror absolut att det kan vara ett stort problem i vissa länder men exempelvis i Sverige (som har bra barnomsorg och bra möjligheter för båda föräldrar att vara föräldralediga) bör det inte längre vara det största hindret. Tvärtom kan det vara kontraproduktivt att använda det som ett argument eftersom det flyttar fokus och ansvar från strukturer i samhället och på arbetsplatsen till familjen och våra personliga val. Till exempel har det har visat sig att kvinnliga och manliga forskare med barn är minst lika produktiva som sina kollegor utan familj, ändå lever myten kvar inom universitetet att skaffa familj är lika med att välja bort karriären. Andra saker som kan vara minst lika viktiga för chansen att lyckas är tillgången till nätverk och förebilder.
Correspondence om just detta i Nature Geoscience för något år sedan (specifikt om unversitetet men ändå vettigt tycker jag):
http://www.nature.com/ngeo/journal/v4/n6/full/ngeo1163.html?WT.ec_id=NGEO-201106
Jag håller helt med dig om att tillgången till nätverk och förebilder säkert har stor inverkan! Även ensamstående kvinnor får i vissa sammanhang kämpa hårdare för att nå toppen än vad män får, för fördomar frodas. För många har dock familjen betydelse också. I en undersökning kring varför det fanns så få kvinnliga akademiker i den absoluta toppen visades att kvinnor sedan de bildat familj i högre grad valde att dra ner på takten än vad deras män (ofta inom samma disciplin) gjorde. Att ha familj behöver således inte påverka karriären till en viss punkt (som kan vara ganska långt upp på stegen) men för att nå toppen är familj ett hinder för kvinnor men inte för män.
(Och om du vill kan jag leta reda på de där artiklarna, men du får jättegärna kommentera det här ändå – för att jag uppskattar din input!)
Om det inte är för mycket besvär får du jättegärna leta upp artikeln (artiklarna?)! Jag är med i ett kvinnligt nätverk på N-fak i Lund (med bland annat författaren till texten jag länkade till) där vi diskuterar dessa frågor en hel del. Min observation (och personliga erfarenhet) stämmer överens med vad du skriver, att kvinnor som får barn ofta nedprioriterar jobbet i högre grad än vad män gör. Och varför det är så är helt klart en intressant diskussion (tror inte heller att det har med biologi att göra). Men jag ser också många kvinnor som jobbar häcken av sig (”trots” familj) och för min egen del kan jag säga att jag är väldigt mycket mer effektiv och rationell på jobbet sedan jag fick barn. Förväntningar och fördomar spelar in, precis som du skriver, men nätverk (både horisontella och vertikala) och synlighet tror jag är enormt underskattat. Män är mycket bättre på att lyfta fram varandra i olika sammanhang och ge varandra positiv feedback. Inom universitet (som du säkert känner till) finns det också en tendens att arbetsuppgifterna delas upp på så sätt att kvinnorna ofta tar mer undervisning på grundnivå och gör mer administrativt arbete än män. Kvinnor tenderar också att skatta den egna förmågan lägre än män etc etc… Ja det finns väldigt många anledningar till ”the leaking pipeline” som det ofta kallas, det finns inte heller någon enkel lösning. Ibland blir jag så trött bara på att de personliga valen (som t.ex. att skaffa familj) alltid måste ställas mot att göra karriär, många män tänker ju inte alls så, att det ens behöver vara ett val (utan mer om att man anpassar sig efter situationen).
Fruktansvärt intressant det där du skriver! Ramlade just över en artikel om hur kvinnor avstår från en karriär som forskare för att det helt enkelt inte finns tillräckligt många kvinnor som inte har behövt göra valet mellan familj och karriär i toppen. (http://www.guardian.co.uk/higher-education-network/blog/2012/may/24/why-women-leave-academia). Kvinnor är inte beredda att göra det offret och ingen har berättat för dem att de inte måste.
Jag har länkat till de där andra artiklarna på bloggen förr men hittar dem inte just nu för jisses vad jag har skrivit mycket! I rapporten från American Association of University Women ”Why so few” (http://www.aauw.org/learn/research/upload/whysofew.pdf) tar de upp problemet med att ha familj. Så länge man är singel har man jämförbara chanser med män att få tenure och giftermål sänker bara de chanserna lite. Har man däremot också barn finns det en tydlig negativ påverkan.
”Some telling statistics point to the difficulties that mothers still face in an academic environment.
Mason and Goulden (2002) found that among tenured faculty in the sciences 12 to 14
years after earning a doctorate, 70 percent of the men but only 50 percent of the women had
children living in their home. The same study found that among science professors who had
babies within the first five years after receiving a doctorate, 77 percent of the men but only
53 percent of the women had achieved tenure 12 to 14 years after earning a doctorate. These
disparities were not unique to, and not always worse in, STEM fields. In another Mason and
Goulden study (2004), more than twice as many female academics (38 percent) as male academics (18 percent) indicated that they had fewer children than they had wanted.” (s. 26)
Sedan är ju förstås frågan om det är praktikaliteter (vem sköter barnen?), kvinnors egna frivilliga önskningar att dra ner på takten och inte få ett fast jobb efter minst 8 års utbildning (vilket jag tror så där mycket på), eller faktorer som förebilder, fördomar både inifrån och från omgivningen eller att man helt enkelt inte orkar kämpa för det längre. Gissningsvis inverkar alla dessa faktorer i någon mån, som kan variera från fall till fall.
Såg förresten det här idag och tänkte på vår diskussion: http://events.embo.org/FemaleLeadersinScience/
(EMBO Laboratory management course: female leaders in science)
Känner mig lite gnällig (jag förstår såklart att intentionerna är goda) men det är också tröttsamt med insatser som går ut på att kvinnor måste förändra sig själva om de vill lyckas. Typ ”det är inte systemet det är fel på, det är ni”! Och går ni denna kursen och fortfarande inte klarar av att ta er fram så kan ni i alla fall inte skylla på oss.
Jo, jag förstår precis hur du känner! Därmed inte sagt att en del kvinnor bara borde ta sig i nacken och tro på sin egen förmåga, men det behövs nog mer än så för att skapa förändring.
Jag har tänkt massor på det där du sa om förebilder och sånt, och jag tänkte skriva ett inlägg om hur jag själv har gjort med barn, familj och PhD. Och tre katter. 😉 Att sådant faktiskt går att ordna, och att man inte måste välja.
Många ‘masterminds’ levererar sina banbrytande verk i ganska unga år. Einstein var 26 år när han lade fram relativitetsteorin. Då går en normal svensk fortfarande på Komvux. Rockmusiker brukar skriva sina bästa låtar tidigt i karriären och de största legenderna drogade alla ihjäl sig vid 27.
Med tanke på att de flesta idag skaffar första barnet runt 30, så kan man inte dra slutsatsen att barnafödande hindrar kvinnor att bli masterminds. Kvinnor har även sluppit göra värnplikten, så i min generation kunde kvinnorna påbörja högre studier eller karriärer 1 år tidigare än män. Således bör hindren letas någon annanstans.
Det finns ju rätt stora problem med att jämföra dagens medelsvensson på komvux med historiska masterminds. Einstein, till exempel, hade barn redan när han lade fram sin avhandling men fick ut skilsmässa eftersom han och hustrun hade bott tillräckligt länge isär. Hans karriär hade med största sannolikhet inte sett likadan ut om det hade funnits kvoterad föräldraledighet, eller om han hade fått delad vårdnad, om man säger så. Det samma gäller exempelvis Shakespeare, Elvis och Beethoven (som dock aldrig gifte sig men hade flera barn).
Och om vi leker med tanken att kvinnor kan påbörja sin karriär ett år tidigare eftersom de sluppit värnplikten vägs det fortfarande inte upp av snedfördelningen i föräldraledigheten.
Men för sakens skull; var tycker du att hindren ligger? Vad är dina förslag på förklaringar?
Jag tror, som i alla frågor, att man ska utgå från den biologiska grunden och sedan leta sig uppåt till kulturen.
Kvinnans ofrånkomliga biologiska koppling till barnen i samband med graviditet och amning spelar förstås stor roll för de framsteg som görs efter 30 års-åldern.
Vill du läsa mer av mina tankar om detta kan du kolla på de här tre bloggposterna:
En detalj som feminister ofta försummar i ovanstående resonemang är kvinnors tendens till hypergami. När en kvinna får bestämma själv gifter hon sig gärna uppåt. De flesta gifter sig förvisso parallellt, men kvinnornas hypergami är tillräckligt vanlig för att göra utslag i statistiken. Att en kvinna väljer att gifta sig med en man av lägre status än henne torde dock vara tämligen ovanligt, även om det förstås förekommer. Särskilt avtändande blir det om mannen har så låg status att kvinnan tvingas försörja både honom och barnen samt bekosta hans fritidsvanor, medan han går hemma och hänger tvätt och pysslar med sina hobbies. Att en man på liknande sätt helförsörjer en mammabloggande hemmafru är dock inte ett dugg ovanligt.
När du säger att ‘det premieras att ta för sig’, så antar jag att du menar att ‘män som tar för sig premieras sexuellt av kvinnor’? För så är det ju. Det är kvinnan som har den sexuella makten på datingmarknaden.
Så om man ska kunna bryta trenden handlar det kanske inte om att ‘mannen måste ta ett steg bakåt’. Det handlar kanske om att karriärkvinnan måste välja en man som aldrig tog det där steget framåt, samt vara beredd att försörja honom. I dessa tider när 2/3 av högskoleexamina tas av kvinnor, singelhushållen ökar och barnafödandet minskar, är det viktigt att kvinnor lär sig bryta sina hypergama drifter som förmodligen kommer från evolutionspsykologin, annars kommer västvärlden att implodera av sin egen framgång.
En detalj som antifeminister ofta bortser från är att det inte finns belägg för att kvinnans påstådda tendenser att gifta sig uppåt utgör den huvudsakliga anledningen till varför äktenskapstendenserna ser ut som de gör. Minst lika relevant i sammanhanget är mäns vilja att gifta sig neråt i så fall. (Fast jag tror inte på någon av dessa förklaringar som strikt biologiskt betingade.)
Men då bortser du från att det är kvinnorna som bestämmer på datingmarknaden. Mäns vilja kommer i andra hand. Bara s.k. alfa-hannar har privilegiet att välja fritt. Vi bryr oss inte heller om kvinnans ekonomiska status särskilt mycket, eftersom vi prioriterar skönhet och empati högre.
Nedan en referens med långt citat (vars ursprungskälla jag tyvärr inte hunnit läsa i sin helhet).
http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&frm=1&source=web&cd=1&cad=rja&ved=0CDIQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.dads-r-us.se%2Fwp-content%2Fuploads%2FFeminist-Myths-and-Magic-Medicine_Catherine-Hakim_2011-01.pdf&ei=pYzsUNalM8yN4gTm-oHAAw&usg=AFQjCNF3_PCydFj-BRoGREMwyec97xvqew&bvm=bv.1357316858,d.bGE
Women today have more choices than men, including real choices between a focus on family work and/or paid employment. For the first time in history women in developed societies are free to take up any occupation or career on the same basis as men.
One indicator of women’s lifestyle preferences is found in patterns of educational homogamy: whether women choose husbands with equal levels of education, or prefer a better- educated and higher-earning spouse.
Women’s aspiration to marry up, if they can, to a man who is better-educated and higher-earning, persists in most European countries. The Nordic countries share this pattern with all other parts of Europe. Women thereby continue to use marriage as an alternative or supplement to their employment careers.[54] Financial dependence on a man has lost none of its attractions after the equal opportunities revolution. Symmetrical family roles are not the ideal sought by most couples, even though they are popular among the minority of highly educated professionals.[55]
It is thus not surprising that wives generally earn less than their husbands, and that most couples rationally decide that it makes sense for her to take on the larger share of childcare, and use most or all the parental leave allowance. This is just as true of the Nordic countries as elsewhere. For example in Norway, only one-third of mothers have earnings roughly equal to the father’s earnings (up to one-quarter less), and two-thirds of wives earn far less than their spouse, in part because many work part-time. There is thus no incentive to share parental leave.[56]
[54] Hakim 2000, Work-Lifestyle Choices in the 21st Century: Preference Theory, Oxford: Oxford University Press pages 193-222; Domanski and Przybysz 2007, ‘Educational homogamy in 22 European countries’, European Societies, 9: 495-526.
[55] Hakim 2003, Models of the Family in Modern Societies: Ideals and Realities, Aldershot: Ashgate, page 51.
[56] Lappegard 2008, ‘Changing the gender balance in caring: fatherhood and the division of parental leave in Norway’, Population Research and Policy Review, 27: 139-159, page 147.
Din föresats är att kvinnor bestämmer på dejtingmarknaden, vilket inte finns vetenskapligt bevisat. Om man istället förutsätter att män och kvinnor generellt har lika stora möjligheter att välja på dejtingmarknaden blir det faktum att män föredrar kvinnor av ”lägre status” än dem själva (se ex. http://www.ur.umich.edu/0405/Dec13_04/10.shtml) minst lika viktigt som att kvinnor skulle vilja gifta sig uppåt.
Dessutom är det visat att både män och kvinnor attraheras mer av utseende och kroppslig symmetri än av social status (och i det första skedet egentligen av lukter).
‘Alla vet’ att en kvinna bara går ensam hem från krogen om hon själv vill ha det så. Få män har den valfriheten.
Så vad är de empiriska beläggen för att män och kvinnor skulle ha samma makt på datingmarknaden?
Vad du som man säger att ”alla vet” om vad kvinnor gör kan knappast klassas som en vedertagen sanning, för det finns minst lika många kvinnor som anser att de inte har en chans på dejtingmarknaden som det finns män som känner så. Så länge det inte är tillåtet att våldföra sig på varandra måste ju bådas val till för att det ska bli något.
Och jo, jag vet att det finns långstående fördomar om att det är män som närmare sig kvinnor och kvinnorna sedan fritt kan välja, men så enkelt är det inte i verkligheten. Det finns exempelvis väldigt många kvinnor som någon man aldrig kommer fram till och som blir ratade gång efter gång när de själva försöker. Sedan finns det förstås sådana kvinnor som är snygga och populära nog för att stå i ett hörn med en flashig drink och välja och vraka, men de är ungefär lika många som alfahannarna.
Så finns det förstås de samhälleliga förväntningarna på vad män och kvinnor ska gilla och hur de ska bete sig och det kanske är dessa som du menar?
Bloggaren Erik ‘Aktivarum’ Wedin skulle förmodligen kunna plocka fram dussintals referenser som motsäger det du skrev här, men jag känner inte att jag gitter leta sånt ikväll. Självklart finns det kvinnor som på ett eller annat sätt är så motbjudande att ratas av de flesta män, men generellt skulle jag nog påstå att män är mindre selektiva än kvinnor i sitt partnerval. Det torde bl.a. bero på att gruppen män har större inbördes variation än kvinnor, vilket gör att både de bästa och de sämsta individerna i populationen är män. Kvinnans hypergami och ‘sexuella makt’ är naturens sätt att sålla bort ‘det sämsta’ genetiska materialet i populationen, som finns hos vissa män.
Rapporten du länkade till var intressant och jag tror det kan stämma. Om man beaktar hur människan traditionellt har fungerat så finns det ju evolutionära och kulturella fördelar för båda parter att kvinnan gifter sig uppåt (och mannen neråt). Vad jag förstod fanns där ju även belägg för det jag brukar hävda, att kvinnor ogärna gifter sig neråt. Men om hypotesen att kvinnan har makten på datingmarknaden stämmer (vilket vi inte är överens om), så spelar ju mannens preferenser mindre roll än kvinnans här, så om man vill bryta trenden är det i första hand kvinnor som ska ‘lära sig bli kära i lägre män’.
Jag lämnar denna debatten nu, och tackar för den här gången. Jag tittar gärna in en annan gång om jag finner ämnet intressant.
Jag har jobbat många år på krogen i olika roller, på slutet främst som väktare (så detta är anekdotiskt) och jag kan säga dig att det de facto inte finns någon kvinna som behöver gå hem ensam, förutsatt att hon inte har så höga krav. Detsamma gäller inte män.
Bara det faktum att ca 80% av alla kvinnor får barn och bara 40% av männen borde stämma till lite eftertanke.
Sedan, för att vara lite on-topic, det faktum att män är kraftigt överrepresenterade (5 ggr fler) i de högre percentilerna av intelligensskalan borde ju påverka också (jag kan tillägga att män har mostvarande överrepresentation i de lägsta percentilerna också).
För övrigt vore det bra om du kunde undvika ordet ‘antifeminist’, eftersom det är synonymt med chauvinist eller taliban på den jämställdhetspolitiska skalan. ‘Icke’-feminist’ vore tekniskt korrekt, men ‘ekvalist’ eller ‘jämställdist’ är vad de flesta kallar sig. Vi som vill ha fulltständig jämställdhet de jure mellan könen.
I detta blogginlägget utvecklar jag vad jag menar:
Att använda ordet antifeminist var en irriterad reaktion på att den kvinna som studerar genus och skriver om jämställdhet förutsätts vara feminist. Ibland oavsett hur många gånger hon säger att hon inte vill hållas med sådana etiketter.
Jag har inte läst alla dina inlägg, så jag missade när du skrev att du inte vill kallas feminist. Däremot är det väl ingen större hemlighet att den feministiska ideologin är intimt förknippad med genusinstitutionerna och ingår på många platser som ämne i deras kursplaner, så antagandet är inte långsökt.