Etikettarkiv | Hemma-hos-oss

En tur runt vårat hus (eller kanske snarare trädgård)

Ibland känns det som om jag skryter när jag lägger ut bilder på vårt hem. Jag är nämligen så oförskämt superdupernöjd med att bo här. Ja, och egentligen är så det ju på många sätt ett ruckel, det är bara det att liksom är vårt ruckel och att jag aldrig har älskat ett ruckel så mycket i hela mitt liv. Om ni förstår. Dessutom tänkte jag att det säkert skulle bli trist att titta på bilder hela tiden, men så besökte jag Tant Ninettes fantastiska blogg och insåg hur mycket jag njöt av att se hennes bilder och tänkte att jag bara helt enkelt skulle lägga upp dagens skörd. Så. Kidsen är med sin pappa ute på ön och jag sitter hemma själv och jobbar i salen. Salen går inte att fotografera för det är för ljust ute och för mörkt inne (har knappt några lampor här, bara en temporär).

IMG_3584Jobba, jobba, johobah!

IMG_3586Altanen.

IMG_3589Utanför dörren. Dahlior. Storfavorit. Svulstiga och vräkiga men skäms inte för det.

IMG_3593Krolliljor. En av många favoriter.IMG_3594 IMG_3596Vårt hus så som det ser ut just nu. Ibland när jag tittar på det tycker jag att det ser rätt skabbigt ut och att vi inte har kommit någon vart med renoveringarna, men den undre bilden är från förra året.

https://charlottehitochdit.files.wordpress.com/2014/07/img_1166-20140729.jpg

Nog går det ju framåt.

IMG_3580På gården står en pool. I den finns en gräsklippare i plast och en katt.

IMG_3597Även renoveringen av lillstugan går framåt. Nedan en bild från förra året.

IMG_1641-20141019

IMG_3599På lidrets gamla slitna vägg har Tilda gått crazy med sina kritor.

Som nästan alltid går jag sedan ner till hönsen. Kycklingarna som kläcktes i våras är redan stora. Av de två som Pipis och Lilla Grå ruvade på var det, som ni vet, bara en som klarade sig. Vi kallar den för Lucky efter en smärre incident. En kväll höll hönsen nämligen en helt ny nivå på sitt kränkta kackel, så till den grad att både jag och maken reagerade. När maken gick ut för att se vad som hänt var Pipis och Lilla Grå i upplösningstillstånd (och det krävs egentligen inte mycket för att komma dit, i går var allt som krävdes en varmluftsballong hundratals meter ovanför) och när han kommer runt hörnet möter han en lätt nervös Rasputin med munnen full av fluffig kyckling. Efter en vild jakt lyckades så maken bända tillbaka kycklingen ur munnen på Rasputin, som synnerligen förnärmad gav sig av. Det visade sig att Lucky var liten nog att helt enkelt knata rakt igenom nätet runt hönsgården och att Rasputin förmodligen varit opportunist snarare än jägare. Hur som helst. Lucky klarade sig med blotta förskräckelsen och fick sedan inte gå ut ur hönshuset på över en vecka. Sedan igår får hen dock komma ut tillsammans med sina mammor, och det njuter de av alla tre.

IMG_3662 IMG_3655 IMG_3650 IMG_3627 IMG_3668 IMG_3612 IMG_3641IMG_3670Den här stigen leder från hönshuset bort mot snickarboden (till vänster) och ladugården. Pinnarna till höger ska i något skede bli en större hönsgård.

IMG_3688På väg upp mot storhuset igen växer buskage av borstnejlikor som jag har sått.

IMG_3689När jag köper penséer (vilket jag gör i kopiösa mängder på våren), brukar jag peta ner dem i rabatten när de ser ledsna ut i krukan. En del sorter är perenner och tar sig som tusan. De här är från förra året. Tistlarna ska jag rensa bort en dag. Sedan.

IMG_3690På väg mot baksidan.

IMG_3691Växthuset i dag. Kommer ni ihåg hur det såg ut?IMG_3693Växthuset är fult som stryk och halvt sönderfallet, men det fyller ändå sin funktion. Slanggurka, gott folk.IMG_3694Här har en katt klättrat upp på växthusets vägg. Inte direkt en av de där sakerna som gör det i bättre skick.IMG_3695Förra året samlade jag pumpafrön från flera olika pumpor i den banala tron att jag skulle minnas vilken sort som var vilken. Haha. Sått har jag i alla fall.IMG_3704På växthusets större sida kommer tomater, om än inte i riktigt samma mängd som förra året. Här står också solhatt i krukor och väntar på att bli utplanterade i rabatten.IMG_3707Innanför dörren har jag planterat luktärt. Det var ett genidrag för nu hänger doften av luktärt med när man går in eller ut.

IMG_3700Salladen växer som ogräs. Spenaten är högre än Paris Hilton en fredagskväll.IMG_3703Och äntligen börjar våra egna jordgubbar komma.

Det första årets förändringar i bilder

Ibland, när man så att säga sitter mitt uppe i det, känns det inte riktigt som att det händer något. Som om renoveringarna inte går framåt. Så är det förstås inte egentligen. Tiden då jag stod och diskade ute i isvatten är förbi och köket är ett hyggligt fungerande normalt barnfamiljskaos med varmvatten och diskmaskin. Duschen i spånskiveskåpet med de rosa, falnande tapeterna är sedan flera veckor tillbaka förvandlat till ett ursnyggt badrum med bubbelbad och tvättmaskin.

För några dagar sedan fick vi färdigt taket och då slogs jag av hur fantastiskt snygg gården faktiskt är. Visst, den är fortfarande fylld med byggbråte och trädgården behöver mer kärlek men det är petitesser i sammanhanget.

Det är för övrigt samma firma, Östra Skärgårdens Stugservice från södra Sibbo, som gjort både vårt badrum och taken och som också hela tiden funnits där och givit mig tips på hur man ska tapetsera, vilka färger som bör användas, vilka material som är lämpliga, i vilken ordning det är ekonomiskt smartast att göra saker och så vidare och så vidare. De har gett rimliga kostnadskalkyler, jobbat som knarkande gnuer och hela tiden varit mer fokuserade på att göra ett grymt bra jobb än att försöka dra så mycket pengar som möjligt ur oss (det blev rätt mycket pengar ändå. kan jag meddela). För varje moment har vi alldeles öppet kunnat diskutera med dem hur mycket pengar som finns tillgängligt och sedan tipsar de om vad vi själva kan göra för att spara in. Till exempel är den enda anledningen till att det ligger byggskräp i vår trädgård att vi har sagt att vi ska städa undan det själva. Och det är alltid lite känsligt att diskutera pengar, men samtidigt är det så oerhört viktigt att kunna göra det. Att ha folk man verkligen kan lite på som hjälper en är mycket värt. Typerna på Östra Skärgården har, kort sagt, varit helt oumbärliga.

Det om det. Här kommer bilder.

IMG_7514Det här var efter att vi hade klippt gräset. Shit you not.IMG_1614-20141019Nu.IMG_7493-20141019Gräsklippning på gång. Lillstugan stank fortfarande som en dynghög på grund av ruttna plastmattor och torkade vattenlås.IMG_1641-20141019Nu. Ingen stank.IMG_1616-20141019 IMG_7548Fotograferat från baksidan på den tiden baksidan bestod nästan uteslutande av rabarber och överväxta äppelträd.IMG_1591-20141019Baksidan nu.IMG_1598-20141019Övervåningen på gaveln, med de ursprungliga fönstren.

IMG_7369Köksfönstret långt bortifrån innan gräsklippning.

IMG_1638-20141019Köksfönstret nu.IMG_1605-20141019Lillstugans gavel nu.IMG_7520-20141019Mot garaget och lidret för ett år sedan.IMG_1635-20141019Mot garaget och lidret nu. IMG_7321-20141019Suddig bild av bastustugan för ett år sedan.

IMG_1622-20141019Bastustugan nu. Inte färdigmålad, men påbörjad.IMG_1621-20141019Ladan behöver fortfarande lite… eh… fix.IMG_1584-20141019 En av de saker som inte förändras är att jag nästan alltid har en katt som vrider sig om benen. Katten på bilden är dock ny och fanns inte för ett år sedan.

Hemmastadd

Den lilla hemlösa kattungen har sin favoritplats på en låda under mitt skrivbord. Där har hon prima utsikt över vad som händer. Hon börjar bli riktigt kaxig nu faktiskt. Spankulerar runt med svansen rakt upp, dödar mattor och pappersbitar och mjauar förolämpat om hon inte får komma med till något rum. Om några dagar flyttar hon till ett alldeles riktigt, eget hem. Det är nog hög tid.

IMG_1536-20141013IMG_1558-20141013Oktoberkatt.

IMG_1560-20141013IMG_1563-20141013Någon är lite väl hemmastadd…

Samtidigt hemma hos oss

Här ligger jag i sängen under en katt och tittar på brittiska deckare. Undrar varför alla fruntimmer prompt måste skrika så trumhinnorna krackelerar när de upptäcker den mördade och bestämmer högtidligt att jag när jag blir stor ska ha en oljemålning av mig själv ovanför mitt skrivbord. Snacka selfie.

20140203-225641.jpg

Samtidigt hemma hos oss

Barnen och jag gick på upptäcktsfärd på gården. Bredvid den skraltiga ladan står ett vagnslider som förmodligen var skraltigt redan för typ 50 år sedan och numer är vad som bara kan betecknas ruin. Bland bråten finns allsköns gamla mjölkkannor, burkar, cyklar och grunkor. Och resterna av vad som en gång i tiden förmodligen varit en prima släde. Jag behöver en arkeologutbildning. Och en traktor.

20131230-163846.jpg

20131230-163902.jpg

20131230-163910.jpg

Samtidigt hemma hos oss

Jag och kidsen dricker afternoon tea, komplett med shortbread och lillfingerextravagance. Passade på att lära barnen att med jämna mellanrum utbrista ett ”rather”. Wawaa, tjoar de glatt och sörplar Royal Blend från Fortnum and Mason som förstklassiga små britter.

20130902-153941.jpg

20130902-153930.jpg

Det här är vårt nya hus!

Från och med i dag är vi officiellt de nya ägarna av Pellas gård. Mangårdsbyggnaden byggdes 1910. En del av ekonomibyggnaderna är ännu äldre och flyttade till den nuvarande platsen, medan andra är nyare.  Gården är 2 hektar och till den hör bland annat en lillstuga, en bastustuga med en brödugn, snickarbod, lider och garage. Vi har mer vinbär och rabarber än vad vi kommer att varken kunna äta eller ta tillvara på, så om någon känner sig manad att komma ut och plocka så är det bara höra av sig! Har vi fått ut kaffebryggaren kan jag bjuda på en kopp också…IMG_7514 IMG_7534 IMG_7548

Så snart vi har lyckats sälja vårt gamla hus (och det är lite kul att det ”gamla” huset är 80 år yngre än det nya, men ni fattar), planerar vi att lägga nytt tak på Pellas, och duschrummet behöver också renoveras. De två sakerna står överst på listan av stora kostsamma projekt just nu. Tills dess fixar vi sådant vi kan. Flyttar lite möbler. Sliter upp lite plastmattor för att kolla vad som finns under (mer om detta en annan gång) och pimpar verandan. Så här såg verandan ut när vi tog över. Om ett par dagar ska jag återkomma med förändringen. Tills dess är det bara jobbajobbajobba…

IMG_7480

 

 

Att uppfostra flerspråkiga barn

Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.

En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.

Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket  för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.

Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.

Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.

Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan,  så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.

Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.

049

 

Samtidigt hos oss

Tilda städar. Nästan. Egentligen gör hon precis vad alla andra i den här familjen också gör när de ska städa och det kommer en bok i vägen.

20120918-185241.jpg

Vilho har spelat så mycket Skylanders att jag måste ställa mig framför TVn om jag vill prata med honom. Och gör jag det trycker han som fasen på B-knappen i ett desperat försök att få mig att implodera.

20120918-190519.jpg

De krysantemum som kostade en euro på lokala affären blommar fortfarande som sjutton, och gör att den där hösten känns lite mer acceptabel.

20120918-185259.jpg

Köket ser ut som om Egyptens alla gräshoppor haft firmafest, och i mitt ansikte syns effekten av en veckas uppbyggande hudvård av typen ”torka bort snor”.

20120918-190538.jpg

 

Men i ugnen väntar en kryddkaka på att jag och ungarna ska ta en kvällspromenad, ett bad och tända en brasa i öppna spisen…

En första hemma-hos-oss

Det har inkommit önskemål om en hemma-hos-oss. Nu på sommaren är vi aldrig inne så det blir naturligt med ett hemma-hos i trädgården.


På sommaren använder vi knappt den vanliga ytterdörren. Allt går via altandörren på baksidan. Dit kommer man genom en liten port kantad av en blommande klematis.


Egentligen är det kanske ett av de där ställena i trädgården som bäst kombinerar mig och min högt vördade make. Klematisen är en av alldeles för många ledsna växter som jag tagit hem. Just den här hittade jag slokande alldeles ensam på blomaffären en höst och för två euro fick den komma med mig hem. Den stora tunnan har min make fått genom sitt jobb som vinnördexpert.

Vid ytterdörren står en av de pelargoner som bott hela vintern inne på mitt arbetsrum och som av allt att döma uppskattat att få flytta ut.