Jag fick en fråga om det här med att stjäla i en medeltida stad. De flesta har säkert hört att det var synnerligen hårda straff på stölder i medeltida städer och att man inte direkt drog sig för att hugga av folk sådant man inte tyckte de behövde ha längre, typ händer, öron och sånt. Frågan jag fick gällde huruvida det var sant att det stod i någon medeltida stadslag att man inte skulle straffa den som bara stal så mycket som den behövde. Jag ska börja med att kasta in brasklappar motsvarande i runda slängar fem hektar skog, för jag har inte läst alla exemplaren av ens den svenska medeltida stadslagen, och det var åratal sedan jag senast läste Bjärköarätten. Men, vad jag minns så står det inte uttryckligen i någon av stadslagarna att tjuvar kunde slippa enkelt undan. Stal man för så lite som 2 öre skulle man först bli av med huden (alltså pryglas) och därefter bannlysas. Återvände man någonsin till staden skulle man mista livet. Enligt lagen finns det alltså inget som tyder på att tjuvar inte skulle ha hårda straff. Tvärtom blev de låga straffgränserna ett problem i takt med att penningvärdet förändrades under 1500-och 1600-talen. Att stjäla för 2 öre och utsätta sig själv för prygling och bannlysning på 1530-talet skulle inte ens ha givit tjuven ett slitet lakan.
Men som alltid när man talar om medeltida och tidigmodern rätt så skiljer sig lagen stort från hur folk gjorde när det verkligen gällde. Under Historieforskningsdagarna förra vecka lyssnade jag på ett föredrag av Fil. dr. Riitta Laitinen som passande nog talade just om tjuvar och hur man i det svenska riket bannlyste dessa. Hon berättade bland annat om en kvinnlig tjuv i Åbo som lyckats med konststycket att bli bannlyst tre gånger, trots att det i lagen står att hon borde ha blivit avrättad redan första gången hon visade sin tjuvaktiga nuna (det här är inte en alldeles exakt översättning) i staden efter bannlysningen. Dessutom berättade Fil. dr. Laitinen om en man som suttit i fängelse i 12 dagar (vilket är ovanligt länge) innan hans fall kom upp i rätten. I rätten talade man sedan om att mannen faktiskt inte hade stulit mer än just så mycket som han själv behövde för att klara sig. Eftersom han redan spenderat 12 dagar i fängelse – vilket med tanke på den tidens känsla för människovärde och hygien förmodligen inte var någon berikande upplevelse – beslutade man att släppa honom.
Även om de medeltida lagarna kan tyckas orimligt hårda för den moderna läsaren var det alltså långt ifrån ett lika hänsynslöst system som upprätthölls i praktiken. Man betraktade omständigheter snarare än paragrafer och avrättade inte folk annat än som en absolut sista utväg. Det är nästan mer än vad man kan säga om somliga (vi nämner inga namn) av dagens rättssystem.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag som tänkte att du inte visste och inte svarade… så fick jag ett helt inlägg istället! Kanske inte just med vad jag hoppades på, men jag tänker fortsätta leta. Ändå intressant med exempel på tillämpningar jämfört med vad lagen sa! Men… så lite som två öre? Hur lite var det egentligen? I och för sig har vi haft olika sorters ören men ibland kunde man få ett par stövlar eller ett gammalt får för två öre. Eller har du koll på vilka sorters öre det var?
Jag vill inte vara bråkig egentligen, jag tycker det är mycket intressant och jag tycker du hade fina exempel. Jag skall nog passa på nu när jag blev sjuk och leta efter lagar jag också.
Grejen med två öres-regeln var att den tillämpades under flera hundra år och att det därför blev problem. På 1300-talet (lagen kom ju i mitten av 1300-talet) tycks värde på ett öre ha sjunkit rätt snabbt. Enligt Lagerqvist och Nathorst Böös (2002) motsvarade ett öre ett dagsverke för en murare på 1360-talet och två öre ett får på 1370-talet medan man för tre öre kunde man köpa sig en höna på 1380-talet. 8 öre utgjorde 1 mark eller 24 örtugar eller 192 penningar. Men medeltida pengar är ett träsk och ett av de där ämnena jag ogärna sysslar med.
Och anledningen till att jag inte svarade direkt var att jag hört något liknande men inte var säker på om det verkligen var ur en lag eller om det var ur praxis och sedan var det ren tur att jag typ dagen efter gick på den där konferensen. 🙂
Jag är ju konstig på andra sätt så jag tycker medeltida pengar är ett intressant träsk. Men jo, ändå ett träsk.
Nu har jag äntligen hittat mitt ex av Niklas Ericssons Rätt eller fel? Moraluppfattningar i Stockholm under medeltid och Vasatid. Där noteras också hur vissa lagar, särskilt stadslagarna verkar det som, uppfattades som orimligt hårda redan då de skrevs, och därmed gavs gott om utrymme fäör alla möjliga förmildrande omständigheter att tas hänsyn till, så straffen blev ofta lägre i verkligheten.
Men det verkar också som om mat varit lite speciellt (utom humle som inte var mat utan extra värdefullt). Att plocka fisk i obevakade fiskeredskap kunde vara lite som att plocka nötter kanske, och att plocka vete var mer som skadegörelse på åkern. Eller så hade man otur och blev avrättad på samma sätt som en trollkvinna.
Jag hittade i alla fall några exempel som liknar det jag tänkte på: Yngre Västgötalagen låter tiggare stjäla tre mål mat innan de straffas för snatteri, och Västmannalagen låter person stoppa på sig en handfull nötter men inte mer.
Tre mål mat låter ju likt det jag tänkte på i alla fall, så det skulle kunna ha varit det…
Den boken har jag också! Perfekt! Tack för tipset!