Jag läser på Frøken Makeløs blogg (vilken förövrigt mycket varmt kan rekommenderas!) om kvinnors bloggande. Det är något jag själv ofta funderar över. Frøken Makeløs frågar sig varför kvinnor i jämställda länder som Norge och Sverige väljer att skriva om trivialiteter, som hobbys, barn och mode i stället för att påverka samhällsdebatten. Det är en oerhört intressant fråga. Många kvinnor uppger, enligt Frøken Makeløs, att de har bloggen som ett andningshål där de får komma bort från realiteter och skriva om sånt som de tycker är kul och ska man döma efter vad kvinnor skriver om i Sverige och Finland, och vad de själva i sina presentationer uppger vara drivkrafter, är det inte ett fenomen som är begränsat till Norge.
Som jag ser det finns det två viktiga aspekter på detta. Den första är förstås att det är synd att inte fler av alla dessa högutbildade, kompetenta och intelligenta kvinnor som har bloggar faktiskt vågar skriva om ämnen som kanske upprör någon. Nu handlar det alltså inte om att publicera en bild på cupcakes där frostingen blev lite för lös som bevis för att världen inte är perfekt, utan om att skriva om viktiga samhälleliga ämnen som av allt att döma faktiskt engagerar kvinnor – exempelvis rätten till abort, dåligt utforskade preventivmedel, barn som missköts och våldtäktsoffer som ingen tror på. Finns det en rädsla för att få mothugg? En ovilja att ta en diskussion? Varför är de största manliga bloggarna samhällskritiker, och de största kvinnliga bloggarna modelejon med småbarn?
För det andra: Varför klassas det som den förkrossande majoriteten kvinnor bevisligen vill skriva och läsa om fortfarande som trivialiteter? Jag skriver ofta om saker i samhället som gör mig lite mindre nöjd än när jag får vara i fred i min bubbla, trots att det här väl knappast kan anses vara en samhällskritisk blogg, men det absolut viktigaste i hela min värld är mina barns lycka. Att skriva anekdoter om mina snoriga monster och att läsa vad andras diton gör och säger ger mig en besynnerlig känsla av samhörighet med världen – en sorts tillförsikt om att allt ändå är som det ska med universum. Detsamma gäller när jag upptäckt något nytt recept att dela med sig. Tillfredsställelsen när någon annan provar ens recept och älskar dem är enorm. För mig är det här inte trivialiteter. För mig är det just de här sakerna som gör livet värt att leva.
För på något vis är det just att saker som rör hushållet och barnen fortfarande inte uppskattas som de fullkomligt avgörande samhällsfunktioner som de faktiskt är som är problemet, inte att kvinnor vill skriva om sina barn, mode och cupcakes. Ett exempel är modebloggarnas fullkomligt enorma potential som opinionsbildare. Man kan välja att avfärda det som kvinnlig hysteri, men i själva verket är kvinnors inflytande på handeln en mycket viktig del i samhällslivet – konsumenternas makt är som bekant stor. Detta reflekteras inte minst av att företag insett bloggarnas genomslagskraft när det gäller att göra reklam och att många kvinnor som kan upplevas skriva om oviktiga trivialiteter de facto startat livskraftiga företag. Det samma kan sägas om kvinnors ansvar för uppfostran av och påverkan på nästa generation. Genom mammabloggarna får mammor stöd, tips och råd som är helt ovärderliga och så länge det huvudsakligen är mammor som sköter barnen är de trender som framkommer på mammabloggar också trender som kommer att avspeglas i hur våra barn uppfostras.
Därför skulle jag vilja påstå att det inte finns ett problem i att kvinnor skriver om vad kvinnor vill skriva om. Problemet är att samhället fortfarande – allt jämställdhetsarbete till trots – ser saker som kvinnor gör som oviktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.
Kuriosa: Någon som hört Fredrik Backman anklagas för att inte ta samhällsdebatten på allvar?
Hit och dit och tillbaka igen 
Du är så klok och fin att jag vet inte! Din blogg är min absoluta favorit, du skriver så vansinnigt bra om viktiga saker.
Oj. Tack!
Jag är förresten också både jävligt snygg och ödmjuk. 😉
Ofta känner jag att andra kvinnor som bloggar mer samhällsengagerat (Fanny, Tanja Suhinina, One way comminication, Lady Dahmer med flera) är pålästa och redan har formulerat intelligenta inlägg som jag håller med om. Varför dubbelarbeta? Jo, ibland hittar jag idioter där ute som jag vill säga emot, men jag har en känsla av att det inte skulle hjälpa att skriva ett argt blogginlägg utan det skulle nog bara påverka mig själv negativt att låta dem ta tid och kraft.
M.a.o. Det finns jättemånga kvinnor som bloggar om en massa olika saker. Mode, feminism, barn, resor – you name it!
Absolut! Hela spektrat finns! Däremot är de bloggar som ligger i topp vad gäller trafik (storbloggarna om man säger så) modebloggar, mammabloggar och bakningsbloggar, eller möjligen bloggar med inredning eller en kombination av dessa. En blogg som One way communication som jag själv är helt beroende av har inte lika många läsare som vardagsbloggar utan ett uns av samhällskritik. Och om vi talar den stora massan bloggar skrivna av kvinnor är det stora flertalet just sådana icke-kritiska bloggar.
Men kanske finns det redan ett så stort utbud av kvinnliga samhällsbloggare att kvinnor som är intresserade av sådant ofta hittar någon som redan skrivit det man själv tycker…?
I så fall är inte ”problemet” vad kvinnor skriver om, utan vad många läser. Fast fler läser ju amelia än bang, klick bild än filter, så det är ju inte specifikt för varken bloggosfären eller kvinnor.
Det det med att det inte är specifikt för bloggosfären har du säkert helt rätt i!
Åh precis så är det med så kallad chic-lit-litteraturen! Eftersom så många kvinnor speglar sig i huvudkaraktärerna och då ofta är skriva ur ett kvinnligt perspektiv så är ses de automatiskt som dåligt skrivna tramsböcker!
Tack för din kommentar! Jag ska ta tag i det där så snart jag hinner… 🙂 #chiclitfantast
Hei,
Takk for at du anbefaler bloggen min, veldig gøy å se at diskusjonen fortsetter på andre siden av grensen
Du har mange interessante poeng i innlegget ditt. Jeg brukte ordet trivialiteter for å spisse budskapet. Det hadde vært mer presist å si “det hjemlige og nære”, men det egnet seg dårlig i en overskrift. Jeg skjønner at det virker provoserende og tar gjerne kritikk på det. Samtidig tror jeg nettopp det at jeg brukte ordet trivialiteter bidro til at det ble en skikkelig debatt hvor mange deltok. Det syns jeg er bra!
Og så tror jeg det er sant det du sier, at mange kvinner er redd for å få motstand. Jeg leste nylig at kvinner er “pleasers” og menn er “performers” og for den store massen tror jeg nok det er sant. Kvinner er opptatt av å behage og tilfredsstille andre, menn er opptatt av å prestere og bli beundret. Hvis det er slik vi er oppdratt fra vi er barn, er det ikke så rart at det for mange kvinner er både ubehagelig og uvant å motta kritikk. Da er det jo enklere å legge ut bilder av pene cupcakes
Har ikke vært inne på bloggen din før, men ser at du skriver mye interessant. Gleder meg til å lese mer!
Jag är glad att du använde just ordet trivialiteter, för på något vis beskriver det helt perfekt vad många tycker att kvinnor sysslar med. Jag visste inte riktigt hur jag skulle skriva utan att det skulle låta som kritik av ditt inlägg, för det ville jag inte. Inte så att kvinnor inte får kritisera varandra, det håller jag med dig fullkomligt om att vi får (http://frokenmakelos.com/jeg-burde-ikke-skrive-dette/ – läs detta gott folk, det är jättebra!), utan mer så att jag faktiskt tycker att du har helt rätt i det du skriver. Jag ville bara lyfta fram en annan sida av det.
Om det är så att kvinnor skriver om vad vi nu för enkelhetens skull kan kalla trivialiteter för att kvinnor i allmänhet är rädda för att inte vara omvärlden till lags är det ett jätteproblem! Jag tror också att betydligt fler kvinnor än män funkar just så – aim to please, liksom. Det är farligt!
Kul blogg du har, men den här gången håller jag inte helt med dig i dina slutsatser i inlägget uppe (händer ju endel här i kommentarerna). Ja, det är frustrerande att det som kvinnor intresserar sig för automatiskt klassas som trivialt, MEN vi har all orsak att ta oss en ordentlig titt i spegeln i alla fall. Det man beskriver som övergripande trender i kvinnligt bloggande håller sig alla inom hemmets väggar. Här känner man sig bekväm med att styra och ställa, motståndet är vanligtvis ganska litet och det är många som hurrar på en på webben när man lägger ut bildbevis på framgångarna. Och allt bra så långt (läs inte in någon sarkasm i det tidigare, det här är min ärliga åsikt).
Men samhället slutar ju inte vid din egen tomtgräns. Det är så mycket annat utanför vår direkta kontroll som påverkar vilka möjligheter våra barn kommer att få, vilka möjligheter vi själva har att förverkliga oss som människor. För att kunna påverka här krävs det att man blir obekväm, att man står ut med att andra skäller tillbaka och framför allt att man tar sig tid till att engagera sig. Med andra ord att man stiger ur sin egen bekvämlighetszon och höjer insatsen lite.
För jag tycker att vi låter oss själva komma lite för lätt undan.
Hemmet är och fortsätter att vara en viktig faktor, men ska det vara vår enda intressesfär?
Vill vi faktiskt inte ta makten över annat än hur bra vi mår hemma och vad butikerna säljer åt oss?
Så länge den övervägande majoriteten av de offentliga texterna skrivna av kvinnor bara håller sig till hemmets sfär kommer vi inte att komma särskilt långt i vår samhällsutveckling. Inte för att män skulle fatta dåliga samhällsbeslut, men för att vi kvinnor rymmer vårt ansvar.
Spännande! Jag håller helt med dig i din slutsats att det finns ett stort problem i att alltför många kvinnor inte tar ansvar för och deltar i samhällsdebatten. Och nu menar jag absolut inte att det inte finns en stor mängd kvinnor som gör det, och som Ylva påpekar så finns det många riktigt bra som också gör det i bloggform (Fröken Makelös som skrev inlägget jag länkade till är en av dem).
Jag tror att det som jag saknar är en sorts allmän insikt och bekräftelse av hemmets och hushållets betydelse för samhällsutvecklingen. Men jag ska fundera mer på det och återkomma med ett inlägg så fort jag sorterat tanken lite mer. Hoppas du då hinner ta dig tiden att kommentera… 🙂
Och just det: Jag gillar verkligen din paroll att det är dags att kvinnor ”stiger ur sin egen bekvämlighetszon och höjer insatsen lite”!
Jag startade en blog, som rör kvinnofrågor mest, men även jämställdhetsfrågor. Dock har jag dels svårt att få igång den och skriva regelbundet och dels känns det jobbigt att bli påhoppad.
Jag står tydligt för vad jag tycker och diskuterar gärna ”in person” men märker att jag lätt drar mig för att göra det online, det blir lätt så ensidigt och onyanserat ibland.
Jag borde dock börja skriva igen, speciellt nu när republikanerna går loss i USA och kväver alla rättigheter kvinnor har försökt få till där.
Börja skriva igen! Gör det!
Och jag håller med, det är lättare att sitta ner med någon och diskutera än vad det är att diskutera med någon som gömmer sig bakom ett nickname på nätet.