Etikettarkiv | Vad det här inte är

Om feminina länder, värderingar och feministkonspirationer. Ungefär.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad blir jag över vad folk i allmänhet verkar tro att feminismen har gjort för vår samtid. Alltför många verkar ha fastnat i att det var helt bra att den tidiga feminismen gav kvinnor rösträtt, men sedan dess har det bara gått utför. Just den aspekten ska jag vid något tillfälle försöka ta mig an, för även om det kollektiva minnet bäst bevarat rösträttskampen (förmodligen för att den var väpnad – även om detta var ett undantag i Storbritannien) var rösten bara en av en beklämmande lång rad samhälleliga processor som kvinnor var utestängda från fram till början av 1900-talet. Men som sagt, en annan gång.

För i dag vill jag skriva om feminina värden och om hur feminismen påverkar vårt dagliga tänkande – eller snarare: hur somliga verkar tro att feminismen påverkat oss. Via Fröken Makelös hamnade jag på en norsk artikel om feminina och maskulina länder. En forskare i Nederländerna, Geert Hofstede, hade konstaterat att Sverige, tätt följt av Norge, är världens mest feminina land. Det betyder att dessa länder är byggda på ”feminina värden”. Den som drog upp feminina versus maskulina länder var Harald Eia (samme man som gjorde Hjernevask), men det är för mig oklart varför Eia valde att fokusera på endast en del av Hofstedes kulturdimensioner (Cultural Dimensions). Totalt finns det nu nämligen sex dimensioner (inte sexdimensioner) av teorin, och dimensionerna fungerar förstås, inte helt oväntat, bäst i relation till varandra. Somliga är också direkt relaterade till varandra. Maktdistans är exempelvis direkt relaterat till inkomstklyftor, maskulinitet är direkt negativt relaterat till antalet demokratiskt valda kvinnor. Jag tänker inte ge mig in på att kritisera Hofstedes teori, för det ser jag ingen anledning till, men det finns viktiga punkter att ta upp angående hur teorin och kulturdimensionerna nu använts i norsk press.

Så här beskrivs MAS-dimensionen (Masculinity versus femininity):

”The masculinity side of this dimension represents a preference in society for achievement, heroism, assertiveness and material reward for success. Society at large is more competitive. Its opposite, femininity, stands for a preference for cooperation, modesty, caring for the weak and quality of life. Society at large is more consensus-oriented.”

Min allra första reaktion är förstås att det är synnerligen olyckligt att använda termerna maskulinitet och femininitet. Det här är den enda dimensionen som fått ett motståndspar som kan ses som en uppdelning av befolkningen i två biologiskt betingade läger (om vi för en stund lägger Judith Butler och gender performativity åt sidan) och som sätter stereotypa etiketter på egenskaper. Men vi försöker komma förbi det, och inte längre dunka huvudet i tangentbordet över valet av termer.

ijgfjhufreruhjefruhefruftjirftguirftguirgftui

Så där. Inte mer nu.

I artikeln i Aftenposten frågar sig författaren (genom Eia) om det kan ”tenkes at kvinner i samfunn som våre har større gjennomslagskraft enn andre steder?”. Men detta har ju redan besvarats. Svaret ingår rentav i teorin som standard. I länder med många demokratiskt valda kvinnor minskar ”maskuliniteten”. Detta ledde till en krönika i Dagbladet då Eia och två till diskuterar vad som händer där man går bortom jämställdhet och når kvinnodominans, då männen är så feminina att de bara sitter hemma och låter sig domineras av kvinnor. Och här finns ett allvarligt tankefel, som jag uppriktigt hoppas är oavsiktligt: Hofstedes kulturdimensioner talar om maskulin versus feminin som symboler för samhällets kollektiva preferenser – inte om maktpositioner mellan kvinnor och män. Det enda som ett feminint samhälle står för är samarbete, ödmjukhet, omvårdnad för de svaga och livskvalité. Och rätta mig om jag har fel, men ingen av dessa faktorer talar om de facto kvinnodominans eller en förlust av mannen.

Artikelförfattaren lyfter fram att kvinnor världen över står för ungefär samma värden: familjen, omsorg och så vidare. Skillnaden är således att männen i feminina samhällen istället för att ”dele verdisett med mange av verdens menn, bekjenner de seg til de samme verdiene som kvinner”. Männen bekänner sig till kvinnliga värden. Så let’s gå tillbaka lite igen: dessa värden är inte biologiskt feminina. Dessa värden är SYMBOLER! Att män ”bekänner sig” till feminina värden betyder alltså att män bryr sig om familjen, ödmjukhet, livskvalité och konsensus. Det betyder inte att mannen är hotad!

Och vad har allt detta egentligen med feminismen att göra? Artikelförfattaren gör kopplingen till feminism och kvinnokamp redan i introduktionen då hundraårsdagen för kvinnors rösträtt nämns. Eia och hans medförfattare gör kopplingen när de målar upp scenariot om jämställdheten som gått för långt. Men i själva verket har feminismen som sådan väldigt lite att göra med Hofstedes kulturdimensioner. Kopplingen till feminismen görs först i norsk press när forskningens kulturdimensioner lösryckt ska förklara hur det håller på att gå åt fanders med jämställdheten för att kvinnorna håller på att ta över. Gång på gång talar artikelförfattaren om det svåra i att ta till sig att norska män – fruktade vikingar, tuffa fiskare, polfarare, ”sterke og stødige” – skulle vara feminina. Eia menar att forskningen visar att det inte är kvinnor som håller på att bli som män utan män som håller på att bli som kvinnor. (Gå tillbaka och läs rant om hur kategorierna är symboler!)

Det är inte första gången som feminismen och dagens jämställdhet beskylls för liknande saker och det är verkligen inte första gången i historien som idén om feminina män ses som något negativt. Hur kan man falla i den gropen igen? Hur kan man på riktigt mena att detta är ett problem, att det har att göra med dagens jämställdhet och att män håller på att bli som kvinnor?

Så vad står det feminina samhället för?

Samarbete: Det är ett välkänt faktum att samarbete har varit grundbulten i existensen på de nordliga breddgraderna. Utan samarbete har man exempelvis inte kunnat plöja, så och skörda i tid. Men samarbetet, (bonde)kollektivet, har ett mycket starkt historiskt värde i både Sverige och Norge. Det var inte kvinnor som samarbetade, som talade om enade ska vi stå, som skapade LO, som skapade facken (kvinnor var inte ens tillåtna i facken i början!) och det var inte kvinnor som ens utgjorde kollektivet. Kvinnor har genom feminismen fått tillträde till kollektivet och till samarbete, men tanken går betydligt längre tillbaka än till kvinnoemancipationen och klår dagens jämställdhetstankar med några hundra år.

Ödmjukhet: Ödmjukheten fördes in i det svenska (och norska) samhället på 1500-talet genom lutheranismen och Hustavlan och sitter oerhört hårt i det nordiska medvetandet. Man får inte framställa sig själv som bra. Man får inte skryta. Feminismen skapade inte jantelagen (det var en norsk man: Aksel Sandemose). Feminismen arbetar mot jantelagen.

Omvårdnad om de svaga: Låt vara att det är flest kvinnor som är i omvårdande yrken, men idén om att man ska ta hand om de svaga är långt ifrån ett enbart kvinnligt drivet ideal. Redan under medeltiden fanns idealet att liksom Jesus vårda dem som inte kunde vårda sig själva och sjukvården var något som den (fortfarande i dag) mansdominerade kyrkan understödde och skötte. Föreskrifterna om omvårdnad utformades av män långt innan kvinnor tilläts ta del av utformningen, men har förvisso förstärkts av kvinnors inverkan under de senaste hundra åren. Kina framhålls som ett av de där maskulina länderna (med score 66 mot Sveriges 5 på maskulinitet). Har ni läst om den kinesiska mentalt störda mannen som mördade en 13-åring, dömdes otillräknelig av staten och därefter gavs tillbaka till familjen? Det fanns inget skyddsnät för honom, eller för hans familj som tvingades leva i skräck. Det fanns ingen tanke om att samhället är ansvarigt för att vårda de svaga. Den mannen har på initiativ av sin familj suttit instängd i en liten bur i 10 år. Som en jämförelse bara.

Livskvalité: Läs 1800-talets reseböcker och framhållandet av semester, resande och ett gott liv som idealet för alla män för referenser till hur detta inte är skapat av feminister. Det feministerna har gjort är förstås att inkludera även kvinnors rätt till livskvalité, så på det viset är de skyldiga. Men själva idealet? 1800-tal. Kanske det mest patriarkala av århundraden.

Konsensus: Svenskar älskar konsensus, så mycket att det letade sig in i Melodifestivalens videosnutt om Sverige. Riktigt varför vi när denna förkärlek för konsensus är svårt att säga, men tanken om konsensus hänger nära samman med idealet om samarbetet – om tanken på bondesamhället där fria män träffades på tinget för att avgöra viktiga frågor. Där alla (män) fick komma till tals, där ingen (man) är förmer än den andre och där alla (män) kan komma överens om hur landet ligger. Kvinnor fick inte lagligen ens delta i konsensusskapandet innan rösträtten.

Och igen alltså: Det Hofstedes kulturdimensioner visar är inte att Sverige och Norge har feminina män, eller kvinnomakt, eller ondskefulla, konspirerande feminister som håller på att ta över, utan att samhället i stort värderar vad som olyckligt har kallats feminina värderingar. För i ett historiskt perspektiv finns det ingenting feminint alls i dessa värderingar. Männen kan känna sig trygga. De kan fortsätta att värdera vad de har värderat de senaste tusen åren eller så.

Mammornas dag

Så ofta vi kan (vilket har visat sig vara ungefär en gång om året) träffas jag och Tant Annika utan barnen. I förrgår var en sådan dag, då hon kom hem till mig och vi lunchade. Och det finns något ganska bisarrt i när man har känt varandra i sju år och ätit mat tillsammans regelbundet och man som den som ska laga lunch ändå står där och faktiskt inte vet vad den andra tycker om. Vi brukar äta köttbullar och makaroner, köttfärssås och spagetti, makaronilåda eller någon annan rätt baserad på någon form av pasta och köttfärs. Så vad äter man när man inte måste anpassa sig till fyra kräsna små monster? Efter att jag upptäckt att skålarna i Iittalas underbara Taika-serie går att köra i ugnen utgick jag från att någonting åtminstone skulle tillagas i portionsskål. Det blev potatisgratäng med brieost, ugnsstekt lax marinerad i honung, ingefära och äppelcidervinäger samt en av de godaste chokladkakor jag någonsin gjort som efterrätt.

När vi hade ätit klart gick vi ut och njöt av solen i så många kalla sekunder det tog oss att komma till bilen, och så åkte vi till den där lilla butiken i Järvenpää som vi har pratat om förr – Keltainen Kammari. Den där olika fantastiskt duktiga allkonstnärer säljer sina verk för riktigt acceptabla priser, och låter även oss som inte har inredningsbloggar i krispigt vitt känna att vi är trendiga. Det är just ett sådant fantastiskt ställe som man kommer till efter att ha peppat sig själv i flera veckor över att nu smäller det, inser att det inte är öppet och sedan bara helt sonika ringer till numret på hemsidan så att någon kommer och låser upp dörren. Jag köpte en oerhört vacker gammal vit bokhylla i riktigt trä (alltså inte något plywood eller så) som nu pryder väggen på kontoret.

019

015

025

053

051

048

047

Jag kan föreställa mig besvikelsen

De flesta som kommer hit, till denna anspråkslösa lilla rosa blogg, genom att söka på Google har sökt på olika varianter av mitt namn (som by the way stavas CharlottE inte CharlottA) och orden ”hit”, ”dit”, ”tillbaka” och ”patriarkat” med flexibel och kreativ stavning. Dessa hittar vad de söker.

Men det finns andra som jag tänker mig förmodligen blir väldigt besvikna. Väldigt. Nedan ett axplock:

”nakna män bilder” (jag ska förhandla med maken och se om det där är en brist vi kan åtgärda)
”kontroll på biologiska lustar” (möjligen löst relaterat till den förra söktermen)
”bygga möbler” (say whaat?)
”in i munnen” (jag har skrivit om hur man spritsar frosting på sin egen tunga, hoppas det var vad som eftertraktades)
”vad tycker spanjorskor om svenskar?” (svar: att det är synd att de använder google istället för att prata med exempelvis en spanjorska)
”sexigaste bloggen” (jag hade gärna vunnit Årets Samhällsblogg eller Årets Bäst Skrivna, men jag har inga som helst aspirationer att bli Årets sexigaste)
”katt exalterad bajsa” (som jag hoppas att detta är någon som undrar om exalterade katter bajsar extra, och inte någon som blir exalterad av kattbajs)
”folk stör sig på mig” (bloggen sympatiserar)
”önskelista tips” (bloggens tips: en önskelista består av saker du själv kommit på att du vill ha)
”fina kvinnor gör det inte” (fina kvinnor gör det ofta)

Sådant riktiga bloggare gör

Riktiga bloggare fotograferar sig själva och lägger upp dagens outfit till allmänt beskådande. Jag skulle här vilja introducera idén om att det finns en viss sorts bloggare som liksom förlitar sig på sitt intellekt, sina skarpa analyser och sina briljanta poänger snarare än sådant banalt som dagens outfit. Då skulle jag kunna få tillhöra den senare sortens bloggare, och känna mig lite mindre som en wannabe-riktig-bloggare-med-snygga-dagens-outfit-bilder och fritt förneka att jag är dokumenterat inkapabel att fotografera mig själv.

Pseudo-intellektuella bloggen presenterar Dagens Spegelram.

Och ni ba ”oohhh, vad classy”.

Om kvinnor och trivialiteter

Jag läser på Frøken Makeløs blogg (vilken förövrigt mycket varmt kan rekommenderas!) om kvinnors bloggande. Det är något jag själv ofta funderar över. Frøken Makeløs frågar sig varför kvinnor i jämställda länder som Norge och Sverige väljer att skriva om trivialiteter, som hobbys, barn och mode i stället för att påverka samhällsdebatten. Det är en oerhört intressant fråga. Många kvinnor uppger, enligt Frøken Makeløs, att de har bloggen som ett andningshål där de får komma bort från realiteter och skriva om sånt som de tycker är kul och ska man döma efter vad kvinnor skriver om i Sverige och Finland, och vad de själva i sina presentationer uppger vara drivkrafter, är det inte ett fenomen som är begränsat till Norge.

Som jag ser det finns det två viktiga aspekter på detta. Den första är förstås att det är synd att inte fler av alla dessa högutbildade, kompetenta och intelligenta kvinnor som har bloggar faktiskt vågar skriva om ämnen som kanske upprör någon. Nu handlar det alltså inte om att publicera en bild på cupcakes där frostingen blev lite för lös som bevis för att världen inte är perfekt, utan om att skriva om viktiga samhälleliga ämnen som av allt att döma faktiskt engagerar kvinnor – exempelvis rätten till abort, dåligt utforskade preventivmedel, barn som missköts och våldtäktsoffer som ingen tror på. Finns det en rädsla för att få mothugg? En ovilja att ta en diskussion? Varför är de största manliga bloggarna samhällskritiker, och de största kvinnliga bloggarna modelejon med småbarn?

För det andra: Varför klassas det som den förkrossande majoriteten kvinnor bevisligen vill skriva och läsa om fortfarande som trivialiteter? Jag skriver ofta om saker i samhället som gör mig lite mindre nöjd än när jag får vara i fred i min bubbla, trots att det här väl knappast kan anses vara en samhällskritisk blogg, men det absolut viktigaste i hela min värld är mina barns lycka. Att skriva anekdoter om mina snoriga monster och att läsa vad andras diton gör och säger ger mig en besynnerlig känsla av samhörighet med världen – en sorts tillförsikt om att allt ändå är som det ska med universum. Detsamma gäller när jag upptäckt något nytt recept att dela med sig. Tillfredsställelsen när någon annan provar ens recept och älskar dem är enorm. För mig är det här inte trivialiteter. För mig är det just de här sakerna som gör livet värt att leva.

För på något vis är det just att saker som rör hushållet och barnen fortfarande inte uppskattas som de fullkomligt avgörande samhällsfunktioner som de faktiskt är som är problemet, inte att kvinnor vill skriva om sina barn, mode och cupcakes. Ett exempel är modebloggarnas fullkomligt enorma potential som opinionsbildare. Man kan välja att avfärda det som kvinnlig hysteri, men i själva verket är kvinnors inflytande på handeln en mycket viktig del i samhällslivet – konsumenternas makt är som bekant stor. Detta reflekteras inte minst av att företag insett bloggarnas genomslagskraft när det gäller att göra reklam och att många kvinnor som kan upplevas skriva om oviktiga trivialiteter de facto startat livskraftiga företag. Det samma kan sägas om kvinnors ansvar för uppfostran av och påverkan på nästa generation. Genom mammabloggarna får mammor stöd, tips och råd som är helt ovärderliga och så länge det huvudsakligen är mammor som sköter barnen är de trender som framkommer på mammabloggar också trender som kommer att avspeglas i hur våra barn uppfostras.

Därför skulle jag vilja påstå att det inte finns ett problem i att kvinnor skriver om vad kvinnor vill skriva om. Problemet är att samhället fortfarande – allt jämställdhetsarbete till trots – ser saker som kvinnor gör som oviktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Kuriosa: Någon som hört Fredrik Backman anklagas för att inte ta samhällsdebatten på allvar?

Min OS-hjälte

Jag gillar inte sport, så det är knappast en överraskning att jag inte följt OS. Men det finns en kvinna från Lesotho, Masempe Theko från 50 meter frisim, som jag inte kan låta bli att kommentera.

För OS är ett enormt maskineri där företag investerat ofattbara summor pengar i att få sitt brand uppvisat av en atlet, ett nationalistiskt virrvarr av glädjerus och kollektiv besvikelse som jag inte förstår mig på. Samtidigt, i samma uppskruvade tävling, finns det enstaka deltagare som saknar sponsorer, som inte är en del av det stora maskineriet och som i ärlighetens namn inte har en sportslig chans. Masempe Theko är en av dessa. Hon är byggd ungefär som jag och är – av bilderna från starten att döma – ungefär lika förtjust i att dyka. Ändå gjorde hon det, med en hel världs dömande ögon på sig och helt utan det nätverk som toppidrottare brukar ha.

Hon fick veta att hon skulle delta i juni, tränade på morgonen innan hon gick till jobbet och drog sedan på sig en baddräkt och hoppade i. Jag får ångest bara av att visa upp mig i baddräkt på lokala simhallen. Mitt personbästa på 50 meter ligger sannolikt runt 10 minuter. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig våga göra vad hon gjorde. Många ser olympiadens stora stjärnor som förebilder för dagens ungdom. Det är Phelps hit, Klüft dit och titta vad massor av träning och ett sunt liv kan göra. Men jag kan inte tänka mig en bättre förebild än Masempe Theko. Hon kanske inte är snabbast, kanske inte bäst på att simma, och alldeles avgjort inte någon hejare på att dyka, men om fler kunde ha hennes avslappnade inställning till prestation och sluta tro att kroppsform är ett hinder för att ta en chans skulle världen se rätt annorlunda ut.

Att träffa rätt

Ett av mina stora bloggnöjen är att se vilka sökord som har lett folk in på bloggen. De senaste dagarna har det varit några riktiga fullträffar som på många vis fångar bloggens karaktär.

Eller vad sägs om:
doktorand gå ner i lön
barn som klär av sig
nördar i historien
varför stirrar alla på den
tillbaka igen till min återvändsgränd eller min personliga favorit
ordbajsgenerator

Gott folk! Vad ni än söker kommer ni att finna det här!

Kuriosa: Om man vill söka på något inne i bloggen kan man använda den där lilla rutan med ett symboliskt förstoringsglas där uppe till höger.

När debatten tar en ny vändning

Jag förstår många av de argument irriterade genuskritiker använder. Det där med att kvinnorna håller på att ta över, att det blivit mer accepterat att smutskasta män som grupp och att den rådande debatten skapar ett ohälsosamt vi-mot-dom-klimat. Jag förstår det, även om jag inte alltid håller med.

Men så kommer det här:

”För att hitta liknande situation som kvinnor har idag gentemot män kan man titta på hur ariska tyskar hade makt gentemot judar och zigenare i tyskland under 30-talet.”

Jag vet inte om det är mest oförskämt mot dagens kvinnor eller alla de som på riktigt fick se sina rättigheter försvinna i 30-talets Tyskland. Men när debatten tar en sådan vändning ger jag upp. Har man sådana vanföreställningar kan inga argument i världen hjälpa.

Felplacerat beröm

Det kommer en hel del spamkommentarer. Sedan jag skrev om finnar (som i befolkningen) har det exempelvis varit en fantastisk uppsättning acneprodukter.

”Så utrotar du finnarna.” Det är väl kanske lite drastiskt.

Idag var det en kommentar om vilken fantastisk blogg jag har, och att det är så fint att man kan få information gratis här, särskilt sedan inte ens en bok från biblioteket hjälpt (oh my!). Vi var nog nästan själsfränder eftersom att vi tänker så lika.

Men seriöst. Ni driver en sida om hur man minskar kolesterolet. Jag dricker grädde direkt från förpackningen.