Etikettarkiv | Komplimanger

Det har skett en olycka på dagis

Igår när jag kom och hämtade barnen från dagis syntes det ganska snabbt att något var fel. Två riktigt skakiga dagistanter kommer och meddelar att det skett en olycka. Tilda tittar upp på mig med stora ögon. Tanterna förklarar att ett av dagisbarnen fått för sig att krypa under den där stora tunga gungan som är gjord för två och som någon intelligensbefriad kostym i Bryssel stämplat med ”EU-standardiserad säkerhet” trots att den har en metallram. Då gick det som det gick när ett barn får en tungt lastad metallgunga i huvudet.

– Hennes hår var rött! säger Tilda upprört. Tilda hade stått precis bredvid. Hon såg allt, och minns allt. För mig förklarar hon så gott hon kan vad som hände medan hon viftar med knubbiga små armar. Visar hur gungan slog flickan i huvudet, hur hon föll till marken. Tilda snubblar över orden när hon beskriver allt det röda.

Dagistanterna säger att flickan kommer att bli bra. De hade hämtat kallt omslag, försökt stoppa blödningen och så lugnt som möjligt med ett blödande barn i famnen och tiotals runtomkring väntat på ambulansen. En av dem stryker Tilda över håret och menar att Tilda nog fått en liten chock och säkert behöver prata.

Nu i efterhand vet jag inte varför det tog så lång tid innan jag tittade till Vilho. Kanske för att Tilda så uppenbart hade varit med om något väldigt obehagligt och att hennes behov av att behandla det liksom bubblade över. Men när jag tittar ner på Vilho ser jag att hans ansikte är stängt. På frågan hur det är med honom ler han tyst, men bara med läpparna – inte med ögonen. Var var Vilho när allt hände?

– På gungan. Plötsligt förstår jag mer och jag kramar honom länge. Han bubblar inte som Tilda gör. Allt han säger är:

– Jag försökte lyfta fötterna.

Vi ställer in besöket till simhallen och åker hem istället. Lagar barnens favoritmat, blandar läskeblask och sätter en citronskiva på glasets kant och så pratar vi. Om och om igen berättar Tilda, och allteftersom börjar Vilho skjuta in fler och fler detaljer han tycker Tilda missar. Till slut pratar de båda två. De beskriver hur flickan föll, hur blodet rann ut på marken, hur ambulansläkaren försökte lura dem att det säkert skulle krävas 160 stygn minst. På kvällen satt jag hos dem tills de somnade och på morgonen tog jag ledigt och åkte med barnen till simhallen för att ta igen det där besöket vi missade.

Efteråt åker vi till dagis och jag pratar med personalen om allt som hänt. Hur man kan veta att det inte är ens fel men ändå känna så och om vikten av att se det där barnet som blir tyst. Hur jag är glad över att personalen handlade snabbt och smart i en situation som måste varit chockartad även för de vuxna.

När jag kommer hem igen funderar jag över det där med att barnen lär sig saker från omgivningen. Rädslan för att barnen lär sig saker från omvärlden trots att det är saker man inte vill att de ska lära sig bär säkert alla föräldrar med sig. Mina barn har nu fått erfarenheter som jag önskar att jag kunde ha skyddat dem ifrån, som jag ser det som min skyldighet som förälder att skydda dem ifrån. Debatten har de senaste dagarna kretsat kring om man får säga till barnen att de är fina, eftersom en del tänker sig att barnen då kommer att fokusera på sitt utseende och känna sig fula. Tilda säger med eftertryck att hon inte vill dö. Det är liksom i en helt annan värld än hela debatten om komplimanger.

När jag vinkade av barnen på dagis kramade jag dem och sa att de är det finaste jag har i hela världen. Det ska jag säga till dem varje dag.

En prinsessmorsa som förstör andras barn

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.

Att döma barn och deras föräldrar

Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.

Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.

Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.

Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?

”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”

Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?