Jag tror inte att Inger och Lasse Sandberg hade det som främsta mål, men Lilla Spöket Laban är kanske den allra bästa fullkomligt genuscertifierade storyn nånsin. Där finns ett pojkspöke som är rädd för mörkret, ett lillasysterspöke som är bäst i världen på att göra ljud, ett pappaspöke som lagar mat, ett mammaspöke som suckar åt smutsiga barn, en drottning som kör gräsklippare så det ryker om det och en kung som nattar ungarna.
Alltså verkligen. Man behöver inte göra det svårare än så, inte krångla för att med tvång bryta stereotyper, inte ta för stora kliv. Det räcker med att beskriva en värld som är som vår egen, där pojkar och flickor får vara med, där det är tillåtet att bli lite trött på varandra ibland. Och. Ja. Där det finns spöken.
Kuriosa: Vi har flera av filmerna. De är helt sjukt bra. Just nu tittar vi på avsnittet när Labolinas docka är borta och hon är så inihelsikes arg att hon skriker sönder saker. Vilho skrattar så han kiknar och Tilda studsar upp och ner av pur förtjusning.
Hit och dit och tillbaka igen 
Så har det inte alltid varit. I gallam Labanbok så sitter pappa och läser tidningen medan spökmamma gungar vaggan, kärnar smöret osv. Men skönt att de inte fastnade i dessa roller och utvecklades
Jo, man får kämpa om man ska hitta låsta könsstereotypa mönster i Laban nu.