Patriarkat och genusvetenskap – en kärlekshistoria

Lite varstans stöter jag på frustrerade män(niskor) som kritiserar genusvetenskapen, ofta i väldigt hårda ordalag. En av de saker man tycks irritera sig mest över är att män framställs som förtryckare och kvinnor som offer och att genusvetenskapens enda existensberättigande skulle vara att bevisa att det både varit och är så. Även om jag förstår att man genom media och politiska diskussioner kan få för sig att det skulle vara genusvetenskapens syfte kan jag inte säga det på något mildare sätt än att det är fel.

Vad gäller genushistorien är den övergripande ramen patriarkatet – en term som kan vara svår att förstå och som ofta missbrukas just för att göra män till monster och kvinnor till fångar. Det ska medges att patriarkatet som begrepp inte problematiseras tillräckligt inom all genusvetenskaplig forskning – vilket är en brist – men patriarkatet är absolut inte något som genusvetarna har hittat på.

Så vad är då patriarkatet? Ett patriarkat är ett system där män (ofta äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. Det är allt.

Så what’s the fuss? Att Sverige har varit ett patriarkaliskt samhälle så långt tillbaka vi har källor att beskriva samhällsstrukturen är ett faktum. Det är inte en konspirationsteori, det är inte feministisk propaganda och det är inte något som historiker (oavsett om de sysslar med ekonomi, juridik eller människors förhållande till svampplockning genom århundradena) tvekar kring. Faktum är att sedan genusvetenskapens tillkomst för ungefär 50 år sedan (som kvinnovetenskap) har synen på kvinnan och hennes position både i samhället och genom historien förändrats radikalt. År 1840 skrev den mycket renommerade arkivarien J.J. Nordström att maken

utan ansvar inför verdslig öfverhet icke blott [kunde] tukta [sin hustru] efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet

Genom att titta på i princip samma källor började en av Sveriges tidigaste kvinnohistoriker över ett århundrade senare beskriva äktenskapet och visa oss dess enorma innebörd i det äldre samhället. Vad gällde hustruns rättigheter menade Lizzie Carlsson år 1965 att

Kvinnan var omyndig – det har ju förresten gift kvinna varit ändå in i våra dagar

Fortfarande år 1997 är den allmänna uppfattningen att kvinnan i det äldre samhället varit omyndig. Maria Sjögren skriver

”(g)iftermålens samhällsfunktion i det äldre samhället förutsatte (…) att kvinnan saknade juridiska rättigheter

Tack vare genusvetenskapen är historikerna idag förhållandevis överens om att kvinnan inte konsekvent har setts som omyndig och att patriarkatet långt ifrån varit en stabil struktur där kvinnan alltid varit underordnad och mannen alltid överordnad. Hade det inte varit för genusvetenskapen har jag svårt att tro att man lagt märke till dessa variationer.

Så kommer vi till det där med patriarkatets inverkan på kvinnors och mäns rättigheter. Kvinnor har genom historien fått göra alla möjliga grejer. Som jag redan nämnt tidigare fanns det i det medeltida Sverige kvinnliga slottsherrar, det har alltid funnits kvinnliga företagare och kvinnor har sedan 1200-talet ärvt och ägt egen jord. Men – och det här är jätteviktigt – det betyder inte att det inte har skett i en patriarkal struktur, det vill säga: att kvinnor förekom på ”manliga” positioner betyder inte att patriarkatet inte fanns. Utan att försöka ta ställning till om män eller kvinnor har haft det värst råder det ingen tvekan om att kvinnors rättigheter var helt beroende av männen. I mitt eget material finns ett mycket tydligt exempel på hur det kunde se ut:

En kvinna kom inför rätten i slutet av 1300-talet och berättade hur hennes make hade slagit henne blå för att hon skulle gå med på att han sålde hennes jord. Eftersom flera personer vittnade om att det har gått till så döms jorden tillbaka till kvinnan.

Hur ska man tolka det här exemplet? Mitt förslag är så här (och tolkningen bekräftas av bland andra Maria Ågren i Domestic Secrets):
Kvinnan vet om vilken jord som är hennes och tycker att hon har rätt att bestämma över den (exakt hur stor rätt är svårt att säga), men allmän praxis är att mannen sköter om jorden oavsett vem som äger den (det här finns det inga tvivel om, det visas av tusentals andra fall) med hustruns godkännande (annars hade han ju inte behövt klå henne). Tydligt är också att man inte får slå sin hustru blå för att hon ska gå med på saker vilket visas av att hon får tillbaka jorden. Men kvinnans rättigheter var helt beroende av männen runt omkring henne! Flera vittnen visste om vad som hade hänt men likväl väntar kvinnan tills maken är död (vilket av allt att döma varit flera år) innan hon kan föra sin sak inför rätten.

Historiskt sett (jag skulle spontant säga fram till mitten av 1900-talet) har alltså patriarkatet som system fungerat fint för dem så höll sig innanför ramarna men om något gick fel – när shit hit the fan liksom – då var kvinnorna mycket utsatta och helt beroende av manligt beskydd på grund av att deras juridiska, ekonomiska och politiska rättigheter inte var allmängiltiga. Jag tycker inte om att prata om sanningar när man pratar om historia för det finns alltid så många undantag, men patriarkatet är inte en tolkningsmodell (som Laqueur) utan ett faktum.

Men kvinnorna var förstås inte de enda som riskerade att halka utanför. Liknande problem hade exempelvis barn och sådana som inte ägde egen jord och det ska man inte heller bortse från.

Så vad kan vi lära oss av detta idag? Med den ovan givna definitionen av patriarkat är Sverige idag inte ett patriarkaliskt samhället. Patriarkatet handlar om vem som har rättigheter och skyldigheter – inte vem som gör vad – och i Sverige finns inte längre några strukturella skillnader mellan könen (och nej, det är inte ett matriarkat för att kvinnor ibland kvoteras). Genusvetenskapen har gett oss den nyanserade bilden av patriarkatet som forskningen idag har och genusvetarna (alltså inte genus-veta-bättre-arna) skulle gärna kunna få förklara det här tydligare och ges mer utrymme – ta mer utrymme – i de offentliga debatterna.