Som ni vet leder jag en grupp magdansöser på torsdagarna. Det har ganska länge varit ungefär samma gäng. Vi har hållit ihop i två år nu.
Då och då kommer det nya dansöser till gruppen och det är förstås riktigt roligt! Extra roligt blir de ju såklart när det är någon som redan kan en hel del, som hon som är gruppens allra nyaste tillskott. Hon den där som har dansat lika länge som mig fast hon började när hon var 4 och jag när jag var 18. Nu kan man ju tycka att det är konstigt att fyraåringar börjar med magdans, men inte om man är från Turkiet och det är typ landets jävla nationaldans. Men det är ju bara kul! Nya talanger liksom!
Dessutom lär hon sig oförskämt snabbt och har en såndär perfekt muskulös kropp där varenda rörelse blir som ett vattenfall med vältränade satans guldfiskar som rasslar runt och mina klassiska skämt om ”the more the merrier” och ”det är bra om man är större för när man väl knockat igång boobsen fortsätter de liksom av sig självt och man kan koncentrera sig på annat” har liksom inte samma klang längre. Men det är ju bara kul att hon är där och ger oss perspektiv! Så där kan man bli om man tränar hårt! Och om de tyngsta grejerna man funderar på är åt vilket håll man ska kamma benan i sitt höftlånga, korpsvarta lockiga svall och man aldrig har fött barn, ammat och lärt sig betrakta torsdagens futtiga timme som just så mycket motion man kan hinna med på en vecka. Jättekul är det att hon är där!
Jag minns ju själv hur härligt det var, då när jag dansade åtta timmar i veckan för att dra minst två shower på helgen och jag tjänade tillräckligt bra för att mångdubbla mitt studiestöd. Då förut. Typ innan hon var född.
Så det är klart att jag är glad att hon är där! Jättekul är det! Ingen kunde vara gladare än jag!
Hit och dit och tillbaka igen 