Vardagslivet

Att vara en äldre mamma (än förut)

Det är snart 10 år sedan jag födde förra barnet och en hel del saker har förändrats. Till exempel är jag 10 år äldre, men räknas ändå inte som en liksom gammal föderska. Med tanke på att kvinnor föder även sina första barn allt senare är jag statistiskt en ganska medelålders föderska, faktiskt, även om det mentalt inte känns som det alls eftersom jag känner mig lastgammal.

Jag hade tänkt mig att det skulle vara mycket tyngre att vara gravid och föda barn nu när jag är en bit över 30, men hittills vet jag inte om det stämmer. Den tyngsta graviditeten var den första, för 12 år sedan, då jag var strax över 20. Det var så mycket som var osäkert, jag gick upp groteskt mycket i vikt och visste inte riktigt vad jag gjorde. Med åldern kommer erfarenheten.

Och den viktigaste erfarenheten är kanske förmågan att ta det lugnt. Inte så att jag inte håller mig sysselsatt alltså, utan mera så att jag är betydligt bättre på att inte stressa upp mig över saker jag ändå inte kan påverka. I dag har jag gått sex dagar över tiden och även om jag ibland är grymt frustrerad över detta faktum och helst vill gråta, skrika och slå folk på käften så försöker jag hålla fokus på vad jag kan påverka. I går åkte jag med de två äldre barnen till Borgå, köpte vårblommor, Vilho köpte de datasaker han sparat ihop pengar till och vi fikade tillsammans. Det är ju mycket lättare att åka någonstans alls så länge bebisen är färdigt förpackad. Blommorna lät jag sedan stå på diskbänken över natten, så att jag i dag kan vakna upp och tänka att det var tusans bra att ungen inte föddes nu på natten för jag ska plantera blommor i dag.

Inte heller finns det egentligen någonting som stör mig i hur andra har hanterat mig i det här (utom systemen då). Eller alltså, A kom hem från jobbet en gång för ett par veckor sedan och jag hade sovit dåligt på natten och därmed inte gjort ett piss och hans blick på det ostädade köket och det lätt irriterade ”vad har du egentligen sysslat med hela dagen” föll kanske inte riktigt i god jord om vi säger så. Men i princip.

Jag har inte haft någonting emot att folk har velat känna på magen, för jag tycker själv att det är jättehäftigt hur tydligt den här bebisen känns. Huden på magen är så tunn att det ibland känns som om jag kan fånga hens lilla fot. Att känna barnets rörelser är bland det mest fantastiska med graviditeten och jag missunnar ingen att få de där sparkarna i handen.

Nu är det dessutom många som frågar, mer eller mindre diskret, hur det går och det stör mig inte det minsta. Vi är många som väntar på den här babyn. Jättemånga. Faktum är att jag tror aldrig att jag burit runt på ett så efterlängtat barn. Och känslan av att det inte bara är jag som väntar, utan två äldre syskon, en pappa, en veteranmorfar och en förstagångsfarfar, släktingar som ringer från bristande linjer i krigets Syrien, vänner på tillfälliga trygga platser över hela världen och vänner precis i närheten, grannarna som kommer över och frågar hur jag mår. Det värmer. Med allt det hemska som händer i världen, så är det här lilla livet en ljusglimt.

Sådant är nog lättare att se nu när jag är äldre och graviditeten inte känns som ett prov på min kvinnlighet utan som ett sätt att få barn.

Dessutom är fönstren tvättade (åtminstone på insidan), vårgardinerna är strykta och upphängda och golven är svabbade. I dag ska jag baka bröd och plantera om blommorna. Det låter kanske mer zen än vad det är, men alternativet är att duka under för tröttheten, kissnödigheten, ryggvärken och den helvetes nästäppan, och då vet jag ju egentligen vad jag föredrar.

Egentligen föredrar jag att slå folk på käften, men det är mindre socialt accepterat än blomsterarrangemang.
Vardagslivet

Vi kommer inte ut så ofta

Igår hade vi för första gången på drygt 7 år barnvakt för att kunna gå ut på tumis, jag och maken. Vi gick till Saslik och åt klassisk rysk mat tills vi knappt kunde stå. Inte spektakulärt fantastiskt gott, men mycket på tallriken (vilket är långt ifrån självklart i dagens restaurangkultur) och vällagat. Efterrätten var enorm. Den första efterrätt som vunnit över mig, om jag ska vara ärlig.
20150412-161550.jpgSedan gjorde vi huvudbonader av servetterna, så där som man gör när man inte är van vid att äta mat bland vuxna, innan vi åkte hem vid klockan 22 och somnade av utmattning.

20150412-162241.jpg

20150412-162312.jpg

Vardagslivet

Skulle jag visst inte. Så det så.

Maken: Well…
Jag: What?
Maken: Well, I just kind of…
Jag: WHAT?
Maken: I know how that house is very important to you.
Jag: Well doh.
Maken: But I kinda feel like it is turning into an obsession.
Jag (väldigt indignerad): What the fk do you mean by that?
Maken: Like you wouldn’t mind selling your kids if it would get you the house.

Vardagslivet

Att vara liten och utanför

I dag är Vilho ledsen. Det är en sån där dag när det känns som om ingen vill leka med honom. Han sitter i min famn med darrande underläpp och vi pratar om hur det kan vara att få vara med i lekarna men ändå inte, och om hur somliga kan få en att känna sig väldigt liten.

”Mamma, när han är med så blir vi andra bara till små bollar. Och han blir nånsorts jättestor grej.”

Som jag önskar att jag ärligt kunde berätta att det går över, försvinner när man blir äldre, går att laga och går att borsta av sig dammet som om inget hänt. Istället kramas vi och pratar om hur det kan finnas fler bollar som känner likadant, fast det inte verkar som det, om hur man kan ändra på sig själv men inte på andra och om att det är bra att vara flexibel men farligt att glömma bort sig själv.

Det här är kanske en av de svåraste grejerna med att vara förälder. Att lyssna på sitt barns sorger och inte få vara problemlösare utan istället försöka hitta knaggliga vägar till barnets självförtroende och lägga grunden till styrka att handskas med sorgen. När allt man vill göra är att förklara för andras ungar vilka otrevliga skithuvuden de är och sedan köpa sin egen unge en hundvalp och ett coolt nytt dataspel.

Vardagslivet

Men när dagispersonalen ifrågasätter det kommer jag att låtsas som ingenting

Igår satt jag med ungarna och spelade Choco-spelet. Spelet kan förövrigt mycket varmt rekommenderas även för ganska små barn eftersom det är svårt att äta upp tärningen när den är i en sån där kupa och chokladplopparna är stora och gjorda av plast som klarar att någon slickar på dem. Hur som helst, spelet går ut på att man ska vända på chokladplopparna och enligt vad tärningen visar få rätt figur.

Jag (trycker på tärningen och försöker vara rolig på småbarnsnivå): Nähä, där var det en bajskorv.
Tilda (tittar på mig inte helt övertygad om att man får säga bajs eller om det är roligt): Va?
Jag (försöker låta övertygande): Där är ju en bajskorv. Titta (pekar). Äpple. Bajskorv.
Vilho (viftar med Besserwisser-fingret): Mamma vet du vad?! På finska heter det maapähkinä.
Jag: Jasså? Tänka sig.

Ok. Så jordnöt kanske är en mer korrekt översättning av maapähkinä. Men jag är övertygad om att min tolkning kommer att vinna ett visst gehör bland kidsen på dagis.

20121017-135141.jpg

Godsaker · Vardagslivet

Godaste äppelkakan so far

Jag älskar äppelkakor. Alltså på riktigt helt jättemycket. Så där mycket som hon som älskar katter så mycket att hon börjar gråta för att hon inte kan krama alla katter. Fast att jag gråter för att jag inte kan äta alla äppelkakor.

Det här receptet (en mycket lätt modifierad variant av ett recept från senaste numret av Hembakat – en obeskrivligt vacker tidning förresten) är ett av de bästa någonsin. Enkelt och just så där gott att jag lite gråter för att jag inte orkar äta upp hela kakan själv.

Fluffig äppelkaka
(räcker teoretiskt sett till 10 bitar)

Skala, kärna ur och skiva
4 medelstora äpplen (gärna syrliga)

Lägg äpplena i en påse tillsammans med
1 msk kanel och
1 msk råsocker

Blanda äppelbitarna med sockerblandningen ordentligt.

I en bunke, blanda
3,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker

I en annan bunke, rör ihop (alltså man behöver inte vispa en massa)
1 ägg
2 dl råsocker
1,5 dl gräddmjölk eller annan mjölk med hög fetthalt
1 msk smält smör

Rör sedan ner mjölblandningen i äggblandningen och rör eller vispa tills klumparna försvunnit. Häll smeten i en form klädd med bakplåtspapper och peta ner äppelbitarna. Är man lagd åt det hållet kan man ju göra intrikata mönster. Eller så inte. Strö gärna lite pärlsocker över kakan.

Storleken på formen avgör sedan hur hög kakan blir. Min form var ca 15×25 cm och det tyckte jag var precis lagom. Kakan gräddas sedan i mitten av ugnen på 175 grader i ca 25 min. Prova med en sticka att den inte är kladdig. Och sluta äta när du mår illa. Det är trevligare för alla så.

20120903-162902.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Straight ahead

Jag är i Durham. Det är en helt underbart vacker medeltidsstad med pittoreska gränder, en flod, ett slott, en katedral och lummiga stigar, allt behändigt inklämt i etage på en plätt stor som en norrländsk byhåla.

Men om en enda jävel till glatt pekar och säger ”just straight ahead over there” när jag frågar om vägen så bryter jag ihop. Det här är en medeltida stad. Det finns ingenting – alltså på riktigt ingenting – i den här staden som är rakt. Och killen som gav direktiv utifrån ”the cathedral” men menade St. Nicholas Church borde kölhalas.