Det är snart 10 år sedan jag födde förra barnet och en hel del saker har förändrats. Till exempel är jag 10 år äldre, men räknas ändå inte som en liksom gammal föderska. Med tanke på att kvinnor föder även sina första barn allt senare är jag statistiskt en ganska medelålders föderska, faktiskt, även om det mentalt inte känns som det alls eftersom jag känner mig lastgammal.

Jag hade tänkt mig att det skulle vara mycket tyngre att vara gravid och föda barn nu när jag är en bit över 30, men hittills vet jag inte om det stämmer. Den tyngsta graviditeten var den första, för 12 år sedan, då jag var strax över 20. Det var så mycket som var osäkert, jag gick upp groteskt mycket i vikt och visste inte riktigt vad jag gjorde. Med åldern kommer erfarenheten.

Och den viktigaste erfarenheten är kanske förmågan att ta det lugnt. Inte så att jag inte håller mig sysselsatt alltså, utan mera så att jag är betydligt bättre på att inte stressa upp mig över saker jag ändå inte kan påverka. I dag har jag gått sex dagar över tiden och även om jag ibland är grymt frustrerad över detta faktum och helst vill gråta, skrika och slå folk på käften så försöker jag hålla fokus på vad jag kan påverka. I går åkte jag med de två äldre barnen till Borgå, köpte vårblommor, Vilho köpte de datasaker han sparat ihop pengar till och vi fikade tillsammans. Det är ju mycket lättare att åka någonstans alls så länge bebisen är färdigt förpackad. Blommorna lät jag sedan stå på diskbänken över natten, så att jag i dag kan vakna upp och tänka att det var tusans bra att ungen inte föddes nu på natten för jag ska plantera blommor i dag.

Inte heller finns det egentligen någonting som stör mig i hur andra har hanterat mig i det här (utom systemen då). Eller alltså, A kom hem från jobbet en gång för ett par veckor sedan och jag hade sovit dåligt på natten och därmed inte gjort ett piss och hans blick på det ostädade köket och det lätt irriterade ”vad har du egentligen sysslat med hela dagen” föll kanske inte riktigt i god jord om vi säger så. Men i princip.

Jag har inte haft någonting emot att folk har velat känna på magen, för jag tycker själv att det är jättehäftigt hur tydligt den här bebisen känns. Huden på magen är så tunn att det ibland känns som om jag kan fånga hens lilla fot. Att känna barnets rörelser är bland det mest fantastiska med graviditeten och jag missunnar ingen att få de där sparkarna i handen.

Nu är det dessutom många som frågar, mer eller mindre diskret, hur det går och det stör mig inte det minsta. Vi är många som väntar på den här babyn. Jättemånga. Faktum är att jag tror aldrig att jag burit runt på ett så efterlängtat barn. Och känslan av att det inte bara är jag som väntar, utan två äldre syskon, en pappa, en veteranmorfar och en förstagångsfarfar, släktingar som ringer från bristande linjer i krigets Syrien, vänner på tillfälliga trygga platser över hela världen och vänner precis i närheten, grannarna som kommer över och frågar hur jag mår. Det värmer. Med allt det hemska som händer i världen, så är det här lilla livet en ljusglimt.

Sådant är nog lättare att se nu när jag är äldre och graviditeten inte känns som ett prov på min kvinnlighet utan som ett sätt att få barn.

Dessutom är fönstren tvättade (åtminstone på insidan), vårgardinerna är strykta och upphängda och golven är svabbade. I dag ska jag baka bröd och plantera om blommorna. Det låter kanske mer zen än vad det är, men alternativet är att duka under för tröttheten, kissnödigheten, ryggvärken och den helvetes nästäppan, och då vet jag ju egentligen vad jag föredrar.