Vardagslivet

Då var det dags

Nu ger sig den här mamman ut för att rumla runt hela natten tillsammans med världens bästa partypinglor.

Tilda: Men vem ska sköta oss?
Jag: Men, pappa förstås.
Tilda: Ska vi ha barnvakt nu igen?

Så glad påsk på er allihop! Och – som Jesus skulle sagt – vi ses sen efter!

Vardagslivet

Och framförallt är jag inte bitter. Inte jag inte!

Som ni vet leder jag en grupp magdansöser på torsdagarna. Det har ganska länge varit ungefär samma gäng. Vi har hållit ihop i två år nu.

Då och då kommer det nya dansöser till gruppen och det är förstås riktigt roligt! Extra roligt blir de ju såklart när det är någon som redan kan en hel del, som hon som är gruppens allra nyaste tillskott. Hon den där som har dansat lika länge som mig fast hon började när hon var 4 och jag när jag var 18. Nu kan man ju tycka att det är konstigt att fyraåringar börjar med magdans, men inte om man är från Turkiet och det är typ landets jävla nationaldans. Men det är ju bara kul! Nya talanger liksom!

Dessutom lär hon sig oförskämt snabbt och har en såndär perfekt muskulös kropp där varenda rörelse blir som ett vattenfall med vältränade satans guldfiskar som rasslar runt och mina klassiska skämt om ”the more the merrier” och ”det är bra om man är större för när man väl knockat igång boobsen fortsätter de liksom av sig självt och man kan koncentrera sig på annat” har liksom inte samma klang längre. Men det är ju bara kul att hon är där och ger oss perspektiv! Så där kan man bli om man tränar hårt! Och om de tyngsta grejerna man funderar på är åt vilket håll man ska kamma benan i sitt höftlånga, korpsvarta lockiga svall och man aldrig har fött barn, ammat och lärt sig betrakta torsdagens futtiga timme som just så mycket motion man kan hinna med på en vecka. Jättekul är det att hon är där!

Jag minns ju själv hur härligt det var, då när jag dansade åtta timmar i veckan för att dra minst två shower på helgen och jag tjänade tillräckligt bra för att mångdubbla mitt studiestöd. Då förut. Typ innan hon var född.

Så det är klart att jag är glad att hon är där! Jättekul är det! Ingen kunde vara gladare än jag!

Vardagslivet

Det blir en rituell avrättning av dom!

Som ni vet hade jag dansträning igår. Det var ovanligt många finska dansöser på plats och ovanligt bristfällig finsk grammatik. Som tur var fick jag en bra chans att lära dem lite svenska, på ungefär samma sätt som mina egna barn lärde sig en nästintill komplett uppsättning svenska svärord av sin väna moder – för tighta byxor.

Det är så här, att för några veckor sedan rusade jag halvt i panik in på klädaffären, roffade åt mig det närmaste paret svarta tights och sprang ut igen. Självklart var dessa tights inte gjorda för någon med den verkliga storleken L, utan för en av de flickorna i högstadiet som alla kallar för tjockis för att hon väger 50 kg och som också i klädaffären får bekräftat att hon är tjock eftersom hon passar i den imaginära storleken L för småflickor. Om vi säger så här: det var i alla fall inte min storlek.

Men det struntade jag i när jag krängde på mig byxorna och vansinneskörde till träningen i går.

Det blev på det hela taget en riktigt otrevlig upplevelse och väldigt många fula ord. För det första var byxorna  så tighta i benen att de störde blodtillförseln till yttersta hudlagret med resultatet att benen liksom domnade lite. Dessutom var de av allt döma inte gjorda av naturmaterial och eftersom tyget kapslade in kroppsvärme var det ungefär som att dra ett entimmes danspass klädd i skinnpaj. Som om det inte vore nog kunde jag inte dra upp dem längre än att de på 5 sekunder hade hasat ner så långt att till och med Charlotte 14 år hade tyckt att de var lågt skurna. De första tio gångerna försökte jag tappert dra upp dem men när allt som hände var att de begravde sig mellan skinkorna insåg jag att allt jag åstadkommit var att dra upp trosorna till navelhöjd, medan tightsen mycket riktigt fortfarande snörpte om där någonstans betydligt lägre – sakta hasande mot nya djup.

Det är inte ens ett par sånna där byxor man lider i en kväll innan man med en romantiskt blick viker in dem i skåpet och ömt viskar ”sen, när jag blir smalare”. Det är ett par sånna där byxor man klipper sönder och eldar upp.

Vardagslivet

Jag är ju en expert minsann!

Till och med en random utländsk försäljare som tittar förbi bloggen slås av dennas förträfflighet och imponeras framförallt av min klarsynthet i hur man ska tackla män och dra dem till dansgolvet om de säger nej – eftersom jag alldeles tydligt är en expert i frågan.

Jag ska genast lägga till det på min CV.

Dansa med ovilliga: Expert

Tack, men nej tack, jag vill inte köpa den här gången heller.

Vardagslivet

Det här med att gå ner i vikt

Efter julen brukar diverse motionsanstalter uppleva ett rejält uppsving i besökarantalet. Själv grubblar jag mycket över det där med vikten. Teoretiskt sett är jag överviktig. I praktiken är det rätt skönt med ett visst lager späck i vinterkylan. En del av mig vill gå ner i vikt. Länge har jag trott att det är den där delen av magen som efter två graviditeter ser ut som en zebra som lagt sig att dö över mina lår. När jag graciöst hoppade upp i min mans famn och nästan skickade honom till sjukhus med sprucken mjälte av ansträngningen att fånga mig fick jag, förutom ett uhmpf, en uppenbarelse. Jag vill inte gå ner i vikt på grund av min egen fysik utan på grund av de fysiska lagarna om gravitationens inverkan på massa.

För om sanningen ska fram…

Jag vill ha det så här:

Och när jag har dansat färdigt, då vill jag ha det så här:

Kanske jag istället borde skicka min man till gymmet så att han orkar bättre? Jo, det lät som en bra lösning.