Etikettarkiv | Genusforskarens återvändsgränd

Ett gott nytt år

I helgen var det min födelsedag. Den firade vi med frukosttårta och sedan kalas hos vår guddotter. Och så fick jag presenter förstås, för jag har ju varit snäll gubevars.

IMG_1256-20140811 IMG_1263-20140811 IMG_1264-20140811 IMG_1277-20140811

Vilho: Mamma, vi vet att du inte på riktigt fyller 25 i år igen.
Jag: Jasså?
Vilho: Närå. På riktigt är du ju typ 22 eller nåt.

Vi säger så.

IMG_1266-20140811 IMG_1268-20140811 IMG_1270-20140811 IMG_1283-20140811Man kan ju vara hur mycket genusmedveten tant man vill. En pärlemorskimrande rosa hushållsassistent är ändå så jävla rätt.

 

Nykomlingarna

Stressade genom Plymouth på väg till universitetet för konferensen när jag hörde något kalla på mig. På en hylla inne på Clarks står så världens ljuvligaste blågröna skor med mitt namn på. Så jag adopterade dem. Förstås.

För att de inte skulle behöva vara ensamma införskaffade jag en blågrön väska på Accessorize också. Man vill ju att skorna ska trivas liksom.

20130903-120656.jpg

Att sminka sitt barn

Igår skulle Tilda på femårskalas hos en av sina många bästa vänner. Tilda hade redan flera dagar i förväg planerat att hon skulle ha den långa blåa Askungenklänningen och de nya glittriga ”kluck-skorna” (som låter kluck, kluck när man går eftersom de har klack). Dagen innan kalaset målade hon naglarna (verbet för detta är att ”nackla”) och lade fram alla sina saker i prydliga högar. Årets fest, liksom. Enda gången någonsin hennes bästis har femårskalas. Det är stort!

Och så frågade hon mig om jag kunde sminka henne till festen.

Jag är nästan alltid osminkad, men om vi ska bort på fest någonstans brukar jag dra på ordentligt. Inte för att jag tycker att jag måste, utan för att jag tycker att det är kul. Det är en del av det där pirriga förberedandet inför något som man längtar efter; att få träffa sina kompisar, dansa hela natten, glömma den gråa vardagen en stund. Men jag skulle ljuga om det inte också låg en del fåfänga i mitt sminkande. När jag sminkar mig, tar på mig festklänningen, snörar på höga dansskorna med de rosa sidenbanden (oh yeees!) och duttar parfym ger det mig en känsla av att vara redo, att vara förberedd och en attityd där jag är Världens Drottning. Kanske är det ytligt? Kanske är det mänskligt? Jag vet iallafall att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan och den där attityden – det där glamorösa jaget. Det är inte samma jag som sitter osminkad, iförd tofflor och gårdagens (okej, okej, jag är inne på dag tre med samma) outfit framför en skärm och skriver medeltida rättshistoria, och det är inte heller ett bättre jag, men det är ett jag som kan komplettera, lätta upp och skapa en större substans.

Allt det här funderade jag på när min dotter med förväntansfulla min, stora blå ögon och sina älskade kluck-skor nonchalant dinglande från pekfingret frågade mig om jag kunde sminka henne. Varför vill hon ha smink? För att vara vacker och värnlös inför pojkar? På ett femårskalas för bara flickor. Knappast. Nej, hon vill ha den där känslan – den där attityden – av att vara helt förberedd på att ta över världen, att träffa sina kompisar och dansa hela natten (eller till kl 19.30 då, i det här fallet). Sminket är en del av det jag som ska på kalas, en del av den ritualen som visar att det inte är vilken dag som helst. Det är den sista delen av hennes prinsessutstyrsel.

Sminket är för henne inte att underkasta sig skönhetsideal. Det är hon för ung för att förstå och smink har aldrig använts som ett nödvändigt ont i hennes närhet. För det är ju så att normer och värden inte är medfödda utan något som vi som vuxna överför till våra barn, ofta som svar på oskyldiga frågor om förhållandena i världen. Hon vet inte vad smink symboliserar förrän någon upplyser henne om det. Och vet ni vad? Jag hade nog inte kunnat svara på frågan varför hon inte skulle få sminka sig.

”Det passar sig inte med smink på små barn” är en lögn. Jag har sminkat dem till katter, tigrar, möss och ninjor otaliga gånger. Så varför inte till prinsessa?

”Du är så vacker ändå, så du behöver inget smink.” Till skillnad från mig själv då, som glatt sminkar mig inför fester?

Det är möjligt att jag är en förkastlig genusmamma, men jag tycker faktiskt inte att det gör något att hon sminkar sig när hon ska på kalas. Om det skickar fel signaler till andra vuxna är det fel på de andra vuxna, för min dotter är samma vilda unge oavsett om hon har smink eller inte och förtjänar lika lite som andra barn att dömas efter ytan. Om det fördärvar henne att hon får leka prinsessa en kväll undrar jag om det hade fördärvat henne lika mycket om hon klätt ut sig till Spindelmannen eller Byggare Bob – om fördärvet kommer av att hon vill föreställa en kvinnlig stereotyp. Och om problemet är att hon härmar vuxna kvinnor skulle jag väldigt gärna vilja veta vad det är för fel på att vara vuxen kvinna. Med största sannolikhet är det ju ändå vuxen kvinna hon är på väg mot att bli. Nej, barn ska inte sminka sig som en del av vardagen och barn ska inte sminkas på föräldrarnas initiativ, men barn som vill klä ut sig till prinsessor med läppstift och kajal är inte sämre än barn som vill klä ut sig till Hulken och bli målade gröna. Vi får inte applicera vår negativa bild av stereotypa kvinnliga uttryck på barn, för då kommer vi aldrig att förändra den negativa bilden.

Så jag sminkade henne. Och så frågade jag om jag fick ta en bild. Men det fick jag inte, för den här outfiten, den var bara till för henne och hennes polare. Bra så.

En annan tröja och några Skottlands-måsten

Det finns en del saker jag aldrig vill missa när jag är i Skottland. Som att besöka Whittard (retard, som min humoristiske make säger) och köpa underbart vackra rullburkar med ljuvligt goda shortbread.

20130507-111157.jpg

Införskaffa random tingeltangel i vackra färger.

20130507-111212.jpg

Spendera ett par timmar på Pepperberry och prova igenom den senaste kollektionen. En del provar jag för att kunna kasta mig över när rean öppnar i näthandeln, andra är för bra för att inte omedelbart ta med sig. Som den här tröjan med black boudoir lace i ryggen.

20130507-111231.jpg

Äta bakverk med clotted cream. Här tillsammans med nybakad scones och hemlagad hallonsylt på en helt otrolig liten gårdsbutik 10 minuters promenad utanför St. Andrews, Balgove Larder.

20130507-111301.jpg

Njuta av utsikten. Är den dessutom målad av solnedgången blir det ju inte direkt sämre. Ibland när jag är utomlands får jag för mig att allt jag ser existerar bara för mig och kommer att upphöra så snart jag åker hem igen. Det här var ett av de tillfällena.
Awww… En solnedgång bara för mig! You shouldn’t have!

20130507-111331.jpg

Bow Tie of Patriarchy

I dag jobbar min högt vördade make hemifrån. Det innebär att vi för en gångs skull kan äta frukost tillsammans och föra djupa samtal om livet, kaffe och tvättmaskinen. Eller alltså. Det hade säkert gått lättare om inte maken hade klätt upp sig i sin Bow Tie of Patriarchy, en liten rutig fluga som matchar hans skjorta och väst. Jodå. Och när vi då diskuterar företag som har feministisk värdegrund låter det så här:

Maken (med armarna i kors): But I like it the traditional way! (pekar med hela handen) Back in the good old days!
Jag: Like how? Like male dominated?
Maken (tillbaka till att ha armarna i kors): I am a dominating male. It suits me perfectly.

Mitt arbetsrum kl 10

20120829-103247.jpg

20120829-103219.jpg

Taket gjordes förra veckan, nu är det golvets tur. Fortsättning följer…

Och som den genusmedvetna kvinna jag är har jag också dokumenterat arbetsfördelningen. Av fyra personer är det tre män. De bär möbler, sågar, knackar golv och spikar lister. Kvinnan (alltså jag) dricker sjukt stora lattes från Starbucks och bloggar. Hade jag inte i all min kvinnlighet varit så svag hade jag säkert kunna hjälpa till. Igår när det inte fanns några män på plats bar jag ju ner soffan från övervåningen och tömde bord och lådor. Idag förväntas jag hålla mig ur vägen.

Men ok då.

20120829-103254.jpg

Bra kvinna reder sig själv

Många har hört av sig och undrat hur det gått med fågeln som jag, i vad som var den här dagens wtf-moment, hittade i garderoben. Som den superkvinna jag är satt jag förstås inte bara och väntade på att min man skulle komma hem för att save the day och den stackars fågeln. Näpp. Inte jag inte. Jag fick minsann själv ut fågeln och den flög tacksam iväg.

Eller alltså. Jag hade alla intentioner i världen att servera den lite brödsmulor och sedan gömma mig tills min man kom hem ynka sju timmar senare. Där och då framstod det som det rimligaste alternativet. Men när jag satt där med telefonen i handen för att ringa min högt vördade älskade make och säga att han borde komma hem från jobbet för att fixa ut fågeln som sitter på vårt skafferi direkt och sedan massera mig för hela affären gav mig stressrelaterad huvudvärk kom den helvetes kamikazefågeln flaxande förbi mitt huvud, krockade med fönstret och landade i gardinen precis bredvid den öppna dörren. Så jag vek gardinen om fågeln tillräckligt mycket för att kunna guida den ut. Och så flög den iväg.

Det betyder förstås inte att min man inte bör massera mina axlar. Eller att en bra kvinna inte reder sig själv. Dessa två saker är endast löst relaterade till varandra.

Det var den lördagskvällen det

Jag har hela dagen gått och laddat inför att få sjunka ner i TV-soffan och i en intelligensbefriad rosa bubbla få titta på en sån där romantisk komedi med en snygg kille och en snygg tjej som träffar varandra, blir kära, upplever misär och tvivel och sedan på slutet ackompanjerade av en plonkande kvasitrubadur springer och letar efter varandra bara för att se den andre med en annan snygging som precis innan allt är över visar sig vara en kusin från Frankrike och huvudpersonerna äntligen kan pussas. Jag skulle bara lägga barnen först. Och så tassar jag tyst ut från barnens rum och hinner nätt och jämt tänka att det där gick ju oväntat snabbt innan jag ser att klockan tamefan snart är elva.

Det är inte rättvist.

Det finns nördar med dator och så finns det nördar med blanksvärd.

I Battle of the Nations samlas lag från olika länder, drar på sig sina rustningar och pucklar på varandra med blanksvärd.

Det är bara konstatera att jag är en sucker för män i rustning. Trots att de luktar rätt illa. Ändå är jag glad över att min man inte är med (och jo, han har förstås en rustning och tränar förstås medeltida fighting) för det lär bli en hel del blåmärken att sköta om…

Kuriosa: Man kan följa eventet via Team USA:s hemsida!