Ibland när jag och min högt vördade, älskade make har livliga diskussioner och det känns som om han har en poäng som jag inte vill erkänna slänger jag upp mamma-kortet.
Ah men, ja va ju gravid i 9 månader! Fattaru alls hur jävligt det var?
Och eftersom jag ju faktiskt var gravid i 9 månader (18 då, om man räknar båda ungarna, men så hårt har jag inte behövt slå ännu) och han helst inte vill lyssna fler gånger på riktigt hur jävligt det var ger han upp. Och jag vinner.
Ibland känns det som om hela den svenska genusdebatten fungerar på ungefär samma sätt.
Ah men, ja hör ju för fan till den delen av befolkningen som varit förtryckt i 1000 år! Fattaru alls hur jävligt det är?
Och eftersom alla vet att män har förtryckt kvinnor i 1000 år (minst) och mannen genom att då fortsätta diskutera med kvinnan så att säga bekräftar förtrycket ger han upp. Och hon vinner.
Det där mamma-kortet, det sparar jag för trivialiteter. Som om det verkligen är rimligt att maken åker och hämtar sushi till mig fast det är en 20 min bilresa, som att det ens är något att diskutera. Eller om gardinerna i vardagsrummet borde vara blommiga eller rutiga när det egentligen är självklart att vi ska ha båda för att enkelt kunna byta när andan faller på. Eller när vi bråkar om vems tur det är att städa kattlådan (hans veka argument att det är mina katter är förstås ingenting i jämförelse med mina graviditetssmärtor då för 4 år sedan).
Men genusdebatten är alldeles för viktig för att man ska få dra förtryckt-kortet och nu har det flitiga användandet lett till helt nya problem. Helt plötsligt höjs det röster för att kvinnor kanske inte har haft det så pjåkigt under de senaste 1000 åren ändå och att männen faktiskt har haft det rätt tungt. Kvinnligt företagande fanns ju redan för flera hundra år sedan och hemmafru-idealets era var jättekort. Män, däremot, har hela tiden slitit hårt och fått sätta livet till i krig. Män har faktiskt också haft det jobbigt.
Förutom att man framstår som två arga treåringar som står och viftar med förtryckt-kort blir en debatt om hur man ska göra vardagen bättre för människor oavsett kön idag en uppvisning i vem som haft det jobbigast under de senaste 1000 åren. Även om det ett tag är underhållande är det knappast kreativt i längden. Dessutom riskerar man genom den nuvarande historierevisionistiska utvecklingen att vi tappar perspektiv på vad vi egentligen diskuterar.
Jag är genushistoriker. Det är mitt jobb att studera relationen mellan män och kvinnor i förfluten tid. Därför känner jag mig nu manad att sammanställa en kort och mycket generell lista över saker som (genus)historiker i allmänhet är överens om och som förhoppningsvis kan ge lite perspektiv.
1: Under de senaste 1000 åren är det bara under de senaste kanske 100 som man kan tala om endast två genus. Om vi går tillbaka i tiden 400 år är det helt tydligt att två genus (män och kvinnor) inte räcker till för att beskriva hur människor hade det. En del väljer att tolka vad de ser som att det bara fanns ett enda kön, det manliga, och att de olika varianterna av genus var glidande på en skala ”manlig man” till ”kvinnlig kvinna” (men av manligt kön).
2: Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade. De kvinnliga företagarna som man nu talar om (och som absolut fanns men som utgjorde en bråkdel av det totala företagandet) var utsatta och beroende av att männen runt omkring dem tillät verksamheten. Män och kvinnor av samma sociala status var inte jämbördiga. Varför och hur stor ojämlikheten var har varierat över tiden.
3: Genus är inte en myt. Säkert vet alla att både arv och miljö bidrar till att göra oss till dem vi är och inom ”miljö” är vår könsidentitet, vårt genus, en viktig del i vår socialiseringsprocess. Vad som ibland skjuts åt sidan (bland annat för att det är oerhört svårt att utreda) är ”arv”-delen under historisk tid. Under de senaste 1000 åren har det funnits alltför många som inte passar in i nutida stereotypa mallar av hur kvinnor och män ska vara för att man ska kunna konstatera att den nutida synen på vad som är manligt och vad som är kvinnligt inte kan appliceras på förfluten tid och att idealen har varierat både över tid och rum.
4: De senaste 150 åren är första gången som det finns ett bredare folkligt stöd för lika rättigheter oavsett härkomst, kön eller social status. Ur ett historiskt perspektiv är det alltså en väldigt kort period som tanken om ett jämställt samhälle har funnits. Vad många tänker på när de tänker ”förr i tiden” och ”kvinnoförtryck” är de korta årtionden i mitten av 1900-talet då hemmafrun lyftes fram som ett ideal och då är det alltför lätt att avfärda synen på manlig dominans som en parentes. Faktum är dock att under de senaste 1000 åren har mannen haft rättigheter som kvinnan saknat och mannen har dessutom haft bestämmanderätt över alla dem som bodde inom hans hushåll.
Det här får inte bli en tävling om vem som haft det jävligast – det var säkert trist för alla utan duschar och med böldpest och spetälska – men de historiska drag som gjort att jämställdhetsdebatten ens har behövts ska man inte förneka. Så vad är det vi diskuterar här egentligen? Jag skulle vilja föreslå lika rättigheter för män, kvinnor och alla däremellan från och med nu.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag har ibland kört med det där lidande med graviditeter och barnafödande som argument. Då brukar jag också helt glatt förbise det faktum att jag själv ju varken varit gravid eller fött ett enda barn (och inte ens planerat att göra det). Men jag tycker det är ett bra argument att ta till i alla fall på ett sånt där allmänt plan.
Jo, det fina med det argumentet är att man kan använda det alltid och helt utan begränsningar. 🙂
🙂
Kanske jag också borde börja ta till det.
Meddela gärna hur hon tog emot det… 😉
Mitt intryck är att feministisk historieskrivning går mer eller mindre ut på att enbart beakta sådant som är kompatibelt med feministisk ideologi, där kvinnor är bra, goda och diskriminerade, medan män är dåliga, onda och priviligierade. Nackdelarna för kvinnor, fördelarna för män. Och använda offerskapet som argument för olika kvinnoprivilegier och mansdiskriminering, för att uppväga historiska orättvisor. Gott att du kritiserar ett sådant användande av historieskrivningen.
Men när män påtalar att den feministiska historieskrivningen är synnerligen selektiv, och ignorerar de fördelar som fanns med att vara kvinna och nackdelarna med att vara man – att det fanns både för och nackdelar med båda rollerna – så avfärdar du detta med att mer eller mindre avfärda de som framför kritiken genom att jämföra dem med treåringar?
Du avfärdar kritiken med att vi inte ska tävla om vilket kön det varit mest synd om. För att i samma veva hävda att det är det kvinnliga könet det varit mest synd om. Vilket du visar genom att bara jämföra i sådana frågor där kvinnor hade nackdelar och män fördelar.
Vill du komma fram till någon form av jämförelse mellan könen måste du titta på både för och nackdelar med båda könens roller. Att hävda det är inte historierevisionism, treåringsbeteende eller att tävla om vilket kön det varit mest synd om. Det är att kräva att genusvetenskapen borde försöka vara lite seriös, men jag är rädd för att det tyvärr är för mycket begärt av en disciplin som är ideologisk, inte vetenskaplig.
Nog för att det finns genusvetare som är seriösa, men det gör inte genusvetenskapen till en vetenskap. Inom vetenskap ställs krav på ärlighet och saklighet, lögn och fusk tolereras inte. Därigenom kan man ha en hög tilltro till sådant som blivit etablerat inom vetenskapen. Inom genusvetenskapen är ideologiska propagandalögner – och påståenden som stödjer dem, nästan oavsett hur osakliga – tämligen rumsrena, de verkar rent av uppmuntras. Därigenom så kan man inte fästa så stor tilltro till något bara för att det är etablerat inom genusvetenskapen. Så länge det finns en sådan tolerans för lögn och fusk, kan inte genusvetenskapen kallas för vetenskap, även om en del individer är seriösa.
Du skriver så här: ”Nog för att det finns genusvetare som är seriösa, men det gör inte genusvetenskapen till en vetenskap. Inom vetenskap ställs krav på ärlighet och saklighet, lögn och fusk tolereras inte. Därigenom kan man ha en hög tilltro till sådant som blivit etablerat inom vetenskapen. Inom genusvetenskapen är ideologiska propagandalögner – och påståenden som stödjer dem, nästan oavsett hur osakliga – tämligen rumsrena, de verkar rent av uppmuntras.”
Nu är ju genusvetenskap etablerad vetenskap på i stort sett alla universitet, så enligt ditt eget resonemang kan man lita på genusvetenskapen. Inom den akademiska världen tar man väldigt hårt på fusk, men man måste skilja på fusk och på somliga långdragna slutsatser. Fusk bestraffas alltid medan långdragna slutsatser måste få vara en del av den vetenskapliga processen och ett sätt att få fram ny kunskap. Darwin, Copernicus och Galileo mottogs ju inte direkt med omedelbar entusiasm heller och det fina med vetenskap är att den genom sin natur rensar ut vad som är fel och vad som är rätt med tiden.
Men du som uppenbarligen har läst mycket genusvetenskap kan säkert nämna något verk där du tycker att fusk har begåtts och där vetenskap får stå tillbaka för ideologiska propagandalögner?
Det jag menar är att genusvetenskapen inte är någon vetenskap, eftersom den saknar den kultur och kunskapssyn som präglar vetenskapen. Att ställa krav på referenslista och bestraffa plagiering, det räcker inte.
Claes Andersson har ett mycket bra inlägg på newsmill: ”Ingen vetenskap bakom tanken om det postmoderna könet”, där han diskuterar genusvetenskapens kunskapssyn och t.ex. konstaterar: ”Problemet är inte att genusteoretikerna är okunniga om att vetenskapen inte stödjer tesen om att vi saknar biologisk essens. Problemet är att de helt enkelt inte bryr sig.” http://www.newsmill.se/node/43428
Och detta – att ignorera de påtagliga bevis som finns för att biologin påverkar, och låtsas som att det skulle finnas bevis för att biologin inte spelar roll – när det de har egentligen bara är bevis för att kultur och omgivning också spelar roll – är ett utmärkt exempel på en intellektuell oärlighet som inte skulle accepteras inom en riktig vetenskap. De bryr sig helt enkelt inte särskilt mycket om ifall påståenden är korrekta eller felaktiga, utan snarare vilka syften som påståenden kan användas för. Det är politiserad ”kunskap”, inte vetenskaplig kunskap.
Jag är tekniker i grunden, har inte läst några kurser i genusvetenskap, men läser då och då rapporter på nätet, i synnerhet när någon i debatt hänvisar till en rapport som bevisandes något påstående.
Det mest omdiskuterade exemplet torde vara ”Slagen Dam”, som ju fått mycket kritik. Men hur mycket av den kritiken kom inom genusvetenskapen? Det är först efter journalistisk uthängning av den som universitetet granskar den, så att den får akademisk kritik, men inom genusvetenskapen förefaller den fortfarande mer eller mindre rumsren. Även om det kan skrivas ”den svenska omfångsundersökningen” eller liknande, istället för att sätta ut titeln i texten, måhända för att det inte skall vara för tydligt för läsaren att det är fråga om ”Slagen Dam”.
”… det fina med vetenskap är att den genom sin natur rensar ut vad som är fel och vad som är rätt …”
Ja, vetenskap gör det. Ideologier gör det oftast inte, även om de ibland anpassar sig när kunskap är tillräckligt spridd i det omgivande samhället. När genusvetenskapen accepterar biologins betydelse så är det inte något den gör p.g.a. sin natur, utan p.g.a. yttre tryck.
Charlotte:
” Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade.”
Mäns överordning ska förstås könsligt-relationellt dvs. att det var och är fortfarande en kvinnlig förväntning. Det är alltför förenklande att säga att ”strukturerna fungerade till männes fördel” som om systemet var byggt för män, det var det inte, den var byggd på manlighet och män var och är manligare än kvinnor och manlighet, ”överordningen”, ” var och är fortfarande en kvinnlig förväntning.
Vad menar du med förväntning?
Förutsättning för relationen.
Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du menar ändå. Att kvinnor också bidrog till att upprätthålla strukturerna? Att en manlig överordning var en förutsättning för kvinnligheten? Eller vad?
Till viss del kan jag hålla med om tolkningen att det är strukturer för manlighet, inte egentligen för män, men när man exempelvis stänger kvinnor ute från universiteten (om vi går sisådär tre hundra år tillbaka i tiden, eller ännu längre) så tar man ingen hänsyn till om vissa av de kvinnorna skulle ha kunnat ha tillräckligt mycket manliga kvalitéer för att platsa, utan stänger dem konsekvent ute på grund av en förutfattad mening om deras svagare sinne.