Etikettarkiv | Undervisning

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.

Busy bee

Det är sista veckan innan alla stipendieansökningar måste vara inne, och fruktansvärt bråda tider. Jag hade försökt hålla september fritt från annat så att jag skulle kunna koncentrera mig på ansökningar och forskningsplaner (för övrigt ett ämne vi måste återkomma till…) men det visade sig att jag tydligen bokat varenda annan grej jag ska göra den här hösten till just september.

Inte minst har undervisningen på universitetet dragit igång och ett nytt gäng studenter ska guidas genom medeltidens förunderliga värld. Det är, om jag ska vara ärlig, bland det roligaste jag vet. Även om undervisningen förstås tar tid och kraft från ansökningarna, och deadline kommer närmare med stormsteg, så ger det ändå så otroligt mycket att få träffa dessa typer. Kanske är det bara är jag som är hög på buzzen av att ha avhandlingen godkänd, men det verkar vara en alldeles osedvanligt bra grupp dessutom.

I dag talade vi bland annat om hur man räknar tid – ett ämne jag tycker är galet spännande. Innan man hade klockor och kalendrar och telefoner eller ens möjligheter att skriva brev, hur i hela friden stämde man möten då? Jag vet inte, det är bara en sån där grej jag tänker på. Ja, och så talade vi om att årtal är en sån där grej vi tenderar till att ta för givet. Alltså, att det är ett visst år just nu är att betrakta som fakta och så är det bara. Fast årtalen är ju eurocentriska så det sjunger om det, och utgår helt ifrån den västerländska kristna tideräkningen. Ibland tror jag att det är en arbetsskada hur spännande jag tycker sånt är.

Aiheeseen liittyvä kuva

Att analysera och tänka kritiskt

Med dagens informationssamhälle ställs det större och större krav på förmåga att analysera och tänka kritiskt. I grund och botten handlar det om att vi konstant överöses med information och att elever och studenter behöver tränas i att avgöra informationens kvalitet. Är det någons åsikter? Är det att betrakta som fakta? Det här är sånt jag har skäl att fundera över nu när jag, för mig själv, smått summerar årets första kurser.

Studenterna vet mycket väl att de ska analysera och tänka kritiskt. Däremot råder det stora missuppfattningar om vad detta i praktiken innebär. Eftersom jag undervisat på gymnasiet nästan parallellt med universitetet har jag haft den tvivelaktiga äran att se fenomenet kristallklart. Som jag ser det händer det här: eleverna på gymnasiet är inte längre i grundskolan och ska därför börja med någon sorts högre lärande. De ska fortsättningsvis analysera och tänka kritiskt. Det vet inte hur. Ingen lär dem hur.

Grejen är att det där med att analysera och tänka kritiskt är helt sjukt svårt. Halvvägs in i en doktorsavhandling tycker jag fortfarande att det är svåra saker. För gymnasieelever, som ofta får det förklarat endast som att det är dags att börja ”tänka själv” är det nästintill omöjligt. I takt med att gymnasiet blir mindre och mindre ett val för livet och mer och mer ytterligare en instans som elever ska tryckas igenom innan de kan börja leva förlorar de som undervisar på gymnasiet möjligheten att förklara. Det finns inte tid. Istället för att lägga tiden på att träna eleverna att behärska analys och kritiskt tänkande måste man ge dem den ”rätta faktan” så att man i slutet av vägen kan sätta betyg, utvärdera, granska sig själv, skicka förtitolv blanketter fram och tillbaka. De elever som redan kan klarar sig bra, de som hade behövt lära sig halkar efter. De kanske viktigaste verktygen för dagens ungdomar förblir dunkla begrepp utan funktion bortom att reta gallfeber på andra.

När eleverna skriver arbeten har arbetet först en faktadel och därefter en analysdel. De flesta har förstått att det är så det ska se ut. När de har frågat vad analys är har de fått svaret ”dina egna tankar”. Därför skriver eleverna först fakta som de hittat på wikipedia och sedan sin åsikt om det som de skrivit faktan om.

”Gustav III föddes 13 januari (g.s.)/24 januari (n.s.) 1746 och dog 29 mars 1792. Han var Sveriges kung 1771–1792. Han genomförde 1772 en statskupp, som gjorde honom enväldig. Efter att ha startat ett krig mot Ryssland blev han impopulär inrikes, och när han kraftigt minskade adelns privilegier 1789 ökade missnöjet i vissa av dessa kretsar ytterligare.

Gustav III är en intressant person för han var kung men det var ju inte så bra att han startade krig och sånt. Sedan dog han.”

Sedan anger eleverna sina källor för det har de också förstått att man ska göra. Så här:

”Källa: Wikipedia”

Det här är ett fiktivt exempel och på den extrema kanten, men det är beklämmande nära hur gymnasieelevernas verkliga texter ser ut. Eleverna vet inte skillnaden på att skriva sina egna åsikter och på att analysera. Så man ber dem att tänka kritiskt. Att inte bara svälja fakta utan att tänka själv. Man ger dem en bit ambivalent text som kan tolkas ur många olika vinklar.

”Gustav III fick inte starta anfallskrig. 1788 inleder han ändå svensk-ryska kriget efter att några ryska soldater gått över gränsen till Sverige. Man har spekulerat i sanningshalten i den beskrivningen och istället föreslagit att kungen själv arrangerade överträdelsen.”

Där har ni väldigt basic grunder! Varsågoda och diskutera!

”Vi tycker att det var fel av ryssarna att gå över gränsen.”

#facedesk

Att tänka kritiskt är för dem det samma som att kritisera. Ber man dem kritiskt granska en text – även av den simplaste sort – läser de den för att hitta saker de kan kritisera. Då har de gjort en kritisk analys. De har skrivit sina åsikter men bara det negativa.

Den stora frågan är vem som ska göra något åt det här. Vems skyldighet är det att lära eleverna vad analys är och hur man tänker kritiskt? För ett analytiskt tankesätt och kritiskt granskande kommer inte av sig självt. Det kommer förvisso av nyfikenhet på ämnet man arbetar med men framförallt genom träning. Träning, träning, träning. Och för att denna träning ska ha någon som helst effekt så måste eleverna faktiskt få hjälp i hur de ska gå tillväga. Det är något som man kan lära sig och inte någonting man antingen föds med eller lever utan. Det handlar inte om intelligens, inte om att skilja agnarna från vetet. Det får inte bli sättet på vilket man sorterar bort folk på gymnasienivå. Analys och kritiskt tänkande är heller inte alls detsamma som att bara ”tänka själv” utan snarare motsatsen: det är att tänka i så många kopplingar som möjligt. Dessutom står de inte i något sorts motsatsförhållande till grundskolans pedagogik och behöver inte alls vara något nytt och stort på gymnasiet.

Men analys och kritiskt tänkande kräver mer än faktarabblande bedömda med fylla-i-frågor. Det tar tid och det måste få tid. Det är ett sätt att tänka, ett sätt att processa information. Det är färdigheter för livet och, i mitt tycke, oerhört viktiga sådana.

Så kommer de upp till universitetsnivå. Och jag älskar universitetet, det vet ni, men det är inte ett ställe där någon kommer att ha tålamodet att lära studenterna grunderna i ett analytiskt, kritiskt tankesätt. Det är inte vad universitetet är till för. Grunderna måste redan finnas där. Jag säger inte det för att vara elitistisk utan snarare tvärtom: alla kommer inte att komma till universitetet men alla kommer att behöva grunderna i analys och kritiskt tänkande.

Det här inlägget har inte tillkommit för att jag tycker att det är något fel på dagens elever. Faktum är att de grupper jag just har haft har varit alldeles osedvanligt duktiga och trevliga. Nej, inlägget har sprungit ur min egen frustration över att inte kunna göra mer. För min egen del handlar det kanske främst om att jag bara har haft enstaka kurser och därför inte kontinuerligt arbetar med samma elever men när jag ser de andra lärarnas arbetsbörda och när jag ska bedöma vad eleverna kan är det samma mönster. Min frustration är enorm när jag inte har tid att förklara för eleverna vad som gick fel och vad som blev rätt i deras texter. Jag skriver långa kommentarer på deras inlämnade uppgifter, kanske längre än vad de orkar läsa och definitivt mer än vad de flesta kommer att på riktigt ta till sig. Allt jag kan göra är att sätta betyg och gå vidare. De utvärderingar som lärarna i dag tvingas lägga sin tid på går ut på att föra in betygen i statistiska staplar – inte återknyta till den individuella elevens utveckling. Utvärderingen är av lärarens arbete i förhållande till någon sorts nationell standard, inte till den enskilda eleven.

Det är ett jätteproblem. Och ett ännu större problem är en ny generation som har tillgång till all världens fakta men som tror att kritisk granskning är detsamma som att hitta någonting negativt med informationen.

För efter den här kursen kommer de förstås inte någonsin att kunna lära sig något annat

För tillfället sitter jag och förbereder de föreläsningar jag ska hålla för de nyantagna historiestudenterna vid universitetet nästa vecka. Och jag ser fram emot det alldeles oförskämt mycket! Det här är ju drömmen; att få kombinera forskning och undervisning. Nu ska jag bara få färdigt en roman och klämma ur mig några populärvetenskapliga böcker så är jag färdig med hela min karriär (och ni som vill publicera dem kan ju höra av er redan nu).

Men herregud vad det är nervöst att undervisa på universitetet. Undervisat har jag ju gjort förr, i många år faktiskt, men på gymnasiet. Och då har jag alltid tänkt att om jag skulle råka förklara något på fel sätt är det inte hela världen för när studenterna kommer till universitetet får de höra det rätt. Det har varit min tröst, det där att det finns en plan B för studenternas bildning. Tåget har inte gått. Getterna har inte rymt. Alles är inte ännu verloren.

Så nu gäller det.