Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det nya året ska ge svar på tal

Efter mitt inlägg om en insändare i Husis, där en äldre dam menar att hemmamammor är lösningen på samhällets problem, var det ganska många som hörde av sig och tyckte att jag skulle skriva till tidningen i stället. Jag ville inte riktigt. Jag orkar liksom inte när det känns som om det man ska bemöta är världar ifrån vad som skulle vara en konstruktiv startpunkt i en debatt om jämställdhet. Ni vet, när man måste börja någonstans år 1921 för att förklara vad man menar.

Men så tänkte jag på något som en vän sa, att hennes nyårslöfte inför 2014 var att ge svar på tal, att öppet säga ifrån. Ibland är det väldigt enkelt. Ibland är man kanske lite lat. Som när man möter åsikter som är nedlåtande, rasistiska, sexistiska eller whatever men ändå liksom otroligt långt ifrån det man själv betraktar som verklighet. Då är det lätt att bara borsta av sig det. Fnysa och tycka att alla andra självklart också måste förstå att det är befängt. Det är så avigt att man inte orkar ta det på allvar, men ändå presenterat i tillräckligt fin förpackning för att man inte ska vilja bråka och påpeka  tankevurpor.

Men så här: Tystnad är medhåll.

I tystnaden berättigas åsikterna, stärks och växer. Till slut blir de handlingar. Det är på exakt samma sätt som en våldtäktskultur fungerar. Ett fullkomligt fiktivt exempel: 10 killar sitter på en pub, tar några öl, har en kul kväll. En kille säger att hans ex flickvän är en jävla otrogen hora som borde få sig en omgång. Två killar skrattar till lite. De vet känslan liksom. Fem andra killar tar några djupa klunkar öl för att dölja att de blev rätt illa till mods. En önskar innerligt att han kunde säga högt vad han tänker utan att förstöra den goda stämningen och vara den som inte förstår ett skämt. En börjar tala om gårdagens hockeymatch och så fortsätter kvällen.

Ingen håller egentligen med den första killen i vad han säger. Vad han säger bara måste vara ett skämt, det kan inte vara något annat, för ingen vill känna den killen som en sen kväll efter puben spöade upp och våldtog sitt ex. I själva verket har dock alla kompisarna hållit med honom, bekräftat honom, genom sin tystnad. Hade bara en enda av dem sagt något hade det kanske blivit helt annorlunda.

Så jag tänker börja säga ifrån mer. Det behöver ju inte vara stort; en insändare, ett steg upp barrikaderna eller ens en diskussion. Det kan räcka med att bara kort markera att man inte håller med. För det får inte vara så att den som påpekar rasism, sexism och andra nedlåtande handlingar och kommentarer är den som är obekväm och förstör det roliga. Då är det någonting med samtalsklimatet och toleransen för vad man får säga om andra som är väldigt fel. Nej, det är den som häver ur sig rasistiska och sexistiska grejer som är obekväm och som förstör stämningen och även de saker som är för bisarra för att tas på allvar ska markeras emot. Man får inte bli så förslappad att man låter det komma undan.

Så jag plitade ihop en liten insändare till Husis. jag med. För att visa jag inte håller med. Det ska bli ett sånt år.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om humor och sanningar

Ofta så kommer det ganska kul saker på Facebook om skillnaderna på män och kvinnor och hur det blir konflikter och sånt. Jag är inte bättre än att jag brukar skratta åt många av dem. Som den här:

Men så står det ofta på dessa kul bilder att de är kul för att de är sanna och då drar jag genast öronen åt mig. De här bilderna är inte roliga för att de visar upp en sann bild av vårt samhälle utan för att de visar på problem i vårt samhälle rent generellt och i relationen mellan män och kvinnor mer specifikt. De är roliga för att vi känner igen oss i dem, för att de säger något om vår kultur och vår tid – inte för att de visar någon sanning om förhållandet mellan könen. Och det är kanske bara petitesser, men det är viktiga petitesser, för när man kan luta sig tillbaka, se på de här bilderna och tycka att de är så himla sanna så gör man ingenting annat än bekräftar stereotyper. Om man istället ser på dem, tänker till och lär sig något om sig själv och sin samtid tycker jag gott att man kan skratta hur mycket man vill. Problemet ligger inte i bilderna, inte i själva humorn, utan i hur alltför många accepterar humorn som en sanningsenlig bild av samhället snarare än en liten, kul väckarklocka.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsneutrala omklädningsrum och att hetsa upp sig över ingenting

Nyheten framför andra i dag verkar vara att en skola i Sverige planerar att införa ett könsneutralt omklädningsrum. Och alla anti-det-mesta-men-framförallt-genus-människor håller på att implodera av upphetsning. Ett könsneutralt omklädningsrum! Härrimingud! Så befängt! Hur kan man!? Typiskt Sverige att försöka utplåna naturliga könsskillnader!

Men vad som är intressant är att de som protesterar allra mest just nu inte direkt är de samma som talar sig varma för starkare statlig styrning utan snarare de samma som menar att naturen och demokratin måste få ha sin gilla gång. Och ja. Alltså. Här om någonstans har vi ju demokrati eftersom det är eleverna – de berörda i fallet – som själva lobbat för ett könsneutralt omklädningsrum. Dessutom vill man ju inte alls ta bort de könssegregerande omklädningsrummen, kalla alla för hen och låta dessa unga henar klä om samtidigt i ett enda stort regnbågsfärgat henrum. Det enda man vill är att tillföra valmöjlighet för dem som inte är bekväma med att byta om tillsammans med andra av samma biologiska kön.

Fler valmöjligheter efter demokratiska förhandlingar i enlighet med de inblandades vilja. Det är väl knappast något vi kan få för mycket av?

Historikerns historier

Det första nejet

Ibland funderar jag på hur det var första gången en kvinna fick nej, hur allt liksom började. För det råder inget tvivel om att män och kvinnor har hjälpts åt genom historiens gång. Att män och kvinnor kanske har haft olika funktioner men värderats högt båda två. Så när var första gången som någon sa till henne att hon inte fick komma med? Att hennes uppgift var en annan och att den skulle skötas på det sättet mannen ansåg bäst?

Och vad svarade hon? Var hon helt ok med arrangemanget och tyckte att det var skönt att veta sin plats och sin funktion, eller kände hon den där krypande obehagskänslan av att något hon inte riktigt kan sätta fingret på men som inte känns rätt håller på att ta över?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att gå över gränsen; ungdomsradio och ansvarstagande

Här i Finland finns det en svenskspråkig radiokanal för ungdomar, som kallas Radio X3M. Jag brukar lyssna ibland, inte för att jag riktigt ingår i deras målgrupp kanske, utan för att de i allmänhet spelar bäst musik. Och så i torsdags, på väg för att hämta barnen från några kompisar, lyssnade jag på två män på X3M som diskuterade ett fall i USA med sexuella trakasserier av en trettonårig flicka. De började med att berätta hennes namn (som jag inte minns, och heller inte har för avsikt att upprepa) och sedan hennes berättelse om hur hon blev mobbad i skolan för att hon hade så stora boobs, om hur hon dagligen blev utsatt för sexuella trakasserier, om hur hon och hennes mamma hade gått till rektorn(?) för hjälp och råd. Och om hur rektorns svar blivit att det knappast skulle löna sig för den här trettonåringen att byta skola för med sådana boobs skulle hon säkert bli mobbad vart hon än kom och att skulle man inte kunna överväga en bröstförminskning istället.

Jag vet ingenting om det här fallet mer än vad som berättades på radio där och då men av förståeliga orsaker (been there, done that) kunde jag verkligen relatera till den där flickans vanmakt och frustration. Därför var jag också nyfiken på hur två (gissningsvis ganska unga) radioprofiler tänkte kring hela härvan. Först konstaterade de att det var märkligt att någon ens skulle vilja mobba henne. Inte för att hon var en oskyldig trettonåring eller för att hon skulle förtjäna bättre, utan för att killar ju tycker om stora boobs. Så näe, det kunde ju inte vara killar som mobbade henne i alla fall. Det kunde det inte. Det var säkert de andra tjejerna som var avundsjuka på henne, och det kunde man ju förstå. Och liksom hallå. Inte kunde man ju göra en bröstförminskning på en tjej som bara är tretton. Men kanske det skulle finnas något intresse av en ny porrgenre?

Det är inte en överdrift att påstå att jag blev smått irriterad. Eller. Ni vet. Jag blev faktiskt uppriktigt asförbannad, stanna-vid-vägkanten-och-skrika-rasande, inte-ens-lol-cats-kan-rädda-situationen-arg. Så ska vi börja med att tala om det där med mobbning, och säga att det inte är ok. Det är inte ok att mobba andra, av någon som helst orsak; så har vi det sagt. Sedan behöver man väl inte vara genusvetare för att tycka att det är en smula problematiskt med resonemanget om vem som skulle tänkas vilja mobba en trettonåring med stora boobs. Att det måste vara svartsjuka tjejer eftersom killar gillar storbystade tjejer – som om allt tjejer tänker på är att trycka ner andra tjejer för att vinna killarnas tycke och som om allt killar tänker på är kupstorlek. Om vi för den här gången bortser från att resonemanget är så könsstereotypt och generaliserande att det vore skrattretande om det inte hade drivits i radio för unga, kan vi istället fundera över hur det känns att vara ung kvinna och lyssna på den där diskussionen. Och jag kan berätta om hur det var att vara inte-riktigt-så-ung-längre-kvinna och lyssna. Jag vet nämligen hur det är att gå till skolan och ständigt hålla armarna i kors för att försöka skydda sig själv, att gråta över den stigande paniken av att inte få vara den som bestämmer vem som får röra en och att sitta ute i kapprummet med indignerat blossande kinder när andra skrattar över att man inte kunde försvara sig den gången heller. Jag vet också hur det är att försöka förklara för vuxna, att äntligen våga säga något, och att få svaret att killar är sådana – som om det som hände mig och som fortfarande händer unga flickor dagligen på även de bästa skolor skulle vara en naturlig effekt av att världen är indelad i pojkar som tar för sig och flickor som tiger. Så när två unga killar, som fått det stora privilegiet att göra sina röster hörda i ett medium som unga lyssnar på, som unga kan ta till sig, bekräftar att det är så världen ser ut och att det är något man kan försöka skämta om men inte ändra på så hoppas jag att de förstår hur det känns att vara en av alla de där unga tjejerna. Att de förstår och att de aldrig får unga tjejer att känna sig så utnyttjade och bortglömda någonsin igen. Att de förstår hur deras resonemang förstärker och bekräftar missuppfattningen att eftersom alla killar gillar stora boobs så är det rätt om de visar det, oavsett om flickan mår så dåligt av det att hon vill byta skola för att försöka komma undan.

Men va fan får man inte skämta om nånting längre eller?

Jodå. Det får man. Man får skämta om stora boobs, tonårsangst, ungdomars reptilhjärnor och korkade vuxna. Men man får inte ta en ung flicka som är känd endast för att hon mår dåligt och inte får adekvat hjälp och sätta hennes namn – hennes person – som centrum, och man ska dessutom vara väldigt medveten om vilken sorts bild man ger alla dem som har ett annat namn men en precis likadan situation. Alla dem som sitter och tänker att det där kunde vara jag. För när allt kommer omkring är en trettonåring ett barn som oavsett kupstorlek inte får ha sexuella kontakter på grund av omognad, som skyddas under barnkonventionen i ytterligare fem år. Fem. År. Och det finns förövrigt redan en porrgenre för sådana unga som samhället inte lyckas skydda. Den kallas barnporr och är förbjuden i princip över hela världen. Hoppas att inte radiopratarna blir ledsna över att det inte var deras geniala idé.

Det där med gränser för vad man får skämta om är svårt, men den här gången var X3M långt över på fel sida.

Och om det nu inte var tänkt som humor, om det var ett försök till en uppriktigt, samhällskritisk diskussion, kan jag tipsa om att det vanligen i sådana situationer är vanskligt att föreslå porr i allmänhet och barnporr i synnerhet som en kreativ lösning på sexuella trakasserier och ungdomars psykiska ohälsa.