Etikettarkiv | Trött som en kött

Ett hån mot småbarnsföräldrar

Vintertid, hörrni.

Man hör de där typerna som bah ”guuud vad skönt ska bli att få sova en timme längre”. Det är inte typerna som har små barn. Om man har små barn betyder inte vintertid att man får sova en timme längre utan att att man får vänta en timme längre på att barnprogrammen börjar. Och på att ungarna ska gå och lägga sig på kvällen.

Och redan nu kämpar man ju med att hålla sig vaken. I går hade jag och maken filmkväll. I praktiken betydde det att vi somnade på soffan med TV:n på istället för i sängen. Det är något i luften nu som gör att tröttheten ligger som ett tjockt täcke över hela tillvaron.

Skönt att gå över till vintertid då. så man får sova en timme längre.

Nävars. Skoja bara.

IMG_1352-20140919

Det där köket

Jag visade ju er några bilder på hur köket hade blivit. Kanske var jag inte riktigt tillräckligt tydlig när jag påpekade den lilla detaljen att det alltså bara är en del av köket som ser ut så här:

IMG_0983-20140519

Släkt och vänner och ni har liksom sedan dunkat oss i ryggen och bah ”va snyggt och najs att det är klart nu”. Men, ni vet hur man säger att man kan fotografera saker ur ett fördelaktigt ljus…? Det hade jag gjort. Så mycket att min man nästan startade en egen blogg som skulle heta ”Den andra sidan”. Den andra sidan av köket såg nämligen, vid det tillfället, ut ungefär sisåhär:

20140606-124253.jpg
Maken håller på att lägga in nytt golv. Det är ett obehandlat spontat trägolv som sedan ska målas för att matcha golvet på den första bilden. Som jag alltså står på för att ta den här.

Vi har ju jobbat med köket i sektioner, eftersom det är så stort (typ 35 kvm) att vi inte riktigt kan tömma hela på en gång. Vi har också byggt hela köket själva (förutom el och vatten då förstås) så det har blivit rätt sena kvällar för att komma framåt. Väggarna har jag ju tapetserat (men det är alltså inte heller färdigt), men två av väggarna – som vetter in mot pannrummet – var rappade. Vår tanke var att de skulle målas. Vår tanke var att de skulle vara ”de lätta väggarna”.

Det sket sig förstås när vår byggare kom in och knackade lite på rappningen och konstaterade att den inte sitter ordentligt fast i väggen bakom. Hans kvalificerade och yrkesmässiga utlåtande var något i stil med ”klart ni bara kan måla men vill ni i något skede sätta något på väggen så kommer hela skiten att rasa ner”. Så vi satte byggaren på att medelst sin stora någotnågot-maskin dra av rappningen. Vis av erfarenhet var jag förberedd på att det faktiskt skulle damma när byggaren sa ”det kommer att damma”. Att stänga dörrar hjälper bara lite.

20140606-124308.jpg
Det visade sig vara en grov tegelvägg under rappningen.

Vi beslutade oss för att inte rappa väggen på nytt utan behålla teglet. Eftersom det dammade något så vansinnigt, även efter att byggaren lämnat över till mig var det första jag gjorde att dammsuga väggen, sedan tvätta den och därefter måla den minutiöst med en primer (ett sorts lim). Primern binder dammet, och det sitter som berget – inte minst för att primern skulle blandas med vatten i ration 1/5 och jag kanske eventuellt läste lite slarvigt och tog fem delar primer istället för fem delar vatten.

Det var i ärlighetens namn ett helt satans tungt måleri och inte bara på grund av feldoseringen. Primern måste duttas in i varenda ojämnhet så att inget damm ska släppa, och den där väggen var typ gjord enbart av ojämnheter. Jag kunde inte ens få loss händerna från verktygen efteråt. Högerhanden för att den domnat runt penseln och vänsterhanden för att jag i misstag limmat fast den mot primerburken.

Senare på kvällen gav jag mig ändå på att måla väggen också. Därefter krampade händerna så att fingrarna fastnade i misslyckad Vulcan-hälsning.

20140606-124320.jpg
Två dagar tog det innan krampen släppte. Tur att jag inte träffade några Vulcans under tiden. Det hade blivit pinsamt.

20140606-124411.jpg
Väggen blev, om jag får säga det själv, grymt snygg. Dörrlister och sånt krafs saknas ännu.

Så fredag såg köket ut så här med en telefonkamera, i all sin ostädade glans:

20140606-124441.jpg

20140606-124547.jpg

Nu ska de sista bajsgula skåpens innehåll flyttas över till de nya skåpen (snart klart), resten av golvet ska läggas, resten av tapeten ska upp, lister ska på plats och delar av en vägg ska ännu målas. Men hörrni, vi har nu ett fungerande kök, med spis, ugn, el och rinnande vatten. Ropade på barnen så att de fick komma och titta på när vattnet rann från kranen i köket och de bah ”wauu”. Månne det inte ordnar sig till slut.

Tröttsamma typer och historielösheten

Det finns ganska många saker som jag tycker i grund och botten är väldigt enkla men som verkar vara helt otroligt svåra för somliga att greppa. Det mesta av det verkar grundas i den nya historielösheten, där man ser på Sverige (eller Finland för den delen) i dag utan att ha någon som helst förståelse för hur vi har kommit hit. Och jag menar nu inte att alla måste börja rabbla kungalängder och avgörande årtal och sånt, men man skulle åtminstone kunna sluta stoltsera med att man inte förstår. Som en gåva från ovan kom i dag i mitt FB-feed den här bilden, om den historielösa karriärkvinnan.

Jag tycker förstås att man inte måste vara feminist bara för att man är kvinna. Själv är jag inte heller bekväm med uttrycket så som det används i dag. Med det sagt är det en sak att vara skeptisk mot delar av dagens feministiska rörelser, och en helt annan att inte förstå vad feminismen gjort för jämställdheten. Vi har alltså inte kommit så nära jämställdhet som vi är i dag för att kvinnor som individer har fått frihet att utveckla sig, utan för att kvinnor som grupp stått upp för sina grundläggande rättigheter. Hela anledningen till att vi i dag kan tala om kvinnor som individer och om kvinnors självförverkligande är den kamp som kvinnor som grupp fört före oss. Det bekväma liv vi lever i dag hade vi inte haft om inte tidigare generationers kvinnor gjort sig jävligt obekväma – i dubbel bemärkelse. Hur många av oss i dag är beredda att förlora allt vi har för att föra en sådan kamp?

Å andra sidan kan jag få fullkomligt krupp på historielösa radikalfeminister också, för kvinnokampsrörelsen har aldrig varit så enkel som ”kvinnor mot män”. Alltsedan starten har rörelsen till exempel inkluderat även män. Kampen har dessutom inte varit mot män (vilket man lätt kan få intrycket av i dag) utan mot strukturerna. Det är en himmelsvid skillnad, dels eftersom att män inte är en homogen grupp som kollektivt förtjänar kvinnlig vrede och dels eftersom att strukturer skapas och upprätthålls av både män och kvinnor. Ja, och sedan är rörelsen för kvinnors rättigheter den enda folkliga rörelsen där sådana vars rättigheter man kämpar för också finns på den andra sidan; det fanns flera anti-kvinnorättsrörelser som startades och drevs av kvinnor.

The National League for Opposing Woman Suffrage skapades år 1910 när Women’s National Anti-Suffrage League slogs ihop med Men’s League for Opposing Women’s Suffrage.

Det kvinnliga kollektivet var alltså aldrig så enkelt definierat, även om kollektiviseringen av kvinnors erfarenheter var av avgörande betydelse. Enkelt, eller hur? Historia behövs. Historielöshet är farligt. Vi ska fortsätta på det temat under veckan, men nu ska jag skriva avhandling.

Kuriosa: Stavningsprogrammet ville rätta ”kvinnokampsrörelsen” till ”broderskapsrörelsen”. As if.

På tal om vem det är som tystas

Det har ju varit ganska mycket bråk här på sistone. Det är trist, för det brukar alltid bli mer konstruktivt när man inte bråkar. Anders Ericsson (som kallar sig Dolf) blev arg. I ett inlägg på Genusdebatten skrev han (om mig och min blogg) ett inlägg som heter Håll käft gubbjävel! och som handlar om hur jobbigt det är att vara man.

”Jag förstår att jag är en oönskad parasit i det här samhället och helst borde kräla ner i närmsta hål och dö där. Hur som helst, jag är alltför trött för att ägna mer tid åt det här just nu, men jag kände att jag i alla fall behövde säga något.”

Kommentarsfältet där fylls (92 kommentarer i skrivande stund) med stöd och utsagor om hur typiskt det är att kvinnor skäller på män och att män minsann inte får säga någonting längre.

Jag har inte modererat bort några manliga röster från den här bloggen. Tvärtom är den ju liksom lite känd för att ha många manliga kommentatorer. Inte heller har jag underlåtit att svara på kommentarer bara för att de är skrivna av män, eller på annat sätt särbehandlat män. Faktum är att det inte var länge sedan jag skrev ett inlägg om hur man måste ta mäns rätt att delta i jämställdhetsdiskussionen på allvar.

Däremot blev jag heligt förbannat av alla kommentarer om mäns preferenser på ett inlägg om ätstörningar. Upprepade gånger försökte jag och andra förklara att vad män tänder på är fullkomligt irrelevant för den som lider av ätstörningar, och att andra kroppsideal (typ ”naturlig” istället för smal) inte gör någonting bättre. Till slut fick jag nog och blev argare än vad jag någonsin blivit i bloggtext förr. Jag gjorde också alldeles klart att min ilska inte hade att göra med kön, utan med oförmåga att lyssna och riktade mig inte till någon specifik person när jag skrev:

”Och bara så att det är alldeles klart; jag säger inte det här bara för att ni är män, utan för att ni beter er som första klassens arslen.”

I kommentarsfältet svarade Dolf:

”Bete dig som ett tredje klassens arsel själv.Och ta era jävla ätstörningsproblem och era förbannande skönhetsideal och stoppa upp dem i valfritt hål. Bitches.”

I sitt eget inlägg på Genusdebatten lade han till:

”FUCK YOU VERY MUCH, YOU TOO, CHARLOTTE!”

Tilläggas bör väl att jag finns här, helt oskyddad av anonymitet, till skillnad från dem som nu diskuterar min mentala hälsa, hur bortskämd jag är, mitt dåliga självförtroende och hur oärlig jag är – utgående från hur män attackeras så fort de försöker säga något – inne på Genusdebatten. Och inne på Genusdebatten låter det så här:

”Jag har dock till fullo fått en inblick i att man som man förväntas att antingen rulla runt på rygg och blotta strupen, eller åtminstone hålla käft.”

Så vad förväntas jag göra då? Förutom att ta eventuella jävla ätstörningsproblem och stoppa upp dem i valfritt hål, alltså. Som den bitch jag är. För att jag sa ifrån, utan att nämna namn, på min egen blogg. Och nu hängs ut, med namn och allt, på ett forum som officiellt menar att de vill bjuda in till debatt om jämställdhet och där största delen av skribenterna och kommentatorerna på allvar anser att det så typiskt att män som försöker säga något tystas för att kvinnor varken kan föra sakliga diskussioner eller acceptera mäns åsikter.

Oh. The irony.

 

Tyvärr var jag ju tvungen att åka och hämta hem dem när det var slut

I dag skulle Vilho på kalas. När jag och Tilda stod i dörren hemma hos födelsedagsbarnet frågade mamman helt oprovocerat om Tilda också ville stanna. Det betyder att Tilda under de senaste två dagarna har hysteriskrikit i ungefär tre och en halv timme helt i onödan.

Spoiler alert

Snö. Lyckliga barn. En mamma med suddiga konturer på väg till en konferens hon är så dåligt förberedd på att hon inte ens hunnit lacka naglarna. Då vet ni precis hur vår dag kommer vara.

20121026-111244.jpg
Det är väldigt tidigt på morgonen. Jag har trott att det bara var jag som upplevde tidiga morgnar som blurriga men nu har jag fotobevis på att morgnar faktiskt ser ut så.
20121026-111256.jpg
Snö. Vackert när man tittar på det genom ett fönster. Åt helvete när det frusit fast på bilen.
20121026-111305.jpgMamman. Not so intellectual efter fyra timmars nattsömn.

En dag känns det kanske som att jag vaknar igen

Just nu är jag så trött att jag knappt kan beskriva det. I sju dagar har vi haft konferens(er). 9-18 föreläsningar och därefter round table och receptioner.

Fatta hur mycket saker jag lärt.

Så fort det känns som om jag är vaken igen ska jag försöka uppdatera er. Just nu har sömn högsta prioritet. Eller. Snart i alla fall. Ikväll är det skotsk dans.

Glasgow calling!

Jag överlevde flygresan till Glasgow, även om det kändes som om det inte var alldeles självklart när planet studsade in på landningsbanan som en pingpongboll i Kina.

Nu ska jag sova en stund, innan det är dags att undersöka Glasgow lite närmare. Läs gärna vad Aktivarum skriver om genusteorier och kommentera gärna här eller där!