Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 6

Scen: Två finska män av den där typen som alla svenskar tänker på när de hör finska män – två meter lång, tatueringar, skallig, skägg, axlar som en ladugårdsdörr – står och tittar ner i vad som måste vara en av Finlands största grötgrytor. Jag kommer dit för att hämta gröt åt ungarna.

Jag: Onko se tyhjä? Är den tom
Finsk man 1: Noo jooo. Nååå, jooo (En vanlig fras som finnar använder när de vill säga ”Det verkar som det, men helt säker kan man ju inte vara)
Finsk man 2: On se. Den är (Helt tom alltså)
Jag: (tittar ner i grytan) Niin onkin. Så är det (Enligt protokollet ”Hur man upprätthåller en dialog på finska”)
Finsk man 1 (tittar hungrigt på grötkladdet på grytans kanter): Eikös sais vielä vähän jos ois lasta? Kunde man inte få mer om man har barn
Finsk man 2 (slickar sig om munnen): Noo jooo.
Jag (tittar på männen).
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar ner i grytan).
Jag (konstaterar inombords att både Tilda och Vilho säkert skulle kunna slicka i sig en hel del utan att göra en Emil i Lönneberga om man bara lät dem turas om): Mulla on kaksi lasta. Jag har två barn.
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar upp).
Jag (inser att något blev fel).
Finsk man 1: Niinkö Jasså?
Jag (kommer på problemet): Siis. Sä tarkoitat LASTA… Alltså du menar slickepott…
Finsk man 2 (nickar).
Jag (tittar ner): Minä haen. Jag hämtar

lasta – slickepott
lasta – barn (i partitiv)

Men jag vidhåller att barnen hade klarat det!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Men det är väl klart att alla kan latin!

I dagens Finland där man diskuterar behovet av att lära sig svenska, och där en oroväckande stor del av befolkningen anser det meningslöst, sitter jag med C. J. Schlyters transkribering av Magnus Erikssons Landslag från 1862 och fnissar förtjust. Själva lagtexten är intressesant, men det kan vi behandla en annan gång för just nu ska vi koncentrera oss på inledningen. Schlyter rör sig nämligen helt obehindrat mellan svenska och latin, med inslag av tyska och fornsvenska, och anser inte någonstans att det vore befogat med en översättning. På sida LXV (och jodå, alla sidor i inledningen är skrivna med romerska siffror) skriver Schlyter i en not för att underlätta förståelsen av en svår passage i den vanliga texten följande underbara förklaring:

”Brefvet […] innehåller en förmaning till ordentligt erläggande af tionde, och börjas sålunda: Cum solucio decimmarum et ex ceteris testamenti institucione et ex noue legis approbacione et pocius de primiciis tam frugum quam aliarum rerum de quibus consueuerat decimari sit iusta consideracione ac deuota merita facienda […]. Det skulle kunna synas som om här talades om en nyligen antagen lag, hvilken då naturligtvis måste vara Landslagen. Men man finner lätt att detta icke är meningen.”

Eller hur? Visst finner man det lätt?

För 150 år sedan var det självklart att folk inte begränsades av språk, och Schlyter hade väl trillat av sin professorsstol om han blivit konfronterad med sådana löjliga påståenden som att det skulle vara meningslöst att lära sig språk. Språk är alltid viktigt, och nya ord är aldrig bortkastad kunskap. Språk är både dörren och nyckeln till andra människor, till andra erfarenheter och till andra världar. Språk är inte begränsande eller avvisande utan inkluderande och välkomnande.

Språk är botemedlet mot den livsfarliga och våldsgenererande bristen på ord.

Visst kan det tänkas befängt att i Google Translates gyllene tidsålder lära sig språk, men Google Translates stora popularitet tyder ju på att det finns ett enormt behov och en vilja att kunna. Ett av de stora problem i tänkandet kring språkinlärning idag är att vi tror att vi måste lära oss språket så bra att vi kan det nästan flytande innan vi har något nytta av det. Vanitas! Nytta av språk har man genom de enskilda orden, inte av språket som helhet. Ju fler ord, ju större nytta möjligen, men redan genom något så simpelt som att kunna säga tack har man vunnit något.

Sic!

Kuriosa: På tal om det där med att man inte måste kunna allt för att försöka tappert – läs Svensken!

Kulturkrockar

Vad finnarna vill ha

I söndagens tidning publicerade HBL en artikel om vad finnarna söker i sin nya president. Visst, jag gillar ytliga generaliseringar med en måhända lös bakgrund i verkligheten, men statistiken över finnarnas drömpresident är helt i linje med alla mina fördomar.

Den 22 januari är första omgången i presidentvalet, och den egenskapen som finnarna värdesätter högst i den presidenten är fosterländskhet. Fosterländskhet? WTF. Rätta mig nu om jag har fel, men är det ens en allmänt vedertagen egenskap…? Och vad i hela friden betyder det? Är det en symbol för stängda dörrar? Ett uttryck för främlingsfientlighet? Kärlek till de fiktiva gränser som är dagens Finland?

42% anser att det är en av presidentens fyra viktigaste egenskaper. Jag fortsätter att förundras över innebörden av att vara fosterländsk och hur det ska hjälpa presidenten i dennes ämbetsutövning. Blir man kanske bättre på att hålla tal? Mingla? Förhandla?

Nej, sånt krafs är inte vad finnarna vill ha. Presidenten borde vara en av de där tysta urfinnarna, som byggt sitt eget hus med hjälp av en täljkniv, en skog och några träplugg. Som tycker att konversation är slöseri med tid och att Gud gett finnarna all denna ödemark för att finnarna ska slippa springa på varandra.

Endast 5% tycker att ”social” är en av den blivande presidentens viktigaste egenskaper. Just så.

Godsaker · Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska 5 (och recept på godaste julkolan!)

Tilda och grannflickan sitter i köket och tjoar. Jag känner mig mild och modig, och frågar om de vill laga kola. Grannflickan stannar upp och stirrar skräckslaget på mig.

– Kuolaa? (dreggla)

Jo, visst, nära nog. Flickorna skuttade vidare med sina lekar och jag fick några värdefulla och djupt uppskattade minuter ensam vid spisen. Följande recept blev till:

Julkola (räcker till två barn i tre dygn)

2 dl ekologisk vispgrädde

2 dl ekologiskt strösocker

2 dl mörk sirap

en nypa salt

1 matskedsmått ekologiskt kakaopulver

Koka allt tills kulprovet visar färdigt!

Följande saker ska ni tänka på:

* Använd ekologiskt. Dels är det bra för miljön, öppna landskap och sånt där, dels smakar det bättre. Råvarorna är mycket viktigare än vad många tror. Med bra råvaror blir allting bättre. Allt.

* Ni kanske sneglar fördomsfullt på den mörka sirapen och blir så där ”nej, jag tar nog vanlig ändå”. Gör inte det. Tro mig.

* Allt som lagas med choklad bör ha en liten dos salt. Det gör bara chokladsmaken tydligare och fylligare. Men en liten nypa räcker när du ska göra kola.

Kuriosa: En gång när jag var liten och min väna moder skulle laga kolasås tog hon 2 dl salt och en nypa socker. Det blev inte helt lyckat.

* 1 matskedsmått kakao är inte samma sak som 1 msk, jag bara råkade ha ett matskedsmått till hands när jag skulle hälla i kakao. Vill man inte ha så stark kakaosmak kan man ju ha ett halvfullt matskedsmått. Själv tog jag så där att det krävdes en stadig hand och mycket koncentration att förflytta måttet från burken till kastrullen utan att spilla.

* Kulprovet ska vara ganska fast. Jag var exalterad och nöjde mig med ett ganska sladdrigt kulprov och fick hela eftermiddagen försöka komma på sätt att få kolan att stelna tillräckligt för att man skulle kunna få loss den från de söta formar jag hällt den i. Om ni också gör samma grundläggande miss (vilket ni inte borde nu när ni blivit varnade) ska ni inte försöka rädda något genom att ställa in kolan i ugnen. Det kokar över nåt så in i *censur* och när man fått rent ugnen igen vill man aldrig mer se en kola. Åtminstone inte på ett tag.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 4

Scen: Jag och sonen sitter på soffan och läser. Dottern och grannflickan leker så vilda lekar på övervåningen att de är på väg ner rakt genom golvet. Ungefär en miljon leksaker är i bruk, och eftersom det inte är nog skakas huset av bullret från när ytterligare en låda med leksaker töms på den kvadratcentimeter golv som är ledig.

Normalt pratar jag alltid svenska med mina barn, men eftersom grannflickan inte förstår svenska så bra, och jag inser vidden av att göra mig förstådd väljer jag ugriskan:

Mamman: Kaikki se mitä te (och här blir jag osäker på hur man böjer verbet ”stökar till”) eh sotku(bra start, betyder stök)tt(finfin fortsättning, är man osäker är dubbla konsonanter ett säkert kort)ee(och dubbla vokaler)tte(ändelsen för de mesta i tredje person plural) te eh (misströstar så smått) siivotatte (nästan i närheten!).
Sonen: *vrider sig av skratt*
Mamman: *tittar förebrående på sonen*
Sonen: Du sa ”sotkutteette”.
Mamman: Mmmm… Jag gjorde nog det.
Sonen: Det heter ”sotkee”.
Mamman svarar: Oj, tack! Vad bra! Nu vet jag det!
Mamman tänker: Besserwisser.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Liten ordlista för den som pratar med en stockholmare

Jag har fått många kommentarer om hur härligt det måste vara för mig nu när jag är liksom ”hemma”, och jag vill å det bestämdaste dementera alla sådana rykten. Stockholm är inte hemma, och jag känner mig omväxlande som en sur finnjävel som tittar neråt och går förbi, omväxlande som den där bonnjäntan som aldrig går ner på rätt sida till tunnelbanan. Under mina första dagar här har jag vid flera tillfällen råkat ut för verbala förväxlingar, och sammanställer därmed en liten ordlista för den som pratar med en stockholmare. Vänligen observera att stockholmare i allmänhet inte uppskattar att man skrattar åt dem när de säger rev när man trodde att de menade röv. Och de menade räv.

Hursomhelst.

Stockholmaren säger: ”Det är piece of cake på cykel.”

I verkligheten betyder det: ”Så länge du med dödsförakt är villig att cykla i 30 km/h på trefiliga hårt trafikerade vägar med en gul reflexväst, en trendig hjälm och en tilltro till Stockholms bilförares respekt för cyklister som enda säkerhet är det inga problem”. Vänligen observera att det inte har något med tårtor att göra, och det är ofint att bli besviken.

Stockholmaren säger: ”Asså, det är typ max 10 minuter.”

I verkligheten betyder det: ”Förutsatt att du tar tunnelbanan åt rätt håll tar det inte mer än 10 minuter”. Observera att det inte är tänkt att du ska gå, trots att det ser ut som så när de pekar.

Stockholmaren säger: ”Ah men eller hur?”

I verkligheten betyder det: ”Jag håller med dig” eller ”Hur fan kan du tro det?”. Observera: intonation är allt!

Stockholmaren säger: ”Det är bara en liten bit rakt fram och så en liten backe.”

I verkligheten betyder det: ”Det är ungefär 2 km rakt fram och sedan backen från helvetet i 90 graders vinkel.” Observera att det inte finns några små backar i Stockholm.

Stockholmaren säger: ”Hoppa bara på bussen så tar det två minuter”

I verkligheten betyder det: ”Om du hoppar på rätt buss av de fjorton som går från den hållplatsen och den mot all förmodan går åt rätt håll tar det två minuter om du inte fastnar i trafiken”. Observera att detta är något som bara fungerar för andra stockholmare, men att det nästan alltid går att få åka med tillbaka när bussen kommit till slutet av sin rutt. Lägg då på 35 minuter.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Tio säkra tecken på att du är i Sverige

Den här veckan spenderar jag i Stockholm. I morse var jag så hiskeligt trött att jag hade svårt att minnas riktigt var jag befann mig – Finland eller Sverige. För att ingen annan ska behöva uppleva detta känslomässigt påfrestande limbo har jag sammanställt en checklista med tio säkra tecken på att du är i Sverige.

Du vet att du är i Sverige om

  1. Folk tränger ihop sig för att alla ska få plats när det är rusningstid på tunnelbanan.
  2. En latte kostar 25 spänn, och det naturliga tilltugget är en kanelbulle som ingår i priset.
  3. En vilt främmande människa tilltalar dig, utan för att beklaga sig över din existens.
  4. Det anses civiliserat att hälsa på städpersonalen.
  5. De största reklampelarna uppmuntrar till att panta flaskor.
  6. Människor runt omkring pratar minst fyra olika språk, och somliga människor inte är blonda.
  7. En grupp vuxna män står och skrattar utan att någon nyligen åsamkats fysisk smärta.
  8. Vuxna män skrattar.
  9. Folk visar noll respekt för perfekta formationer med jämna två-meters-avstånd i väntan på bussen.
  10. Det inte uppstår nervös domedagsstämning när en mening börjas med ”jag känner…”
Kulturkrockar · Vardagslivet

Magnus och Petski lär barnen språk

Ikväll hade vi myskväll: poppade popcorn, korkade upp tre olika läskflaskor och knäppte på Magnus och Petski på TV. Popcorn och läsk är standard under våra myskvällar, men Magnus och Petski gjorde entré för första gången. Ungefär sjutusenfyrahundraåttitolv gånger fick jag berätta vem som var vem, och att Magnus är från Sverige som mamma. Min förhoppning att barnen ska få höra att det inte bara är deras mamma som pratar konstigt ska snart infrias, men med ett lätt otippat tillskott till ordförrådet.

I dagens avsnitt provade Magnus och Petski hur det är att vara golfproffs och då utspelar sig följande:

Magnus och Petski sitter i en golf cart, slirar iväg och Magnus ropar:

– So long, bitches!

Därpå följer en 15 sekunder lång tystnad i familjens vardagsrum. Med ny respekt och ohälsosamt stort intresse betraktar två storögda barn TV-rutan. Tystnaden bryts av Tildas:

– Mamma, han sa BITCHES!

– Mmmm… Mamma hörde det.

– Yey! Bitches! BIATCHAAAS!

Kuriosa: Magnus blogg på finska kan varmt rekommenderas!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Har du glömt ordet? Lär dig ett nytt!

Det är med skräckblandad förtjusning som jag klickar ”se klippet”. Texasguvernören Rick Perry får hjärnsläpp mitt i en debatt om vem som ska bli presidentkandidat och kommer inte på vilka departement han vill lägga ner (ett av den är utbildningsdepartementet, och man får väl hoppas att det nu blir kvar) varpå han säger ett riktigt amerikanskt:

– Oops.

Där han glömmer orden lär jag mig nya. Den skam man känner när andra gör bort sig, den där som gör att man sätter händerna för ansiktet, olustigt vrider sig och önskar att det kunde ta slut, kallas på finska för myötähäpeä. Det är nästan lögn att uttala, men när man väl fått kläm på det är det ett oumbärligt ord.

I Sverige har vi väl ingen motsvarighet?

Lite myötähäpeä, någon?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 3

Idag var en av de där dagarna när halva grannskapets ungar samlas hemma hos oss. Vi är de enda som pratar svenska. Med huset fullt av ungar och den vanliga rumban av matlagning/städning/torkning/medling som fyller kvällarna efter en arbetsdag är förmågan att sätta ihop grammatiskt korrekta meningar minst sagt begränsad. Ord som i normala fall är förrädiskt lika varandra blandas och felanvänds så till den grad att jag är imponerad över att ungarna ändå vågar sig tillbaka hit.

Tilda har ett plåster på benet och skulle prompt visa det för grannflickan, varpå denna förstås frågade mig vad Tilda gjort. Sanningen är att Tilda tycker om plåster och egentligen bara har en liten plopp (en mollusk) som hon envisades med att få plåster på. Förklara sen det på finska. Jag började tappert med:

– Se on tommonen… eh… niinku (Det är en såndäringa… eh… typ) och tänkte sedan säga ”pipsa”, vilket jag tyckte lät som plopp. Sedan blev jag rädd att pipsa är ordet som finnarna använder för snippa, och kunde inte minnas om det egentligen bara är översättningen på Greta Gris (som jag tror heter Pipsa Possu – vilket kanske då är Snippa Gris). Jag har ett tydligt minne av ett chockerat barnansikte som storögt blickar upp på mig från den gången jag sa till en liten pojke som drack väldigt mycket saft att

– Herrajumala kun sä juot paljon! vilket i direkt översättning betyder ”Herregud vad du dricker mycket”, men på finska egentligen är mer som ”Herrejävlar vad du dricker”.

I det här fallet nöjde jag mig med att säga ”molluski” som jag tyckte lät finskt nog.