Vardagslivet

Go the fuck to sleep.

Tilda har haft en kompis här över natten och jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag kom på den ljusa idén att därför sitta uppe oförskämt sent och jobba med avhandlingen. Det flöt på. Jag fick massor gjort. Bara jag och mörkret. Det var en god bit över midnatt när jag kröp i säng.

Klockan 4.27 stod det två glada barn i min sovrumsdörr och undrade om nu vore en lämplig tid att vakna för att återuppta föregående dags lekar. Jag misstänker att jag kanske inte riktigt formulerade mig så men jag svarade ungefär att ”nej, älskade barn, inte än”.

Det finns inte kaffe nog i världen för att rädda den här dagen.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara hemma med bebis när ettan är på dagis

Så jag såg för förtitolfte gången en diskussion om varför en del väljer att låta sitt äldre barn gå kvar i dagvård när syskonet föds, istället för att man har båda barnen hemma. Och det är så fantastiskt svårt att få till en diskussion om det utan att det omedelbart går till att man som förälder har någon slags skyldighet att vara den enda som tar hand om barnet. Missuppfatta mig inte nu, jag är helt för att föräldrarna tar hand om sina barn – men det finns liksom ingen som helst logik i att hela ansvaret ska ligga på föräldrarna (eller i praktiken mamman). Det är historiskt sett ett helt nytt (de senaste kanske 50 åren) och specifikt västerländskt sätt att se på barnuppfostran och det finns inga bevis för eller ens tecken på att det sättet skulle vara bättre än några andra.

Här i Finland talar man om den subjektiva rätten till dagvård som om det vore en tjänst som samhället gör mamman som har möjlighet att välja hur många av sina barn hon vill ha i hemmet, en sorts oerhörd lyx för lattemammor som inte vet sin plats, och jag går fullkomligt i taket. Först och främst missar man barnets perspektiv. Ett barn som gått ett år eller två på förskolan har fått rutiner, vänner och andra viktiga vuxna som är en del av barnets liv. Att ta allt detta från barnet endast på grund av vår kulturellt rotade föreställning att en mamma alltid är bäst på att sköta sitt eget barn dygnet om är fel. Dagvården är inte och ska inte vara ett ställe där folk dumpar sina ungar för förvaring utan en plats som kompletterar den vård barnet kan få hemma.

Det faller liksom hela tiden tillbaka på den där tanken om att blod är tjockare än vatten, att vi har det invirat i våra gener att vara bäst i världen på att ta hand om andra med liknande genuppsättning. Det är kvalificerat trams. Och det binder kvinnor vid hemmet.

Så varför valde jag att ha sonen kvar på dagis när Tilda föddes?

1: Det var en del av hans dagliga rutin som jag ville behålla när systern föddes för att inte ge honom ytterligare nya saker att förhålla sig till.
2: Jag fick chansen att lära känna Tilda i relativ lugn och ro utan att Vilho behövde känna sig förfördelad.
3: Jag hade möjligheten att skriva och studera vid sidan om babyskötande, vilket inte hade varit möjligt med en treåring också i huset.
4: Sömn. Sömn. Sömn.
5: Nära relaterat till framförallt punkt 3 och 4: jag kunde vara en bättre, helhjärtad mamma till Vilho när han kom hem.
6: Jag är skitdålig på att ta hand om småbarn några längre perioder. Jag tycker inte om att lägga sex-bitars-pussel när någon försöker äta bitarna. Jag tycker inte om att läsa böcker som någon försöker tugga på. Jag tycker inte om att skrapa gröt från bord, stolar, tröjor och hår. Jag klarar av att bita ihop och göra det där grejerna ett tag men jag får krupp om jag ska göra det länge. Att ha andra vuxna att dela det ansvaret med – gärna så många som möjligt – var det enda som gjorde att jag överlevde det.

Och så kommer det alltid någon bah ”meh vaffö skaffar du barn för om du inte vill sköta om dom va?” och har inte fattat ett skit. Barn är liksom det enda som man ska känna skuld för om man inte orkar med dygnet om. Jag köpte ett par nya byxor. Jag ville jättegärna ha ett par nya byxor. Men jag vill inte ha dem på mig varje dag. Och jag vill framförallt inte ha dem på mig halv fyra på morgonen när jag sover.

Jag hade den enorma förmånen att få två fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag vill inte ha dem på mig hela tiden. Jag måste få andas, måste få vara något annat än mamma. Bara då kan jag vara en bra mamma till dem. Det tänker jag inte skämmas för.

Från typ år 2009. Det roligaste som fanns då var att köra gåkärra, respektive sitta i gåkärran. Jag var inte särskilt förtjust i någon av de grejerna, men folk är ju olika liksom.
Vardagslivet

Tack gode gud att jullovet snart är slut!

Jag älskar mina barn. Det gör jag. Men tack gode gud att jullovet snart är slut! Dagar av evigt tjat (”vi vill gå till vänner!”, ”vi vill inte gå ut!”, ”varför får vi inte gå ut?”, ”vad är det där för mat den tänker vi inte äta så det så!”) och bråk (”han tänkte slå mig i går så jag slog honom i dag”, ”hon säger att det finns ett språk som heter regnbågsspråket men det gör det inte så jag sparkade henne”, ”hon pratar fast jag smurfade henne säg till henne att hålla käft men säg inte hennes namn för då är hon osmurfad” ”DU SA HENNES NAMN”).

För att inte tala om påklädning inför kalla vinterdagar. Hur kan en till synes begåvad snart nioåring vara så totalt handikappad inför prospektet att klä sig efter väderlek? Följande diskussion har utspelat sig ett par gånger varje dag:

Jag: Glöm inte ta på dig vantarna!
Han: Jag vet inte var de är.
Jag *letar efter vantar i fem minuter*
Han *sitter på golvet och pillar hål på sina strumpor*
Jag *triumferande* Här är vantarna, älskling! Jag lägger dem här på dina skor!
Han *har tagit av sig strumporna igen för att bättre kunna pilla hål på dem*
Jag: Ok då? Visst? Jag går ut nu för jag är fullt påklädd och det börjar bli rätt varmt.
10 minuter senare
Jag *kommer in* Men du, klä på dig nu då!
Han*sitter på golvet* Men jag hittar inte mina strumpor.
Jag *letar efter strumpor, utan hål, i fem minuter*
Han *tar på sig vantarna*
Jag *trött triumferande* : Här! Strumpor! Ta på dig dem nu och så rappar du på ut! Nu går jag!
10 minuter senare, ute
Han: Mamma, jag fryser!
Jag *förskräckt* Det är – 15! Var i hela världen är dina vantar?
Han: Jag hittade inga.

Jag är glad över att jag uppfostrat barn som är ifrågasättande, undrande, nyfikna och kontaktsökande. Men för i helvete att de aldrig kan låta mig vara!
”Mamma, kom och titta!”
”Oj vad fint!”

”Mamma, vad betyder fuck?”
”Vi kan fråga pappa.”

”Mamma, hur gör man dynamit?”
”Ursäkta vad?”

”Mamma, var är du?”
”På toa.”
”Öppna dörren!”
”Nej!”
”Mamma…”
”Ja.”
”Vad gör du där inne?”

”Mamma, var är du?”
”I duschen.”
”Vad gör du där?”

”Mamma, vad kallas guld i gasform?
”Eh…”

”Mamma, kom fort!”
”Ja?”
”Jag glömde vad det var.”

”Mamma?”
”Mamma är inte hemma.”

Min högt vördade älskade make, som har fått äran att gå till jobbet när barnen har jullov, räknade ut att barnen ropar på mig ungefär 200 gånger på ett dygn. Jag får absolut ingenting gjort. Jag har inte tänkt färdigt en hel tanke på två veckor. Det är hela tiden något som kräver min uppmärksamhet. Något som, för barn, är väldigt akut och måste åtgärdas omedelbart. Och jag vill ju att barnen ska prata med mig, egentligen. Jag vill lyssna på deras berättelser, höra deras funderingar, sitta vid bordet och diskutera med dem. Det är bara det att min förmåga att vara en bra mamma är helt beroende av att jag får vara något annat ibland.

Min hjärna smälter. Mitt inre förfaller. Mitt hela jag blir ett såsigt, världsfrånvänt, irriterat mamma-monster. Allt jag vill är att få gå tillbaka till jobbet. Helst nu.

I morgon 8.30 börjar skolan igen. Ingen kommer att vara gladare över det än jag.

Vardagslivet

Förträngd trötthet

Jag väcktes klockan 4.05 av Tilda som inte kunde hitta sin morgonrock. Med så mycket vänlighet jag kunde uppbåda vid den tiden förklarade jag att hon inte behövde sin morgonrock utan endast behövde krypa tillbaka inunder det täcke från vilket hon kommit.

Klockan 5.14 vaknade jag att någon smällde i ytterdörren. Det var Vilho som väckt och därefter skickat ut sin syster för att leta efter den present tomtenissarna enligt kalendern lämnat åt dem. Tilda hade sannolikt fortfarande inte hittat sin morgonrock eftersom hon strök runt ute på trappan inrullad i sitt täcke. Det fanns i ärlighetens namn inte särskilt mycket mer vänlighet att uppbåda men barnen skickades tillbaka i säng med uppmaningen att höras av igen tidigast om två timmar.

Det fanns en tid då två episoder, och den första inte förrän vid klockan fyra, av vakande barn som somnar om av sig själva igen hade betraktats som en lyxig natt. En natt efter vilken man hade svarat ”riktigt bra” på frågan om hur man sovit. Den tiden är dock förbi. Här sitter jag som en zombie och försöker jobba och kan för mitt liv inte förstå hur man överlevde åren då två väckningar kändes som ”nu börjar det vända mot det bättre”. Jag är för gammal för sånt här.

Kulturkrockar

Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande

Jag försökte förklara för min högt vördade älskade make vad diskussionen om snoppbarn och snippbarn gick ut på. Han tittade på mig med en sån där min som någon har om man försöker förklara för dem hur grisar gör när de flyger.

Det är så jävla svårt det där med nya ord.

Och tja. Jag älskar ju språk. Jag älskar föränderligheten i språket, hur det anpassas efter användarna men också hur det ibland är begränsande och leder in på vissa spår för att orden inte räcker till för nya. Det är fascinerande. Inte heller tycker jag att man ska vara rädd för att använda nya ord eller så. Nej, språket blir vad vi gör det till.

Samtidigt verkar det ibland som om vissa ord – och nu tänker jag främst på sådana som har kommit i kölvattnet av det stigande intresset för genus – är lätt krystade uppfinningar eller, en bra dag, überteoretiska konstruktioner. Många ord börjar förstås just som sådana innan de sakta men säkert normaliseras och blir oumbärliga. Men jag tänker så här: Om man till exempel kallar sitt barn för snopp- eller snippbarn (vilket jag nu känner mig nödgad att påpeka att man givetvis är fri att göra) så sänder man ut signaler till omvärlden om sig själv. Man gör ett statement om sig själv och sin syn på världen. Man sätter sig själv i en kategori.

Som vuxen är det säkert lättare att acceptera att man genom sitt ordval kategoriserar sig. Det är ett val man kan göra och stå för. Men när vi uppfostrar våra barn till små normbrytare (vilket jag är helt för!) så gör vi dem en björntjänst om vi inte också utrustar dem med verktyg att tackla vad som kan komma att hända dem. Till exempel kommer de allra flesta barn  att i något skede börja skämmas. Det är en kulturell grej som utvecklas, och som ska utvecklas, hos oss alla. Som förälder tror jag inte man kan göra något åt att skamkänslorna utvecklas (de behövs för empatin också), men jag tycker att man ska arbeta för att barnen lär sig att hantera dem och övervinna dem. En av de första identiteterna som utvecklas hos barn är könsidentiteten, då barnet börjar se på sig själv som pojke eller flicka – eller åtminstone fundera kring vad som är vad och varför. De grubblar över vad som förväntas av dem. Det är säkert många föräldrar som sett att just förväntningar kring kön är en av de där grejerna som väcker skamkänslorna.

Och kanske är jag bara inskränkt, men jag tror att det är viktigt att låta barnet följa normerna om det känner sig tryggare så. Visst kan man uppmuntra till att testa nya saker, på samma sätt som man uppmuntrar till att testa nya maträtter, men det måste få vara på barnets villkor. Personligen tror jag att det är jätteviktigt att barnet också får veta vad som är inom normerna, särskilt när det börjar skämmas för saker. Jag ser inget problem med att diskutera med mina barn kring vad som förväntas av pojkar respektive flickor, även om jag förstås noga påpekar att de själva är fria att göra som de vill.

Till exempel ville Vilho en dag prova nagellack. Han hade det på på dagis men blev retad och skämdes så mycket att han bara var en liten knut av skam när jag kom och hämtade honom. Jag sa inte till honom att pojkar inte kan ha nagellack (förstås, doh-oh) utan visade honom bilder på pojkar med nagellack och så att man kan och man får ha nagellack fast man är pojke, men att alla kanske inte vet det. Jag talade med honom om hur många tycker att pojkar inte får ha nagellack, men sa också att jag tycker att de har fel. Jag har också talat med barnen om varför en del kvinnor täcker sitt hår, varför alla gjorde det även här i Finland förr i tiden, att bara pojkar fick ha byxor och bara flickor fick ha klänning, om långt hår och kort hår, smink och så vidare.

Ibland går jag så långt att jag varnar, och då särskilt Vilho eftersom han är äldst. Det kan vara till exempel när vi är på affären och ska köpa honom nya kläder och jag föreslår en viss tröja som jag tycker är snygg. Om jag vet att det är en tydlig ”flicktröja” (ni förstår vad jag menar va?) så säger jag ibland det. Jag frågar honom om han tycker att den är för flickig eller om han vill ha den. Och jag gör det inte för att trycka in honom i en mall utan för att skydda honom. För att andra kommer att se och uppmärksamma vad som är ”flickigt”. För att han ska kunna vara beredd på det och beredd att stå för vad han vill ha. Och för att han ska slippa stå där, i sin nya fina tröja och skämmas för att han inte förstått att han har en flicktröja. Oftast skiter han förstås fullkomligt i om något ser flickigt ut om han vill ha det. Andra gånger rater han saker omedelbart för att de ser flickiga ut. Grejen är att det måste vara upp till honom själv att avgöra vad han känner sig bekväm med.

Genom orden som vi använder om barnen och till barnen så ger vi dem verktyg att hantera omvärldens oförstånd. Mina ungar vet att man ”förr i tiden” inte fick göra som man ville och att vissa människor är fast där. De är i de flesta fall beredda att borsta av sig syrliga kommentarer, men det finns också fall då de helt enkelt känner sig väldigt obekväma med vissa saker som manifesterar kön (som färger, till exempel). Ibland förstår de inte helt själva varifrån känslan av olust och skam kommer men de plockar upp vibbar snabbare än NSA skannar tweets. De känner på sig att de gör något som inte förväntas av dem men förstår inte alltid varför. Jag ser det som min uppgift att vara öppen med dem om varför. Att inte klappa dem på huvudet och säga att det inte är någonting – att känslan de plockat upp var en felsondering –  utan att förklara och uppmuntra dem till att inte bry sig.

Därför tänker jag också att barn som lär sig att använda ord som snoppbarn istället för pojke, eller hen istället för hon/han bör få vara förberedd på att barnet kommer att kategoriseras (förmodligen under ”hjärntvättad feministunge”) och högst troligt bemötas med oförstånd. Även om man som förälder tycker att ordet är självklart bör man ta i beaktande det faktum att större delen av världen inte gör det. Inte resignera, men acceptera. Om ni förstår hur jag menar.

 

Vardagslivet

Strand

Barnen går på simskola. Det innebär att jag och maken har 1,5 timmar varje dag då vi ligger på stranden, läser en bok, käkar glass och bara gottar oss – och våra barn får lära sig viktiga saker av andra. Vi har förstås haft otrolig tur med vädret. Solen har skinit från en klarblå himmel varje dag hittills. Det är rätt långt från de 4 grader och lätt hagel som några vänner hade när de gick simskolans kurs i juni.

Som det är nu är det livet. Vi har aldrig förr legat på stranden tillsammans i lugn och ro, utan att med hjärtat i halsgropen ha jagat blåläppade barn. Det är en av de där sakerna som vi helt enkelt inte har haft tid med. Det är nästan så man känner sig ung och cool igen. Nästan.

Jag: Could you take a picture of me?
Han: Mmm…
Jag: But make it a good one, huh?
Han: Take off your trousers then.
Jag: Thanks a fucking million.
Han: *click*

20140710-225224.jpg

Jag tror inte ens att det var mig han fotade.

Vardagslivet

Och det var den dagen

Jag hinner bara inte ifatt den här våren. Allting går för fort. Dels handlar det förstås om att hela vårat hem är en gigantisk byggarbetsplats. Förutom att det medför osannolika mängder smuts även på ställen som man trodde att man skyddat tar vardagliga sysslor extremt mycket längre tid. Man hittar ingenting för att det ligger nerpackat i lådor/borde ha legat nerpackat i lådor/inte längre har en plats för skåpet det stod i har rivits ut. Och man får en helt ny insyn i vad dagens teknik medför i form av tidsbesparingar när man måste handdiska allt ute på gården (ingen diskmaskin eller ens vask i köket).

Dels handlar det om att våren det här året helt enkelt bara rullat på i alltför hög takt. Det är födelsedagar, vårfester, påsk, lediga dagar (för barnen), blanketter som ska fyllas i (förskola, eftis, dagis, you name it), blanketter som ska lämnas tillbaka inom en viss tid (as if), utflykter, följa med hem efter skolan, avslutningar och så vidare. Till detta ska det vanliga jobbet fogas.

Och så är det den lilla detaljen med att sätta igång. Egentligen känner jag mig ganska inspirerad att renovera och sånt. Vi har väntat på att få sätta i gång så länge att slita ut golv och dra tapeter närmast är terapi. Att måla behövande husväggar är som att plåstra om ett sår. Nej, problemet är att jag aldrig kommer igång för att det är en universal omöjlighet att ta sig ut. Först ska barnen ha frukost, jag ska ha frukost och frukosten borde dukas undan innan katterna har tagit för sig. Så försöker man klä på sig, alltmedan ett barn glatt promenerar omkring i den tröjan man hade tänkt ha på sig och svarar ”nej, du ska lyssna på mig för jag är mamma” på alla förmaningar. Strumpor har jag gett upp för länge sedan för katterna har en ny strump- och hårbandsgömma som jag inte har hittat ännu. När man är på väg ut genom dörren vill barnen ha hjälp att hitta kläder åt sig själva. Barnen, som ändå kommer att rata vartenda plagg jag föreslår och i slutändan välja något helt annat samt klä på sig själva.

Nytt försök ut. Skrik och gråt från barnen. Barn 1 har slagit Barn 2. Barn 2 har slagit tillbaka. Ingen blöder så jag säger åt dem att återkomma. Ett barn får en sticka i foten. Inte alldeles oväntat är pincetten som jag trampade på på toalettgolvet i morse så när som på ett sår i min häl spårlöst försvunnen. Barnet viftar med sin fot och skriker att det aldrig någonsin har gjort så ont i heeela liiivet. 25 minuter senare har jag hittat pincetten och barnet har glömt bort stickan.

Så jag smyger till dörren. Ett barn ser mig. Nu vill barnet kramas för att jag är den bästa mamman i hela världen och jag kramas tillbaka men vill egentligen bara bli släppt ut. Det andra barnet hittar mig och krambarnet och vill också vara med. Det trampar mig på foten och armbågar sitt syskon i ansiktet. En katt klättrar på upp min axel. Båda barnen gråter. Jag böjer mig ner och viskar att i dag är det en speciell dag för i dag är det förmiddagsglassdag! Båda barnen slutar att gråta och springer till frysen för att ta glass. Jag hinner få på mig ena skon innan de högljutt förkunnar att vi inte har glass. Jag gråter inombords. Katten klamrar sig fortfarande fast på min axel. Genom att öppna en annan låda hittar jag glassarna, ger varsin till barnen och lyssnar på dem jämföra vilken av de identiska glassarna som är störst och därmed bäst. Får på mig den andra skon.

Det är nära. Jag känner segervittring.

Då vill barnen också komma med ut och behöver hjälp med att hitta strumpor (var fan är alla våra strumpor?), handskar, jackor, inga utebyxor för vem orkar med sånt, en Barbie, ”du vet den där grejen jag hade i går” och skor. Jag tar ingen jacka för det är svettigt att leta efter saker och det sitter en katt på min axel. Då vill inte barnen heller ha jackor och börjar resolut klä av sig igen. Alla klär på sig jackor. Jag svettas som en gris men föregår med gott jackexempel. Katten är oerhört förnärmad över att ha blivit bortborstad och klättrar upp på den förbjudna diskbänken för att blänga på mig och slicka i sig resterna från gårdagens odiskade fat. Jag överväger en kort sekund att ta av mig skorna för att jaga bort katten men beslutar att det är en fight jag ändå inte kommer vinna.

Så kommer vi ut. Vi är ute! Jag kan börja måla! Barnen vill cykla men hittar inte hjälmarna. Eller cyklarna heller för den delen. Vi letar och till slut kan de svuscha iväg. Jag tar penseln i handen, doppar den i färgburken och drar det första njutningsfulla draget rödfärg på väggen.

Barnen kommer tillbaka. De är hungriga. Det är hög tid att gå in och börja laga lunch.

Vardagslivet

Diskmaskinsstafett

Just nu ligger vi efter med diskmaskinen. Det står så mycket disk på diskbänken att allt inte ryms i maskinen och när maskinen är färdig har det återigen hunnit bli så mycket att det inte ryms. Därför har vi nu konstant lite disk på diskbänken.

Det kommer jag som vanligt att lösa med att köpa pizza som ätes ur kartongerna. En diskfri måltid och så är man back in the game.

Vardagslivet

Varför-fasen

Tilda är just nu i en varför-fas. Jag tycker det är bra med barn som är nyfikna och som ifrågasätter. Men alltså verkligen. Här ett axplock:

Scen 1: I bilen
Tilda: Mamma! Är Carinas mormor död?
Jag: Eh… Jag vet inte.
Tilda: Men ä hon?
Jag: Tilda hjärtat, jag vet inte. Jag tror det.
Tilda: Varför?
Jag: Hon var väldigt gammal vet du.
Tilda: Men hon den där andra tanten då, lever hon?
Jag: Ja, hon lever.
Tilda: Varför?

Scen 2: I köket
Tilda (kommer skuttande): Mamma nu känner jag att våren är på gång!
Jag: Mmmm… Visst är det härligt!
Tilda: Ja, för då blir det påsk och varmt och då kan vi ta fram fjädrar.
Jag: Precis.
Tilda: Varför?

Scen 3: I badrummet
Tilda: Jag har redan borstat tänderna!
Jag: Bra!
Tilda: Varför?

Scen 4: På väg hem från dagis
Tilda: Mamma titta, jag har målat en teckning och här är påskägg och fina färger och en häxa också.
Jag (koncentrerad på att inte slå ihjäl mig på den ishala gården) : Mmm…
Tilda: Varför?