Det har varit tungt nu ett tag igen. Gabriel har hostat och grejat om nätterna i över en vecka, och det har varit allt annat än friktionsfritt med A. Och jag orkar inte. Jag märker det på hur kroppen säger ifrån när hjärnan inte pallar mer. Förvirring och minnesförlust. Bedövande huvudvärk. Och en trötthet som går genom märg och ben.
Nu har Gabriels hosta blivit en fullfjädrad förkylning. Han ligger bredvid mig i sängen och rosslar. Febern dämpad med medicin. Ute är himlen nästan ljus av den annalkande stormen. Det klirrar i kakelugnarna och viner längs väggarna, och jag njuter på något vis av det. Storm känns passande när jag är så bedövad som jag blir av den här tröttheten. Som om något fortfarande har kvar sin kraft, sin obändiga styrka.
Och Gabriel hostar så att det stänker i mitt ansikte. Det finns många sätt att få veta att man lever.
Hit och dit och tillbaka igen 
❤ hoppas på att det lättar framöver!
Även jag hoppas att det ordnar dig och att det plågsamma blir kortvarigt.