Då är det ganska panikartade sekunder innan man kommer på att det egentligen är luktande på liljor, inte ett fem meters fritt fall, som satt sina spår.
Etikett: Saker jag hittar i min trädgård
Gräsmattan med stort G. Och stort R. Och Ä. Och Allt.
I dag gav vi oss på gräsmattan ute på nya stället igen. Fast med en inhyrd monstermaskin. Och den där gräsmattan som min man självsäkert menade att vi nog skulle kunna underhålla med vår lilla handjagare (”tänk vad bra motion!”) tog drygt tre timmar att klippa med sitta-på-och-köra-runt-extra-stor-gräsklipparen.
Josåattdet.
Men vilken skillnad det blev! Vi har en trädgård helt plötsligt! En sjuhelvetes stor trädgård. Och jag har varit på Plantagen och köpt rosor till 40% av ordinarie pris. Den första rosen planterades vid lillstugans vackra, men slitna, lilla farstukvist. Rosen heter New Dawn. Ny gryning. Passande, tycker jag.
Så snart jag orkar ska jag bjuda er på lite bilder av hur det blev. Några första före/efter liksom. Men det får bli sedan när jag orkar lyfta armarna igen…
Flyttväntan
Vi packar så smått, drömmer och planerar. Jag och maken funderar över hur vi ska fixa med nya köket – vad vi kommer att ha råd med och vad som helt enkelt måste vänta – medan barnen mer tänker i termer av hästar och utomhuspooler. Om en månad gör vi slutköpet och börjar den riktiga flytten. Väntan är lång och svår.
Och svårast har jag det med min älskade trädgård. Tidigare så har det knappt funnits något svårmod som inte gick att bota med att påta i trädgården, men nu, när den här trädgården inte kommer att vara min, när jag inte kommer att få njuta av det jag sår och vårdar så har trädgården mist sin forna mirakelgörande effekt. Samtidigt är det en hel månad kvar tills jag får lägga vantarna (läs: trädgårdshandskarna) på den nya enorma trädgården och med risk för att låta som en treåring så är det sååå lååång tiiid kvaaaar. I dag har jag så bestämt mig för att inte hålla tillbaka lika mycket med att plocka blommor i min trädgård. Normalt brukar jag plocka sparsamt, och låta det mest stå kvar på sina vackra platser. Nu ska jag fanimej sätta varenda liten underbar ros, varje nickande blåklocka, varje silvrigt lammöra i vas och njuta av dem överallt. Njuta av att plocka dem. Njuta av de små puffarna av doft när man går förbi vasen på köksbordet. Sånt.
Redan den första lilla buketten gjorde livet lättare. Sommar i vas. Och snart, snart (läs: om en outhärdligt lång månad) har jag ju en betydligt större trädgård att njuta av!
Kuriosa: Jag kommer inte alls kunna plocka varenda blomma av någonting. Fast jag vill. Man gör bara inte så, inte ens som överlevnadsstrategi.
Människor som inte förstår sig på katter
Det här ser väldigt mycket ut som en heligt förbannad ekorre i ett träd och som en tålmodigt väntande katt under samma träd. Det är det förstås inte. Det är bara oförstående människor som jag själv som skulle anklaga katterna för något sorts samband mellan den heligt förbannade ekorren och det totalt oskyldiga sammanträffandet att Percival råkar sitta under ekorrens träd. Katterna skulle aldrig störa ekorren.
OCH HUR SOM HELST SÅ VAR DET FAKTISKT EKORREN SOM BÖRJADE!
Sådant som lyckades i trädgården (och lite som inte blev så bra)
En del saker har lyckats riktigt bra i trädgården, om jag får säga det själv (och det får jag: min blogg, och allt det där). Klematisen Propertius, som egentligen skulle vara ljuvt rosa, klättrar glatt upp på sin båge.
De här tulpanerna som jag var helt säker på att jag skulle komma ihåg namnet på när jag planterade dem i höstas är inte bara groteskt stora och nästan självlysande mot den lätta skuggan, utan doftar också himmelskt.
Och på lokala mataffären köpte jag en påse blandade tulpanlökar, en mix som kallades något som lät som en tvål – typ Garden Harmony – och som mot all förmodan är alldeles underbar. Blommorna är stora och kraftiga och kombinationen mellan de olika höjderna och färgerna är (igen mot all förmodan) faktiskt perfekt.
Min syren som var en tvärhand hög när vi flyttade hit och som jag resolut planterade om från baksidans rabatt till framsidans blandade häck, och som jag sedan formklippt till ett litet träd: I år blommar den som aldrig förr.
Anemoner har jag kämpat med sedan första året. I år har jag tre, varav ingen på något av de ställen jag försökt plantera dem.
Och pelargonerna, som stått inne över vintern och i ärlighetens namn inte såg ut som några glada blommor för någon månad sedan, blommar nu för fullt. Den här klippte jag trots allt ner ordentligt, och den är ändå enorm. Det är kanske tantvarning (särskilt om man också har tre katter som man går och pratar med), men pelargoner är faktiskt riktigt kul! 
Däremot blev det bara tre luktärtsplantor av en hel påse frön i år, och stockrosorna och krassen ser det lika illa ut med. De har alla stått i samma jord, så gissningsvis är det där felet ligger.
Skillnaden mellan gamla katter och unga katter
Vi har två ettåriga katter, Percival och Poppy. Och så har vi en katt som är ungefär hundra år gammal, som heter Katt. Kalla vinterdagar blir skillnaden mellan ungdomens våghalsiga effektsökeri och ålderdomens vishet extra tydlig.
Det här är Poppy, som pulsar fram i snön i trädgården och är lyckligt omedveten om att hon om ungefär 0.2 sekunder kommer att bli påhoppad av Percival. 
Det här är Katt, som har legat ner ryggstödet i favoritfåtöljen till en perfekt båge ovanför elementet och således ligger varmt och skönt på första parkett till ungdomarnas spektakel i snöyran.
Det farliga
Utan undantag, varje höst, köper jag i en blind iver betydligt fler blomlökar än vad någon normalt funtad människa någonsin skulle orka plantera. Det underlättar förstås att jag inte är normalt funtad, men tsisös vad jag är trött i kroppen nu när drygt två hundra tulpanlökar, krokusar och allium (ett impulsköp under härregud-di-säljer-lösviktslökar-hysterin) har grävts ner i första klassens dyngsura lerjord.
Blomrea alltså. Livsfarligt.
Pelargonerna kommer in
Nu är det hög tid att ta in pelargonerna igen. De har växt som sjutton ute hela sommaren så en del av dem har jag nu tagit sticklingar av. Jag har aldrig gjort det förr, så erkännas ska att det finns en överhängande risk att det här projektet går käpprätt åt komposten. Jag klippte pelargonerna så att ursprungsplantan fick en snygg form och framförallt en form som är liten nog för att få plats på fönsterbrädan (när jag säger att de växt ute så menar jag att de växt). På sticklingarna (alltså det som jag klippt bort) har jag sedan dragit bort blad så att två till tre bladfästen är tomma, varpå jag satte dem i små krukor med såjord och vattnade. Nu är det bara ställa dem så ljust och svalt som möjligt, fortsätta vattna och hoppas på det bästa!
God morgon!
Frukost i trädgården är det bästa. Någonsin.
Men Tildas långsvansar har inte vaknat än. Skulle tro att de kommer farande så fort jag börjar äta min croissant.
Himlen hemma hos oss
Vår trädgård är inte direkt stor. Dessutom är den uppdelad i en framsida och en baksida, av vilken ingen har söderläge eller egentligen mer än vandrande skugga en bra dag. Jorden är av den sorten som får en keramiker att jubla. När vi flyttade hit var framsidan en plätt brunt gräs med en torkställning som började närma sig arkeologisk relevans.
Numer är det min egen lilla bit av himmelriket. Där blommar tappra klematis som behöver några säsonger till för att buska till sig, fantastiska stockrosor uppdrivna från frö och envishet bortom jordmån och i år, äntligen, ljuvligt doftande rosor och luktärtor. Där dricker jag mitt morgonte. Där bjuder vi grannarna på spontankaffe. Där tänker jag sitta tills frosten kommer. Om ett par veckor.
Kuriosa: Det var just där vi satt idag på morgonen och spanade på grannarna när en granne som just hämtat posten knatar förbi, lyckligt ovetande om riktigt hur allvarligt min make ser på det där med att ha sandaler och tennissockor och för långt borta för att höra rasslet av småstenar i makens hand innan vi kom överens om att låta bli.
Hit och dit och tillbaka igen 