Minst sedan vi hämtade den asociala, skruttiga Kattkatt från katthemmet har jag velat hjälpa katter som behöver hjälp – katter som inte har någonstans att bo. Alltså, Katt var på många vis den bästa av sitt slag men han var inte en enkel katt. Faktum är att han i början var rätt aggressiv, även om man nu så här många år efteråt knappt kommer ihåg det. Han var, av mycket förståeliga skäl, inte särdeles vänligt inställd mot människosläktet och det tog flera år innan han slutade lösa alla sina problem med att attackera. De sista åren var det bara problemet med att jag ibland var för långsam med att fylla på mat till honom som krävde att han attackerade. Då kröp han runt min stol och hoppade och bet mig i armarna. Inte som ett kärvänligt buffande utan som ett ”min matskål är tom din långsamma bitch”. Inget av det där gjorde ju något, för vi älskade ju honom just som han var ändå, men det gav liksom inte någon chans att engagera sig i andra katter.
När nu Katt gick bort kändes det som om det enda positiva jag kunde ta ur sorgen var att det hade blivit plats för en av alla de hemlösa katter som ingen vill ha. Så jag började leta efter en katt som skulle kunna passa oss. Gärna en ful, medelålders katt. En av de där som annars inte får chansen till ett tryggt hem. En av de där som normala människor går förbi och som kommer att få tillbringa resten av sitt liv på ett katthem i väntan på en familj som aldrig kommer.
Problemet är bara att jag inte kvalificerar som kattägare för att få adoptera en katt. Ja, faktum är att det bara är en sak som talar till min fördel; jag tar inte droger. Någonstans där i närheten av att man inte får adoptera en hemlös katt om man tar droger står det som ett lika självklart kriterium att man inte får ha barn under skolåldern. Sedan får man förstås inte släppa ut katterna heller, för då är man en oansvarig människa som inte förtjänar att få adoptera en katt. Skit samma om man bor på en gård mitt ute på landet långt ifrån alla asfalterade vägar. Katter ska inte vara ute lösa ändå.
Jag är inte bra nog. Vårt hem är inte värdigt. Min kattmoral klart bristfällig.
Och så tänker jag på hur det hade varit om nu varit då, om jag hade haft den sortens trygga familj och härliga hus jag har nu då när jag och min pojkvän åkte och träffade Kattkatt som flyttade in i vår etta. Nu hade vi inte fått adoptera honom. Nu hade han inte fått nästan 9 lyckliga år i en familj som älskade honom och som visade honom det sorts kattliv även gamla sura gubbar som han förtjänar. Det finns ett enormt problem för alla de katter som inte har något hem, som behandlas som ägodelar, som kastas ut ur bilar, som överges vid sommarstugor, som ställs ut i skogen i en liten låda. En del människor borde inte få ha katter. Men det är någonting som är ordentligt fel med dagens djurskyddshem när man underkänner familjer som vår som potentiell adoptivfamilj. Inte som att vilken katt som helst skulle passa i vilken familj som helst, men av de tusentals katter som överges årligen i Finland borde det väl gå att hitta en som skulle passa i en barnfamilj? En som skulle tycka om att få springa ute på åkrar och i skogar ibland?
För det finns ett enormt behov av familjer för katter, men det finns också ett ganska stort behov av katter för vissa familjer. Som för vår till exempel. Och jag orkade inte lyssna mer på hur jag inte är duglig som kattägare, läsa mer om hur sådana som jag inte får adoptera katt, så vi köpte lilla Noppa från en härlig barnfamilj ute på landet. ”Så behöver du inte vara så ensam mera, mamma” säger Tilda och stryker en spinnande Noppa över ryggen. Noppa är just en sån där underbar söt liten kattunge som inte hade haft några problem att hitta ett hem. Hon är mer välanpassad och uppför sig bättre nu så här efter ett halvt dygn hos oss än vad Kattkatt efter ett par år. Det är skönt och lätt, med en liten Noppa.
Men jag hade kunnat göra en betydligt större insats för en katt i verkligt behov. Just nu orkar jag bara inte slåss för att få vara med och hjälpa till. Just nu orkar jag bara snusa på vår lilla kattunge och glädjas över att vi fick just henne. Så är jag inte så ensam längre.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jamen tänk hur stört det är!? Lika som med mycket annat.. Att man borde lämna barnen hemma och ljuga att man bor i höghus och aldrig släpper ut den. Lögn fungerar sorligt nog på mycket annat också, som med tandläkartider fick jag uppleva på vintern. Nog är det sorligt!
Lycka till med lilla Noppa, hoppas ni blir lika lyckliga tillsammans!
Vad jag inte kan förstå är hur man kan tycka att ett livslångt boende på ett katthem är en bättre tillvaro för en ”ful” katt som ingen vill ha, än att få komma till en kattvan barnfamilj med skog och äng vid tomtgränsen? Hur tänker man då?
Hemskt konstigt att de inte vill att katterna ska få vara katter så långt det går. I att vara katt ingår, såvitt jag förstår, att få vara ute och jaga möss och komma och gå lite som man vill, bevaka revir och slåss lite med andra katter om man är på det humöret. Allt detta är utmärkt kompatibelt med en älskande familj och ett tryggt hem som alltid står öppet, fullt av goda torrisar i skåpen, klappiga barnahänder och skrymslen att krypa in och sova dagsömn i. För att inte tala om alla tangentbord och korsordstidningar och stickningar som en katt måste ha tid att ligga på! (Min kattsyn är helt och hållet baserad på min lillasysters numera bortgångna katt som hon hämtade från ett stall när den var unge. Tjugo år blev den, trots obegränsat uteliv, slagsmål, jakt och boende vid sjuttioväg. Jag vägrar att tro annat än att den katten hade det perfektaste av liv.)
Jag håller helt med dig!
(Därmed förstås inte sagt att det inte finns katter som tillbringar lång och lycklig liv helt inomhus och att det är bra också.)
Hem till mig flyttar i fredag en av de där hemlösa katterna från ett djurskyddshem. Jag kände först att jag aldrig någonsin vill ha en annan katt än den som dog förra veckan, men sen tänkte jag på alla ledsna katter utan hem.
Jag förstår hur du känner för ert hem verkar vara paradiset för vilken katt som helst, men samtidigt förstår jag att djurskyddshemmen tar det säkra före det osäkra, särskillt som många av de där katterna redan har trauman i bagaget. Minns att när jag var barn var jag hem till en flicka som hennes familjs katt var livrädd föroch hon berättade att hon brukade klippa morrhåren av den. Jag blev upprörd fast jag var i 7 års åldern, men hennnes föräldrar brydde sig tydligen ej. Har också som vuxen stött på atityden att det är katten som ska lära sig bli hårdhänt behandlad av barnen och inte barnen som ska lära sig handskas med djur.
Vad härligt att du orkar öppna upp för en ny liten katt! Det finns så många som behöver en trygg famn!
På ett sätt kan jag förstå djurskyddshemmen också, rent teoretiskt, men jag tycker inte att problemet ligger i att det finns barn utan i att de vuxna inte tar sitt ansvar. Den otäcka berättelsen från när du var barn kommer ju av att den flickans föräldrar inte visat henne vad som är ok och hur man ska behandla djur. I princip tycker jag inte att de hade varit lämpliga kattägare utan barn heller, om du förstår vad jag menar.
I längden tror jag dock att det är ett jätteproblem att fler och fler barn växer upp utan kontakt med djur, för det är bara genom kontakten som barnen lär sig att förstå djuren, och förstå hur man lyssnar på någon som inte talar människospråk. Ju fler barn som växer upp utan den förståelsen, desto fler framtida vuxna som inte kan handskas med djur.
Min vilda gissning är att det främst är barnen och sig själva, inte katten, djurskyddsföreningarna värnar om. Om man inte kan lita på katten så går den ju inte ihop med småbarn. Om inte annat så är det fel mot barnen att de skall behöva vara rädda i sitt eget hem. Och det kan t.o.m. gå riktigt illa för barnet (oberoende av vems fel det är) och sedan är djurskyddsföreningen de som i media måste förklara hur de gett en katt åt en familj med småbarn. Och om de inte får plats i media så får de i varje fall katten tillbaka eller så avlivar de nya ägarna den. Min vilda gissning är att de har en hel del erfarenhet av det här.
Det handlar inte om er, utan om barnfamiljer över lag. Man drar liksom alla över en kam. Ganska vanligt i dag. I många olika sammanhang.
Och nog finns det väl en hel del klokt i att en fd. förvildad katt inte släpps ut hur som helst?
Jag erkänner jag är hundmänniska och har en subjektiv syn på katter. Men jag kan inte förstå hur det är acceptabelt ens katt springer omkring ute och angriper andra katter, djur och människor. Oberoende av hur ”naturligt” det är. Det är en situation var attityden i samhället mot katter är väldigt favoriserade framom hundar.
Är det ett principbeslut från t.ex. HESY att inte ge en katt till en barnfamilj? Hittar ingenstans att det inte ger katter till barnfamiljer. Förutom då för många av katterna var de uttryckligen säger de inte passar i barnfamiljer…
Nu är jag inte riktigt säker på vad du menar. När attackerade en katt senast människor menar du? Och de enda djur som katter attackerar (förutom andra katter som kommer till reviret) är ju fåglar och möss, och det är väl inget jätteproblem bortom att kattägaren vaknar upp med huvudlösa kadaver bredvid sig i sängen.
Och jo, förvildade katter ska förstås inte släppas ut hur som helst, men vem har nu påstått det? Dessutom förstår jag inte alls hur du menar att det skulle vara ett skydd för barnet att det inte finns katt i huset. Det är klart att vissa katter inte skulle trivas i barnfamiljer, men det har jag ju aldrig sagt heller, och vanliga katter är inget hot mot barn, precis som vanliga hundar inte är hot mot barn.
Vet inte om HESY har ett sådant principbeslut mot barnfamiljer, men i Borgå har man det. Har dessutom råkat ut för flera personer med koppling till HESY som gjort det väldigt klart att katter inte ska vara i barnfamiljer (för kattens skull).
T.ex. 20.8.2013. http://www.karjalainen.fi/uutiset/uutis-alueet/kotimaa/item/34368-kissa-hyokkasi-koiran-ja-miehen-kimppuun Ok, inte riktigt som ni långt borta i obygden, men ändå. Sannolikheten att bli anfallen av en katt är större än att bli anfallen av en varg. 😉 Fast jag inte är speciellt rädd för katter så går jag nog runt en okänd katt som jag möter. Och att möta en katt rubbar inte mig speciellt mycket, förutom om jag har hunden med mig. Jag vet min hund inte far efter katten, men jag vet inte om katten flyger på min hund.
Och jo det är ett problem för t.ex. markhäckande fåglar när det springer omkring katter. Ett problem betydligt större än huvudlösa kadaver på dynan. Lite på samma sätt som vildmink är ett problem för fågellivet.
Här kommer min kattkännedom till korta, men hur får man in en fd. utekatt som man släppt ut? En som alltså inte vill komma in. Alla de jag känner som har katt släpper ut dem med attityden ”Den kommer tillbaka sen när och om den vill”.
Jag är ganska säker på att övergivna eller omhändertagna hundar inte sådär bara heller överlåts till barnfamiljer.
Men jag kanske missförstod din text. Jag trodde du var ute efter en ny utsatt katt att ta till er. En katt som inte har haft det så lätt i livet. Men kanske det inte var en ny Kattkatt du var ute efter?
Nu tycker jag inte det är ett riktigt kattliv att bara gå inne. Klart en katt skall få gå ute. Jag tycker inte heller det är ett hundliv att alltid gå kopplad. Men jag tycker inte det är ok med hundar som springer omkring utan uppsikt kilometervis från sin gård.
Alltså suck.Hon som förestår katthuset i Borgå är ganska omöjlig,inte fick vi heller köpa katt därifrån för att vi,ve och fasa,har barn.att barnen i fråga är uppväxta med djur och aldrig skulle göra illa ett djur,utan tvärtemot ge kärlek tog hon ingen notis om.det var nej direkt,och då sa jag inte ens att våra andra katter går ute..så vi gjorde som ni,köpte en katt av bekanta.