Etikett: Om jag vore president

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om kvinnor i restaurangkök

Charlotte2 kommentarer

På svenska Yle i dag finns en väldigt… öh… spännande artikel om restaurangkök och bristen på kvinnliga kockar. Av de 23 restaurangerna som utsetts till Helsingfors bästa är det nämligen ganska exakt ingen alls som har en kvinnlig köksmästare och bara en enda som har fler kvinnliga än manliga kockar. Man har därför, med rätta, frågat runt kring hur det detta kan komma sig.

Och det fina är att när man samlar alla dessa (bort)förklaringar uppstår ett synnerligen avslöjande mönster. Anledningen till att kvinnor inte når toppositioner i restaurangkök är, precis som forskningen visar, diskriminering baserad på stereotypa vanföreställningar om hur män och kvinnor är.

Följande förklaringar ger restaurangfolket själva:

1: De flesta lyfter fram kvinnors bräckliga fysik som en anledning. Det är tungt och varmt i ett kök. Och ja, det är tungt och varmt i ett kök men det finns ingenting som är så tungt och varmt att kvinnor inte skulle klara av det. Det finns alltså ingen fysisk begränsning som gör att kvinnor inte skulle passa.

Dessutom finns det mängder av uppgifter som kvinnor i andra branscher utför utan att någon höjer på ögonbrynen, men som inte ens räknas som tungt bara för att kvinnor utför dem. Prova att klä på 20 stycken treåringar full vintermundering ett par gånger om dagen till exempel. Där skulle vi ju också kunna slänga in något om den där stresstoleransen somliga inte tycker att kvinnor har nog av för att klara av kökets hårda miljö.

Kul är det ju också att en del hävdar att kvinnor inte blir så bra kockar för att det är en konstform medan andra hävdar att kvinnor passar bättre i kallskänken och vid efterrätterna för där krävs det sinne för det vackra (och det har ju kvinnor). Låter det motsägningsfullt? Förklaringsmodeller byggda på stereotyper är gärna det.

2: Många säger också att kvinnor hellre vill pyssla med sin familj och det faktum att så många kvinnor liksom faller bort på vägen mot toppen talar för det här som en viktig faktor. Men här måste vi fråga oss, ”hellre pyssla med sin familj än vaddå?”. För om man ger kvinnor rimliga alternativ, platser som inte kräver att de fullkomligt ger upp allt som har med familjen att göra och som dessutom är välkomnande och uppskattar kvinnors insatser (se punkt 1 för ett jävligt bra exempel på en plats som inte är välkomnande) får man ett helt annat resultat.

En typ hävdar:

”Kvinnor uppskattar kanske familjen och familjelivet mer än männen. Men kvinnorna och männen har samma chanser.”

Nej.

Det är lite som när man leker ”Under hökens vingar kom”. En står i mitten och skriker just så, de andra svarar ”vilken färg?” och alla de som sedan har den färgen får fripass att nå andra sidan, medan resten måste försöka springa över utan att bli fast. Alla har samma chanser att ta sig över. Det blir bara satans mycket lättare om man har rätt färg.

3: Diskriminering. Jupps. Right on! Och i ett kök ses det inte ens som ett problem. 100% av köksmästarna på de här restaurangerna är män och en typ bah ”[d]et är helt okej med jämställdheten. Alla behandlar varandra bra och det spelar ingen roll om du är man eller kvinna.” Men just det. Lägg dessutom till att till exempel restaurangkritiker bedömer manliga och kvinnliga kockar olika, samt att media konstant framställer den manliga kocken som den ”riktige” kocken.

4: Många pekar också på den hårda miljön i köket som en anledning. Forskning visar att just den miljön har väldigt stor betydelse, men inte för att kvinnor är så mjuka att de inte kan ta lite jargong utan för att kvinnor är måltavlorna i mycket utpräglad, sexistisk, manliga jargong som kvinnorna inte kan försvara sig mot. Kvinnor som säger emot blir beskyllda för att vara bossiga och inte passa in i teamet.

Vem skulle vilja ha ett krävande jobb i en bransch där man automatiskt ses som mindre lämpad, huh?

 

Vardagslivet

Ensamma strumpor och ledsna blommor

Charlotte2 kommentarer

Jag har en låda med ensamma strumpor. Jag har haft den i många år. Så många år, faktiskt, att flera av strumporna i den blev ensamma redan när jag bodde i Sverige. Som den trogna läsaren redan vet tar jag emellanåt fram lådan och sorterar strumporna, letar par till dem som varit ensamma i åratal, och lägger sedan tillbaka alla de ensamma i lådan igen. Det är sanslöst tillfredsställande att gå igenom ensamma-strumpor-lådan och se högen med ihopparade strumpor växa. Närmare 30 par fick jag ihop i förrgår och bland dem ett par av mina fårstrumpor som följt med från Sverige.

Och man ska aldrig ge upp sina ensamma strumpor för strumpor kan röra sig i dimensioner som människans sinne inte uppfattar.

Vilhos veckodagsstrumpor. Nästan en hel vecka av ensamma strumpor.

Ytterligare en svaghet jag har är blomaffärer. För det första är jag en junkie, som behöver ljuset och dofterna i blomaffären regelbundet, men det är egentligen inte något större problem. Det större problemet är att jag tvångsköper alla ledsna växter – ni vet de där som reas ut för ett par euro för att de är slitna och ingen vill ha dem fast de egentligen inte gjort något grövre fel än växt så mycket att de inte får tillräckligt med näring i den snålt tilltagna kruka de tvingats växa och därför börjat se sorgsna ut. De plantorna. Jag köper dem allihop.

 

Nyhetsplock

Den gången det var värt att läsa kommentarerna för att Magnus förklarar finländares privilegium.

CharlotteLämna en kommentar

Peppe skrev ett mycket viktigt inlägg om hur FInland år 2015 helt enkelt bara inte får försöka göra TV med någon i blackface. Oavsett vad vita tycker om att någon annan vit målat ansiktet svart och leker afrikan så ÄR det rasistiskt och måste sluta. Nu.

Och under Peppes inlägg skrev hennes man, Magnus Silfenius-Öhman, följande geniala svar till alla dem som omedelbart kändes sig nödgade att försvara blackface:

”Det är så mycket inom antirasistiska debatter och inom anti-främlingsfientliga diskussioner som är svårt att förstå för den vanliga finländaren. ”Vem är rädd?”, ”Vem är okunnig?”, ”Vem har klagat?” och ”Varför beskylls jag?”. För att inte tala om ”Vad beskylls jag för?”.

I det monokulturella vacuum som Finland vuxit upp i så finns ingen naturlig invävd känsla, eller respekt, för människor med annan historia, kulturell bakgrund eller deras vädjan.

I Landet-bakom-stenen så har allting alltid varit ungefär så som det alltid har varit. Här har folk gnetat och stretat mot väder, vind, svenskar och ryssar. Och gnetandet har givit folket en uppfattning om att alla runt omkring dem har det bättre. Och den uppfattningen har byggt upp en frustration och ilska inom det finländska folket.

Några av de som uppfattas ha det bättre i Landet-bakom-stenen, är de människor som flytt ifrån död, lemlästning, tortyr och skräck. De uppfattas ha det alldeles för bra i sin trygghamn, i förhållande till det lidande som tidigare generationer av Finländare genomlidit.

Hur är detta möjligt?

Jo,
Detta är möjligt därför att finländaren har svårt att se annat än sitt eget gnetande och stretande mot väder, vind, svenskar och ryssar. Därför att andras kamp för livet aldrig kommer att jämställas med den kamp finländaren för.

Detta är möjligt därför att finländaren inte ser sin egen maktposition. Finländaren tror, i sitt själ, att hen svälter och att den mat som finns inte räcker att delas.

Mer konkret,
Finländaren är RÄDD för att förlora sin privilegierade position i Landet-bakom-stenen. Att tvingas dela.

Finländaren är OKUNNIG, därför att hen förstår inte att detta är ett omöjligt scenario. Hen har heller inte kunskap nog att möta andra kulturer mänskligt.

De som ”klagat” är minoriteter som känner sig kränkta och utpekade av en mob, och de har VÄDJAT i drygt 60 år nu, ungefär.

DU Beskylls därför att du vägrar lyfta blicken över ditt staket och ändra ditt verkliga beteende, till förmån för en mer human – och mer empatisk inriktad framtid. Något som skulle gynna ALLA finländare.

Du BESKYLLS för att agera rasistiskt, på grund av din okunskap. Du beskylls för att vara RÄDD för monster i garderoben. Du beskylls för att bete dig som ett barn, när 2015 är året då du borde ha vuxit upp.

Du älskar att peka på Sverige som ett exempel på hur dåligt det kan gå.
Sverige har på 30 år hjälp över en miljon människor från svält, krig och död, och att återförenas med familj, vänner och släkt. Dessförinnan hjälpte Sverige över sjuttiotusen Finländare som sökte skydd från 40-talets mörker.

Vad har du gjort de senaste 30 åren, förutom att försvara din rätt till att äta 75 kilo kött per år?”

Boom.

Jag har inget mer att tillägga.

Vardagslivet

En hyllning till städerskan

Charlotte4 kommentarer

Det här ämnet är långtifrån färdigdiskuterat, men tillsvidare får ni hålla till godo med min kolumn från förra tisdagens Östnyland.

20150407-123359.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite mer om betyg, genus och skolan

Charlotte6 kommentarer

Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.

* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.

* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:

antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status

Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.

* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.

* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Hur man bäst bemöter den som fröjdas över att veta könet på sitt ofödda barn

Charlotte8 kommentarer

Det diskuterades livligt hur man ska bemöta de där som bubblar av lycka över att de på ultraljud fått se om babyn i magen är en pojke eller en flicka. Hur ska man hantera när någon kastar sig ut för att köpa rosa inredning för att de väntar en flicka?

Det finns ett mycket enkelt svar på de här frågorna: Med glädje. Man bemöter andras rena glädje med glädje. För att gå och pissa på någon annans parad ska man ha jävligt bra skäl och att man inte tycker att andra får köna sina barn är i ärlighetens namn inte ett bra skäl alls. Det här är ett av de typiska tillfällena då den gyllene regeln ”har du inget snällt att säga ska du hålla käft” gäller.

För föräldrar skuldbeläggs för allt och ingenting i alla fall. Det sista föräldrar behöver är fler rättesnören, fler saker att oroa sig över. Och det värsta som kan hända en baby är inte att födas i en familj som i månader planerat och dekorerat babyns rum i en viss färg.

Att bli förälder är omtumlande, och att få ”veta” könet på babyn redan innan kan göra det hela lite mindre omtumlande. Göra det lite mer verkligt. Vi fick veta att vi väntade en flicka då för 7 år sedan och det första vi gjorde var att köpa en underbar gammalrosa klänning med en kanin på. Hade någon då kommit och ifrågasatt detta hade jag blivit arg på ett sätt som är svårt att sätta i skrift utan att man knackar sönder tangentbordet. För när babyn väl kommer vänds allt det man trodde sig veta om babyn ändå upp-och-ner. Alla de planer man hade om hur man själv och babyn och universum skulle fungera går likväl åt fanders. Men det är en insikt som föräldrar måste få komma till själva, i sin egen takt. Planeringen man gör innan babyn föds, eller ens det där man gör i början då allt bara går ut på att få både sig och babyn att överleva, det handlar bara om sinnesro. Och det finns en särskild plats i helvetet för dem som på flit fuckar med föräldrars sinnesro för att de tror sig veta bäst.

Den enda, förutom en själv, som har att göra med vilken inredning eller vilka kläder eller vilka leksaker som ska köpas är barnet när det är stort nog att själv kunna berätta om det. Och när barnet börjar berätta ska man lyssna. När barnet börjar berätta vet man bättre vem barnet är och vem barnet vill vara. När barnet börjar berätta kommer somliga att förstå att man inte kan veta könet på sitt ofödda barn, eller ens på sin lilla baby. Och den dagen ens förtjusande lilla flickbaby visar sig vara ett pojkbarn då har materiella saker i stil med en underbar gammalrosa klänning med en kanin på ingen som helst betydelse längre. Då har man som förälder bara valet att fortsätta vara den bästa förälder man kan vara åt det barn man älskar eller att bara vara en liten lort.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att kritisera historielöshet genom att vara historielös

Charlotte11 kommentarer

Det började med att Dick Harrison skrev en kolumn i Svenska Dagbladet där han, på ett sätt som är tämligen kännetecknade för honom, förklarade att invandring var något positivt. Sedan skrev Tino Sanandaji ett blogginlägg om hur det, i motsats till vad Harrison påstår, inte alls är invandrare som har byggt Sverige och att Dick Harrison saknar historisk kontext och belägg för sina ideologiska påståenden.

Där någonstans fick jag svårt att sova.

För visst, Harrison svänger sig med generaliseringar. Det är inte vetenskaplig text han skriver, utan en debattartikel i en dagstidning. Och visst kan man, som Sanandaji verkar, tycka att det får finnas gränser för hur mycket en professor i historia som trots allt lutar sig mot sin auktoritet som just detta faktiskt får ta ut svängarna. Jag håller med Sanandaji om att det är viktigt att stöda sina påståenden på fakta.

Men det är mängder av saker i Sanandajis text som skaver. En sak binder alla dessa saker samman, nämligen historielösheten. När man talar om invandring under historisk tid så får man aldrig glömma att Sverige, så som de geografiska avgränsningar ser ut i dag, är en förhållandevis ny konstruktion. När man talar om invandring skulle det alltså lika gärna kunna gälla rysktalande karelare till Tavastland, som valloner till Mälardalen eller svear till trakterna norr om Gävle. ”Sverige” är inte ett statiskt begrepp.

Sanandaji anklagar till exempel Harrison för att sakna belägg för sina påståenden om sådant som de inflyttande tyskarna på medeltiden. Sanandaji menar, med en hänvisning till Per Gunnar Sidén, att invandringen inte alls var så betydande och att tyskarna bara kom till städerna. Texten som Sanandaji sedan länkar till är en konferenstext skriven av Sidén år 2008, och ursäkta mig om jag låter elitistisk men om man vill kritisera någon för att slarva med hänvisningar till forskning så bör man själv inte referera till konferenstexter. Det är opublicerade texter som förvisso i allmänhet innehåller ny forskning, men som inte har gått igenom det vetenskapliga maskineriet och granskats av andra sakkunniga. Sidén, som skriver sin doktorsavhandling om urbanisering 1200-1600-talet, skriver dessutom att

”Tyskarnas ekonomiska styra [sic!] var dock avsevärt större än deras andel av befolkningen. När det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för en stads demografiska tillväxt kan den tyska invandringen med dess kapital och kunskap förmodas vara en av flera faktorer som i viss utsträckning påverkade den svenska urbaniseringens förlopp under högmedeltiden och som sådan förtjänar den mer uppmärksamhet.”

Det stödjer inte Sanandajis påstående att Harrison överdriver de tyska invandrarnas betydelse, ens om vi bara talar om städer. Det ska dessutom tilläggas att det stod i den medeltida Magnus Erikssons Stadslag att andelen tyskar i rådet inte fick övergå hälften. Medeltidssvenskarna själva var alltså klart medvetna om den tyska invandringen och tyckte att det fanns skäl att hålla tyskarnas makt nere. Dessutom hämtade man kungligheter från andra länder. Albrekt av Mecklenburg var från… tja Mecklenburg, och Erik av Pommern inte alldeles oväntat från Pommern. Som om det inte vore nog styrdes Sverige, som på den tiden bestod av nuvarande Finland och delar av Ryssland, men inte av exempelvis Skåne, Halland och Jämtland, under nästan 100 år av danska kungar genom Kalmarunionen.

För att inte tala om alla danskar som ägde mark i Sverige, som gifte in sig i svenska familjer, som flyttade till vad som nu är Finland men som då var Sverige och som en tid var Ryssland. Sanandaji vill ha det till att invandrare inte alls byggde Sverige. Det första man måste göra är att definiera Sverige. Därefter måste man definiera invandrare. Sanandaji skriver:

”Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung.”

Man ska akta sig för historierevisionism. Det är farliga grejer. Det är minst lika farligt som att ställa ”invandrare” i motsats till ”de med svenskt ursprung” eller att försöka ta invandrare ur sin historiska kontext. Jag håller med Sanandaji om att man inte kan tillskriva gruppen invandrare hela äran för det Sverige som finns i dag. Det låter sig inte göras. Ibland kan det kanske låta som att politiker (eller en och annan historieprofessor) försöker göra det, men jag tror inte att det är syftet. Grejen är bara den att det nästan är omöjligt att tala om invandring innan det sena 1800-talets nationalstat. De röster som i dag höjs mot invandring förankras på en synnerligen bräcklig historisk grund som inte alls stödjer tanken om att hålla Sverige rent, utan – precis som Harrison skriver – att invandrare har bidragit till det Sverige vi har i dag. I debatten florerar alltför många vaga uttalanden om det historiska Sverige och svenskarna som går långt bortom särintresse för statistik och källhänvisningar. Det blir väldigt uppenbart när Sanandaji skriver så här:

”De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.”

Här i Finland, landet som jag är invandrare i, lever det människor som har så svenskt ursprung att deras förfäder befann sig i landet när Gustav Vasa var kung. De befann sig här. I Finland. I dag kallar de sig finländare. Ska vi tacka dem för Sverige? Är de invandrare? Utvandrare? Harrison förenklar och generaliserar vad som är en oerhört komplex demografisk väv, visst. Det är fritt fram att kritisera dessa förenklingar och generaliseringar om man tycker att en historieprofessor aldrig får hänfalla till att skriva kolumner i dagstidningar. Om professorer inte får använda sitt enorma kunnande för kåserande och debatterande texter utan krav på vetenskaplig korrekthet och källhänvisningar. Men om man vill kritisera en professor för att skriva ideologiskt (vilket han alltså, enligt mig, inte gjort) så kan man inte själv slänga sig med lösryckta floskler som att de som har svenskt ursprung oftast har förfäder som bott i Sverige i över 500 år. Baserat på vad för statistik, om man får fråga? Baserat på vad för Sverige?

Jag vet inte vem Sanandaji är. Han kanske är en lysande forskare och en supertrevlig prick, vad vet jag. Jag blir bara hemskt trött när man ska tala historielöshet och någon hänvisar till svenska förfäder och Gustav Vasa. Gustav Vasa gifte sig förresten med Katarina av Sachsen-Lauenburg. Ska vi diskutera svenskheten i deras barn…?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mitt svar

Charlotte21 kommentarer

I dag publicerades mitt svar i Hufvudstadsbladet och eftersom min text hamnade bakom betalmur tar jag mig friheten att här publicera en skannad version. Dottern förfinade den fastkedjade kvinnan. ”Titta mamma, jag gjorde henne till pojke.” Exakt hur det ska tolkas låter jag vara osagt.

003

Vardagslivet

Äldrevården – en förlängning av ett radiosnack

Charlotte1 kommentar

I dag var jag uppe i svinottan för att göra morgonradio. Som den duktiga människa jag är hade jag beräknat extra tid för snorhalkiga vägar, trafikstockning och andra katastrofer som alltid inträffar när man måste vara i tid – vilket förstås betydde att ingenting hände och jag anlände till studion 30 min tidigare än jag borde. I dag talade vi bland annat om strukturreformerna och åldringsvården, och hur man nu i Finland vill spara pengar genom att flytta över mer av åldringsvården till öppen vård i hemmet. Några av problemen med det hann vi ta upp i programmet, några andra tänkte jag lyfta här.

Jag förstår att man måste spara. Jag är inte dum. Faktum är att trots att jag har rätt dålig koll på ekonomi i allmänhet och min egen i synnerhet har jag aldrig lyckats skuldsätta mig ens i närheten av vad staten har skuldsatt sig. I jämförelse skulle jag därför vilja påstå att jag har relativt bra förståelse för att om man konstant spenderar mer än vad man har så kommer det att skita sig, och att spara är något man borde göra innan det skitigt sig. Frågan är då bara vad samhället vill prioritera. I min värld (vilken åtminstone på pappret i ganska stor utsträckning sammanfaller med vad politiker och beslutsfattar målar upp för sorts värld) är vård och omsorg ett sådant område som måste prioriteras. Vård och omsorg är grundbulten i välfärdssamhället. Ändå talas det hela tiden om tillväxt, trots att vilken treåring som helst förstår att något som bara växer och växer i något skede kommer att explodera. Och bara så att jag har det sagt; tillväxten garanterar inte god vård och omsorg. Värdegrund och solidaritet garanterar god vård och omsorg.

Vad som krävs är alltså inte en strukturreform som skyfflar över ansvaret för vården på familjerna, utan en total omfördelning av makt i form av resurser och tid. För de som drabbas av den här strukturreformen är de samma som alltid drabbas; de som inte har något extra att ta av. De som inte har några extra resurser, som inte har någon tid över eftersom den lilla tid de har måste användas för att klara av dagen.  Alla de där som redan har makt i form av resurser och tid (och jag inkluderar mig själv i den gruppen) kommer ju även i fortsättningen att kunna arrangera vården av sina äldre så att varken de själva eller gammelmormor behöver lida nöd. Jag ser precis samma mönster i mina gamla brev från medeltiden – den vars familj har extra har en trygghet på ålderns höst. Men så här; vi får inte arrangera äldrevården enligt samma principer som rådde på medeltiden. Jag älskar medeltiden, men det är inte ok.

Och äldrevården går att arrangera, men det kostar tid och pengar. Det kräver att de som har makt är villiga att låta nödvändiga prioriteringar drabba även dem, och att äldrevården styrs av värdegrund och solidaritet och inte av tankar på tillväxt. Att det frigörs tid för familjerna att vara mer delaktiga, att den utbildade personal som sliter för att få sig själva att räcka till ska få de resurser de behöver för att göra sitt jobb, att vårdens lönsamhet aldrig någonsin mäts i pengar och att de som har är villiga att ha lite mindre.

Ja. Och som alltid undrar jag hur mycket pengar det a) kostade att ta fram förslagen på strukturreformerna för att spara pengar och b) hur mycket det kostar att genomföra strukturreformerna för att spara pengar. Men det är en annan sak.

Programmet finns att lyssna på här: http://arenan.yle.fi/radio/2100079