Uncategorized

Alltså jag känner honom!

I min ungdoms dagar träffade jag en servitris som hade serverat när kungafamiljen (och tydligen några andra också) kommit på middag i närheten av min hemstad. När prins Carl Philip bad om ett glas vatten var det just hon som fått den stora äran att leverera glaset och hon hade hållit om det ordentligt med båda händerna så att hon efteråt kunde säga att prinsen rört vid hennes hand – sak samma om det var för att han var tvungen att bända loss glaset. Därefter har jag förstått att den som känner riktigt coola typer själv blir lite coolare. Det är ”jag och Bindefeldt” hit och ”min fasters mosters katt och Obama” dit.

Men idag, just nu, är jag tamefan coolast.

Dom ba’ ”seru han känner ALLA” och ”mäh han har fått fredspris” eller ”men fattaru kunglighet”. Och jag ba’ MEN HAR HAN BYGGT EN DOMKYRKA I LEGO KANSKE?

 

Historikerns historier

Sigill för alla

En av de hundratals urkunder jag plöjt igenom under mina dagar på Riksarkivet är utfärdad av en landbo. Landborna var den (relativt sett) fattigaste sortens bonde i det medeltida Sverige och brukade någon annans jord – kyrkans, kungens eller adelns. I det här dokumentet (ett foto av en kopia, originalet finns på RA) skriver Laurens Pettersson att han är Uppsala domkyrkas landbo i Hov och han har dealat med sin avrad (alltså hyra) tillsammans domkyrkans syssloman (en sorts representant) och meddelar nu att han är skyldig domkyrkan det hus som han och hans pappa byggt och alla andra hus som han har (men det är oklart om han verkligen har några eller om det är en standardfras). För det ska det läsas mässor för hans och hans systrars föräldrar i domkyrkan – ett sätt att värna om föräldrarnas själar. Som intyg för att det som står i urkunden stämmer trycker Laurens sitt sigill på brevet.

Det här är ett häftigt dokument av många orsaker. För det första är det skrivet på papper, vilket förstås var ovanligt men ändå inte fullt så ovanligt som jag trott. Faktum är att Riksarkivet har närmare 1.400 original på papper enkom i urkundssamlingen (diplomatariet), vilket tyder på att papper trots allt fanns relativt lättillgängligt. För det andra är det utfärdat av en landbo. Sådana dokument träffar man verkligen inte på alltför ofta, dels för att landborna helt enkelt inte utfärdade lika många urkunder för att de inte ägde tillräckligt mycket för att involveras i transaktioner, dels för att de inte hade möjlighet att bevara dem (gissningsvis har det här dokumentet klarat sig för att domkyrkan förvarat det). För det tredje har vi här något så märkligt som en landbo med ett eget sigill. Efter att ha frågat folk som kan mer om sigill än vad jag kan (vilket är i princip vem som helst), får jag höra att det förvisso var ovanligt med landbor med sigill i början av 1400-talet, men inte spektakulärt. Sigillet finns tyvärr inte bevarat men visade förmodligen Laurens bomärke.

Jag älskar dagar jag lär mig nya spännande saker!

Historikerns historier

Jag har hittat något fantastiskt spännande! (OBS! Nördvarning!)

För tillfället sitter jag och läser igenom urkunder från mitten av 1300-talet. Min teori är, som de flesta av er säkert vet, att kvinnor så snart de blivit gifta uppnådde myndighet och erhöll en legal persona. Detta innebär att gifta kvinnor hade myndighet att delta i juridiska affärer i sin egen rätt – inte bara som tidigare forskning antagit som underordnad sin make. Jag har redan hittat mängder av detaljer som tyder på att detta stämmer, och så idag hittar jag en urkund utfärdad 1353 av riddaren Sigge Magnusson av Vinstorpaätten. Sigge har dåligt med pengar och lånar därför 200 mark penningar (en ansenlig summa på den tiden) av sin tjänare Ingvald Petersson. Som säkerhet för lånet sätter han jord i Vabbnäs (i Jönåkers härad) i pant. Som vittne till Sigges skuldförbindelse kallas Ramborg Karlsdotter Oxhuvud, Sigges ”dilecte consortis” som hänger sitt sigill på urkunden jämte Sigges eget. Det här är långt ifrån första gången jag har stött på en kvinna som sigillerar, men det är första gången jag stött på en kvinna som kallas för älskade partner (consortis) istället för uxor (hustru). Det är osäkert när de ingår äktenskap. Nästa gång de dyker upp tillsammans, 1357, benämns hon uxor, och hon sätter sitt sigill på urkunder och deltar i Sigges affärer vid ytterligare minst fem tillfällen det följande årtiondet.

Om hon inte hade haft myndighet i sin person, oberoende av maken, hade hennes sigill inte behövts. Hade han haft skyldigheten att representera henne i juridiska affärer hade det inte funnits någon anledning till att hon deltog. Nej, jag föreslår att vi tror Sigge Magnusson på hans ord när han skriver att Ramborg är hans älskade partner.

Här är urkunden, för den som vill läsa själv. Sigillet som hänger kvar är Ramborgs och man kan urskilja ett oxhuvud med horn och hals i sköld.