Etikett: Ok så det var nördigt men visst var det spännande också?

Historikerns historier

Danskjävlar Anno Domini 1444

Charlotte4 kommentarer

Det är säkert på sin plats med att en varning om att jag fullkomligt nördar ut i följande inlägg. Ok? Ok.

Så, här sitter jag och läser medeltida urkunder så där som man gör om kvällen och så plötsligt stöter jag på ett som jag bara inte lyckas tyda. Krumelurerna ser bekanta ut med de betyder liksom ingenting. Jag tror att jag läser men det översätts inte till ord i min hjärna. Jag backar och ser vilket språk arkivet angivet att dokumentet ska vara skrivet på.

Svenska.

As fucking if.

Sliter mitt hår och återvänder till dokumentet. Tyder utan större problem spridda bokstäver men får inget flyt. Fastnar. Orden trilskas.

Här ska kanske tilläggas att det här dokumentet är ganska exakt nummer 5900 i raden av medeltida urkunder jag har läst igenom. Jag kan det här. Det är, för att använda en teknisk term, min grej. Men det här dokumentet vill sig bara inte.

Så jag börjar undersöka varifrån personerna som förekommer i dokumentet kommer. De är danskar. En av dem är riddare på Ellinge. Den andra kommer från ”Löwitzstadh”. Varför i hela friden dokumentet är skrivet på svenska vågar jag inte säga. Kanske låg de gårdar som pantsattes i Sverige och lydde därför under svensk lag (vilken förutsatte att alla rättsliga dokument skrevs på svenska)?

Skrivaren som författat dokumentet skriver dock svenska ungefär lika bra som svenskar på fyllan kan prata danska – det låter först helt korrekt och man tror att det är samma språk men efter en stund inser man att man inte förstår ett skit.

Helt sanslöst spännande, tycker jag. Det danska ursprunget lyser igenom så till den milda grad att jag riktigt måste anstränga mig för att läsa vad det står.

https://sok.riksarkivet.se/dokument?namn=jpg/24513.JPG&serverId=26

Vardagslivet

Stora bakardagen och den nya Star Wars filmen

Charlotte2 kommentarer

I dag har jag och Tant Annika haft den traditionella stora bakardagen, även om vi i ärlighetens namn bara hann med tjong (gräddkarameller), fudge och saffransskorpor för att vi båda två var trötta som as. Barnen hjälpte till, men det var mest i skedet när det var dags att provsmaka eller diska bunkar. Vi hade också lite julklappsöppning och middag i salen. Så där som det ska vara. Snön låter vänta på sig, så man får skapa julstämning med det man har liksom.

Hjälpreda.

  

En av mina ledsna blommor som uppgraderats till julgran.

I morse, okristligt tidigt, var jag och maken på plats i Helsingfors för att titta på den nya Star Wars-filmen (för vi är vuxna och kan göra vad vi vill så det så). I korridoren stod två ynglingar iförda någon sorts svarta dräkter och med plastiga light sabers i handen och vi höll på att fnissa ihjäl oss. Så funderade vi ett tag på om vi blivit gamla, om vi har blivit sådana människor som skrattar åt nördar. Men jag tror att det har att göra med att vi är föräldrar och att våra barn har likadana svärd och att vi därför reagerade med fnissattack.

Ja, för lite senare såg vi en i nästan perfekt Obi wan outfit och höll på att dö av avundsjuka.

Filmen då? Den är tamefan den bästa film jag någonsin sett. Under bilden ger jag ett exempel på varför, men det är lite spoiler alert på allt sånt så ni måste själva skrolla dit. Utan att spoila någonting kan jag dock säga att den största anledningen till varför jag älskade filmen (förutom att den upprätthåller andan med ursprungliga Star Wars) är att det är en snygg, välgjord äventyrsfilm som inte går ut på att vita snubbar räddar världen. Det är helt enkelt jävligt uppfriskande.

Vi ser rätt psykotiska ut. Det är för att vi snart ska få se DEN NYA STAR WARS!!!

Jo alltså, precis i början av filmen möts den kvinnliga protagonisten och en av de manliga. De hamnar mitt i en strid och flyr springande. Han försöker ta hennes hand och hon skriker typ ”vad gör du?”. Han svarar ungefär ”vi måste fly” och hon vrålar ”så släpp min hand då!” tillbaka. Just detta eviga med att mannen ska hålla kvinnan i handen när de borde springa för allt vad sulorna håller har jag haft väldigt svårt med.

Historikerns historier

Hur bildas nya familjer?

CharlotteLämna en kommentar

Ni får ursäkta om jag behandlar bloggen styvmoderligt (vad är det för sorts sexistiskt uttryck egentligen, va?) men det är rätt mycket nu. Dels är det förstås det konstant pågående arbetet med avhandlingen vilket borde resultera i att jag är färdig att presentera ett kapitel för seminariet i april (as if). Dels så är det bara några veckor kvar till Dies Medievales – Finlands största konferens för medeltidshistoriker – då jag ska presentera delar av min forskning.

Temat för i år är relationer. Jag tänkte tala om de familjerelationer jag har hittat i mina källor. Hur skapades nya familjer? I Norden har vi nästan uteslutande haft patrilokalitet, vilket innebär att kvinnan när hon gifter sig flyttar in till mannen istället för tvärtom. Men hur påverkades hennes band till födelsefamiljen?

Grejen är att jag har hittat jättemånga mågar. När till exempel en man och kvinna som är gifta med varandra vill donera till kyrkan eller whatever var det vanligt att deras måg – med eller utan sin hustru, deras dotter – var med när affären genomfördes. Men varför? Vad betyder hans närvaro för familjerelationerna? Vad säger det om nya familjekonstellationer?

Det här funderar jag på nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om de där berömda kvinnliga vikingarna

Charlotte1 kommentar

Det började igår med att Hannah tipsade mig om den här artikeln, från Tor, med rubriken ”Better Identification of Viking Corpses Reveals: Half of the Warriors Were Female”. Jag tjoade, först ganska tyst för bara mig själv och de inom 150 meters radie, sedan även på Twitter och på bloggens Facebooksida. Där skrev jag

”Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”

Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:

Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar  att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.

So what’s the fuss?

Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.

Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.

Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.

female Viking warriors proof buried with swords bones rape pillage Vikings TV show

Från Tor!

Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.

Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.

Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.

Historikerns historier

”Jag har inget eget, för jag är en gift kvinna”

Charlotte2 kommentarer

Det är väldigt mycket tal om allt vad kvinnor kunde göra förr i tiden – att kvinnor inte var så underordnade som vi trott. Inom forskningen kallas det för att man undersöker kvinnors aktörskap. Det handlar om att hitta vad kvinnor gjorde och varför. Förutom att det är fullkomligt avgörande för vår förståelse av historia att även den halvan av befolkningen som inte var män får sin historia beskriven är det också otroligt spännande. Kvinnor var med nästan överallt. Skulle man dra någon sorts (väldigt) generell slutsats skulle man kanske kunna säga att de lagtexter och förordningar som äldre forskning fokuserat på som ”riktig” historia var betydligt mer flexibla och anpassningsbara än vad vi i dag skulle tänka oss att lag kan vara.

I kölvattnet av den nya genushistorien som beskriver kvinnligt aktörskap har vissa (särskilt antifeministiska) människor fått för sig att kvinnor egentligen hade det rätt bra. Att patriarkatet skulle vara en feministisk myt. Att kvinnor liksom i alla tider egentligen har varit de som bestämt. Men det faktum att den underordning som föreskrevs i lagar och förordningar i somliga situationer inte var heltäckande betyder förstås inte att kvinnor inte var underordnade.

I England (och alla de områden som kom att råda under eller influeras av engelsk lag) kallades underordningen för coverture. Coverture innebar att en kvinna så snart hon blivit gift uppgick i sin makes juridiska person. Hon var alltså, inför lagen, inte en egen person. En kvinna under coverture kunde heller inte äga, utan allt det som hon tidigare ägt tillhörde efter giftermålet hennes make. Hon fick inte göra sig av med något eller köpa något utan hans tillstånd.

Det hände förstås att kvinnor ibland köpte saker, till exempel mat till sin familj och att de då – liksom de flesta andra – fick kredit. Hade maken inte uttryckligen godkänt kvinnans inköp skulle dock kreditgivaren inte förvänta sig att få betalt. I början av 1300-talet uttryckte överste domare Bereford det som att ”you should have thought of all that before you lent your money [to a married woman]”. (Beattie, Married Women, Contracts and Coverture, 2013, sid 140)

Alexandra Shepard har samlat tusentals kvinnors vittnesmål från kyrkoprotokoll. I protokollen redogjorde alla vittnen för sitt värde. Och alla vi som är bekanta med Jane Austens verk vet att värdet är ett diskussionsämne. Varje gång en ny karaktär introduceras redogörs det för värdet.

”A single man of large fortune; four or five thousand a year. What a fine thing for our girls!”

Mrs. Bennet angående Mr. Bingley i Stolthet och fördom

I Alexandra Shepards forskning finns drygt 1 800 hustrur. Av dessa hänvisade 20% till att de var gifta kvinnor och därför inte värda någonting när de tillfrågades. En trädgårdsmästares hustru, Margret Jancock, menade på 1630-talet att hon inte var värd någonting ”for she is a married woman, and under Coverture”. En mjölnares hustru svarade år 1671 att ”she being a marryed woman hath nothing of her owne.” Agnes Mersche svarade år 1608 att hon var ”worth nothing for that which shee hath it is her husbands”. Margaret Younge menade att  hon var ”under covert barne & not worth any thinge more then her apparell”. Helen Chapman svarade att hon ”as she is a marryed wyfe she is worth nothing but her Clothes of her backe”. (Citat från Shepard, Married Women Witnesses in the English Church Courts, 2013)

Det fanns vägar för kvinnor även förr i tiden att påverka, att utöva makt, att försörja sig och att leva ett gott liv. Men när genushistoriker framhåller att kvinnorna gjorde alla de sakerna endast när männen i deras närmaste omgivning medgav det så är det inte en feministiskt vriden snedtolkning. Det är effekten av underordning. Det är effekten av att ens värde inte bestäms av att man är människa på lika villkor med andra människor.

Särskilt tycker jag att det här är viktigt att komma ihåg när somliga (män) tjatar om hur synd det var om männen som hade försörjningsansvar och att det på något vis skulle göra att kvinnlig underordning inte var så allvarlig. På 1600-talet, under coverture, var det bara 27% av arbetarnas hustrur som hänvisade till att de fick sin försörjning via sina män. Män som, trots att kvinnorna försörjde sig själva, var deras rättsliga ”jag”.

Kuriosa: Alexandra Shepards bok baserad på hennes fynd från vittnesmålen borde publiceras under nästa år.

Kuriosa 2: Coverture bestod fram till andra halvan av 1800-talet.

Historikerns historier

Om olika sorters familjer och teorier och om varför jag inte gillar evolutionspsykologi

Charlotte4 kommentarer

På dagens familjehistoriska seminarium fick vi besök av sociologen Riita Jallinoja som delade med sig av olika teorier ur den sociologiska familjeforskningen (hon har också varit med och redigerat en bok om just detta, som tyvärr bara finns på finska). Hon delade upp teorierna i två stora grupper; universella teorier och kulturella teorier. Den första gruppens teorier är väldigt generella och gör anspråk på att gälla alla människor medan den senare gruppens i större grad framhåller variationer. Hon placerade evolutionspsykologi i den första gruppen och ungefär alla de teoretiska koncept som historiker använder i den senare och det kändes plötsligt som att jag förstod en av de allra största invändningarna jag har mot evolutionspsykologi – den är till sin natur generaliserande. Jallinoja påpekade också vikten av att inte låsa sig vid en enskild teori utan att förhålla sig öppen för möjligheten att kombinera teorier, en poäng jag tycker är värd att lägga på minnet.

Resten av dagen diskuterade vi, förutom det familjehistoriska projekt jag är med i, andra sätt att närma sig familjen. Det första och kanske också svåraste är att avgöra vad en familj faktiskt är. Just den frågan diskuterade jag med barnen nu på kvällen, bara för att höra vad de anser att en familj är. De tänkte länge och var överens om att det är jättesvårt att säga för att en familj kan vara olika saker för olika människor. Genom att tänka igenom familjekonstellationer bland kompisarna kom de på många olika sorters familjer och konstaterade att de alla var lika rätt. Man måste inte leva tillsammans för att vara en familj (se bara på vännerna med skilda föräldrar som lever veckovis i olika hem), man måste inte ha en mamma och en pappa (”om två män älskar varann och typ vill ha ett barn från ett fattigt land så är ju de också en familj”) och det måste inte finnas barn i en familj  (vi har flera vänner utan barn).

Jag frågade också barnen om de mindes hon som var hos oss förra veckan (vilket de gjorde) och berättade att hennes familj väntade barn från Kina. Storebror ska få följa med och hämta sitt syskon från Kina (och man såg på Vilho att han var ganska missnöjd med att vi hämtade hem hans syster från BB inne i stan). Så diskuterade vi när man blir en familj och när Tilda blev en del av vår familj – redan i magen eller först sedan hon kommit ut? Redan i magen, tyckte barnen. ”Det är ju helt samma sak som om jag skulle gå i ett riktigt bra gömställe”, enligt Vilho.

I den historiska forskningen framkommer en otrolig variation gällande vad en familj är. Något som man kanske inte tänker på så ofta är detaljerna kring arrangemangen. Till exempel vet vi att det var vanligt att föräldrarna bodde kvar på gården även sedan nästa generation tog över – att man hade storfamiljer eller utvidgade familjer. Men om man tänker sig en vanlig gård som går i arv till äldste sonen av fyra och han därmed är den som har föräldrarna som inneboende har han likväl tre syskon som startar familj och hushåll någon annan stams, utan föräldrarna. Det finns också en stark tendens, både i vardagliga diskussioner och i till exempel sociologisk forskning att glömma bort det historiska perspektivet, eller grovt förenkla det. Till exempel är ”nyfamiljen” långt ifrån ett modernt fenomen, även om det under tidigare århundraden i allmänhet var död och inte skilsmässa som skapade den nya familjen. Omgifte var mycket vanligt och i många hus fanns det således barn från olika föräldrar. Kärnfamiljen är en myt och ideologi snarare än historisk realitet.

Alla de här olika familjekonstellationerna finns och har alltid funnits inom samma geografiska och kulturella kontext. Ger man sig utanför de gränserna finner man ytterligare möjligheter i from av exempelvis månggifte eller inget gifte alls för att nämna några. De kulturella teorierna har alla sina brister, inte minst för att de ofta är så fokuserade på variationer att de inte ser de stora dragen, men även de universella teorierna har förstås brister. Den av de teorier som Jallinoja lyfte fram som jag är bäst bekant med är evolutionspsykologi – ett fält som strävar efter att förklara mänskligt handlingsmönster med evolutionära grunder. Jag är fullt på det klara med vitsen av generaliserande teorier ibland (som till exempel Freuds stegvisa utvecklingsteorier) men det stora problemet med evolutionspsykologi är att teorierna både i samhällsdiskussioner och populärvetenskapliga framställningar ofta framhålls som mindre generaliserande än vad de faktiskt är.De gör anspråk på att förklara saker som de inte kan förklara.

Därtill framställs evolutionspsykologi ofta av den högljudda lekmannakår som hänvisar till den som det enda rätta eftersom det beskriver vad som är naturligt och inprogrammerat i människor. Problemet då är att  de enorma variationer som de facto existerar tolkas som avvikelser från den rätta evolutionära utvecklingen (trots att evolution är långt ifrån någon rak utvecklingslinje). Istället för att beskriva mönster (vilket teorier är till för) blir det en utsållning av ett naturligt sätt att bilda familj och andra sätt. I det ligger det en värdering och ett dolt fördömande. Ja, och så tar det heller inte hänsyn ens till möjligheten att kulturella skillnader kan spela in.

En familj kan vara så oerhört mycket, stor eller liten, över generationer, nationer och konventioner. I den historiska forskningen är det just det här som vi försöker lyfta fram. Det går att räkna ut en sannolikhet att en familj under en viss tid på en viss plats såg ut på ett visst sätt, men den sannolikheten får inte styra berättelsen om forna familjers verkligheter.

Historikerns historier

Om medeltida språk

CharlotteLämna en kommentar

En aspekt av medeltiden som jag tycker är alldeles osedvanligt intressant men som samtidigt är nästan omöjlig att ingående studera är språket. Alltså, det skrivna språket vet vi ju en del om, för det är ju vad vi har kvar i form av historiska källor. Utgående från det kan man till exempel säga att rättsliga dokument i Sverige utfärdades på latin fram till ungefär mitten av 1300-talet, då man började skriva mer och mer på svenska. Men vad talade folk med varandra? Och hur stor skillnad var det på olika dialekter? Hur gick det till exempel för en bonde från Småland att förstå en bonde från Gästrikland? Med tanke på hur stor skillnad det är mellan vissa dialekter i dag (lyssna bara på de olika svenska dialekterna här i Finland) är det ju fullt möjligt att skillnaderna på medeltiden var rätt stora. Visst, folk i allmänhet reste inte särskilt mycket, men faktum är att de reste mer än vad man tidigare trott. Den heliga Birgitta till exempel, reste både till Santiago de Compostela, Nidaros och till Rom, förutom till mängder av olika platser i Sverige.

Och sedan var det adelns äktenskapsmönster. De hustrur som importerades till Sverige (på den tiden inte från Tailand utan från t.ex. England och Tyskland) kan ju knappast ha kunnat mycket svenska när det kom hit. Tänk till exempel Blanka av Namur (ca 1320-1363). Hon föddes i vad som nu är Belgien och kom som brud till kung Magnus Eriksson till Sverige. Förmodligen var hon runt 15 år då. Efter en skrift från biskop Håkan i Bergen från 1337 vet vi att hon åtminstone hade kammarjungfrur med utländskt påbrå. Biskopen nämner en Katarina av Spina, som med största sannolikhet kom till Sverige med Blanka, eller åtminstone med anledning av Blanka. (Det finns en adlig släkt Spina i Italien, men om det rörde samma släkt vågar jag inte säga.) I de svenska källorna förekommer Blanka en hel del. Hon reste runt i riket, och även i Danmark och Norge (vilka stod i en lös union med Sverige på den tiden) och engagerade sig i både små och stora affärer. Tillsammans med sin make sigillerade hon brev om allsköns ämnen en kung hade att döma i, även om hennes koppling till fallen knappast kan ha varit annan än som rikets drottning. Det här är Magnus och Blankas gemensamma testamente från 1346, i vilket de bland annat donerade till ett kloster i Vadstena. Det syftar förstås på den birgittinska klostret i Vadstena som inte invigdes förrän 1384.

Det går förstås inte att säga om Blanka var lycklig i Sverige tillsammans med kung Magnus – hans regenttid var ju inte helt problemfri, om vi säger så – men de förekommer väldigt ofta tillsammans. Det tycks som om de spenderade en hel del tid ihop och att det styrde riket tillsammans (men förstås inte nödvändigtvis som likvärdiga regenter). Erik av Pommern (som i enlighet med vad namnet antyder inte heller kom från Sverige) blev svensk kung (unionskung) 1389 och var gift med Filippa av England (1394-1340). Hon var 12 år när hon gifte sig med kung Erik. Erik var inte särskilt populär, men av allt att döma tyckte folk betydligt bättre om Filippa. Även Filippa skötte statsaffärer och stödde Vadstena kloster. Hon begravdes sedan i klosterkyrkan. Men hur var det för dessa unga kvinnor att komma till Sverige och inte kunna språket? Hur kommunicerade de med andra i hushållet? Med maken? Vilket språk talade Erik och Filippa? Och hur skötte kungen och drottningen regerandet i en tid när det fortfarande var väldigt hands-on, där allra minst sju språk torde vara inblandade (engelska/tyska/latin/svenska/danska/norska/franska)?

I dag när jag satt och filade på min artikel om donationer till Nådendals kloster kom jag över en hänvisning till språket (i Klockars bok I Nådens dal). Det gäller ett brev skickat från Nådendal till Vadstena kloster i början av 1480-talet (brevet är odaterat). I det skriver en Vadstenabroder som rest till Nådendal om att resan till Finland varit svår och att folket talade ett språk han inte förstod (”ubi linguam quam non novimus audivimus” – FMU 6689, SDHK 30712). Förmodligen gällde det inte dem som bodde i klostret, utan snarare befolkningen runt klostret. Likväl kvarstår att det var många språk i området, men också att språk i allmänhet inte tycks ha setts som ett hinder för kommunikation. På medeltiden var språk ett sätt att kommunicera. I dag, med alla regler om att man måste kunna svenska för att vara svensk, danska för att vara dansk, inte läsa svenska om man är finsk unt so weiter, verkar det snarast som om språk är ett sätt att skärma sig från kommunikation. Det är en rätt otrevlig utveckling, IMHO.

Historikerns historier · Vardagslivet

Hår, kvinnor och enhörningar

Charlotte7 kommentarer

Nu har jag äntligen skrivit färdigt det föredrag jag borde hålla om några timmar (kom och lyssna!). Gott om tid till godo. Jag kommer att tala om kvinnors donationer till kyrkan i senmedeltidens Sverige. Och så sitter jag här och tänker på hur det kommer sig att vi värderar det som kvinnor har gjort annorlunda än det som män har gjort. När en kvinna donerar till ett kloster brukar man ta för givet att hon antingen är änka, eller har fått tillåtelse av sin man om hon fortfarande var gift. Tolkningen backas upp av att kvinnors donationsbrev ofta var bevittnade av makar och bröder. Men faktum är att mäns donationsbrev i samma utsträckning som kvinnors bevittnades av nära släktingar. Det finns en förväntan även bland dagens forskare att den kvinna som har samröre med en man är under hans inflytande – att han alltid påverkar henne – men ingen skulle automatiskt anta att den riddare som donerade till en kyrka med sin brors samtycke inte skulle göra det av egen fri och opåverkad vilja.

Ja, och så var det det här med att ge någon till klostret. Till exempel heter det ofta att man gav sin dotter i kloster, trots att det var betydligt vanligare att kvinnor gav sig själva till klostret. De var subjekt – inte objekt.

Sånt har jag tänkt på i dag. Sånt, och enhörningar.

Det här är en bild från tidigt 1500-tal, ursprungligen broderad på en stol, som föreställer en enhörning i knäet på en vildkvinna. Kvinnan är alltså inte klädd i en blå klänning med hål för boobsen – som skulle få Lady Gaga att go all medieval – utan har på grund av sin vildhet blivit täckt av hår. Jepp. Hår. Och så rasar folk mot vilda kvinnor i dag som har lite hår under armarna. Pfft.

Historikerns historier

Senaste nytt om medeltida helgonkungen!

CharlotteLämna en kommentar

I det senaste numret av Historisk Tidskrift för Finland skriver Mikko Heikkilä en artikel om två av den svenska (och också då förstås finska) medeltidshistoriens mest mytomspunna personer. Heikkilä föreslår att Finlands nationalhelgon St. Henrik och Sveriges helgonkung St. Erik var en och samme man, född i England som son till Edward of Sussex (eller någon annan som hette Edward, jag minns inte).

Ta in det en stund.

Jag ska inte påstå att jag skulle vara tillräckligt påläst på det förhållandevis stora fält som forskningen kring dessa två personer är för att avgöra om Heikkiläs tes är vattentät, men jag kan meddela att han lyfter fram en stor mängd mycket intressanta aspekter som stöd för vad han påstår och att argumenten i stor utsträckning är övertygande. Det handlar bland annat om saker som namnet – (H)e(n)ricus Jedvardsson – och glapp i regenttider och tidsuppgifter för resor som skulle kunna förklaras av att Erik först var biskop i Sverige innan han blev kung. Spännande grejer!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sankta Lucia

Charlotte13 kommentarer

I dag, på Luciadagen, bråkar vi traditionsenligt om traditioner. Och det är väl lite grejen med traditioner, att det enda de verkligen är är rutiner och saker man inbillar sig att man alltid har gjort men riktigt var det här ”alltid” tar sin början är svårt att avgöra. Hur många är det egentligen i dag som vet hur Luciatraditionerna började? Som vet vem Lucia var, varför vi firar, vad orden i sångerna betyder? Ändå har alla en åsikt. Allt för ofta är åsikten att Luciatraditionen måste bevaras svensk och blåögd. Då tycker jag att man har missat en hel del väsentliga saker.

För det första var Lucia en ung flicka i Sicilien som möjligen levde på andra hälften av 200-talet och, liksom en hel del andra unga flickor där och då (till exempel St. Agata, St. Cecilia, St. Agnes, St. Barbara och så vidare), led martyrdöden. Anledningen till att just det sena 200-talet och tidiga 300-talet såg så många jungfrur som led martyrdöden var mycket kortfattat att kyrkan lanserade celibatet och jungfrudomen som det ultimata tillståndet för kvinnor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet. Lucia, Agata, Cecilia och de andra visade på Guds storhet genom att offra sitt liv för sin jungfrudom och visade samtidigt på brytpunkten mellan det ”hedniska” Romarriket och det nya, flashiga, kristna dito. I dag skulle vi kanske kalla det lyckad propaganda. Sannolikheten att Lucia är en historisk person är väldigt liten. Sannolikheten att hon var blond och blåögd är nästintill obefintlig. Och idén att hon skulle ha svenska rötter är bara bisarr.

Luciatraditionen vi har i Sverige (och i de svensktalande kretsarna i Finland) stammar från 1920-talet. Dessförinnan hade man främst täppt till alla hål och dörrar för att skydda sig från allt oknytt som enligt betydligt äldre och mer inhemska traditioner kom loss på just den här natten – den längsta av nätter. I år, när det dessutom är fredag den 13 skulle man säkert kunna täppa till lite extra. Från att ha varit en tradition i högre samhällsklasser blev Lucia som ljusbärare sedan allmän, förmodligen någon gång på 1940-talet. Äldre än så är alltså inte traditionen med Lucia, bricka, tända ljus och luciatåg. Vill man vara riktigt traditionell bör man istället å det snaraste täta sitt hus mot oknytt och sedan äta tredubbla portioner mat. Havregröt och lite salt fläsk kanske. Men inga lussekatter och verkligen inga pepparkakor. Det är importvaror.

Sedan var det frågan om vem som egentligen hör hemma i Luciatåget. Lucia, förstås, med krona i håret och en bricka i händerna. Därefter ska det finnas tärnor och möjligen stjärngossar. Inga tomtar (som, ifall man inte varit snäll, snarast är att räkna som oknytt) och inga pepparkaksgubbar. Och inget jävla glitter. Så här.

Så när vi nu i dag bråkar om förstörandet av hederliga gamla svenska traditioner kan det vara värt att fråga sig vad som är svenskt, vad som är traditioner och vem som egentligen vill att Lucia (som var bruk på 1800-talet) kom klädd i halm. Och så ska man fråga sig om det egentligen finns något som förstör traditioner mer än att bråka om vad man får göra och inte. Som det här med att vara Lucia. Jag blev aldrig vald till Lucia. Jag var inte blond nog och inte varken tillräckligt populär eller snygg för det, trots att jag är bra på att sjunga och dessutom förvånande bra på att skrida med en bricka. För några dagar sedan konstaterade min femåriga dotter med en djup suck att hon aldrig får vara Lucia. Någonsin. Min flashback till min egen lucialösa barndom var inte trevlig. På dotterns dagis ska de nämligen bara ha en lucia och det blev inte min dotter. Så var det med det. Hon får stå bredvid och vara tärna istället. Och redan där börjar det, det där tävlandet flickor emellan, om vem som är snyggast, vänast, mildast, populärast. Färdigheter, så som att kunna balansera en bricka eller sjunga är inte lika viktigt. Utseendet avgör. Problemet är ju att Luciatåget måste se ut på ett visst sätt och att man inte kan ändra på det för att det är en gammal svensk finfin tradition. Och då kan man ju bara inte ha flera Lucior så att alla som vill kan få vara.

Förutom då, 1906, på den här Luciafästen. Följet sportar inte mindre än fyra Lucior. Men man kanske inte vårdade sina traditioner då för dryga 100 år sedan.

Nästa som var ledsen var min gudson. Han fick nämligen höra från några flickor att han inte heller fick vara lucia eftersom han är pojke och pojkar förstås inte kan vara lucior för det förstår ju alla. Men på hans förskola (i Sverige, var annars) var personalen tydlig med att man får vara vad man vill. I luciatåget finns det fyra karaktärer (lucior, tärnor, stjärngossar och tomtar) och man får välja själv vilken man vill vara. Här i Finland skulle det inte funka. Motståndet mot en pojke som Lucia är massivt. Och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför inte? Varför får inte pojkar vara med och klä ut sig som de vill? Och vad är mer traditionellt än män som spelar kvinnliga roller i skådespel á la civilisationens högborg antika Grekland?

Frågan man måste ställa sig är vad luciatåget ska vara. En lektion i historia? Ett hedrande av traditioner? Oavsett vilket är luciatåget utklädnad och festlighet. Att anta en roll för en liten stund. Att sprida lite glädje, ljus och pepparkakor med glögg i en tid som i ärlighetens namn verkligen behöver det. Så varför klänga sig fast vid att den allra viktigaste aspekten av denna festlighet ska vara utestängande? Nej. Den viktigaste delen är ljuset. Glädjen. Hoppet. Huld med din maning och julfröjders aning. Det är Lucia.