Etikett: Och alla gamla greker ba jomen visst asså

Nyhetsplock

Det där med ursäkter och vad som inte är det

CharlotteLämna en kommentar

I Finland har man valt in det nationalistiska partiet Sannfinländarna i riksdagen. De har ju suttit med i riksdagen en gång tidigare, men splittrades då i en falang som är emot invandrare för att de är emot allting nytt och en falang som är emot invandrare för att de har anammat den moderna rasismen och nyfascismen med alla dess kvasivetenskapliga och antidemokratiska beståndsdelar. Det är den senare falangen, den som fortsatte som Sannfinländarna, som nu är i riksdagen.

Att det skulle finnas rasism och fascistoida tendenser bland partiets riksdagsledamöter kan inte komma som en överraskning för någon. Deras förre partiledare, numera riksdagens talman, är till exempel dömd för hets mot folkgrupp.

Nu har det kommit fram att den nuvarande partiledaren och tillika Finlands finansminister har hört till dem som uttryckt grova våldsfantasier och mycket grova rasistiska värderingar på den dark webb-blogg som nuvarande riksdagens talman upprätthöll för över 10 år sedan. Det finansministern skrivit handlar bland annat om att skjuta folk på lokaltågen och våldsamheter mot barn.

Efter påtryckningar har hon bett om ursäkt och tagit avstånd. Och det kan ju vara lite komplicerat det där med att be om ursäkt och att ta avstånd. Jag tror dock inte att vad finansministern har gjort i form av ursäktande och avståndstagande på något vis är för att hon inte förstår bättre. Tvärtom. Jag tror att hon vet precis vad hon gör. Ursäkten består av att hon sagt förlåt för att hon skrivit saker. Därefter har hon påpekat att det var länge sedan (15 år). Hon har också sagt att hon nu förstår bättre än att formulera sig på det viset och att text bara är text.

Därmed har de andra regeringspartierna också sett sig nöjda. Så där! Nu går vi vidare!

En grundprincip i att be om ursäkt är att man faktiskt ångrar det man ber om ursäkt för. Det gör inte finansministern. Hon är störd över att hennes skriverier kommit i dagen för att det blev uppståndelse och hon måste hantera media – inte för att hon skäms för vad hon skrivit. Hon ångrar hur hon formulerat sig, men inte innebörden av vad hon skrivit.

Det är ett slingrande som i mycket liknar responsen på när det visade sig att en av samma partis riksdagsledamöter tror på myten om befolkningsutbyte. I media slogs det upp som att ledamoten tror på konspirationsteorier och det dementerades från partiets sida med att hon förstås ingalunda tror på konspirationsteorier utan att hon och partiet enbart rotar sin politik i statistik och fakta. Återigen var de andra riksdagspartierna nöjda. Se! De tar avstånd från konspirationsteorier!

Men för dem ÄR det ju inte en konspirationsteori utan just statistik och fakta så i själva verket betyder inte det svaret något alls. Det är en lek med ord. Fokus på ett begrepp utan anknytning till verkligheten, till handlingar och till den politik som bedrivs. (Här kan man förövrigt läsa om varför teorin om befolkningsutbyte de facto är en högerextrem konspirationsteori!)

Ord har jättestor betydelse och text är aldrig någonsin bara text.

Jag fick lära mig den hårda vägen hur icke-ursäkter ser ut. ”Jag är verkligen jätteledsen för hur du känner” låter så rätt de första gångerna. Sedan förstår man att de inte tar ansvar för vad de har gjort, inte förstår kopplingen mellan deras ord eller handlingar och effekten på andra. Då kommer det heller inte att bli någon förändring.

Den arga unga kvinna som satte sina våldsfantasier på pränt för 15 år sedan är precis samma person som nu är Finlands finansminister. Hon är lärt sig att formulera sig smartare, men hon bär på samma ideologi. Vi ska inte låta en icke-ursäkt få oss att tro något annat.

Vardagslivet

Bebis

CharlotteLämna en kommentar

Vi kämpar på här hemma, allihopa. Ikväll anländer en ung mamma, god vän till E som redan bor här, tillsammans med sin baby men de stannar bara några dagar. Det är så otroligt spännande med dessa små inblickar i andras livsöden. Sådant som man som humanist trots allt brinner för. Omständigheterna är förstås inte optimala, men det kan man ju inte göra så mycket åt.

Vi har ju inte riktigt något gemensamt språk men hackar oss fram med de ord vi har och det går faktiskt oftast ganska bra. Vi delar tillräckligt mycket som inte är rotat i lingvistik för att kunna förstå varandra. Till exempel har kaninen Bridget äntligen fått sina ungar och jag och E har hjärtinnerligt fröjdats över småttingarna. Vi pratar, på förekommen anledning, ganska mycket om barn och hur det är. Hennes son som nu äntligen har haft förstånd att lämna hemstaden, vilken stått under konstant bombardemang i flera dagar. Tonårsbarn som mest vill sitta på sitt rum med telefonen och äta mat som är något annat än det man lagat. Små barn som äter vad som helst.

Idag pratade vi om skillnaden mellan första barnet och tredje barnet. E konstaterade krasst att om det första barnet äter kattmat så blir man som mamma helt hysterisk och orolig och härriminguuuud för barnet kan ju bli sjuk. Med tredje barnet betraktar man det snarast som kattens problem. Det klingar på något vis bekant.

En vecka gamla. Snart, snart öppnar de ögonen.
Kulturkrockar

Diskussioner man inte borde ha, del två miljoner förtitolv tusen

CharlotteLämna en kommentar

Så jag hade det mycket tvivelaktiga nöjet att diskutera huruvida legaliserande av homosexualitet skulle leda till att man också kommer att legalisera pedofili. Personen jag pratade med såg det nämligen som reell risk, eftersom hen hade sett väldigt välgjorda och informativa videos från folk som visste jättemycket saker och som övertygande berättade om dom som planerar att legalisera pedofili.

*andas*

När jag frågade vilka ”dom” var, dom där som vill legalisera pedofili, hade hen inte riktigt något svar men var inte mindre övertygad om att dom fanns. Så här går det till hela tiden. Några lika okända som mäktiga ”dom” har långtgående planer för allt möjligt sattyg. Man spelar på folks rädslor och det blir så bisarrt att de flesta av oss inte vill ta i det med tång ens.

Och jag vet knappt var jag ska börja för det finns så många feltänk, men jag tänkte framförallt på två saker. Den första är det uppenbara att homosexualitet kunde avkriminaliseras utan några som helst konsekvenser för andra än dem som är homosexuella eftersom det handlar om sex mellan två (eller fler, vad vet jag) samtyckande vuxna. Den som inte kan lämna samtycke, för att hen är för full, för trött, för upptagen med annat, för ung, whatever, får man helt enkelt inte ha sex med. I teorin är det väldigt enkelt. Pedofili är och måste förbli ett brott för att det inte handlar om sex mellan jämnbördiga, sex som båda parter kan lämna sitt samtycke till. Och det finns massor med saker som barn inte anses ha tillräcklig mognad (mentalt och/eller kroppsligt) för att ge sitt samtycke till. Sex är bara en av dem. Därför ser jag det inte heller som rimligt överhuvudtaget att pedofili skulle legaliseras, för det skulle innebära att ge barn rättslig kapacitet som det inte finns några indicier på att vi vill erkänna dem.

Och inte för att jag vill vara hen som är hen, men redan på medeltiden så ansåg man att barn saknade rättslig kapacitet och därmed inte fick bestämma saker själva. Och redan på medeltiden visste man att sex med barn var dåligt. För kanske drygt en vecka sedan lyssnade jag på en podcast om Margaret Beaufort (1443-1509). Hon blev bortgift redan som tolvåring, vilket inte på det viset var särskilt ovanligt för engelska adelsflickor, men det som var ovanligt och som man redan i hennes samtid hade lite svårt för var att hennes första man, den tretton år äldre Edmund Tudor, även konsummerade äktenskapet. Som gravid trettonåring blev Margaret änka och var, föga förvånande, i en mycket utsatt position. Barnet hon väntade kom att bli Englands kung Henry VII, som lade grunden för hela Tudor-dynastin, och Margaret var den som hjälpte honom fram till tronen. Margaret fick aldrig fler barn, sannolikt på grund av förlossningsskador – huruvida de nu var fysiska eller psykiska. Förlossningsskador är extra vanligt hos barnmammor, för att deras kroppar helt enkelt inte är redo att bära barn.

Men det var egentligen inte om henne jag tänkte skriva, trots att hon är en väldigt intressant person, utan bara leda in resonemanget på den andra saken jag tänkte på, nämligen barnäktenskap – en legaliserad form av pedofili. Och framförallt så tänkte jag på att de ställen i världen som fortfarande tillåter pedofili i form av barnäktenskap sällan är de ställen i världen som har en särdeles positiv inställning till homosexualitet. Snarare tvärtom. Finns det något samband mellan legaliserande av homosexualitet och legaliserande av pedofili skulle det alltså, baserat på hur världen ser ut, snarare vara ett negativt samband. I länder där man anser homosexualitet vara lika rätt och riktigt som heterosexualitet är man mer emot pedofili än i länder där man inte tillåter homosexuella. Vill man så skulle man egentligen kunna säga att om man är emot att pedofili ska legaliseras, så bör man se till att legalisera homosexualitet.

Och nej, jag menar inte att den som är homosexuell låter bli barn om hen får leva ut sina lustar med andra vuxna. Förstås inte. Det handlar bara om synen på sex och samtycke. Ser man på sex som något enbart förbehållet män och kvinnor (eller flickor då, pedofili handlar i princip aldrig om vuxna kvinnor och pojkar) inom ett gudasanktionerat äktenskap visar både historien och vissa nutida kulturer med all önskvärd tydlighet att även barn kan stå brud. Då är det viktigare att den man som ska gifta sig hittar en ”lämplig” maka än att hon får ge sitt samtycke. Men om man ser på sex som någonting som bara samtyckande vuxna får göra med varandra så lämnas barn helt och hållet utanför den ekvationen. Så som det ska vara. Då handlar det om samtycke – inte kön. Att alla inblandade vill och förstår vad det handlar om, och dessutom även objektivt kan anses kapabla att vilja och att förstå. En helt diametral syn på sex, som aldrig kommer att ge utrymme för pedofili.

Men så tänker väl jag bara för att jag inte har sett de där videorna som berättar sanningen, antar jag.

Nyhetsplock

När man är sexistisk

CharlotteLämna en kommentar

I anslutning till den där debattartikeln om att kvinnor hotar yttrandefriheten vid universiteten höll Sveriges Radio en debatt med en genusvetare (Rebecca Selberg), en evolutionsbiolog (Jessica Abbott) och filosofen (Erik J Olsson) som var medförfattare till debattartikeln. För det första måste jag säga att det var oerhört tillfredsställande att höra en genusvetare som faktiskt kunde ge intelligent och vetenskapligt underbyggt svar på tal. För det andra var det också triumf när hon kallar filosofen för vad han är: sexistisk.

För Olsson tror att han lutar sig på vetenskap för att han hänvisar till feminina och maskulina kulturer enligt Hofstedes indelningar. Selberg slår ner på det genom att klargöra att de flesta forskare inte tar Hofstede på allvar, vilket är alldeles sant, men även om man skulle ta honom på allvar så gör Olsson ett allvarligt feltänk. Hofstede talar nämligen om manliga kulturer som sådana där man framhäver ambition, tuffhet, materiella värden samt inte minst starkt särskiljande av könsroller. Kvinnliga kulturer är däremot sådana som framhäver vårdande och jämställdhet och där både män och kvinnor förväntas vara ödmjuka och bry sig om livskvalitet. Men han talar inte om nummer.

Det här är alltså definitioner han själv har hittat på (och som vi talat om förr) och som absolut kan ifrågasättas, men de är beskrivningar av kulturer – inte av andelen män eller kvinnor i kulturen. När Olsson således sätter en kvinnlig kultur i samband med ett numerärt kvinnligt överläge använder han Hofstede till något Hofstede inte har sagt. Enligt Hofstedes egen indelning är det nämligen teoretiskt fullt möjligt att ha en manlig kultur med stor numerär övervikt av kvinnor. Hans teorier handlar inte om vad som händer om du har många kvinnor eller många män på ett och samma ställe.

Det Olsson gör är att koppla vad han anser vara manliga kvaliteter till universitetets kärna (meritokrati, objektivitet, vetenskaplig förmåga) och påstår sedan att dessa kvaliteter skulle vara biologiskt mer vanligt förekommande i män. Han menar sedan, i jämställdhetens namn, att också kvinnor fyller en funktion eftersom yin och yang och det behövs mjukhet också inom akademia.

Bildresultat för wtf gif

Så talar en sexist. En sexist sätter positiva egenskaper – de egenskaper som bygger upp akademia i det här fallet – som naturligt inneboende i män i motsats till kvinnor (som endast kan bidra med kompletterande egenskaper). Man måste inte säga att man tycker att kvinnor förtjänar att dö för att vara sexist. Man måste inte ens vara av åsikten att kvinnor gör sig bäst vid spisen. Det går riktigt bra att sitta i radio och påstå att kvinnor på grund av sina biologiska egenskaper är sämre lämpade för vetenskapligt arbete för att vara sexist.

Men Olsson slutar inte ens där. Nej då.

Sedan börjar han tala om det samhälleliga förfallet, med uppgifter som polisen inte klarar av att hantera, oförmåga att klara pisastudierna och problemen inom sjukvården unt so weiter, och påstår att det korrelerar med kvinnlig närvaro.

Är vi på ett sluttande plan? undrar programledaren och genusvetaren bah ”nog är det ett sluttande plan när vi måste påminna våra professorer på Lunds universitet om att samvariation inte är orsak”.

Det kan man ju lugnt påstå.

Ironin i att det sitter en man och feltolkar vetenskap på så många olika sätt och ändå liksom får det till att män är biologiskt mer lämpade att bedriva vetenskap. Alltså I don’t even.

Han sitter ju där tillsammans med två experter. Två kvinnliga forskare. Den ena inom arbetsplatskulturer, som med grund i sin egen forskning kan vederlägga tanken på manliga och kvinnliga kulturer. Hon ger exemplet att sjukhus nästan alltid har fler kvinnor, men att arbetskulturen kan variera stort mellan olika sjukhus, eller mellan olika avdelningar på samma sjukhus. Den andra inom evolutionsbiologi som är det ämne filosofen vill förankra sina idéer i. Och evolutionsbiologen fullkomligt sågar tanken om de biologiskt grundade könsskillnaderna som skulle göra män mer lämpade för vetenskap. ”Man måste alltid ta hänsyn till sociala faktorer”, menar hon, ”precis som man skulle göra med vilket annat socialt djur som helst”.

Vad forskar ens Olsson om? Det framgår inte. Han har skrivit en debattartikel.

Ok.

Vardagslivet

Att spänna pappväggar – ett hatkärleksförhållande

Charlotte1 kommentar

Det är nu sex dagar sedan jag började på det här inlägget. Tiden rinner verkligen iväg, även om man inte har särskilt roligt.

Hur som haver.

Jag har inga ambitioner att liksom idka bokstavstrogen byggnadsvård eller så, men alla väggar utom i tvättrummet (som också varit typ dusch/bastu) där väggarna är gjutna och i Tildas rum som har spånskivor är pappspända. Det har fördelen att det var väldigt enkelt att riva ner och att stockarna bakom är sanslöst välbevarade och fina. Sedan var slut på fördelar.

Eftersom jag är rätt schysst på att tapetsera så trodde jag på alla byggnadsvårdare som bestämt hävdar att det är både billigt och relativt enkelt att spänna papp. Jävligt relativt, skulle jag vilja säga. Jag hade läst på tillräckligt mycket för att veta att det fanns många olika sätt, men att grundprincipen var att få pappen lagom fuktig och sedan spika fast den med massor av nubb. Eftersom även de lärde tvistade om detaljerna tänkte jag att det var bäst att bara köra på. Learning by doing och trial and error, typ.

Det första försöket var tveklöst för blött, för med ett ljudligt SLÖRP försvann våden minus en kvadratdecimeter runt nubben ner i en hög på golvet. Tre försök till hade mycket snarlika resultat, varefter våden dramatiskt vek sig och ritschade i ett förvånansvärt prydligt sicksackmönster ungefär vid mitten. Inte ens jag kände att det var värt att försöka rädda den.

Till mitt försvar ska jag säga att jag har börjat lära mig, nu sisådär en 30 kvadratmeter pappspänd vägg senare. Därför tänkte jag dela med mig av mina dyrköpta lärdomar.

* Pappspänning är ett billigt alternativ förutsatt att man lär sig ganska fort eftersom det går åt groteska mängder papp per våd och en rulle kostar från 88 e uppåt.
* Jag var lite mesig med mängden nubb, på grund av att jag just spenderat två veckor på att dra ut (jämt avrundat nedåt) hundra miljarder nubb ur väggarna och helst inte ville slå i för många om jag skulle behöva göra om. Men pappspänning är vinna eller försvinna. Snåla inte på nubb.
* Möjligen har jag överskattat mina tapetserartalanger, men de hjälpte mig inte ett skit när det gällde pappspänning. Däremot har åratal av hantering av barnens dyngsura men ack så dyrbara vattenfärgskonstverk äntligen betalat sig. Jag kan lyfta blött papper jag.
* Tapeter som inte är riktigt raka kan man dra i lite lätt. Det kan man inte med papp. Faktum är att den där spänningen som ska göras sker automagiskt när pappen torkar och inte är något man själv gör. Dra inte i pappen.

* Listen runt kanterna kan man antingen köpa för en inte alldeles billig summa i en sjukt behändig rulle, eller knåpa ihop själv av lite papp. Den är till för att förstärka pappen, så inte nubben har sönder den. Sätter man den för nära kanten ser det ut som om man var full när man slog upp den när den torkat.

* Som någon sa är det helt ok att väggarna ser ut som hela havet stormar när de är blöta, för de när de torkar så blir de faktiskt på något märkligt vis raka. Om man inte har veck. Veck blir kvar.

Blöt.

Torr.

* Ett tips jag läste var att inte spika ena långsidan eftersom den ska ligga ungefär 10 cm omlott med nästa våd. Eftersom jag testade kan jag säga att det endast gäller om man under samma arbetspass tänker sätta nästa våd och inte bara prova en för att se om man gjort rätt. Någon annan sa att man kunde nubba långsidan glest, men samma sak gäller ändå – den får inte torka utan måste täckas med nästa våd direkt. Allt som inte är minutiöst nubbat när det torkar kommer att bli skit.

* Ett annat tips som jag läste var att börja ovanför fönstren och jag förstod inte riktigt vitsen, utan började (i enlighet med ett annat tips) vid ett hörn ”precis som när man tapetserar”. I efterhand antar jag att tipsaren menade att man skulle göra de mindre bitarna ovanför varje fönster först, och sedan köra de större bitarna med början vid ett hörn eller whatever. Oavsett hur stor biten är ska den ju nämligen kantas av satans med nubb. Att försöka undvika att göra små bitar är därför helt klart att rekommendera.

Här kommer det sedan panel och köksskåp. Vackert är det inte.

* Den kanske allra viktigaste lärdomen jag tar med mig är att jag aldrig någonsin kommer att spänna papptak. Visst, det är härligt med gammalt hantverk och jodå, det är bra för väggarna och autentiskt och fan och hans moster, men det är också ett nedra pusslande och tusen grader varmt eftersom man inte får vädra för att pappen kan torka för fort.

Svettigt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om suvakkis och diskussioner som alltid blir rasistiska

CharlotteLämna en kommentar

Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.

Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.

På tal om svartvitt.

Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.

Relaterad bild

Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.

Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?

Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.

Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.

Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.

Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Heberlein och Hedenhös och Historielöshet

Charlotte7 kommentarer

Egentligen tror jag inte ens att det är något nytt fenomen att folk använder sig av historien för att bevisa falska teser. Tanken om att det var bättre förr har liksom alltid funnits. När Ann Heberlein drar till med stora historiesläggan och svepande hävdar att tiggeri, grupptafsningar och raketattacker visst inte alltid har funnits i Sverige är det således inte ens ett fräscht grepp. Likväl ska liknande trams givetvis inte få stå oemotsagt.

heberleintweet

Som vi redan har diskuterat skulle man enligt Sveriges äldsta lag, Västgötalagen, inte straffa den som stal mat för att den var hungrig så länge personen i fråga inte stal alltför mycket eller ofta. Det ska medges att det inte är det samma som tiggeri, eftersom det i dag skulle klassas som ren stöld, men det är rimligt att tänka sig att det var just människor som normalt tiggde som ibland stal mat och därför benådades. Från tiden innan slutet av 1400-talet finns det emellertid inga domstolsprotokoll så vi vet inte hur vanligt förekommande det var – vi vet bara vad lagstiftarna ansåg.

Däremot fanns det i Sverige (liksom i resten av Västeuropa) från 1200-talet och framåt tiggarordnar. Det var munkar som levde av att tigga – lite som dagens buddhistmunkar. De kunde göra det eftersom det var fint att inte ha något världsligt som tyngde en, och ännu finare att ge till dem som inget hade på den tiden man tänkte sig att alla människor hade en själ som det var viktigt att vårda. Är det någonting som dagens skriverier om tiggeri med all önskvärd tydlighet visar så är det att det är ett föråldrat synsätt att dela med sig för att det är rätt sak att göra.

Går vi till senare århundraden kommer vi till det svenskaste av svenskt, nämligen backstugusittare. Dessa var (åtminstone fram till 1800-talet när statusen förbättrades något) mycket fattiga människor som inte ägde någonting utan fick bo i en stuga på någon annans mark. Ibland kunde de klara dagen genom att utföra små arbeten eller kanske sälja saker de tillverkat men ofta fick de också tigga. Många backstugusittare slet förstås hårt för sin försörjning, men i allmänhet hade de ganska dåligt rykte som lata oavsett hur hårt de jobbade. Hur som helst; tigga fick de göra. Tänk Krösamaja i Emil. Tänk fattigstuga.

Kalle i Slägghult var ett riktigt original.

För tiggare kommer inte med invandring. Tiggare kommer med fattigdom och med ett samhälle som inte förmår att ta hand om de svagaste. Fattigdom och människor som faller igenom systemet har vi alltid haft i Sverige och jag vågar påstå att det i ett längre historiskt perspekt knappast har funnits så få som det finns i dag.

Vad gäller grupptafsningar skulle jag kunna dra exempel från min egen uppväxt då detta förekom, men jag är ju inte så gammal och någon kommer garanterat att börja härja om anektdotisk bevisföring. Istället backar vi glada 800 eller så år. På sidan 23 i boken ”Medeltidens genus” står det

”Kvinnorov och våldtäkt var medel som systematiskt brukades inom den nordiska fejdkulturen.”

Våldtäkt kunde vara ett fiffigt sätt att ”skapa bryderi kring hans avkommors härkomst” i en tid när arv och arvingar var livsviktigt.. Ok, det är inte grupptafsning – det ska medges. I det medeltida Sverige hade man istället grupper av män som rövade bort en kvinna som en del av att dra vanära över hennes familj. Det finns till och med en väldigt berömd visa som heter ”Vreta klosterrov” och handlar bland annat om hur kungadottern Elin Sverkersdotter fördes bort ur Vreta kloster i början av 1200-talet.

”Sju gånger redo de ädle herrar
det nunnekloster omkring,
och mitt uppå den klostermur,
där bruto de sig in.

Härunder kom den klostermö,
var klädd i kjortelen blå:
”Vem bryter på vår klostermur
eller vem bullrar här så?”

”Hör du liten klostermö,
allt vad jag säjer dig,
var då sover stolt Elin,
du dölj det intet för mig.”

Om Heberlein menar att det inte alltid förekommit grupptafsningar som i att det inte förekommer alltid hela tiden jämt så har hon rätt. Största delen av tiden är det ingen som tafsar. Men om vi kan belägga större organiserade sexuellt betonade kidnappningar av kvinnor från allra minst 800 år tillbaka i tiden så känns det jävla taget ur luften att kalla det ett nytt fenomen.

Och beträffande raketer och Hedenhös har jag inget mer att tillägga till den här bilden:

Kuvahaun tulos haulle raket hedenhös

Ingenting är nytt under solen. Och när vi kan acceptera att det inte är invandringens fel att dagens värld ser ut som den gör (för inte heller invandring är ju nytt, gubevars) kan vi börja diskutera hur vi ska lösa växande klyftor och utanförskap – historiskt belagt roten till mycket ont. För om vi inte tar de problemen på allvar så är vi alla ganska fucked.

Kuriosa: Även medeltidsmänniskor hänvisade till hedenhös.

Nyhetsplock

Nu kan du som är kvinna äntligen få viga en hel dag åt högkvalitativ mansplaining!

CharlotteLämna en kommentar

Alltså det här.

women speakers

Ge mig ett ögonblick, jag ska bara…

 

Ok.

Så det är skitbra att män vill uppmärksamma kvinnor. Det räcker inte att kvinnor stöttar varandra så länge män inte flyttar på sig och ger lite plats. Men det finns bra sätt och det finns dåliga sätt.

Att hänvisa till att kvinnor som grupp, bara på grund av sitt kön, blir de bästa talarna och coacherna ”i världen” är ju sånt jäkla trams att I don’t even. Och när Mr. Man sedan säger sig kunna tillhandahålla ”strategier” till dessa kvinnor så blir det liksom ett skolboksexempel på mansplaining.

Så varför är kvinnor så otacksamma hela tiden? Här kommer ju en man som vill hjälpa?

Problemet är alltså att han som man tillskriver kvinnor som grupp egenskaper och sedan sätter sig själv som den främste profeten för hur dessa egenskaper i kvinnor ska förvaltas. Om kvinnor på riktigt är de främsta talarna och coacherna i världen, varför ska vi lyssna på honom då?

Från hans fanpage.

Män så fulla av privilegium att de inte själva ser det som ska inspirera andra känns jävligt tradigt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den åldrande penisen

CharlotteLämna en kommentar

Just nu verkar det vara någon slags folkrörelse att klanka ner på all sorts genusvetenskaplig forskning som man på något vis skulle kunna hitta någonting negativt med. Mitt feed fylls av trash och upprörda röster som vill bränna allt genusvetenskapligt för HAR NI SETT VA MYCKE SKIT GENUSVETARNA SKRIVER VAVAVA.

Jag måste tyvärr fortsätta på avhandlingen, men jag tänkte bara lämna er med det här klippet från en professor i urologi. En kort påminnelse om saker man kan hitta ur medicinarnas guldgruva av… märklig forskning.

penis

Och man är bah ”ursäkta men vad läste jag precis?”.


Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om Köln och alla män

Charlotte47 kommentarer

Som de flesta av er säkert redan vet var nyårsnatten i Köln allt annat än lugn och trevlig. Mängder med kvinnor (uppemot 100) har antastats och rånats av män som i stora grupper omringat dem. Män, som tros vara från Nordafrika och Mellanöstern.

Och hela ze Interwebz fullkomligt flippar.

Jag är den första att erkänna att så fort minsta lilla problem dyker upp och så kallade ”invandrare” verkar inblandade så är min första reaktion att försöka förklara och försvara. Jag vill så vansinnigt gärna att det inte ska vara sant, att de människor i nöd som behöver vår hjälp ska kunna få det och att de rasistiska, hatiska rösterna inte ska få någonting att ta fasta på. Det är och förblir ett statistiskt faktum att de allra, allra flesta som kommer nu är bra typer som är helt oskyldiga till händelser som de i Köln. Men det är aldrig ok med sexuella övergrepp. Det är aldrig ok.

Vi vet en hel del om hur sexuella trakasserier kan se ut. Den största slutsatsen som kan dras är att de allra flesta kvinnor i något skede råkar ut för att män utan tillåtelse rör vid dem. Jag har själv råkat ut för det fler gånger än vad jag kan komma ihåg. De första gångerna gick jag i fyran och en pursvensk liten jävla skitunge tyckte att han hade rätt att ta på mig.

Vi vet också att förövare kommer i alla färger och att en betydligt viktigare faktor än etnicitet är socioekonomisk ställning. Ju lägre socioekonomisk ställning, desto större sannolikhet att man begår brott. Eller. Desto större sannolikhet att man åker fast för brott man begått. Fulla medelklassfinländare på krogen stoppar gärna en hand under kjolen på förbipasserande kvinnor men som kvinna orkar man liksom inte anmäla allt sånt. Att anmäla känns så stort och ovälkomna händer är så vanligt.

Visst kan händelserna i Köln ha någonting med kulturella skillnader att göra, men betydligt mer sannolikt är att det har att göra med socioekonomisk ställning. Klass, om man så vill. Utanförskap. 1000 socialt utsatta blonda killar från Sverige hade säkerligen inte varit ett dugg bättre. Åk färja, får ni se. Eller försök föra en normal konversation med en kompis när en hockeyarena töms på fans.

Så.

Även om omfattning på de sexuella övergreppen i Köln är helt off the charts så är det exakt samma objektifierande strukturer som möjliggör ovälkomna händer från finländare, svenskar, tyskar och typer från Nordafrika eller Mellanöstern. Oavsett socioekonomisk ställning så är det samma syn på sitt eget privilegium gentemot kvinnor – mäns rättigheter på bekostnad av kvinnors – som skapar detta. Det måste vi till alla pris bekämpa.

För i ärlighetens namn liknar den diskussionen som förs av många män just nu snarare vad man förväntar sig höra i en sandlåda när någon har snott din spade. De försvarar inte kvinnors rättigheter till sina egna kroppar utan sina rättigheter till sina kvinnors kroppar. Det finns någonting jävligt skevt i det. Män – jo, alla män – måste börja med att se sin egen del i strukturerna.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; nu är det hög tid för alla dessa superschyssta mysmän som aldrig skulle antasta en kvinna att visa vad de går för. De måste ta ställning, men inte mot invandrare utan för kvinnors lika rättigheter. Vi behöver inte fler blekfeta haters som patrullerar gatorna och tycker att kvinnor ska hålla sig vid spisen. Och vi behöver definitivt inte flera oinbjudna manliga händer. Inte till någonting. De ska straffas, oavsett färg.

Men jag fixar inte en enda snubbe till som spänner med hängslena och säger att det är ett invandrarproblem att kvinnor bli antastade, bara för att han själv inte ska behöva se sin del i strukturerna.