Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor i maktposition och det där med att pissa på någons grav

Om det nu var någon som mot all förmodan inte trodde att kvinnor som tar för sig får ta fruktansvärda mängder skit kan hen med fördel ta del av vad som för tillfället utspelar sig på sociala medier. Margret Thatcher har avlidit och nätet fylls av uppmaningar om hur man bäst ska fira att häxan är död. Om vi för den här gången har ganska mycket överseende med hur oerhört respektlöst det är att fröjdas över att någon dött (någons mamma, förresten) och istället fokuserar på den veritabla shitstorm som utbrutit. Den shitstorm som inte kommer sig av att särdeles många av dem som sprider bilder på Thatcher som halvt förmultnad zombie eller som häxa  i dag egentligen har ett personligt förhållande till Thatchers politik, eller ens har levt under hennes styre, utan kommer sig av att hon var kvinna med makt. På Facebook finns det en uppsjö communities och sidor för den som vill veta var de bästa Thatcher-är-död-och-vi-ska-festa-ställena finns.

thatcher 2 thatcher

Så vad har Thatcher gjort som är så hemskt?

Var hon en diktator? Nej.

Godkände hon massmord? Nej.

Upprättade hon dödsläger? Nej.

Avrättade hon sina politiska motståndare? Nej.

Men hon torterade säkert kattungar? Förmodligen inte.

Så vad säger Facebook om en kul kille som Kim Jong Il med tillägssöket ”dead”?

kim jong

Hugo Chaveź?

chavez

Men Saddam Hussein då?

hussein

Visst kan vi tala om hur det inte finns några som helst strukturella hinder för kvinnor att komma till makten. Se bara på Margret Thatcher, liksom. Hon kom ju till makten. Men vad som händer på sociala medier nu är uttryck för de strukturella hinder som kvinnor möter i toppen. Det handlar inte om att kvinnor behöver mer skinn på näsan, att lära sig ta det som en man, för en man kan vara diktator och ändå få mildare behandling. En man som inte var diktator utan en vanlig folkvald politiker, precis som Thatcher, ihågkoms för sin politiska gärning. Thatcher, som förvisso var stenhård, möts istället med ett enormt hat och oförblommerat jubel. Och jag vill egentligen inte misstro folks historiekunskaper för det känns ju lite förmätet att sitta här och vara kvinna och tro att man är något, men jag kan sätta vänstra lilltån på att inte en käft av dem som nu hojtar om att häxan är död de facto sitter inne med några historiskt baserade kunskaper kring hennes gärning. För gärningen kan man kritisera. Kritisera Falklandskriget. Kritisera nyliberalisemen. Kritisera privatisering. Men gör det för i helvete inte utgående från att Thatcher var en häxa som världen nu befriats från. Gör det inte utifrån kvinnoförakt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ungdomar som bara hänger i köpcentrum och bråkar och sånt där ni vet

För tillfället är det väldigt mycket diskussion här i Finland om hur man ska handskas med alla dessa ungdomar som inte har något bättre för sig än att hänga i köpcentrum. Om vi för den här gången inte hänger upp oss på det självklara i att det har ett samband med att fritidsgårdar stängs, hobbyverksamhet kostar 150 euro per termin och att ungdomsarbetslösheten är skyhög finns det en annan aspekt jag skulle vilja lyfta fram.

Jag minns inte var jag hörde det, eller om jag läste det någonstans, men för ett par år sedan var det någon som talade om betydelsen av torgen förr i tiden. Det som en gång i tiden kallades för forum och som var den viktigaste mötesplatsen för alla områdets invånare, städernas självklara mittpunkt håller sakta men säkert på att försvinna, att ätas upp av bebyggelse. Men genom att man börjar utrota de vanliga fria torgen till förmån för köpcentrum skapar man rum som inte är fria. Någon äger köpcentrumen. Någon får bestämma vem som får komma dit och när alla ungdomar borde kastas ut (vilket man alltså gjorde för några dagar sedan – hivade ut alla ungdomar). Ett köpcentrum med tak och väggar är (och jag är den första att erkänna det) en prima uppfinning i ett land som större delar av året har minus 25 grader, snålblåst och snöslosh, men i ett köpcentrum finns inte torgets friheter; att protestera, att demonstrera, att samtala och att bara få vara.

För i takt med att de allmänna, fria rummen försvinner kommer vissa personer att bli utestängda och det är det som håller på att hända nu. Ungdomar är inte per definition bråkiga slashasar som inte borde få vistas bland vanliga människor. Ungdomar är, några bråkstakar och inte alltid så inspirerande attityder till trots, faktiskt framtiden. Den ska vi inte stänga ute.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sådant man inte får skriva om kvinnor

Jag vet inte vad Bengt Ohlsson tänkte när han skrev sin krönika om att allt som ensamma män behöver finns på nätet. Men jag vet att det höjdes många arga röster. Röster som lät ungefär som de brukar; ”det där är vår tids manshat” och ”så där skulle man aldrig få skriva om kvinnor”. Visst är krönikan generaliserande och jag vet inte om jag håller med honom om när han skriver att ”alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig”. Men han sätter fingret på två av de allra viktigaste lärdomarna vi kunde dra av Uppdrag Granskning, nämligen att distansen som nätet ger till den verkliga personen på andra sidan kan vara avgörande och att lynchstämning uppstår när folk som egentligen inte känner varandra får prata ihop sig omkring någon eller något de ogillar. Det är inte manshat, det är en analys, en vinkling av en ny dimension på ett samhällsproblem.

Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten. Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant. Hade den varit skriven om kvinnor skulle garanterat inte samma personer som nu opponerar sig ställa sig på barrikaderna och kalla det kvinnohat. Och man får skriva så om kvinnor. Man bör skriva så om kvinnor. Så. Här är det.

Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.

En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig. Men flickorna hamnade i puberteten och tvingades inse att man inte kommer någonstans med att vara älskvärd. Särskilt inte när det gäller pojkar. Förr eller senare blev de stående kvar. Och det var där det började gå snett.

Kvinnor tål inte att bli stående kvar. En kvinna som blivit kvarlämnad kan le och nicka och säga att hon förstår. Men Gud nåde den man som hamnar i hennes väg härnäst. Det blir han som får ta smällen för den smärta hon utstod förra gången.

För en och annan flicka går det bra. Hon klamrar sig fast vid sin familj hela uppväxten och sedan går hon vidare och flyttar direkt in till sin pojkvän. Men mycket kan gå fel. Flickorna kan få för mycket eller för lite att göra hemma. Eller pojkvännen kan göra slut. Och det går bara inte. Därför måste hon alltid se till att hålla honom nära. Vakta på honom. Detta uppskattas inte alltid av pojkvännen. Det kan sluta med att flickan står där lämnad kvar. Och det går bara inte.

Men simsalabim – genom barn återuppstår det förlorade hemmet.

Med ett litet barn på höften kan alla ensamma, kvarlämnade kvinnor hitta till varandra. De känner snabbt igen andra olyckssystrar. De kan trösta varandra, lägga en arm runt väninnans axlar och överallt ser de nån MANSGRIS som gapar och skriker, går till sitt jobb och tror att han är oumbärlig. För varje oförrätt de berättar för varandra får de ett gillande mummel av de andra ensamma kvinnorna. För varje ny oförrätt blir deras band starkare.

I den nya världen som hemmamamma finns alltför mycket tid och för många med samma oförrätter. Där finns olyckssystrar när man behöver tröst och gemenskap, och när hjärtat värker alltför mycket vet kvinnorna ändå att barnen alltid kommer att stanna hos dem, alltid kommer att älska dem, uppskatta dem och stå vid deras sida. När mannen kommer hem på kvällen är det han som får veta hur det känns att inte bli lyssnad på. Barnen är hennes. Familjen och hemmet är hennes och är han inte nöjd är det åtminstone inte hennes fel. På dagarna pratar kvinnorna om nya oförrätter, glömda strumpor, fel färgval. Om straff av tystnad.

Sen kommer det otäcka ögonblicket när de måste skicka barnen till dagis, till skola, till livet. Och då upptäcker de att allt är borta. Olyckssystrarna, mansgrisarna och barnen.

Det är som att vakna upp ur en myllrande dröm, och befinna sig i en tom lägenhet med ett skorrande kylskåp med torra cupcakes i. Och de stirrar på cupcakesen och ser sitt liv. Ihopskrumpet, torrt och helt utan sin forna glans.

(Stora delar av ordvalet är från Ohlssons krönika!)

Nyhetsplock

Det där med att skjuta sin flickvän

Har ni läst om den tragiska dödsskjutningen igår? Den där den 30-åriga  juristen och fotomodellen Reeva Steenkamp blev skjuten minst fyra gånger på nära håll av sin pojkvän? Inte?

Har ni läst om att Oscar ”Blade Runner” Pistorius misstänks ha skjutit sin flickvän i deras skyddade hem i Sydafrika? Jasså?

Samma skjutning, annat fokus. Bilderna är på honom, eller på honom och henne tillsammans. Rubrikerna är om honom. Faktarutorna rör hans karriär. Den chockade familjen är hans familj. Jag säger inte att han inte var en oerhört viktig atlet eller att hans karriär inte är imponerande, men det fokus som hittills har varit rådande är besynnerligt – särskilt eftersom han i skrivande stund inte ens är häktad – och jag har en obehaglig känsla av att sorgen som skymtar mellan raderna bottnar i att en ung lovande atlets karriär är förstörd istället för i att en ung kvinna bragts om livet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det farliga genustänket och de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor

I dag skriver psykologen Alf B Svensson att vi måste sluta försöka göra våra barn könsneutrala, med könsneutrala namn, bannlysta dockhörnor och lika leksaker för alla. Jag håller helt med honom om att det finns problem med de tendenser till överdrift som finns (exempelvis att inte berätta för folk om ens barn är pojke eller flicka även åratal efter att barnet fötts). Jag håller också med honom om vikten av att vi ska uppmuntra flickor att ”tro på sig själva” och pojkar att ”utveckla sin känslomässiga intelligens”.

Men när han talar om att ”göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn” är det något som klickar inom mig. Något som förmodligen grundar sig på allt vad jag läst om medeltida syn på manligt och kvinnligt och på naturlighet, för det är ungefär i de samma tankebanorna som Svensson rör sig. Visst, det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor som inte är begränsade till snopp vs. snippa eller den i ett senare skede uppenbara längdskillnaden, och det ska man inte förneka. Men den fundamentala bristen i resonemanget att dessa biologiska skillnader ska utgöra utgångspunkt för hur man behandlar pojkar och flickor – vilket är vad Svensson driver – är att ingen hänsyn tas till att de skillnader som finns mellan grupperna i nästan alla uppmätta fall är betydligt mindre än dem som finns inom grupperna. Detta leder till att aldrig så goda intentioner att låta pojkar och flickor utvecklas till de bästa individer de kan vara genom att ta hänsyn till flickor och pojkars särskilda behov blir åt helvete fel när man tar i beaktande alla pojkar som de facto har en välutvecklad känslomässig intelligens och alla flickor som redan tror på sig själva lite mer än vad som är riktigt nyttigt.

Kanske är det att jag är en sån där genusvetare som inte vet min plats som får mig att reagera lite extra när jag läser Svenssons förklaring till varför flickor har ”sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren”, men jag har hittills inte sett en enda vetenskapligt underbyggd studie från efter 1900-talets början som skulle stöda att denna ohälsa beror på att flickor har ”en medfödd större sårbarhet”. Och hur ska man i så fall förklara mäns högre självmordsfrekvens då? John of Salisbury menade redan på 1100-talet att kvinnor var svagare än män,  och minst sedan dess har kvinnans svagare natur setts som anledningen till varför hon lättare blir sinnessjuk, lurad, offer, är inkapabel. Man menade att det var naturligt. Säkert hade man aldrig trott att kvinnor skulle kunna klara vad kvinnor i dag alldeles avgjort kan. Hade ingen ställt sig upp och menat att individuellt kunnande trumfar idéer om gruppen kvinnors naturliga svaghet hade kvinnor fortfarande knappast haft varken rösträtt, äganderätt eller bestämmanderätt till sin egen kropp – sådant man ansåg att kvinnor på grund av biologi och naturlig fallenhet inte skulle kunna hantera.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om att underkänna studenter och om skillnader mellan Sverige och Finland

Det kom en insändare från lärare i historia på universitetsnivå där problemet med studenternas bristande språkkunskaper lyftes fram. Skribenterna menade att eleverna inte längre kan tillräckligt mycket svenska för att kunna tillgodogöra sig varken muntlig eller skriftlig information och att de inte kan uttrycka sig i skrift. Det här är förstås allvarligt, och inte alls en överdrift om någon trodde det. I UNT publicerades sedan ett synnerligen uppfriskande svar på vad man som lärare kan göra när man provat allt och inget funkar; underkänna studenten.

Och det är nog många i Sverige som förfasar sig över det. Klart att man inte kan underkänna någon. Klart att alla måste kunna klara kraven som ställs på dem. Klart att alla ska ha medalj, saft och bulle vid mållinjen. Till en viss del håller jag med, så länge man talar om grundskolan. Grundskolan är obligatorisk och fullkomligt avgörande för välfärdssamhället och allas lika rättigheter. Men borde man inte kunna tänka sig att en utbildning i historia på universitetsnivå kan få hålla så hög standard, vara så specialiserad, att det krävs ett visst mått av intresse och studievilja för att klara den? Hur länge kan man sänka kvalitén för att anpassa undervisning efter studenternas kunskaper när de kommer in i stället för vad de behöver när de kommer ut?

En stund funderade jag på om det var hemskt elitistiskt att tycka att det är ok att underkänna dem som helt enkelt inte klarar kraven, om jag är en dålig människa för att min omedelbara reaktion på insändaren om att utnyttja rätten att underkänna folk var ett glatt ”jajemän”, för alla måste ju ha rätt till utbildning! Men så såg jag mig själv försöka ta mig igenom en utbildning till elektriker, och konstaterade att nivån på den elektrikerutbildningen som skulle kunna godkänna mig hade behövt vara betydligt mycket lägre än vad jag hoppas att de elektriker som kommer och fixar mina el-grejer har. Alla ska ha rätt till utbildning, men alla behöver inte ha samma utbildning. Den som har en utbildning på universitetsnivå ska ju vara expert i sitt ämne, och alla kan inte vara experter på samma sak.

Och jag menar verkligen inte att det inte är en katastrof att studenterna är usla på svenska, för det är det förstås. Inte heller tror jag att lösningen på det specifika problemet är att underkänna fler på universitetet – men jag är helt övertygad om att ingen tjänar på att dessa studenter med undermåliga kunskaper släpps ut i ett yrkesliv de inte är redo för. Som om jag skulle bli elektriker för att jag kan byta en glödlampa och alla har rätt att bli elektriker om de vill. Jag vet inte riktigt hur ska skriva för att försöka förklara vad jag menar i detta minfält av rätt och fel och klassförtryck, men det verkar nästan som att det har gått så långt med arbetet för att alla, oavsett bakgrund, ska uppmuntras till universitetsstudier att målet är att öka intagningen – inte att säkra kvalitén.  Jag är övertygad om vikten av att även studenter med arbetarklassbakgrund får den uppmuntran de behöver för att få just den utbildningen som de vill ha. Men samtidigt tror jag att många studenter (och inte bara med arbetarklassbakgrund) tror att en teoretisk utbildning på något sätt är finare (och mycket i samhället stöder idén att teoretiskt har högre status än praktiskt) och därför börjar på ett program där de egentligen inte trivs. Det är inget fel på deras intelligens, inget fel alls egentligen – utom fel utbildning. De studenter som behöver hjälp och stöd ska givetvis få det, men universitetsstudenter är trots allt vuxna människor och ska också kunna ta ansvar för sina studier.

I Sverige i dag har jag svårt att se att någon ens skulle riskera att bli underkänd om det inte var för att den saknade motivation och vilja att lära sig, när vi talar om universitetet. Kraven när jag gick på lärarlinjen var så bisarrt låga att jag som motiverad och studieglad höll på att gå i bitar av frustration över kvalitén. Flera gånger rättade inte ens läraren den som skrivit fel, för det känns inte kul att behöva rätta och säkert inte roligt att bli rättad heller, och nivån på ämneskunskaperna ska vi inte ens gå in på. Så jag flyttade till Finland och allt jag kan säga är att kvalitén här är helt annorlunda. För det första tar Helsingfors universitet endast in ca 6 % av dem som söker till historia (siffrorna för dem som läser historia på svenska tror jag är närmare 12 %). För det andra händer det titt som tätt att sådana som redan klarat de hårda inträdesproven sedan blir underkända i sina studier. Försöker man klarar man sig i allmänhet över godkäntgränsen och försöker man inte gör det avtryck i resultaten. Behöver man stöd finns det att få. Just så tycker jag att det ska vara.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vilda flickor och snälla pojkar

I dagens Helsingin Sanomat finns det en kolumn som handlar om hur en väluppfostrad flicka inte lyder. Det är en bra kolumn, och om man kan finska ska man absolut läsa den! Barn ska få vara barn och bli starka av trädklättring, utmattade av vattenpölshoppning och inte bannade för att de inte kunde sitta still och vara tysta lika länge som vuxna. Jag har, som ni vet, en fyraårig flicka som heter Tilda. Hon är bäst i kvarteret på att hoppa i vattenpölar och lärde sig cykla ett år tidigare än alla andra. Det är en flicka som är snabb och stark och som vill att jag känner på hennes biceps varje gång hon ätit för ”NU har mina muskler vuxit, mamma”. Hon var två år när hon tog en pinne och drämde till de äldre dagispojkarna som tagit hennes hink. Hon var tre år när hon kastade sig från kanten på simbassängen med en lätt övertro på sina simkunskaper. Hon var fyra när hon sedan satt högst upp på den stora vattenrutschkanan och helt obekymrad över sin väna moders svindel och dödsrädsla svuschade ner innan någon hann säga nej. Det är inte bara en eller två gånger som jag fått höra att hon är vild på ett sådant sätt som inte anstår en liten flicka. Kanske folk blir lurade av att Tilda också älskar rosa prinsessklänningar, smink, glitter och väskor och tror att hon (liksom vuxna) uppfattar dessa som begränsningar av hennes rörelseutrymme och som yttre tecken på hennes inre mildhet och då är det klart att somliga blir besvikna över att hon sedan visar sig vara den som skrålar högst och skrattar rått åt tillrättavisningar hon anser obefogade.

Men trots att det finns ganska gott om just sådana som tittar på Tilda och tycker att hon är vild för att vara flicka, sådana där som Rosa Meriläinen beskriver i sin kolumn, är jag ganska övertygad om att Tilda kommer att klara sig riktigt bra. Världen är redo för flickor som tar för sig. Eller snarare, världen är redo för vem som helst som tar för sig.

Och ni vet att jag tycker att man ska få diskutera specifika genusproblem bara utgående från ett genus och slippa kasta in den där brasklappen med att andra också kan ha det svårt. Men i det här fallet vill jag ändå lyfta fram den andra sidan, pojkarnas sida. I kolumnen berättar Meriläinen om en bekant som blev glad över att hon skulle få en flicka eftersom hon förväntade sig att det skulle bli betydligt lättare att uppfostra en snäll liten flicka. Det är tragiskt för flickornas skull, visst, men vad säger det om de sociala förväntningarna på en liten pojke? Jo, är det en pojke kan man förvänta sig en stor dos trubbel. Pojkar bråkar, smutsar ner sig och lyder inte. Jag har, som ni vet, en sexårig pojke som heter Vilho. Han gick med på att ta av stödhjulen på cykeln två månader innan hans syster krävde att vi tog bort hennes också, trots att det är två års ålderskillnad. Vilho kan brodera mönster som är så svåra att dagispersonalen till slut inte kunde hjälpa honom med dem, han kan sitta i timmar och bygga LEGO och är vi på ett nöjesfält vill han i allmänhet hellre titta på än prova själv. Han kan ligga i sängen och mysa med mig nästan hur länge som helst men gömmer sig om det kommer gäster som förväntar sig kramar. Han är helt enkelt den tystare, mer betraktande typen.

Vad blir det av en ganska tyst och ganska snäll pojke i en värld där föräldrar känner lättnad över att få en flicka för att det inte blir lika svårt att uppfostra henne? Vad blir det av den som är tyst och snäll i en värld där bara framåtanda och utåtagerande premieras? Jag blir uppriktigt förbannad över hur man lägger genusspecifika förväntningar på små barn, och visst fräser jag till varje gång någon förfasas över revor i Tildas klänningar för att hon just hoppat ner från ett träd för så borde inte flickor göra, men jag blir betydligt argare över att någon förväntar sig att min älskade son, underbare, intelligente Vilho, ska spela hockey, bråka på skolgården och ställa till bekymmer bara för att han är pojke. På skolgården hör jag att ”i den klassen är det så många pojkar så inte konstigt att den är svår att hantera”. Men i det här samhället tror man ju att pojkar är jävliga så inte konstigt om de är svåra att hantera. Vilho och andra små pojkar som egentligen är tysta och snälla möts alltför ofta av vuxna med uppfattningen att de förmodligen innebär trubbel. De blir en självuppfyllande profetia.

Jo, det är ett problem att flickor förväntas vara tysta och milda. Ett jätteproblem faktiskt. Men de flickor som bryter mot flicknormen är betydligt mer accepterade än de pojkar som bryter mot pojknormen genom att vara just tysta och milda för det här samhället kretsar kring att man inte ska vara tyst och mild. Här ska man säga sin åsikt oavsett kontext och man ska stå upp för sina rättigheter även om man råkar stå på någon annan. Att bryta mot sin könsroll och bli något som samhället inte premierar, att bli snäll och betraktande, det kräver riktigt mod och betydligt större stöd än vad som ofta ges.

Barn måste få vara barn och det är härligt när de inte låter sig tyglas av vuxenvärldens genusförväntningar. Men det är hög tid att vi gör upp med den manliga normens totala dominans och säger att det är ok att vara tyst, ok att vara försynt och ok att vara vårdande – oavsett om man är pojke eller flicka. Ingen ska få tvinga min flicka att låta bli att göra saker hon vill göra. Men ingen ska heller få tvinga min pojke att göra saker han hellre låter bli.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

I ett svar till Peppes intressanta intervju med Johanna Ögren och Daniel Åberg angående deras nya bok om föräldraliv skriver en arg kvinna i HBL att det är skamligt att man så totalt kan ignorera mammans speciella band till sitt barn. Kvinnan hänvisar till ”åratal av psykologisk forskning” som visar på detta magiska band och den livsviktiga symbiosen mellan mor och barn, och menar att det är ”så här fanatiska ideologier fungerar, man negligerar och och sopar undan fakta om de inte passar in” med tanke på svårigheten med att kombinera symbios och jämställdhet.

Som historiker slår jag mig för pannan och upplyser om att moderskapsidealet som lever kvar än i dag är en effekt av 1800-talets romantiska syn på den väna moderns naturliga fallenhet för att sköta sitt barn och nationalismens uppbyggande ideal om modern som fostrare av en ny generation arier. I mina egna källor från medeltiden är det inget tal om att mamman skulle leva i symbios med sina barn. Där härskar en praktisk syn på uppfostran, där hushållets medlemmar har i uppgift att fostra hushållets barn till att förstå sin plats och kunna axla det ansvar det innebar. Huvudansvaret låg på pappan. I en del domstolsprotokoll från England där mammor som blivit änkor ansöker om vårdnaden för sina barn går diskussionen het om lämpligheten i att modern sköter barnet och man framhåller risken för att modern tar livet av barnet för att få ut arv, eller för att gynna barn i ett senare äktenskap. Det var inte ovanligt att den mamma som gifte om sig förlorade vårdnaden om barnen från det tidigare äktenskapet. Det innebär inte att medeltidsmamman inte älskade sina barn lika mycket som senare tiders mammor, bara att samhällets syn på moderskap inte var densamma. Man trodde inte på ett magiskt band. Man trodde inte på ett liv i symbios. Men man älskade sina barn ändå.

Och faktum är att psykologisk forskning under de senaste 20 åren omvärderat idén om moderns betydelse på minst två mycket betydande sätt. För det första talar man inte längre om modern utan om primary care taker (huvudsakliga vårdaren). Oftast är det den biologiska mamman, men det kan lika gärna vara till exempel en pappa, en adoptivmamma eller en farfar. Det är den personen som ett litet barn har den starkaste anknytningen till. För det andra har man förvisso bekräftat att anknytningen är jätteviktig för barnets utveckling men att det inte finns någon standardiserad form för hur anknytning skapas eftersom den skapas i växelverkan mellan barn och primary care taker. Dessutom (och det här är jätteviktigt) har man fastslagit att även mycket små barn kan forma betydelsefulla och viktiga band med andra än med primary care taker UTAN att anknytningen dem emellan påverkas negativt.

Om vi accepterar ett magiskt band mellan mor och barn blir också följden att adoptioner borde ifrågasättas. Om bandet, den där symbiosen, skapas automatiskt mellan mor och barn, hur ska då en adoptivmamma någonsin kunna vara bättre än den biologiska mamman? Nej. Adoptivmammor och pappor kan bevisligen skapa mycket stark anknytning till sitt barn, eftersom anknytning är något man skapar genom interaktion – inte genom förlossning. Och hur är det med alla de mammor som drabbas av förlossningsdepressioner? Är de naturvidriga, sämre mammor som inte upplever ”det härligaste tillstånd du kan befinna dig i”? Förstås inte. Mammor som drabbas av förlossningsdepression kan med rätt hjälp skapa en bra anknytning till barnet för gissa vad? Anknytning är något man aktivt skapar!

Det är helt avgörande för jämställdheten att vi skrotar myten om det magiska bandet mellan mor och barn. Om barnets biologiska mamma är skapad för att leva i symbios med barnet är det fel att mödrar förvärvsarbetar eftersom det inte vore för barnets bästa. Mammor här i Finland intalar sig själva och varandra att den där helt naturliga känslan att man inte ska överge sitt barn egentligen betyder att ingen annan än mamman är kvalificerad nog att sköta barnet och att den mamma som överlåter ens delar av ansvaret är en dålig mamma. Det måste sluta! Det handlar inte här om att kvinnor ska slå sig ur sina eviga bojor som husmödrar och göra vad männen i alla tider gjort, utan om att ge kvinnor samma möjligheter som män har haft under de senaste 300 åren, då förvärvsarbete dominerat som inkomstform, att bidra till familjens inkomster, att forma samhället och att utveckla sig själv utan att tryckas ner av en myt. Men det handlar lika mycket om att pappor måste sluta att klassas som andra sortens föräldrar och börja krävas på ansvar men också tillåtas ta det ansvaret. Mammor blir primary care taker genom sin roll i hushållet – inte genom en biologisk level up i samband med födseln. Pappor måste släppas in och mammor måste släppas ut.

Själv är jag mamma till två synnerligen välartade små monster. Jag älskar dem mer än allt annat på jorden och skulle någonting hota dem finns det ingenting jag inte skulle göra för att se till att mina barn är trygga. Men hur förmätet vore det inte av mig att tro att min kärlek till barnen är större och viktigare än den kärlek deras pappa känner? Hur egoistiskt vore det inte att tro att jag är den enda föräldern beredd att gå genom eld för deras skull? Och varför skulle jag ha någon rätt att kräva jämställdhet om jag inte ser pappans värde som lika stort som mitt?

Läs också Helena S!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Birka och myterna om Sveriges vagga

Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg
skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.

Nyhetsplock

Men kvinnor blir aldrig nöjda

DN publicerade igår en artikel om att diskande män blir lyckligare än andra. Eller, egentligen är det kanske synd att kalla det en artikel. Det är en översättning från en artikel i The Telegraph och av synnerligen tveksam kvalité.

Särskilt fastnade jag på den svenska formuleringen: ”De hemarbetande männens kvinnor lät sig däremot inte imponeras nämnvärt av sina partners insatser.” Typiskt, tänker säkert många. Kvinnor blir fan aldrig nöjda. Först ska de ha tillgång till universitetsutbildning, sedan lika lön och sedan fortsätter de att klaga fast att männen nu också gör sin del av hushållarbetet.

Men det här handlar inte om missnöjda kvinnor utan om misslyckade översättningar. På engelska lyder textstycket ”girlfriends appeared to be largely unmoved”. Det betyder inte att kvinnor inte låter sig imponeras utan att variablerna som mättes inte tycks påverka kvinnor i samma utsträckning. Det är också en stor skillnad mellan studiens förväntade resultat och studiens faktiska resultat. Forskarna, Jaqueline Scott och Anke Plagnol, hade nämligen förväntat sig att det skulle ge ett större utslag på kvinnors lycka om deras män utförde mer hushållssysslor och blev överraskade över att det visade sig att en jämnare fördelning av hushållsarbetet istället har en betydligt större inverkan på männens lycka.

Det studien egentligen undersöker är inte mäns inställning till diskande utan work-family conflicts – konflikter mellan arbete och familj – i nordiska familjer, även om jag kan förstå att en rubrik med män och disk säljer bättre. Scotts och Plagnols förslag till resultaten är att män förmodligen är obehagligt medvetna om att deras vanliga arbete kan komma i vägen för att de gör sin beskärda del av hushållsarbetet, och de män som lyckas hitta en balans är lyckligare. Kvinnorna däremot är oftare så vana vid att göra ”dubbla skift” – alltså både vanligt arbete och hushållsarbete – att skillnaden inte blir lika stor.

Om man skriver om vetenskap i en stor dagstidning kan det vara bra att kontrollera sina översättningar och läsa åtminstone abstraktet till studien man refererar till (eller varför inte nämna namnet på forskarna och kanske rent av titeln på studien?). Av en nätupplaga förväntar man sig också en länk till själva studien, inte till universitetet.