Ibland blir det liksom extra uppenbart att man lever i helt olika världar. När man öppnar HBLs framsida ser det ut så här.
Etikett: Nyhetskommentarer
Jag är inte Charlie
I många dagar har jag tvekat inför att kommentera händelserna i Frankrike, där maskerade män rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och mördade 12 personer.
Det finns inget försvar för en sådan handling. Inga förmildrande omständigheter. Inte ens en gnutta skylla sig själv. En sådan handling kan bara fördömas.
I kölvattnet av attacken kom sympatierna med de mördade under parollen Je suis Charlie – Jag är Charlie. Med den vill man visa att man är på serietecknarnas sida. Och det är här någonstans som jag börjar skruva olustigt på mig för genom att lyfta den här attacken till en attack mot de västerländska samhällssystemen och yttrandefriheten som ett kollektivt ”vi” inte kan tolerera skapar man ett vi och dom. ”Vi” representeras av de fallna förkämparna och alla som är Charlie – ”dom” är alla som, liksom förövarna, är muslimer.
Det är en så gränslöst obehaglig utveckling.
Jag är fullt medveten om att Frankrike har en månghundraårig tradition av satirtecknande. Den här bilden, från cirka 1791, föreställer till exempel Louis XVI och Marie Antoinette.
Den här föreställer Napoleon och Field Marshal Ney. Överst står det ”Serrement de Nez” vilket betyder ”nästans klämmande” och är en ordlek med ”Serment de Ney” som betyder ”Ney’s ed”. Redan år 1802 kom det ut en bok om hur man ska göra karikatyrer (baserad, förvisso, på äldre engelska förlagor) kallad Principes de Caricatures.
Satir i Frankrike har en lång historia. Jag vet det. Men det betyder inte att jag på något vis ställer mig bakom den sortens bilder som Charlie Hebdo publicerade. Redaktionen på Charlie Hebdo slog förvisso mot allt och förskonade ingen i sin satir, men det går heller inte komma ifrån att de tillhörde Frankrikes mest privilegierade skikt och utnyttjade den maktposition publicering innebär till att gång på gång håna landets största minoritet – en redan diskriminerad grupp. Det finns en obalans beträffande makt som gör att jag har svårt att släppa känslan av en mobbare som står med knytnäven två centimeter från någons ansikte eftersom luften är fri.
Jag är inte Charlie. Jag stödjer inte satir som hånar diskriminerade grupper. Jag uppskattar inte humor som sparkar nedåt. Och när sjuka människor utför sjuka handlingar vill jag inte tala invandring och religion, inte ”vi” mot ”dom”, inte hot mot våra västerländska värden eller attacker mot yttrandefriheten. Lika lite som Charlie är en symbol för mig och vad jag håller kärt är terrorister en symbol för muslimer och invandrare.
Jag uppskattar att folk sluter upp för att visa att våld aldrig är lösningen, att oavsett hur mycket man kan vara emot någons bilder eller åsikter så är våld aldrig ok, och bland dem är jag också. Bland dem finns människor av alla religioner, av alla länder. Och världens muslimer ska ta lika mycket ansvar för dådet som världens kristna tar för korstågen, Ku Klux Klan och Breivik eller världens buddhister tar för massakern i Meiktila.
Kultur är det nya ras
Jag fick den här kommentaren:
”Du antyder att det skulle vara rasistiskt att påstå att somaliska analfabeter inte berikar Sverige särskilt mycket. Det är det inte, om man inte anser att det beror på deras hudfärg och genetiska ursprung. Jag har svårt att tänka mig att det kan bero på det, snarare på att de är just analfabeter och dessutom bär med sig en kultur som är stark, men mycket lågt utvecklad och dårlig [sic!] anpassad till ett modernt, nordeuropeiskt land.”
Alla vet att det är fult att vara rasist. Ingen vill vara rasist. Därför talar man om kulturer istället för raser. Men man måste inte ha läst särskilt mycket av 1930-talets litteratur eller den rasbiologiska forskningens resultat för att se att det är nästan identiska resonemang. Det rumsrena kultur används nästintill som synonymt med det förhatliga ras. Nyckeln ligger i värderingen av olika kulturer gentemot varandra och tanken om att kulturer – vilka är knutna till nationen – kan vara olika långt komna i utvecklingen. I toppen av utvecklingen ligger nästan alltid de västeuropeiska länderna vilka, inte alldeles oväntat, också låg i topp inom rasbiologins hierarkier.
Men de västerländska länderna har inte bäst utvecklade kulturer – dessa kan inte graderas – utan bäst utvecklade politiska system där så många människor som möjligt kan få bestämma över sin egen vardag i så stor utsträckning som möjligt. Det är förstås en del av kulturen, men inte hela.
Så med risk för att öppna Pandoras ask: vad tycker ni? Kan man tala om ”lågt utvecklade” kulturer utan att det är rasistiskt? Kan man gradera kulturer? Bör man det? Är man fri från rasism om man anser att en värdering man gör av människor grundar sig på kultur istället för på hudfärg?
Att kritisera historielöshet genom att vara historielös
Det började med att Dick Harrison skrev en kolumn i Svenska Dagbladet där han, på ett sätt som är tämligen kännetecknade för honom, förklarade att invandring var något positivt. Sedan skrev Tino Sanandaji ett blogginlägg om hur det, i motsats till vad Harrison påstår, inte alls är invandrare som har byggt Sverige och att Dick Harrison saknar historisk kontext och belägg för sina ideologiska påståenden.
Där någonstans fick jag svårt att sova.
För visst, Harrison svänger sig med generaliseringar. Det är inte vetenskaplig text han skriver, utan en debattartikel i en dagstidning. Och visst kan man, som Sanandaji verkar, tycka att det får finnas gränser för hur mycket en professor i historia som trots allt lutar sig mot sin auktoritet som just detta faktiskt får ta ut svängarna. Jag håller med Sanandaji om att det är viktigt att stöda sina påståenden på fakta.
Men det är mängder av saker i Sanandajis text som skaver. En sak binder alla dessa saker samman, nämligen historielösheten. När man talar om invandring under historisk tid så får man aldrig glömma att Sverige, så som de geografiska avgränsningar ser ut i dag, är en förhållandevis ny konstruktion. När man talar om invandring skulle det alltså lika gärna kunna gälla rysktalande karelare till Tavastland, som valloner till Mälardalen eller svear till trakterna norr om Gävle. ”Sverige” är inte ett statiskt begrepp.
Sanandaji anklagar till exempel Harrison för att sakna belägg för sina påståenden om sådant som de inflyttande tyskarna på medeltiden. Sanandaji menar, med en hänvisning till Per Gunnar Sidén, att invandringen inte alls var så betydande och att tyskarna bara kom till städerna. Texten som Sanandaji sedan länkar till är en konferenstext skriven av Sidén år 2008, och ursäkta mig om jag låter elitistisk men om man vill kritisera någon för att slarva med hänvisningar till forskning så bör man själv inte referera till konferenstexter. Det är opublicerade texter som förvisso i allmänhet innehåller ny forskning, men som inte har gått igenom det vetenskapliga maskineriet och granskats av andra sakkunniga. Sidén, som skriver sin doktorsavhandling om urbanisering 1200-1600-talet, skriver dessutom att
”Tyskarnas ekonomiska styra [sic!] var dock avsevärt större än deras andel av befolkningen. När det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för en stads demografiska tillväxt kan den tyska invandringen med dess kapital och kunskap förmodas vara en av flera faktorer som i viss utsträckning påverkade den svenska urbaniseringens förlopp under högmedeltiden och som sådan förtjänar den mer uppmärksamhet.”
Det stödjer inte Sanandajis påstående att Harrison överdriver de tyska invandrarnas betydelse, ens om vi bara talar om städer. Det ska dessutom tilläggas att det stod i den medeltida Magnus Erikssons Stadslag att andelen tyskar i rådet inte fick övergå hälften. Medeltidssvenskarna själva var alltså klart medvetna om den tyska invandringen och tyckte att det fanns skäl att hålla tyskarnas makt nere. Dessutom hämtade man kungligheter från andra länder. Albrekt av Mecklenburg var från… tja Mecklenburg, och Erik av Pommern inte alldeles oväntat från Pommern. Som om det inte vore nog styrdes Sverige, som på den tiden bestod av nuvarande Finland och delar av Ryssland, men inte av exempelvis Skåne, Halland och Jämtland, under nästan 100 år av danska kungar genom Kalmarunionen.
För att inte tala om alla danskar som ägde mark i Sverige, som gifte in sig i svenska familjer, som flyttade till vad som nu är Finland men som då var Sverige och som en tid var Ryssland. Sanandaji vill ha det till att invandrare inte alls byggde Sverige. Det första man måste göra är att definiera Sverige. Därefter måste man definiera invandrare. Sanandaji skriver:
”Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung.”
Man ska akta sig för historierevisionism. Det är farliga grejer. Det är minst lika farligt som att ställa ”invandrare” i motsats till ”de med svenskt ursprung” eller att försöka ta invandrare ur sin historiska kontext. Jag håller med Sanandaji om att man inte kan tillskriva gruppen invandrare hela äran för det Sverige som finns i dag. Det låter sig inte göras. Ibland kan det kanske låta som att politiker (eller en och annan historieprofessor) försöker göra det, men jag tror inte att det är syftet. Grejen är bara den att det nästan är omöjligt att tala om invandring innan det sena 1800-talets nationalstat. De röster som i dag höjs mot invandring förankras på en synnerligen bräcklig historisk grund som inte alls stödjer tanken om att hålla Sverige rent, utan – precis som Harrison skriver – att invandrare har bidragit till det Sverige vi har i dag. I debatten florerar alltför många vaga uttalanden om det historiska Sverige och svenskarna som går långt bortom särintresse för statistik och källhänvisningar. Det blir väldigt uppenbart när Sanandaji skriver så här:
”De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.”
Här i Finland, landet som jag är invandrare i, lever det människor som har så svenskt ursprung att deras förfäder befann sig i landet när Gustav Vasa var kung. De befann sig här. I Finland. I dag kallar de sig finländare. Ska vi tacka dem för Sverige? Är de invandrare? Utvandrare? Harrison förenklar och generaliserar vad som är en oerhört komplex demografisk väv, visst. Det är fritt fram att kritisera dessa förenklingar och generaliseringar om man tycker att en historieprofessor aldrig får hänfalla till att skriva kolumner i dagstidningar. Om professorer inte får använda sitt enorma kunnande för kåserande och debatterande texter utan krav på vetenskaplig korrekthet och källhänvisningar. Men om man vill kritisera en professor för att skriva ideologiskt (vilket han alltså, enligt mig, inte gjort) så kan man inte själv slänga sig med lösryckta floskler som att de som har svenskt ursprung oftast har förfäder som bott i Sverige i över 500 år. Baserat på vad för statistik, om man får fråga? Baserat på vad för Sverige?
Jag vet inte vem Sanandaji är. Han kanske är en lysande forskare och en supertrevlig prick, vad vet jag. Jag blir bara hemskt trött när man ska tala historielöshet och någon hänvisar till svenska förfäder och Gustav Vasa. Gustav Vasa gifte sig förresten med Katarina av Sachsen-Lauenburg. Ska vi diskutera svenskheten i deras barn…?
I Sverigedemokraternas förskola
I mitt Facebookflöde dyker det upp en länk till en riksdagsmotion. Det är Sverigedemokraternas förslag till ändringar i läroplanen för förskolan. Först orkar jag inte ta i det, men jag tänker ändå att det är värt att uppmärksamma de reella förändringar som Sverigedemokraterna vill införa i bemötandet av barn under skolåldern. Till exempel står det i läroplanen att
”Den växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i förskolan, som ger barnen möjligheter att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”
Sverigedemokraterna vill hellre att det ska stå
”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet för våra barn som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”
Det kanske låter bra först. Jag håller till exempel helt med om att det är jätteviktigt att barnen får lära sig om våra traditioner, om midsommar, om jul, om kransar i håret och pepperkaksbak. Den lilla, men ack så viktiga, haken i Sverigedemokraternas förändrade stycke är dock ”våra barn”. ”Våra barn” inkluderar nämligen inte barn från några andra kulturer. Den trygga identiteten som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för sina medmänniskor ska inte erbjudas andra än pursvenska ungar.
Lite längre ner i läroplanen står det nämligen så här angående förskolans uppdrag
”Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.”
Sverigedemokraterna vill istället att det ska stå
”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet som är viktig för att kunna förstå andra människors villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna får stöd i att utveckla en tvåkulturell tillhörighet.”
Medvetenheten om och förståelse för det egna kulturarvet gäller det svenska kulturarvet. Stycket utgår ifrån att det i förskolan bara finns en viss sorts barn, ”våra barn” som ska lära sig om sitt eget kulturarv. De barn som tillhör de nationella minoriteterna kan (men måste inte, det kan alltså helt slopas) få stöd i båda sina kulturer. Sverigedemokraternas förskola är till för en viss sorts barn. Det barn som faller utanför ska rättas in i ledet. I läroplanen står det angående förskolans mål
”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål.”
Sverigedemokraterna vill ändra det till
”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar en svensk identitet och sin förmåga att kommunicera på svenska.”
I Sverigedemokraternas förskola finns det inte plats för olika barn. Alla de aspekter angående kulturell tillhörighet och betydelsen av språk för utvecklingen av trygga barn och i förlängningen trygga, välfungerande vuxna som Sverigedemokraterna hävdar behovet av ska begränsas till ”våra barn”. ”Deras barn” är inte välkomna.
Det är så lätt att hålla med, så lätt att skriva under på behovet av trygga barn och kultur och så lätt att bekymras över förskolans utveckling. Men Sverigedemokraternas lösning är segregering redan för små barn och basen för det är enbart ideologisk utan någon som helst grund i forskningsresultat. Det finns inte ens någon som vet vad som är svensk kultur, ingen handbok i svenskhet, inget regelverk (ännu…) för kulturell utövning. Svensk kultur beror på var i Sverige man befinner sig. Norrlänningar äter inte gåsamiddag, skåningarna sällan renskav. Man behöver inte flytta särskilt långt från sin hembygd inom Sveriges gränser för att se kulturella skillnader. Min första kulturchock kom när jag flyttade från Östergötland till Gävletrakten. Det var såväl språklig skillnad som skillnad i hur man uppförde sig. Den som flyttar från Piteå till finländska Vasa känner kanske igen sig mer än om flytten skulle gå till Lund. Kultur har aldrig följt nationsgränser utan lever i kontakten mellan människor. Kultur är inte vad Sverigedemokraterna framställer det som.
På samma sorts bräckliga vetenskapliga grund vilar Sverigedemokraternas förändringsförslag angående hur flickor och pojkar ska bemötas. I läroplanen står det
”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”
Sverigedemokraterna vill ändra stycket till
”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma rättigheter och möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan otillbörlig påverkan från vuxenvärlden.”
Motiveringen till ändringen är
”Att medvetet motverka så kallade traditionella könsmönster och könsroller är myntets andra sida mot att uppmuntra dessa. Idealet måste vara att barnen ges möjlighet att utvecklas fritt till egna självständiga individer, utan påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster.”
Återigen låter det helt rimligt först. Man vill ju inte att det där med genus ska liksom gå för långt eller så. Men Sverigedemokraternas ändring betyder i praktiken ingenting. Resultatet av formuleringen är helt detsamma: pojkar och flickor ska behandlas lika. Problemet kommer först när man närmare betänker vad som lämnas bort. Bort faller nämligen hela den vetenskapliga grunden till varför det är viktigt att tänka på hur man behandlar pojkar och flickor; nämligen att stereotypa könsroller påverkar hur vi bemöter barn och att forskning gång på gång visar att det är något som vi aktivt måste motarbeta om resultatet ska bli att pojkar och flickor behandlas lika. Om vi inte motverkar traditionella könsmönster kommer de inte att förändras och då kommer inte flickor och pojkar ha samma rättigheter och möjligheter.
Sverigedemokraternas ändringsförslag är inte fascistiska eller ens rasistiska. Däremot är de fundamental nationalistiska och strider mot vad många år av forskning visar är viktigt för små barn. Ändringarna är små men konkreta steg mot att försöka göra det nuvarande Sverige till en kulturell enhet det aldrig varit. Det är ändringar baserade på ideologi, inte fakta – nationalism, inte forskning.
Att undra hur det är att ligga
Av en händelse (som i ärlighetens namn har rätt mycket med en skandalrubrik att göra) läste jag om Karl Ove Knausgård. Han menar att det är att betrakta som fakta att alla män som träffar en kvinna undrar hur det är att ligga med henne. Han beklagar sig också över att det är sån där typisk sak som man inte får säga i Sverige längre, fast att det är alldeles sant. Sedan konstaterar han att
”När gapet blir för stort mellan vad man bör göra, vad som är moraliskt korrekt, och hur det egentligen är, har vi problem.”
I princip håller jag med honom i den slutsatsen. Jag håller bara inte med om att det är han som ska berätta ”hur det egentligen är”. Den filosofiska klämmen till trots är nämligen alla hans utgångspunkter klart tvivelaktiga.
För det första tror jag inte för fem öre på att alla män alltid undrar hur det är att ligga med kvinnor som de träffar.
För det andra är jag övertygad om att i den grupp män och i den grupp kvinnor som Knausgård talar om finns en uppsjö betingelser baserade på vad som är ideal. Det är män i en viss ålder och med en särskild inställning till livet som undrar hur det vore att ligga med kvinnor som även de är i en viss ålder och dessutom sannolikt av en viss, så att säga, kvalité. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med den kvinna han träffar och som uppenbarligen har allvarliga problem med sin personliga hygien? Någon som är gravt överviktig? Någon som är trans? Någon som är 93 år? Förmodligen inte, trots att de är kvinnor. Det är en särskild sorts kvinna från ett snävt och begränsande kvinnobegrepp som åsyftas och det handlar om fördomar och genusstereotyper snarare än biologiska drifter som män bara av naturen har. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med sin mormor? Dotter?
För det tredje tvivlar jag inte på att Knausgård och andra dudes som honom funderar över hur det vore att ligga med kvinnor som uppfyller normen för vad en kvinna är även i situationer där det inte skulle passa sig. Om man är gift men går med polarna på en öl efter jobbet och den kvinnliga bartendern är snygg. Om man sitter i ett möte och den där kollegan som verkat tyst och grå visar sig ha oväntade kvalitéer. Alltså, det är inte moraliskt förkastligt att tänka tanken. Det är inte ens fel att tänka den nästan hela tiden. Det är bara fel om man agerar på det.
För det fjärde tänker kvinnor på hur det vore att ligga med män också. Och tja… Om sanningen ska fram gick det ju inte att skriva det här inlägget utan att fundera på hur det vore att ligga med Knausgård, även om jag inte känner mig det minsta lockad att prova. Det är liksom inte en manlig grej att ha sådana tankar, utan en mänsklig. Även här är tanken fri, men handlingen har konsekvenser.
För det femte blir det en smula bisarrt när Knausgård talar om den skandinaviska nymoralismen när han egentligen menar kvinnors lika värde. Genom att lyfta fram mäns objektifierande sextankar om kvinnor som något helt naturligt som det inte finns något som helst fel med normaliseras en objektifiering som redan är ett problem. Men problemet är inte tankarna utan att de framhålls som ”hur det egentligen är” i motsats till vad somliga anser vara ”moraliskt korrekt”. Tanken om att kvinnor är lika mycket värda som män går, enligt den logiken, stick i stäv med hur världen naturligt fungerar. Och så länge det finns en utbredd tanke bland många män att man kan ”bota” kvinnor som avviker från sin underordnade plats genom att ge dem kuk är knappast det största problemet att någon blir förbannad när en man i maktposition hävdar sin rätt att säga att kvinnor är sexobjekt.
Om den svenska sandlådan.
Tillräckligt många analyser av gårdagens politiska kollaps har gjorts för att det ska vara överflödigt att jag gör en till. Därför vill jag bara kort säga att jag har så otroligt svårt för den här polariseringen och fullkomliga oförmågan att se andra perspektiv än det egna som för tillfället präglar svensk politik. De allra flesta vill prioritera skolan, vården, tillväxten och jobben (utom SD som lever i villfarelsen att de sakerna automagiskt kommer att lösa sig om Sverige bara hivar ut alla invandrarna). Det som skiljer sig är vägen dit. Och sanningen är den här: det finns inte ett idiotsäkert rätt sätt att garantera tillväxt. Ekonomi är inte en exakt vetenskap. I teorin kan det tyckas vara enkelt men i verkligheten är det oförutsägbart och synnerligen komplicerat. I budgeten ska siffrorna stämma men i princip allt annat är en fråga om åsikter och prioriteringar – inte fakta.
Man skulle kunna jämföra det med att gå ner i vikt. I teorin handlar det bara att göra av med fler kalorier än vad man får i sig. I praktiken är det sällan så enkelt.
Säga vad man vill om budgeten, men problemet man nu måste ta sig an är den parlamentariska situationen som uppstod när Sveriges tredje största parti – ett parti som som hela tiden vill bli taget på allvar – hivade all kutym åt helvete och lade fram en budget de själva inte vilja stöda för att sedan rösta på en annan budget som de heller inte ville stödja bara för att fälla regeringen. Det är ett problem som överskuggar åsikter om den bästa vägen till tillväxt, jobb, bra vård och skola.
Därför vore det nu lämpligt att liberaler slutar hånflina åt ”den rödgröna röran” eftersom de själva har stått med storsleven och rört om i den och hade inte SD bestämt sig för att upprätthållandet av svenska traditioner inte gäller det politiska systemet så hade budgeten gått igenom. Minst lika lämpligt är det att regeringen och vänsterfolk slutar skylla allt på liberalers bottenlösa ondska och funderar över vilka punkter i den sortens politik man faktiskt på allvar skulle kunna tänka sig att plocka upp för att skapa ett funktionsdugligt samarbete.
Skärpning nu!
Att vara en genustjatare – ett inlägg om att kön spelar roll
Magdalena Ribbing fick frågan hur man ska göra när man har någon i sin närhet som ständigt tjatar om genus. Frågeställaren skriver:
”Ett exempel är när jag talar om min son som ”honom”. Inte sällan kommer det då kommentarer som ”hen menar du väl” eller ”spelar könet någon roll?”.
Ribbing svarar, inte alldeles oväntat, att frågeställaren inte bör ”[s]lösa mer tid på motargument” utan bara helt sonika le ”älskligt och tomt” och jag håller fullständigt med henne. Nu gäller det genus, så jag vågar mig på en kvalificerad gissning att den som rättar anser sig befinna sig på moraliskt högre mark. Men så här: det är oförskämt att rätta folk för att de inte delar ens åsikter.
Och jag ska erkänna att jag blir lite provocerad när frågeställaren säger att genus framstår ”mer som en fanatisk religion än faktisk vetenskap”, men samtidigt är det ju uppenbarligen inte den vetenskapliga delen som hen ständigt konfronteras med utan den oresonliga åsiktsdelen. Den delen som oavsett vad hojtar att könet inte spelar någon roll.
Men grejen är den här: könet borde inte spela någon roll. Det är inte samma sak som att kön inte spelar roll.
Jag tycker att pojkar kan ha klänning och ser inget märkligt med det, men jag skulle aldrig ge en klänning i present till en liten pojke om jag inte visste att han önskade sig det. Jag tycker inte att det har betydelse vilket kön mina barn har men jag kallar dem pojke och flicka för det är så de ser sig själva. Jag har aldrig lagt någon större vikt vid att jag är kvinna, men det är likväl en viktig del av min identitet.
Kön har betydelse, både för hur vi själva uppfattar oss och för hur omgivningen uppfattar oss – vare sig vi vill det eller inte. Att köna – att benämna ”han” eller ”hon” – är inte per automatik destruktivt så länge man inte ser kategorierna som huggna i sten. Det är mer med verkligheten överensstämmande att säga att kön har betydelse än att påstå att det inte har det.
Sedan finns det vetenskapliga delar av genus som förvisso alltid mår bra av mer forskning men som ändå är att betrakta som fakta. Den viktigaste är, enligt mig, att det är större skillnad på flickor och flickor samt pojkar och pojkar än vad det är på flickor och pojkar. Det är större skillnader i allt inom grupperna än vad det är mellan grupperna – och de skillnaderna som finns mellan grupperna är väldigt små. Det finns alltså inte en biologisk grund som har skapat de skillnader som finns mellan män och kvinnor i samhället i dag. Det är istället våra föreställningar om genus som skapat de skillnaderna. Sedan bör det väl också påpekas att det hittills inte finns några som helst indikationer på att några av dessa skillnader kommer att lösas genom att rätta dem som könar. Särskilt inte om man gör det i den utsträckningen att någon måste be Magdalena Ribbing om råd för att slippa.
På en strukturell nivå är det diskriminering att ta kön i beaktande. Kön ska inte ha betydelse när man tillsätter tjänster, för löneutvecklingen, för betygssättningen, för fördelningen av makt, tid och pengar men faktum är att kön redan är en väsentlig faktor. Det är dock, som redan påpekats, inte könsskillnader utan föreställningarna om kön – genus – som avgör. Är vi inte medvetna om denna påverkan kan vi heller inte lindra effekterna. Om man till exempel har två likvärdiga kandidater för en tjänst kan kön mycket väl få spela in så att könsfördelningen blir lite jämnare och det behöver inte vara negativt. Medvetenhet om våra föreställningar om kön kan också göra till exempel så att män inte alltid ses som mer kompetenta utan göra oss uppmärksamma på när genus påverkar våra bedömningar.
Det är lätt att säga och lätt att tycka att kön inte spelar roll, men det är i bästa fall en grov förenkling och annars bara direkt felaktigt. Sånt ska man inte pracka på andra.
Paranta kvinnor, sport och sallad
Nu när jag eldar i vedspisen dagligen så har jag bättre tid att läsa tidningar medan jag matar elden. Det var så jag helt oförhappandes läste något från sportsidorna, vilka normalt går direkt till brasa utan att passera läs; en kommentar från Patricia Winckelman-Zilliacus om Helsinki Horse Show. Hon menar att det förvisso var bra sport men att maten var dålig. Det har jag all respekt i världen för. Maten på sådana tillställningar brukar ju inte vara världens bästa, och dessutom kostar den i allmänhet bokstavligen mer än den smakar. Men sedan gör Winckelmann-Zilliacus det dåliga födoutbudet till en genusfråga och då är det något inom mig som stretar emot.
Hon skriver att ”många mammor och barn hade magknip efter dieten som till 95 procent består av hot dog, pizza och nachos”. Hon menar att sådan mat inte duger vid arrangemang riktade till ”aktiva och ofta mycket paranta kvinnor” och arrangören beklagar att de inte hade tagit in sallader och soppor.
Varför kan inte kvinnor äta samma mat som män? Vad har det för betydelse om kvinnorna är snygga? Måste tilldragande kvinnor alltid äta soppa och sallad så att de inte ens under ett fyra dagar långt evenemang klarar av att äta något annat? För inte handlar det ju om vad barnen skulle vilja äta. Soppa och sallad istället för nachos, hot dog och pizza är inte för de arma barnens skull utan för de paranta kvinnorna.
Denna eviga strävan efter att äta få kalorier. Om att inte få i sig fett. Om att gå på ett jävla sportevenemang och se fucking parant ut.
Och ursäkta mig nu, Patricia Winckelmann-Zilliacus är säkert en jättetrevlig typ som inte alls menade något illa, men de här små glidande, smidiga inläggen i dagspress som framhåller mäns och kvinnors behov som väsensskilda, som bidrar till att upprätthålla den kontrollerade, skadliga kvinnligheten, de är jag så himla mätt på (pun intended). Att framhålla kvinnors aldrig sinande behov av kalorikontroll som betydelsefullt i anslutning till sport är kontraproduktivt. Hur ska kvinnodominerad sport någonsin tas på allvar om paranta kvinnors salladsbegär får vara en fråga? Hur ska kvinnor kunna få skita i om de är attraktiva och satsa på att vara starka och snabba om de ska leva på sallad och soppa?
Och kvinnorna bah ”mäh sallad är ju så vansinnigt kul!”
Bilder från Women Laughing Alone With Salad.
Visst kan vi diskutera näringsriktig kost och sport, visst kan vi diskutera sporthallarnas hiskeliga prissättning och visst kan vi diskutera detaljer såsom matutbudet vid sportevenemang men det här är inte en genusfråga.
Om svenska dagen och det svenska
I dag har man här i Finland firat Svenska dagen. I princip alla diskussioner jag hört och sett om firandet har att göra med språk som om det viktigaste som de nästan 600 år Finland var en del av Sverige resulterade i var att 6 % av befolkning fortfarande har svenska som modersmål. Det är inte konstigt om folk förundras över det här med Svenska dagen då.
Historielösheten är total.
Och visst, det är ju vanskligt att spekulera i hur det hade varit om det som varit inte varit men i det här fallet känns det väldigt berättigat för ursäkta mig nu men det svenska språket är kanske det minst viktiga av alla de saker som kom av Finlands samhörighet med Sverige. När man firar Svenska dagen borde man istället för att tänka ”språk” tänka ”västerländsk kulturkrets” för det är vad det handlar om. Genom Sverige anslöts Finland till den västerländska kulturkretsen.
Finland blev ett land med ett västerländskt rättssystem, där principer om rättstrygghet och likvärdighet inför lagen råder. Utformningen av lagarna härrör från de medeltida lagarna, införda i Finland på 1300-talet. Domstolarnas utformning och systemet med att överklaga till en högre instans är även det ett arv från Sverige.
Finland fick ett samhälle som förvisso har klasser, men som hade och har betydligt mindre klasskillnader än till exempel Ryssland. I Finland fanns det inga livegna bönder – bönder som inte ens ägde sig själva. Bönderna i Finland, liksom bönderna i Sverige, ägde och äger sig själva och i allmänhet även jorden de brukade. I Ryssland upphörde livegenskapen 1861.
Finland står för mänskliga rättigheter, för allas lika värde och för demokrati. Det är kulturella värden som kommer från den västerländska kulturkretsen, även om de förstås inte är unika för den.
Finland värderar också god arbetsmoral och god utbildning för alla. Man är emot korruption och att få saker man inte förtjänar. Det är aspekter som hör samman med lutheranismen, som infördes i Finland på 1500-talet, och med 1600-talet naturvetenskapliga revolution samt 1700-talets upplysning.
Sedan har vi förstås kalendern, tideräkningen och helgdagarna, för att inte tala om alfabetet. Men poängen kanske är klar ändå.
Och jag säger inte att Finland liksom skulle stå i något slags tacksamhetsskuld till Sverige för alla de här grejerna. Nej, det är finska folket – oavsett språk – som tillsammans upprätthåller värdena och systemen och de har bara sig själva att tacka för det. Men däremot ska man veta varifrån man kommer. Vet man inte varifrån man kommer är det nämligen väldigt svårt att se vart man är på väg. Folktinget menar att ”finlandssvenskarna ser dagen som en symbol för” deras ”rätt att tala svenska i Finland”. De hävdar också att att Svenska dagen är en ”nationell festdag” där det ”tvåspråkiga och gemensamma fosterlandet Finland hyllas”. Vill man på riktigt ha förståelse för varför svenskan hör hemma i Finland borde man lägga mer krut på det sistnämnda. Svenska språket i Finland är nämligen egentligen inte alls en språkfråga.
Hit och dit och tillbaka igen 