Etikett: Nyhetskommentarer

Nyhetsplock · Vardagslivet

Det förmodligen enda jag kommer att säga om 50 Shades of Grey

Charlotte14 kommentarer

Jag begriper att boken och filmen ger en snedvriden bild av hur ett funktionellt förhållande, ens med BDSM-inslag, bör se ut. Visst. Men ge mig ett enda jävla exempel på en bok skriven av en man och ur ett manligt perspektiv som någonsin fått en sån ofattbar mängd skit för sina sexinslag. Ett enda exempel.

Nehe. Trodde inte det heller.

Istället bänkar sig folk framför Game of Thrones och tittar på dvärgar som sätter på sina systrar i öronen och bah ”höhöhö fy fan va sjukt, precis som i boken” och är plötsligt mer än kapabla att se att varken böcker eller film nödvändigtvis avspeglar verkligheten.

Så. Det var bara det jag vill säga. Over and out.

Nyhetsplock

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

Charlotte2 kommentarer

En politiker i Uppsala, Stefan Hanna (C), tycker att man inte ska kunna få fullt bidrag eller full sjukersättning om man till exempel är fet och inte vill gå på behandling. Sällan har en journalists följdfråga varit mer rakt på sak än när Mikael Bondesson därefter undrar

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

Hanna tycker förstås inte att han gör det, utan att det främst är ”vänstervridna människor som hugger på sånt här” och att man kan göra viktiga besparingar som ska återinvesteras i rehabilitering. Hanna vill kämpa för bättre hälsa och vägrar låta sig tystas. Hanna är också trött på ”fega politiker som inte vågar öppet och respektfullt debattera de stora samhällsutmaningarna”.

Och ja. Det råder väl ingen som helst tvekan om att övervikt är ett betydande samhällsproblem. Men det var länge sedan jag blev så innerligt förbannad som när jag läser om hur Hanna resonerar. Han menar nämligen att det är rätt av samhället att ställa krav – precis på samma sätt som föräldrar gör på barn.

Ledsen att vara den som säger det, men det där är inte ett respektfullt sätt att lyfta samhällsproblem. Att omyndigförklara personer som är överviktiga och jämföra dem med barn som ska läxas upp i sitt oförstånd är inte respektfullt. Det finns en enorm mängd anledningar till fetma men bristande intelligens är inte en av dem. Dessutom finns det mängder av människor som de facto inte kan uppfylla vårt sneda samhälles syn på hur en sund kropp ska se ut, men som likväl är sunda – eller som är sjuka av någonting helt annat än sin övervikt.

Hur hade Hanna tänkt sig att man skulle straffa rätt sorts överviktiga? Fetma kan vara orsaken till sjukdomen och därmed anledningen till att man behöver bidrag, men det kan också vara en helt oberoende faktor. Eller vill Hanna stå och väga folk för att se vem som är värdig samhällets hjälp och vem som får skylla sig själv att de faller utanför systemet?

 

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Slentrianrasismen

CharlotteLämna en kommentar

Jag får ofta frågan om ifall jag tycker att det finns några skillnader mellan Finland och Sverige. Det finns förstås mängder, de flesta rätt obetydliga men så finns det sådana som verkligen sticker ut. Som när jag bläddrar igenom fredagens Hufvudstadsbladet och läser en filmrecension av en egentligen mycket bra recensent som den här gången har valt att formulera sig så här:

20150215-161700.jpg

Det här skulle aldrig flyga i Sverige. Aldrig. Och inte för att Sverige är så himla PK att man inte får skriva ut vad man tycker, utan för att folk i Sverige har funderat över begrepp som intersektionalitet och rasism så länge att man helt enkelt inte släpper igenom slentrianrasism av den här kalibern. Begreppen ”negroida rötter” och ”rasbarriärer” betyder nämligen ingenting om man inte anser att det finns en negroid ras som bär på något essentiellt avvikande. Begreppen får innebörd endast genom rasbiologiskt tänkande. Det här är viktigt. Det är alltså inte bara en fråga om att uttrycken är kränkande, de är också fullkomligt intetsägande.

Och jag känner inte recensenten personligen, men jag misstänker att hen inte menade något illa (vilket är anledningen till varför jag inte skriver ut namnet). Det borde dock, på Finlands största svenskspråkiga tidning, finnas tillräckligt många granskande ögon för att sådant här inte ska slinka igenom. Journalism borde också, kan man tycka, bedrivas i en sådan sorts miljö att den som är på väg att skriva negroida vadsomhelst stannar upp och ifrågasätter sitt ordval.

 

 

Nyhetsplock

Unga, rädda landsbygdskvinnor

Charlotte4 kommentarer

Inte ont anande läser jag YLEs artikel om försäljningen av lantgårdar. Tydligen är försäljningstiden för byggnader (men inte skog och mark) numer flera månader lång och de som helst köper är unga kvinnor. Verkställande direktör på Länsi-Suomen Metsätilat Oy, Jukka Pusa, menar att:

”Unga kvinnor uppfostras nuförtiden så att de inte är skrämda av att bo själva på landet eller ens mitt i skogen. […] Ofta har de förstås en stor hund, och kanske en häst. Klart att man tillsammans med en stor hund sedan bra vågar bo där.”

Alltså.

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Jo, det är spännande och relevant att det främst är unga, ensamlevande kvinnor som söker sig till landsbygden. Men det är varken spännande eller relevant att höra Pusas spekulationer kring unga kvinnors nutida uppfostran och rädslor för skog och ensamhet. Jag kan inte ens kommentera det utan att upprepa en massa självklarheter, som att det till exempel inte finns några indikationer på att varken känslan av trygghet eller dokumenterad säkerhet för unga kvinnor skulle vara större i staden – snarare tvärtom. Även ensamma män håller sig med stora hundar. Kvinnor har bott ensamma på landsbygden – och rent av mitt i skogen – långt innan vår samtids tankar om barnuppfostran och feminism slagit igenom. Även män kan vara rädda. Unt so vidare.

Det är den här sortens smygande, självklara sexism som lite större medvetenhet hade kunnat stoppa innan den nådde artikelform.

Pusa påpekar nämligen också att den främsta anledningen till att unga kvinnor flyttar till landet är prisnivån. Varför inte istället utveckla det och tala om medvetna konsumenter, en generation som återgår till att prioritera boende framför upplevelser eller kvinnor som investerare i landsbygden?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ett par saker till om kvinnor i historien och deras representation i historieböckerna

Charlotte4 kommentarer

Om vi bortser från den trots allt ganska lilla (men högljudda) falang som menar att kvinnor inte finns med i historieböckerna för att kvinnor inte har varit viktiga för de senaste tusen årens utveckling och koncentrerar oss på några andra saker.

För det första skulle jag vilja visa hur det rent praktiskt kan se ut när jag i min forskning letar reda på och identifierar kvinnor i de medeltida källorna. Jag börjar med att läsa regesten – sammanfattningen – av vad ett visst dokument handlar om i SDHK. För nr 13042 ser posten ut så här:

sdhk klipp

Från den här posten får vi veta att riddaren Johan Molteke år 1386 sålde gården Bro till Bo Jonsson (Grip). Vi får också veta att originalet finns i LStB, vilket står för Linköpings Stiftsbibliotek. Den hängivna läsaren vet att jag för något år sedan var där och fotograferade original. Så här ser originalet ut:

13042

Det är ganska långt och tradigt, så jag ska spara er detaljerna så när som på en tämligen avgörande, nämligen den här:

moltke klipp

”wi joan moltike riddare oc kathrin glysingxdoter hans husfru”

Det här dokumentet är alltså inte alls utfärdat av riddaren Johan Molteke utan av honom och hans hustru, Katarina Glysingsdotter. Varför hon är med? Jo, det är hon som äger gårdarna som säljs. Katarina är ägaren till Bro. Det handlar här alltså inte överhuvudtaget om att försöka skriva in kvinnor i historien, eller lyfta dem till platser eller maktpositioner de inte har haft utan om att beskriva historien lite mer så som den tedde sig. Hon var där. Hennes namn finns på dokumentet. Någonstans på vägen har dock Katarina Glysingsdotter, och hundratals andra kvinnor, tappats bort. Att skriva om dem är mitt bidrag till forskningen.

Det är svårt och tidsödande att identifiera kvinnor, men det går och väldigt mycket har redan blivit gjort på den fronten.

För det andra finns det många som menar att personer som varit relevanta, som har haft makt, och som går att identifiera med namn har varit män samt att förklaringen kan ligga i att skolböckerna beskriver den politiska historien. Att män har haft mer makt än kvinnor, rent generellt, finns det ingen som betvivlar, men samtidigt är det verkligen inte så enkelt ens inom den politiska historien – särskilt inte om vi rör oss några hundra år bakåt i tiden. Det går helt enkelt inte att beskriva t.ex. 1700-talets politik utan att se kvinnornas andel, som bland annat arrangörer av salonger. I 1700-talets salonger bedrevs toppolitik.

Politik då var inte vad vi tänker oss politik som nu. Politik var inte kostymnissar som träffades i en för politik avsedd byggnad och fattade Viktiga Beslut. Politik var fördelaktiga giftermål, rätt personer på bröllopet, gåvor (hustrun förväntades ge gåvor till vem-det-nu-vars hustru), sociala sammankomster och så vidare. Och kvinnor, med namn, var med som fullkomligt naturliga aktörer i den sortens politik. Tittar man bara på vilken kung som satt sitt namn på ett Viktigt Beslut så är det en mycket anakronistisk beskrivning av dåtida politik. Låt mig ta ett till exempel ur mitt material:

I Sturearkivet finns alla de dokument som rör de svenska regenterna sturarna (som egentligen inte var släkt, men låt gå). Däribland finns också sturarnas hustrurs brev, som mig veterligen aldrig hittills har varit föremål för politisk historia eftersom de är skrivna av kvinnor. Regenten Svante Nilsson gifte sig med änkan Märta Ivarsdotter Dure från Danmark. Stora delar av äktenskapet levde de på olika platser eftersom Kalmarunionen höll på att falla samman, ryssarna tänkte anfalla och Sverige var i politiskt kaos. År 1503 skriver Märta ett brev till Svante och meddelar att hon sände honom bland annat hans hatt, som han tydligen inte fått med sig. Därefter ber hon om att få komma till Stockholm för att det har ankommit ett skepp från Lübeck och hon skulle vilja samtala med de lübska sändebuden.

Märta rör sig hela tiden ledigt inom toppolitiken. Hennes äktenskap var ett politiskt arrangemang, hon blev styvmor åt Sveriges nästa regent, hon ordnade riksdag när maken var fast i belägringen i Kalmar, hon talar med sändebuden, öppnar brev, skriver rapporter och styr över slott och gårdar. Så såg den senmedeltida politiken ut. Den senmedeltida politiken innehöll mängder med namngivna kvinnor som på grund av en sentida syn på politikens natur har fallit i oförtjänt glömska.

Så när man talar om hur det kommer sig att det bara finns 13% kvinnor i skolans läroböcker i historia så beror den procenten på något helt annat än ett misogynt förflutet. Den förklaringen ska sökas i nuet.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte ser något självändamål i att andelen namngivna kvinnor ska ligga på 50%. Det är inte vad det handlar om. Vad det handlar om är att 13% är en så pass låg siffra att det är skäl att misstänka att den historia som återges i böckerna inte tar fasta varken på de senaste decenniernas forskning eller på tanken om att eleverna ska ha förståelse för förflutna tiders samhällen snarare än förmågan att rabbla kungar och årtal.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kära Amanda Björkman!

Charlotte10 kommentarer

Jag läste din ledare i DN. Jag håller helt med dig om att Gustav Fridolin och andra politiker inte ska avgöra innehållet i skolans historieböcker. Lite relaterat till det undrar jag vad för sorts kompetens du själv sedan har att avgöra vad som ska ingå. Jag känner inte dig. Kanske du har en utbildning i historia någonstans där Google inte hittar den, vad vet jag. Om du har det verkar den emellertid inte stamma från ett svensk universitet eller de senaste 40 eller så åren.

Du skriver bland annat att kvinnor inte nämns i historieböckerna för att ”[d]et är verkligheten” och att ”historieböcker ska spegla historien, inte hur vi – utifrån dagens moderna genusglasögon – önskar att den hade sett ut.” I vilken verklighet tror du att endast 10% av befolkningen var kvinnor, om jag får fråga?

För den här skevheten som du talar om, där kvinnor inte syns, den beror helt och hållet på vilken sorts historia man tycker att det är viktigt att dagens ungdomar lär sig. Historieböckerna beskriver inte en objektiv sanning, en Verklighet, utan ger eleverna en bild av samtida forsknings historiesyn. Låt mig förklara. Grimbergs böcker fungerade länge som skolböcker, flitigt lästa och mycket uppskattade. I hans Världshistoria, band  XIII, finns ett kapitel som heter ”Den vite mannens börda” och som – långt innan feminister myntade uttrycket vita kränkta män – handlar om bördan att härska över världen som det mest lämpade folkslaget och den högsta rasen.

I B. Estlanders Allmänna historien i berättelser – medeltiden (vilken förresten användes av min farfar när han undervisade som läroverksadjunkt) står det på första sidan i första stycket så här:

”Hunnerna voro ett mongoliskt herdefolk från mellersta Asiens stäpper. De voro vederstyggligt fula: korta till växten, med låg panna, utstående kindkotor, platt näsa, små ögon och ful hy […]”

Det finns säker de som skulle vilja argumentera för att det här är beskrivningar av verkligheten, det också. Min farfar ansåg säkert det när han uppmuntrade sina studenter att läsa om Teodorik, Attila, Klodvig och de andra gubbarna. Men vi kan säga så här: det finns inga historiker i dag som skulle uttrycka sig på det här sättet. Det finns inte skolbok som skulle accepteras med den här formuleringen. Och det finns mycket lite relevans i själva innehållet. Redan på de första sidorna räknar jag ihop till fyra direkta sakfel – sådant som dagens forskning har visat de facto inte stämmer.

Hade historien varit ett statiskt tillstånd av forna händelser hade historiker inte haft något att göra. Historia lever. Historieskrivningen lever. Den förändras med samhället, anpassas till viss mån efter den nya tidens strömningar. Det är dock inte alls samma sak som att man tillrättalägger källorna eller förvanskar historien. Vi ställer bara nya frågor till samma material. Och kvinnorna finns där framför oss hela tiden, om vi bara väljer att ställa frågor som är inkluderande istället för exkluderande. Om vi väljer att till exempel se på hur familjerna har sett ut, hur man skötte ett hushåll, hur man uppfostrade sina barn, vad man läste, vad man åt och drack.

Men kvinnorna finns där som fullkomligt naturliga delar även av politiken och av ekonomin, inte bara på vad som populärt kallas ”traditionella kvinnoplatser”. Därför är det lite roligt att du menar att vi inte ska förblindas av dagens modern genusglasögon eftersom vad du förespråkar är en historiesyn nedkörd i 1800-talets patriarkala indelning av privat och offentligt. ”Privat” och ”offentligt” fanns liksom inte innan. Man bedrev politik hemma. Hushållet var den tveklöst viktigaste produktions- och konsumtionsenheten. Äktenskapet den mest betydelsefulla ekonomiska transaktionen. Allt det här är arenor där kvinnor förekom i lika stor utsträckning som män. Allt det här är arenor som bör diskuteras i dagens historieundervisning.

Nej, vi ska inte skriva om skolböckerna för att Gustav Fridolin har fått en idé om en jämställdhet som inte fanns, utan för att skolböckerna i sin nuvarande form inte återspeglar den forskning som bedrivs. Du ställer frågan ”vilka det är – förutom ministern själv – som är intresserade av att peta i skolböckerna”. Jag svarar: ungefär alla historiker. Varför? För att skolböckernas historieskrivning släpar efter universitetens forskning med flera decennier. Därför.

Så, kära Amanda Björkman, gör inte det här till en fråga om att politiker bedriver historierevisionism och framhåll inte din egen syn på historieskrivningen som sanningen. Ursäkta mig nu om jag låter oförskämd men din personliga åsikt om historieskrivningen är precis lika irrelevant som Fridolins dito.

Fråga historikerna istället. Det här med historia är ju trots allt ändå lite vår grej.

Vänliga hälsningar

Charlotte, doktorand i historia

Nyhetsplock

Barnmisshandel och kön

CharlotteLämna en kommentar

En debattartikel av My Vingren, skriven år 2012, går nu ett ärevarv runt Internet. Artikeln handlar om barn som efter en skilsmässa tvingas till umgänge med föräldrar som de inte vill träffa eftersom det anses ligga i barnets intresse att ha kontakt med båda sina föräldrar. Det är, artikelns ålder till trots, ett brännande ämne fortfarande och förtjänar att lyftas. Som Vingren skriver:

”Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?”

Vi tenderar till att ha en övertro till biologi – en blind tillit till att blod är tjockare än vatten – som gör att de som delar gener med barnet får rättigheter som inte alltid är det bästa för barnet. Det är gripande berättelser Vingren får höra när hon svarar i telefon på Tjejjouren. Berättelser om system som sviker, om föräldrar som sviker och hopplöshet.

Men jag kan förstås inte låta bli att haka upp mig på att Vingren gör det till en könsfråga, och i förlängningen en fråga om kvinnors rättigheter, när det egentligen borde vara en helt könsneutral fråga. Hon skriver

”Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen.”

Det skaver. Det skaver illa. Det här är nämligen ett gigantiskt och otroligt komplext problem som bottnar i att det främst är mammor som sköter om barnen. Men att föräldern är mamma är förstås inte en garanti för att det är en bra förälder. Det finns givetvis också mammor som missköter sina barn men som eftersom de är just mammor till barnen gång på gång får fler chanser. Inte heller det är bra för barnen. Vingren menar att vi inte vågar prata om pappors våld, vilket jag helt håller med om, men jag skulle å det bestämdaste vilja hävda att mammors våld är ännu mer tabu. En tredjedel av dem som misshandlar är mammor. På Brottsrummet skriver man att det

”Jämfört med andra brott finns här en ovanligt hög andel kvinnliga gärningspersoner.”

I Finland diskuteras dessutom vad man ska göra för att stötta alla de mammor som nästan själva får ta hela ansvaret för barnen och hur många mammor helt enkelt inte orkar. Samma år som Vingren skrev sin artikel rapporterade HBL att 36% av finländarna t.ex. luggar sina barn och 20% knäpper barnen på fingrarna. De enda jag har sett ta till liknande metoder, och hårdare, är mammor. Åtminstone i Finland finns alltså under ytan ett sorts ”mildare” våld mot barn som kvinnor står för men som verkligen inte är bra för barnen och som varit förbjudet enligt lag sedan 1984.

Det om det.

Kanske skulle Vingren ha formulerat sig annorlunda i dag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker att det är synnerligen problematiskt när man gör frågan om barnens bästa till en kamp mot pappor. Jag trodde att vi kunde enas om att bra föräldraskap inte är fast i förälderns kön utan handlar om helt andra kvalitéer. Och nej, jag har ingenting emot att diskutera könsspecifikt våld. Jag ser inga problem med att diskutera till exempel mäns våld mot kvinnor eftersom det bevisligen finns särskilda mekanismer bakom det. Men vad Vingren vill lyfta fram är ju barn som tvingas till umgänge med våldsamma föräldrar och med tanke på att det 1) är förhållandevis många kvinnliga förövare och 2) mest tabu att tala om våldsamma mammor ser jag verkligen inte vitsen med att göra det könsspecifikt.

 

Nyhetsplock

Vad man tydligen inte får säga

Charlotte3 kommentarer

I dag är det Förintelsens minnesdag. Förintelsen, då miljoner människor – civila, med fel religion, sexualitet, hudfärg eller funktion – systematiskt avrättades. Vi har svurit på att aldrig glömma. Vi har svurit på att hålla minnet av Förintelsen levande för att det aldrig, aldrig ska kunna hända igen.

I dag har nyhetsredaktioner i Sverige blivit avspärrade av nazister, med uppmaningen att inte rapportera kring minnesdagen.

Och nästa gång ni hör någon beklaga sig över PK-media som bara rapporterar om kultureliten och feministvänstern och försöker tysta all kritik kan ni med fördel tänka tillbaka på den här dagen. Det är nämligen liknande röster som höjs angående medias korrumperade rapportering som dras åt det rasistiska, fascistiska, nazistiska hållet. Samma röster som menar att det går åt helvete med yttrandefriheten för att man inte får säga vad man vill om invandrare, muslimer, judar och HBTQ som vill förbjuda rapporter om vad som händer när deras röster är de enda som hörs.

Hade det inte varit för att det är en så sjukt obehaglig utveckling hade jag nästan kunnat uppskatta ironin i det hela.

Nyhetsplock

Hur man inte skriver jämställda artiklar

Charlotte2 kommentarer

Tidningen Nya Åland, som jag av okänd anledning har läst nästan dagligen den senaste veckan, har en kort artikel om en ung kvinna. De uppmärksammar henne för att hon är Ålands yngsta kvinnliga långtradarchaufför. Hon ser fram emot sommaren då hon ska få börja köra lastbil med släp för ”[d]et är ju det jag vill köra”. Varför någon överhuvudtaget skulle vilja köra någonting så stort och otympligt är för mig obegripligt, men det har ingenting med saken att göra. Vi har alla våra egenheter liksom, och jag misstänker att det finns folk som inte förstår tjusningen med att tillbringa veckor i ett dammigt arkiv heller.

Nej, grejen är att vi har en ung, mycket kompetent kvinna som har skaffat sig den utbildning hon vill ha, det jobb hon vill ha, och som i sommar kommer att få köra det hon drömt om. En driven kvinna (pun intended). Och så frågar reportern så här:

”Hur klarar du dig om något går sönder eller om det blir punktering på ett av de stora däcken?”

*facedesk*

Vad är det för fråga? Jag menar det; vad är det för sorts fråga? Vad är det reportern undrar om denna unga kompetenta kvinna som ska få ett svar genom den frågan? För jag hoppas att det finns en tanke bakom. I nuvarande form är det nämligen ett ofint förminskande. En sådan fråga som bara ställs till kunniga kvinnor, aldrig till män. Svaret reportern fick var att det fixar sig. ”Och jag har bytt däck så det fixar sig också.” Så klart att det gör.

”Jag kan köra allt. Det finns ingenting som jag inte kan köra.”

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor i historieböcker och politiker och journalister som har åsikter

Charlotte5 kommentarer

I dag tipsade fantastiska Jessica om en lysande bloggpost angående den i Sverige uppblossade diskussionen om kvinnor i historieläroböcker. Jag har i flera dagar tänkt att det är ett ämne jag skulle ta upp, men har på förekommen anledning inte riktigt hunnit. Det hela började med att DN gjort en granskning av läroböckerna och kommit fram till sådana saker som att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. Det är klart att jag, som genushistoriker, blir provocerad av att det ser ut så i läroböcker, även om jag inte direkt är förvånad.

Men så bjöd Aktuellt in till debatt om ämnet och de som kommer till tals är en politiker (Rosanna Dinamarca) och en journalist (Ivar Arpi) istället för, tja, någon som forskar i historia. Här någonstans blir jag väldigt förvirrad över vad det egentligen är man vill göra. Sverige har ett stort antal mycket duktiga historiker och så bjuder man in en politiker och en journalist för att vädra sina åsikter. Det har väl ingen som helst betydelse vad journalister och politiker tycker om historia. Det enda som har betydelse är huruvida det urval som görs för historieböckerna reflekterar den forskning som bedrivs på universiteten. Och jag gillar normalt både Arpi och Dinamarca, men här är de båda ute på väldigt djupt vatten eftersom det ganska snabbt blir skrämmande tydligt att ingen av dem är tillräckligt insatt i historieforskning.

För det första: Arpi och Dinamarca munhuggs som maktstrukturer. Dinamarca menar att det visst har funnits kvinnor på maktpositioner och Arpi talar om misogynt förflutet. Ingen av dem lyfter fram det självklara: att det traditionella historiska narrativet till stor del förkastats av forskningen för typ 30 år sedan. Historia är inte kungar, krig och Stora Beslut. Vi är inte summan av tidigare mäktiga mäns bedrifter. Grimbergs Svenska folkets underbara öden skulle inte vara relevant forskning ens om fördelningen av namngivna aktörer var 50/50 mellan könen. Det är helt enkelt inte den sortens historia som skrivs längre.

Vad som behövs i historieböckerna är således inte fler namngivna kvinnor på ”typiskt manliga” positioner, utan ett annat, mer modernt, narrativ. Ett narrativ som ger en så bred bild av förfluten tid som en läroboks begränsade ramar möjligen kan tillåta.

För det andra: Arpis huvudsakliga argument mot att inkludera kvinnor i historieböcker är att man inte ska ”skönmåla” historia. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, kanske är det bara en reflektion över Dinamarcas synnerligen märkliga uttalande att ingen ska behöva ”känna sig kränkt” när de läser historia. I hans uttalanden finns dock ett underliggande försvar av den nuvarande kvinnobristen i det att det liksom är så som historien på riktigt sett ut, vilket rimmar otroligt illa med hans ståndpunkt att läroböckerna ska vila på forskning. Hela problemet nu är ju alltså att läroböckerna inte vilar på det senaste halvseklets forskning inom historieämnet – inte att de speglar en verklig misogyn historia som kan tänkas kränka någon och därför måste tillrättaläggas. Kvinnor ska inte skrivas in i historieböckerna för att dagens kvinnor ska bli nöjda utan för att historiens kvinnor har spelat roll för samhällsutvecklingen. För att man helt enkelt inte kan skriva modern, vetenskaplig historia utan kvinnor.

I slutändan handlar det om varför man ska läsa historia. Vad är det man vill att eleverna ska ta med sig från det ämnet? På den tiden man fortfarande läste Grimberg var syftet att lära sig om hur det stora nationen Sverige kommit till. Man beskrev en utveckling från någonting dåligt till någonting bättre, gärna med bibliska referenser. En utveckling framåt och uppåt – ur medeltidens mörker via renässansen mot upplysning. (Den som förresten vill hävda att politik inte ska påverka historieskrivningen kan med fördel börja med att protestera mot användningen av termer som ”medeltid” och ”upplysning”.) I läroplanen för gymnasiet står det så här:

”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla sin historiska bildning och förmåga att använda historia som en referensram för att förstå frågor som har betydelse för nuet och framtiden, samt för att analysera historiska förändringsprocesser ur olika perspektiv. Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla förståelse av olika tiders levnadsvillkor och förklara människors roller i samhällsförändringar. Undervisningen ska bidra till insikt i att varje tids människor ska förstås utifrån sin tids villkor och värderingar. Eleverna ska också få utveckla förståelse av nutiden samt förmåga att orientera sig inför framtiden. Historia används för att både påverka samhällsförändringar och skapa olika identiteter.”

De här målen går inte att uppfylla med ett traditionalistiskt, föråldrat narrativ. Historia kan aldrig bli en referensram för dem som inte inkluderas i historieskrivningen. Och det handlar förresten inte bara om kvinnor utan minst lika mycket om arbetare, om torpare, om tiggare, om sjuka, om barn, om gamla. Vill man skriva historia utgående endast från dem som har haft makt i en förenklad syn på utveckling och begreppet makt kommer historien att handla om kanske 1% av befolkningen och därför säga absolut ingenting om hur forna samhällen sett ut.