Tag Archive | Nu skulle det sitta med en hamburgare på det

Äta för två

Ni vet hur man i bland säger att den som är gravid ska äta för två? Alltså, oftast gör man det ju på skämt. Rent medicinskt så rör sig det extra kaloriintaget som en gravid kvinna behöver kring ungefär en macka eller så. Och då snackar vi inte ens en halvmeterssub med grillad kyckling och majonnäs, utan en vanlig, sketen smörgås. Jag är hungrig typ hela tiden och det är ju behändigt att kunna ta lite extra då. Det kan vara bra att skylla på babyn när man vill äta något lite extra.

Hur som helst.

A:s vänner och släkt tar konceptet med att äta för två till en helt annan nivå. De beklagar att de inte ännu vet vad babyn ska heta för då hade babyn fått en egen tallrik och allt. Som det är nu så lägger de upp dubbelt på min tallrik – på riktigt dubbelt, fyra tårtbitar istället för det normala två – och ser förväntansfullt på mig. Jag äter så att jag svettas och knappt kan andas och ändå får jag inte ens i mig den portion de förväntar sig att jag ska äta för mig själv. Att äta babyns portion också är helt kört. Och då blir de oroliga och undrar varför jag inte äter och frågar A vad som är fel och frågar mig och jag inte förstått att jag måste äta för två.

Jag kommer att väga minst 150 kg innan den här babyn kommer.

Anektdotiska bevis och tiggeri

SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.

Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.

Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.

Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.

Vi vill skydda vårt överflöd.

På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.

Ensamflygande barn

I går morse, okristligt tidigt, skickade vi barnen med enkelbiljett på ett flyg till Sverige. I något skede ska vi åka efter och hämta hem dem igen, men tills dess lär det bli en hel del äta glass till kvällsmat framför TVn och emellanåt tala med varandra utan att någon skriker på oss för mig och maken. Rätt najs.

Och jag får ibland oroliga frågor om ifall det inte är nervöst att låta barnen flyga själv. Det hade det kanske varit om de flög planet själva, förvisso, men som det är nu: nej, det är inte nervöst alls. Eller alltså. Jag är alltid nervös när barnen är någonstans utan mig av den enkla anledningen att jag är livrädd att något händer dem och jag blir kvar att leva utan dem, men det är inte direkt något man kan bygga upp sin tillvaro kring. Barnen sköter sig dessutom garanterat tusen gånger bättre på flyget när jag inte är med. Lite på samma sätt som jag och maken sköter oss tusen gånger sämre när barnen inte är med.

20150731-120951.jpgKlockan 5 for det här barnet som en trumpetraket ur sin säng och satt ungefär 0,28 sekunder senare fullt påklädd vid dörren. Riktigt så gjorde inte jag.

20150731-120957.jpgDet här barnet hade sovit knappt tre timmar, men var förutseende nog att ta med sina pennor och en målarbok.

20150731-121004.jpgSmå, stora barn. Osannolikt matchande färger när de själva fått välja.

I dag

I dag var vi på sjukhuset, jag och Vilho, och konstaterade att det dagens teknik till trots var stört omöjligt för läkare att få tag på gårdagens röntgenbilder. Således tog de nya röntgenbilder, vilka avslöjade ganska exakt samma alarmerande ingenting som gårdagens. Osteolys, som inte kan förklaras. Istället för att göra någon magnetröntgen där och då blev vi remitterade till barnsjukhuset i Helsingfors i morgon. Vad de nu hittar ska ändå behandlas där, så det verkade som den bästa planen.

Några korta tankar:

* Sällan har så många tummar och tår krampaktigt hållits i bloggosfären. Vi är stumma av tacksamhet inför ert stöd!

* När någon öppnar för risken att ens barn har en tumör eller möjligtvis en skelettinfektion får man en rent fysisk reaktion. Det är kallsvett, panik, illamående, hysterigråt och mer panik. Ingenting man försöker intala sig själv i form av lugnande intellektuella sannolikheter fungerar. Det är som att stå vid en avgrund och blicka ner i det mörkaste av mörker och fast att man vet att man rent statistiskt förmodligen inte kommer att falla får man likväl svindel.

* Mitt barn är en hjälte. Det visste jag ju redan innan, men han tar liksom allt med ett sånt lugn. Det är förmodligen förvisso för att han inte har samma katastrofala automatiska tankekedjor till ordet ”tumör” som man själv har. Men ändå. Han käkade burgare, sjöng sin favoritsång ”Best Day of My Life” och suckade lyckligt över hur bra vi haft det. Att möta världen med samma sorts uppsyn som min unge just nu har är mitt livsmål.

* Det har blåst. Massor. Det uppskattades väldigt mycket av en viss unge, men inte riktigt lika mycket som komma till Finlands största leksaksaffär. Vi var där för att köpa födelsedagspresent till hans lillasysters kommande födelsedag och jag försökte tappert låta bli att lägga hela mitt stipendium på att köpa honom allt han pekar på. Det är också en sån där reaktion man får inför horribla prospekt; man vill plötsligt lägga alla sina pengar på leksaker.

20150408-215249.jpg

Toalettperspektiv

Jag talade med Geiri och vi kom in på det där att den 19 november var både Internationella mansdagen och World Toilett Day. Geiri påpekade:

”Jag läste massor av inlägg från svenskar och finnar om hur hemskt det är att vara man här i världen, men alla egyptiska män jag känner var mer bekymrade över att 1/3 av alla människor saknar toaletter…”

Det sätter hela grejen i perspektiv. Visst kan man tycka att det var olyckligt att de två dagarna sammanföll, men jag tänker mig att man ändå har det förhållandevis bra om man kan uppröras över den helt fiktiva kopplingen mellan män och toaletter istället för att oroa sig över att ens familj inte har tillgång till toalett.