I går morse, okristligt tidigt, skickade vi barnen med enkelbiljett på ett flyg till Sverige. I något skede ska vi åka efter och hämta hem dem igen, men tills dess lär det bli en hel del äta glass till kvällsmat framför TVn och emellanåt tala med varandra utan att någon skriker på oss för mig och maken. Rätt najs.
Och jag får ibland oroliga frågor om ifall det inte är nervöst att låta barnen flyga själv. Det hade det kanske varit om de flög planet själva, förvisso, men som det är nu: nej, det är inte nervöst alls. Eller alltså. Jag är alltid nervös när barnen är någonstans utan mig av den enkla anledningen att jag är livrädd att något händer dem och jag blir kvar att leva utan dem, men det är inte direkt något man kan bygga upp sin tillvaro kring. Barnen sköter sig dessutom garanterat tusen gånger bättre på flyget när jag inte är med. Lite på samma sätt som jag och maken sköter oss tusen gånger sämre när barnen inte är med.
Klockan 5 for det här barnet som en trumpetraket ur sin säng och satt ungefär 0,28 sekunder senare fullt påklädd vid dörren. Riktigt så gjorde inte jag.
Det här barnet hade sovit knappt tre timmar, men var förutseende nog att ta med sina pennor och en målarbok.
Små, stora barn. Osannolikt matchande färger när de själva fått välja.
Hit och dit och tillbaka igen 