– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Det är med skräckblandad förtjusning jag läser om presidentkampanjerna i USA, ett skådespel i stark kontrast till de halvt uttråkade debatterna här i Finland. Den religiösa aspekten ligger som en dimma över hela tillställningen i USA och blir extra tydlig när det drar ihop sig till primärval i Bibelbältet.
En kreationist som president i det land som under så många år har tagit på sig rollen att med vapenmakt slå ner religiös fundamentalism? Vet inte om det vore spännande eller tragiskt.
I Finland råder för tillfället en viss upprorsstämning beträffande planerna på ett Guggenheimmuseum. Jag ber om ursäkt för de diffusa faktareferenserna men faktum är att pålitligt fakta i frågan är oerhört svår att få. Ena dagen rapporterar man om kostnaderna och menar att de verkar överkomliga bara för att nästa dag visa hur de där kostnaderna kommer att spräckas med x antal miljoner euro.
Idag rapporterar Hufvudstadsbladet dessutom att det nya Guggenheimmuseet skulle innebära att flera befintliga konstmuseer tvingas stänga och att samarbetsförhandlingar med personalen snart inleds. Som vanligt vill man inte tala om uppsägningar utan om omorganisering. Och detaljer vill man ju inte gå in på.
Säkert vore Guggenheim precis så tufft som många talar om även om jag själv inte är någon entusiast. Det skulle dra besökare till Finland (läs: Helsingfors), öka Finlands (läs: Helsingfors) status och bidra till kulturutvecklingen i landet (läs: Helsingfors).
Men någonstans måste man säga nej. Säga att vi vet att det vore kul, men tyvärr har vi inte råd. Vanliga människor gör det varje dag så varför ska det vara så svårt för beslutsfattarna? Gör de likadant hemma hos sig? Investerar de i ett nytt vackert parkettgolv utan att laga hålet i taket? För let’s face it, vad Finland behöver just nu är inte mer status och kultur till Helsingfors utan sjukvård och arbetstillfällen till glesbygden.
Bröd och inte bakelser.
Och den där sociala utslagningen som man talar om, den där som betyder eskalerat familjevåld, ökad alkoholism och utbredd främlingsfientlighet och som är ett av de största hoten mot dagens samhälle, den kommer att få ett minnesmärke i Guggenheim om planerna drivs igenom. Ett minnesmärke över hur den orealistiska framtidsoptimism som oändliga krediter ger äter upp framtidstron för alla dem som kan få slut på pengar.
Kuriosa: Jag skulle hellre äta bakelser.
Jag lägger mig inte i vem som ska bli gruppsekreterare i Socialdemokraterna. Faktum är att jag inte ens är speciellt intresserad av hela grejen.
Men när S-kvinnor protesterar mot den tilltänkte kandidaten eftersom de vill bevara partiet feministiskt och han en gång varit anklagad för sexuella trakasserier är det något som är fel. Visst, sexuella trakasserier är förkastligt, men han är ju inte dömd? Eller ens misstänkt längre?
Och jag förstår argumentet att förtroendet för honom sviktat efter anklagelserna men två motargument dyker upp:
1: Alla är att betrakta som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Män får inte dömas hårdare än andra för att de är män, särskilt inte om det samtidigt finns rabiata feminister som skriker om hur män är svin som borde kastreras utan att samma hårda regler om sexistiska utspel ska gälla dem.
2: S-kvinnorna stöttade Mona Sahlin som partiledare. Och nu vill man tala om ”problem i bagaget”?
Den som följer sociala medier ser snabbt att feministernas största motstånd idag är alla de som tycker att det har gått för långt, att det har slagit över. Gissa om dessa dansar vad-var-det-jag-sa-dansen nu.
Det finns sånna som tycker att det är sexistiskt att klä sin dotter i rosa fluff och ge sin son bilar att leka med. Kanske lite att gå till överdrift det där.
Men så finns det sånna som tycker att man måste ha ett väldigt vinklat perspektiv för att tycka att det är sexistiskt när man tränar innebandy i formationerna Jennifer, Petra och Sofia för att killar skulle ha lättare att komma ihåg vartåt de ska springa om de associerar det till hur man får i säng en viss av de snygga brudarna. Då har man avgjort missat något för mycket mer sexistiskt än så blir det knappast.
Sedan kan man ju stå och säga att man är emot mobbning, rasism och sexism hur mycket man vill. Så länge killarna vet att Petra är kodordet för aggressivt spel eftersom Petra gillar att dominera och blir sugen när man tar för sig kan de där honnörsorden inte betraktas som annat än kvalitativt skitsnack. Sitter Abdullah på bänken? Får man knuffa den där tjockisen?
Förvisso är liknande företeelser förkastliga på alla nivåer, men vad fan tänkte man när man gjorde upp sånna här kodord för fjortonåringar? Sofia som ”gillar att ta för sig i sängen” och som man får ut ”optimalt resultat” med genom att vid ”rätt läge hångla och tafsa” på riskerar att dras inför rätta för sexuellt utnyttjande av minderårig – för fjortonåringar får enligt lag inte ha sex ännu. Petra, som gillar om man ”i sängen” kan ”riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan” är fem före våldtäkt.
Man talar om en ”miss i arbetet” och menar att ”det är olyckligt om någon uppfattade det som kränkande”. Jag menar att det är en stor miss om någon inte uppfattar det här som kränkande.
Jo, jag trodde att studentskrivningar var det dummaste påfundet inom den svenska skolvärlden. Jag hade fel. De nya hårdare kraven på att följa skolplikten in absurdum är dummare.
Skolplikt är bra, jag är helt för det. Utbildning av folket är livsviktigt för att bibehålla välfärden och det faktum att klasskillnaderna trots drygt 150 år av folkskola fortfarande avspeglas i utbildningsnivån talar sitt tydliga språk. För ett mer jämlikt samhälle behövs utbildning till alla.
Så nu vill man i Sverige vara restriktivare med att bevilja ledighet för semestrar utanför ordinarie lovtider. Suck. Är det inte ett långt allvarligare problem att föräldrar inte tar sig tid för att umgås med sina barn än att föräldrar vill ta med sig sina ungar på en veckas semester till solen?
Det talas mycket om individanpassad undervisning där varje elev ska få chansen att lära sig åtminstone i viss mån i egen takt. Hur kan det då komma sig att en elev inte kan få ledigt i en vecka – vilket i skoldagar egentligen bara är 5 dagar? Visst finns det folk som utnyttjar systemet, elever som verkligen inte borde missa en veckas undervisning och sådana som inte ger skolan tillräckligt med framförhållning för att en ledighet ska kunna kompenseras. Men rädslan för att en del kan missbruka systemet får inte styra.
Dessutom – och jag vet att det här är generaliserande – så är säkert de flesta av de elever som inte skulle kunna arbeta igen en veckas frånvaro de som är skoltrötta eller har det svårt hemma. Vad skulle kunna vara mer motiverande för just dessa elever än lite semester och tid tillsammans med familjen, vidgade vyer. Det är ju för sjutton barn!
Bekämpa sjukfrånvaron istället. Där finns det verkliga problem.
Den svenska diskussionen om kvotering fortsätter, och feminister från ett parti uppmanar feminister från ett annat parti att aktivt ta ställning. För eller emot?
Själv är jag emot kvotering. Jag tycker hela grejen med att man med tvång ska ha in kvinnor på vissa platser endast talar emot en verklig jämställdhet där människor oavsett kön värderas lika.
Det finns statistik över hur många (eller snarast hur få) kvinnor som sitter i beslutsfattande position inom näringslivet. Det är inte många alls.
Men hur stor andel av de sökande till de där positionerna är kvinnor? Varför finns det ingen statistik över det? Är det i genomsnitt 10 tänkbara manliga kandidater per 1 tänkbar kvinnlig kandidat är det kanske inte så konstigt att det finns flest män?
Och minst lika viktigt: varför måste jämställdheten hängas upp på beslutsfattande inom näringslivet? Vår övertro på näringslivet är absurd. Alla de mödrar (och fäder) som är hemma med sina barn och dagligen fattar viktiga beslut som formar nästa generation kommer att påverka framtiden långt bortom fallande valutor och grekiska skuldbekymmer!
Dessutom; om vi ska börja kvotera kan vi väl i samma veva kvotera in män som sjuksköterskor och dagispersonal? Som mor till en liten pojke skulle jag uppskatta fler manliga förebilder inom dagvården, och det om något skulle ge barnen en lyckad inslussning i ett jämställdhetstänkande som sedan kan förändra världen.
Vi har pratat med vår son om det här med att leka klätterställning på dörrarna. Om hur dörrarna kan gå sönder då. Han har konsekvent himlat med ögonen och gett oss den där blicken som berättar att inte bara skiter han högaktningsfullt i vad vi säger, han tror inte på oss.
Sedan han hade sönder badrumsdörren i fredags pratade vi lite extra om det där med att leka klätterställning på dörrarna och det känns som om han förstår åtminstone lite bättre nu.
Och så fick han för sig att han skulle smälla igen den trasiga dörren så hårt han orkade. Dörren, som egentligen inte går att låsa, gick helt plötsligt inte bara att låsa utan gick inte längre att få upp. En kort stund blev jag lite arg för att husets enda dusch var på andra sidan om en låst dörr och jag drömde om varmt vatten.
Strax efter blev jag lite mer arg för att duschen inte var det enda på andra sidan den låsta dörren. Där satt också två små flickor glatt plaskande i badkaret.
Så vi bestämde oss för att dekorera om lite. Ljust och luftigt är ju väldigt populärt. Och utan dörr blev det genast betydligt ljusare och luftigare.
Vackert, eller hur?
Som många andra roar jag mig med att fundera över hur reklam skulle sett ut om det hade varit män istället för kvinnor och tvärtom.
Ser ni det? Två biffiga män i den här OnePiecen?
För det blir inte mer patetiskt sexualiserat än så här.
Förresten skulle jag å det bestämdaste vilja avråda alla från att skaffa sig en sån där dräkt, särskilt tjejvarianten. Inte en enda av tjejerna i den tilltänkt inspirerande reklamen har nämligen lyckats få upp dragkedjan längre än till navelhöjd. Det verkar vara någon sorts konstruktionsfel.
Det underbara ljuset när jag i går kväll gick och lade mig var så där trolskt att jag stod en stund i fönstret och suckade över hur fantastiskt vackert det var med snö. Så fint var det att min man var tvungen att komma upp ur sängen för att kravla sig till fönstret och titta han också.
– Jag älskar snö!
Nu, sisådär femtioåtta klädesplagg på ovilliga ungar, 45 minuters bilskrapande och fem fastfrusna dörrar senare har jag ångrat mig.
Kuriosa: Den jäveln som uppfann det där överavancerade bältesknäppet till bilbarnstolar har bergis aldrig stått med stelfrusna fingrar och försökt knäppa fast en sparkande unge som är påklädd till dubbla storleken.
Hit och dit och tillbaka igen 