Etikettarkiv | Nej tack!

BH-storlek och självförtroende

En av de bästa grejerna med att vara sjuk är att ligga på soffan och titta på förmiddagsprogram. En av de värsta grejerna med att vara sjuk är att hjärnan exploderar om man inte hinner stänga av innan TV-shop börjar.

Idag var en sån där dag då TV-shop smög sig på. Så jag har fått lära mig att den nya BH-n Comfortisse skulle lösa alla mina problem och förmodligen också stävja hungersnöden på Afrikas horn och väcka mig med en kopp nybryggt kaffe varje morgon.

Först visar man ett långt set med kvinnor som inte är intelligenta nog att ta på sig en BH på vanligt sätt vilket gör att axelbanden åker ner, kuporna skär till tre extra boobs och att en blondin försöker bända vänsteraxeln ur led för att pilla på knäppet och som dessutom i likhet med alla moderna kvinnor har så mycket att tänka på att de omöjligt kan hålla sin BH-storlek i huvudet.

Räddningen är Comfortisse som genom att vara tillverkad med en teknik med komplicerat engelskt pseudovetenskapligt namn är så flexibel att du kan kliva i den, ha flera ovanpå varandra (wtf?) och bara behöver komma ihåg din tröjstorlek för det är numer samma som din BH-storlek. How handy is that?!

Därefter visar man hur glada kvinnorna blir när de får ha på sig Comfortisse. Alla kvinnor, inklusive värdinnorna, är storlek S. Men räds icke! Detta är något man tänkt på! Därför kallar man in Megan.

”I would call Megan a real woman, wouldn’t you?” kvittrar den ena värdinnan förtjust. Megan är säkert jätte-riktig och kanske hon är trevlig och ambitiös, vad vet jag, men bara för att Megan är storlek M och har snäppet större boobs än de andra representerar hon knappast den större massan kvinnor som har problem med sin självkänsla och vill bli av med sina dangliga struttuttar.

Riktigt osmakligt blir det när man ställer upp den riktiga kvinnan Megan, vänder henne för att visa vilken fantastiskt slät rygg hon har för att sedan rynka ögonbrynen (i den mån det går när de är fulla med botox) och påpeka att utan Comfortisse hade Megan sett ut så här. Och så visar man en bild, men inte på Megan i en vanlig BH, utan på ”Megan” 30 kilo tyngre intryckt i en 75A som sitter så helvetiskt illa att det ser ut som ett uppslag ur spanska inkvisitionens best seller ”30 tortyrmetoder att prova medan du dör”. Comfortisse gör inte bara Megan lycklig, den har också tydligen fått henne att tappa 30 kg, ändra hudfärg och bli 10 år yngre. Halleluja!

Säkert finns det många som beställer Comfortisse. En liten del av dem är kanske kvinnor som mycket väl kan ha en superelastisk kvasi-BH eftersom de är formade ungefär som värdinnorna. Somliga kanske rentav känner sig lättade av att inte behöva komma ihåg sin BH-storlek.

Men jag tror att de flesta som beställer Comfortisse är kvinnor som mår dåligt, som känner att de inte duger och som just lyssnat på två upp-piffade donnor i storlek S förklara att Gudrun, 48 år och storlek XL, bara behöver skaffa sig en Comfortisse för att genomgå samma förändring som Megan och bli lika lycklig. Jag har inget principiellt emot att man försöker köpa sig lycka (jag har ett par röda Tamaris stövletter så jag vet att det går) men jag avskyr när reklammakare trycker ner huvudsakligen kvinnors självförtroende för att sedan bygga upp det runt en påstått oumbärlig produkt. Och jag hoppas att kvinnor idag är intelligenta nog att inte låta liknande reklam påverka dem.

Det hade man kunnat lista ut

Så jag står och spacklar i lekrummet med förhoppningen att kunna sätta upp tapeterna i morgon. Tilda kommer ner, tittar på mig, gurglar, och spyr ett spackeltråg fullt med kvällsmat på retur.

Och hela golvet. Fullt.

Och de nya tapeterna. Numer mönstrade i art kräko. Très chic.

Lite vårkänsla

En kär vän som liksom jag själv flyttat från Sverige – där solen säkert skiner just nu – förtvivlar i den sjuttitolfte snöstormen på några veckor. Men du, det blir bättre, kanske inte så bra som i Sverige, men åtminstone mindre snö. Sedan. I juni nån gång.

Tills dess.

Det här är till dig!

Historiker och kunganamn

I SvD kan man läsa att historikern Herman Lindqvist är negativ till namnet Estelle som prinsessnamn. Varför man väljer att påpeka att Herman Lindqvist är historiker (vilket han inte är) och sedan kontrastera hans uttalande mot Dick Harrissons är för mig en gåta. Även om kungliga namn brukar ha en betydligt starkare historisk förankring än namnet Estelle är det knappast något historiker är skolade till att ha en åsikt om och det ger verkligen inte journalisten Herman Lindqvist någon gudagiven rätt att flippa.

Är det något som nyblivna föräldrar inte behöver så är det skuldbeläggning. Så med all respekt; har man inget trevligt att säga kan man hålla käft!

Aftonbladet kan man om man vill lyssna på journalist Lindqvist ge Republikanska föreningen fler medlemmar.

DN noterar också reaktionerna.

Kliv ur sandlådan!

Pär Ström skriver en replik på DN:s kulturdebatt angående Maria Svelands artikel om hur hon blir politiskt deprimerad. Man kan förstås läsa Svelands artikel ur precis vilken vinkel som helst – precis som att Fan kan läsa Bibeln – och jag inser att jag kanske missade att Svelands syfte inte alls var att lyfta fram problemet med att den offentliga retoriken i större utsträckning tolererar nedvärderande språk utan att racka ner på Pär Ström. Så kan det ha varit.

Men vad som kunde ha varit en upplyst replik från Pär Ström om hur delar av Svelands argument kanske är bra medan andra kan tolkas som orättfärdigt nedvärderande av inte bara Ström utan också Pelle Billing mynnar ut i just ett sådant sorts aggressivt sandlådeepos som den offentliga debatten inte behöver. Jag menar inte att Ström inte har rätten att tycka att den insinuerade kopplingen mellan tyskt 30-tal och Ströms åsikter kan tyckas väl hård. Men läste han alls sin egen replik? ”[j]ag är inte antifeminst”. ”Det är feministerna som är anti.”

Den som är fri från synd kan ju kasta första prefixet.

De citat Pär Ström väljer att ta upp – en del av de obehagligheter som sagts om honom – borde räcka för att vilken normalt funtad människa som helst ska förstå att hans kritiker har gått långt över gränsen. Så synd då att han underblåser hatretoriken genom att skriva att ”feministerna är på defensiven. De är rädda nu. De är rädda för sanningen och rättvisan.” Vems jävla sanning och vilken rättvisa? Pär Ström faller ju själv i samma grop av floskler, illvilliga missuppfattningar och hets som han anklagar Maria Sveland för.

Jag håller med Ström om att jämställdhet måste betyda att människor har samma rättigheter, oavsett kön, men det är dags för alla att ta ett steg tillbaka och fundera inte bara över vad man vill ha sagt utan hur man säger det.

Läs gärna Bo Rothsteins kommentar på Maria Svelands artikel! Den är ett utmärkt exempel på hur man kan debattera med äran i behåll (och som intressant nog bortser från genus och istället tar fasta på politisk orientering).

Min tidigare kommentar på Sveland finns här!

Skrämselpropaganda mot abort

I Texas inför man nu, liksom tidigare i Oklahoma och North Carolina, nya regler gällande abort. I avskräckande syfte ska kvinnorna som vill göra abort innan aborten kan göras höra en läkare analysera ultraljudsbilder av fostret och dessutom se bilder av det.

Visst, det finns en oroväckande mängd aborter som sker alltför lättvindigt och framförallt graviditeter som blir för att man inte vågar tala om hur man ska skydda sig. Men ju mer tabu man gör ämnet sexualitet, desto fler oönskade graviditeter och påföljande aborter kommer man att stå inför. Historien har visat oss att sexualupplysning och tillgång till p-medel är helt avgörande, och det är där man borde sätta in krafterna – inte på skrämselpropaganda för den som redan hamnat i en mycket tung och komplicerad situation.

Sist – men definitivt inte minst: var finns männen i allt detta? Varför ska kvinnorna – som ju ändå får utstå själva det medicinska ingreppet – hållas ensamma ansvariga för vad som per definition kräver manlig inblandning? Knappast sker de flesta aborterna bland kvinnor som lever i trygga parförhållanden, utan bland kvinnor som är ensamma och utsatta, och dessutom ofta väldigt unga. Så om man lyckas med att bryta ner en kvinna tillräckligt för att hon ska ändra sig, gå igenom graviditeten och föda sitt barn, vad finns det då för planer på hur man ska hjälpa henne vidare? Hur tryggas hennes ekonomi med ett litet barn och varifrån får hon stödet att orka i vad som även i de bästa av förhållanden är en tung period? Inte kan det vara så viktigt att föda nya barn till världen att det får tillåtas bli ett självändamål utan långsiktiga planer på hur barnen ska få växa upp till trygga och starka vuxna.

Den kvinna som tar det svåra beslutet att göra abort ska stöttas, inte skuldbeläggas, och den man som gör en kvinna gravid ska ta sitt ansvar som medskapare av ett nytt liv och vara delaktig i besluten kring vad som ska hända med detta liv.

DN, SvD, SVT, GP

Maassa maan tavalla

Det finns få saker som jag tycker så illa om som uttrycket att man ska ta seden dit man kommer. Visst ska man alltid visa respekt för värdarna, men det måste fostras med respekt för gästerna.

I Finland kallas det maassa maan tavalla. I landet på landets sätt. When in Rome, do as the Romans – när du är i Finland gör som finnarna. De som med högst röst framhäver uråldriga traditioner har nästan uteslutande bristfällig kännedom om det egna landets historia och saknar vett att förankra traditionerna i en historisk verklighet.

Särskilt gäller det förstås alla dem som tror att maassa maan tavalla skulle betyda att man ska prata bara finska. Det är nämligen en nymodighet att man med sådan hängivenhet att det övergår i enfald envisas med att tala ett särskilt språk att man helt bortser från att vitsen med att prata med varandra inte är att jämföra ordförråd utan att utbyta tankar, idéer, kunskaper och erfarenheter.

Och så står jag och lyssnar på den upprörda berättelsen om ”den där som är från ett annat land, typ Afrika, men här ska han inte tro att han är nåt. Här är det maassa maan tavalla”. Ska vi säga som så, att det funkar bättre när man har ett enormt imperium för inaveln blir inte ett lika utmärkande drag. Och Afrika är inte ett land, det är en jävla kontinent.

Det blir en rituell avrättning av dom!

Som ni vet hade jag dansträning igår. Det var ovanligt många finska dansöser på plats och ovanligt bristfällig finsk grammatik. Som tur var fick jag en bra chans att lära dem lite svenska, på ungefär samma sätt som mina egna barn lärde sig en nästintill komplett uppsättning svenska svärord av sin väna moder – för tighta byxor.

Det är så här, att för några veckor sedan rusade jag halvt i panik in på klädaffären, roffade åt mig det närmaste paret svarta tights och sprang ut igen. Självklart var dessa tights inte gjorda för någon med den verkliga storleken L, utan för en av de flickorna i högstadiet som alla kallar för tjockis för att hon väger 50 kg och som också i klädaffären får bekräftat att hon är tjock eftersom hon passar i den imaginära storleken L för småflickor. Om vi säger så här: det var i alla fall inte min storlek.

Men det struntade jag i när jag krängde på mig byxorna och vansinneskörde till träningen i går.

Det blev på det hela taget en riktigt otrevlig upplevelse och väldigt många fula ord. För det första var byxorna  så tighta i benen att de störde blodtillförseln till yttersta hudlagret med resultatet att benen liksom domnade lite. Dessutom var de av allt döma inte gjorda av naturmaterial och eftersom tyget kapslade in kroppsvärme var det ungefär som att dra ett entimmes danspass klädd i skinnpaj. Som om det inte vore nog kunde jag inte dra upp dem längre än att de på 5 sekunder hade hasat ner så långt att till och med Charlotte 14 år hade tyckt att de var lågt skurna. De första tio gångerna försökte jag tappert dra upp dem men när allt som hände var att de begravde sig mellan skinkorna insåg jag att allt jag åstadkommit var att dra upp trosorna till navelhöjd, medan tightsen mycket riktigt fortfarande snörpte om där någonstans betydligt lägre – sakta hasande mot nya djup.

Det är inte ens ett par sånna där byxor man lider i en kväll innan man med en romantiskt blick viker in dem i skåpet och ömt viskar ”sen, när jag blir smalare”. Det är ett par sånna där byxor man klipper sönder och eldar upp.

Ännu en anledning att skaffa helikopter

När det står en ung kille i tioårsåldern mitt på vägen och vägrar att flytta på sig när man kommer trött och hungrig efter att ha hämtat ungarna på dagis och allt man vill är att få komma hem, äta mat, tända en brasa och lyssna på ungarna berätta om sin dag, men man hindras av att den där unga killen tycker att ett bra sätt att visa sig tuff inför sina kompisar är att sedan man stannat bilen så sakta det går masa sig just så mycket åt sidan att man genom att nästan köra upp i snöhögen på andra sidan vägen kan klämma sig förbi, då önskar jag att det vore ok att liksom lite knuffa till honom kofångaren.

Eller åtminstone klippa honom med dörren.

Det är liksom inte tillfredsställande nog att bara veva ner fönstret och sockersött upplysa honom om lämpligheten att flytta på sig när det kommer bilar när man inte ens får inleda med ”jag förstår att du inte är så smart men jag är säker på att du kan tränas upp att agera nästan normalt med hjälp av elchocker”.

Straffa den som straffas bör

Nu är den innebandytränare som använde de mycket omskrivna sexistiska taktikkorten polisanmäld och misstänkt för brott mot allmän ordning genom förledande av ungdom.

Ok, jag blev också upprörd över att någon kunde vara dum nog att trycka upp sådana kort. Det han gjorde var korkat men det var alla vi som skrev om det som störde den allmänna ordningen, och tillåt mig tvivla på att tränarens uppsåt på något vis varit att förleda ungdomen. Visst, man ska inte bygga träningen kring sexistiska stereotyper men det tror jag att inte bara tränaren i fråga utan större delen av hans kollegor runt om i Sverige har fattat vid det här laget.

Och den som gjort anmälan och tycker att ”det uppenbart kan misstänkas att allvarligare brott eller övergrepp mot minderåriga föreligger” undrar jag över. Den bilden som framkommer av tränaren i andra sammanhang är att han är omtyckt och så där i princip ansvarsfull (förutom den här grejen då).

Jag valde att blogga om det här då när det först uppdagades för att det inte är begränsat bara till den här tränaren. Ett språk som nedvärderar kvinnor och idiotförklarar män är ett utspritt och beklagligt fenomen i sportvärlden och ju mer vi uppmärksammar det desto större chans att det bekämpas – men vad som måste vara en kamp mot ett fenomen får inte bli en hetsjakt på en person

Straffa den som straffas bör, men i det här fallet är den extrema uppståndelsen straff nog.

SvD, Feministiskt Perspektiv, DN, GP