Etikett: Närmare vetenskapliga synteser än så kommer man väl inte

Uncategorized

Den ärliga bloggerskan och det generaliserande kvinnoföraktet

Charlotte17 kommentarer

Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.

Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:

”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”

Ärlighet, huh?

Ok.

Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?

För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.

Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.

kiddingÄven den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?

WIN_20151015_141255För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.

Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.

Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.

Kulturkrockar

Humanistiska metoder och teorier

Charlotte4 kommentarer

Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen funnit mig själv i diskussion med personer som ifrågasätter, eller möjligen genuint undrar över, humanistisk (särskilt genusvetenskaplig) metod och teori. Även om min ryggradsreaktion är att sucka så djupt att det sannolikt påverkar väderfenomen i Bolivia är liknande funderingar och ifrågasättanden så vanliga att det är värt att försöka reda upp dem. Har jag glömt något stort får ni hojta till så tar jag itu med det så fort jag får möjlighet.

För det första är frågorna i allmänhet ställda i singular. Man talar om humanistisk metod eller genusvetenskaplig metod eller genusvetenskaplig teori, som om det bara skulle finnas en. Vill man använda singular är det självklara svaret att humanistiska och genusvetenskaplig forskning bygger på den vetenskapliga metoden. Grundfundamentet där är detsamma oavsett vilken vetenskap man talar om eftersom alla vetenskaper liksom per definition använder vetenskaplig metod. Den vetenskapliga metoden går ut på att man har en i tidigare forskning eller observationer grundad hypotes, att man under kontrollerade former testar hypotesen och att man därefter ärligt och öppet redogör för resultaten.

Enligt samma grundprincip arbetar humanister också, fast man kallar ofta hypotesen för ”fråga” och formulerar den så att den slutar med ett frågetecken. Min frågeställning är ”hur påverkade det svenska målsmanssystemet gifta kvinnors (och mäns) juridiska handlingsutrymme 1350-1450?”. Inbakat i den frågeställning är förstås den välgrundade hypotesen att det fanns en sådan påverkan och att vi inte vet tillräckligt mycket om den.

För det andra har de olika humanistiska disciplinerna vitt skilda metoder som de därefter arbetar efter, beroende på vad för material man arbetar med och vilka hypoteser man vill testa. En litteraturvetare som studerar Strindberg kan inte ha samma metod som en språkvetare som studerar översättningar av Strindbergs verk eller en genusvetare som studerar hur kön framställs i filmadaptioner av Strindbergs verk. De undersöker ju inte samma sak.

Metoden är tillvägagångssättet. Metoden beskriver hur studien har utförts. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs i allmänhet någon sorts metodologi – kunskap kring hur olika metoder påverkar resultatet och vilken tillförlitlighet en viss metod har. Tryggast är förstås att stödja sig mot tidigare forskning på ett liknande ämne som kan styrka att metoden fyller syftet. Det här är dock ingenting som är specifikt för humanister, utan som gäller all forskning. En kvantfysiker som hittat på ett alldeles eget sätt att studera molekyler höjer osäkerheten i resultaten markant.

Använder man en felaktig metod, även om metoden i sig är helt legitim, blir det inte bra. Som medeltidshistoriker som undersöker juridik och genus 1350-1450 har jag till exempel väldigt svårt att använda mig av enkäter. Även de mest välformulerade frågeformulär mister liksom sin funktion när folket man skulle vilja fråga har varit döda i 600 år, men det betyder inte att inte till exempel psykologer eller sociologer skulle kunna ha nytta av enkäter som metod.

Teorin är de tolkningar tidigare forskning har gjort baserat på ett liknande material. Väldigt, väldigt sällan använder man sig av bara en teori. Eftersom just exakt den frågeställningen man själv använder aldrig har använts tidigare behöver man ofta anpassa teorierna en smula. Dessutom förändras förstås även den bästa teori allteftersom ny kunskap tillkommer. Inte ens Darwins evolutionsteori skulle i sitt ursprungliga format vara gångbar längre, även om kärnan förblir. Survival of the fittest och allt det där.

Här skulle jag vilja ta tillfället i akt att väldigt snabbt diskutera Judith Butlers teori om kön som performans, som verkar vara en sån där grej som antigenusar får fullkomligt krupp över. Tilläggas bör väl också att Butler är filosof och att hennes teorier därför måste läsas med samma sorts öppenhet som man läser Platon, Aristoteles eller Hume. De är tankekomplex och kan mycket sällan användas i sitt ursprungsformat. Butlers teori om kön som performans går ut på att kön är någonting som skapas genom kläder, beteende och sättet som vi interagerar på. Egentligen behöver teorin inte ta ställning till människan som biologisk varelse för vad Butler menar är att det som gör oss till män eller kvinnor bara finns i det sociala samspelet – hur vi uppträder som kvinna eller man.

För att förstå Butlers tanke kan man fundera över hur mycket gemensamt man skulle ha med människor av samma så kallade biologiska kön från andra tider, eller andra kulturer. Sannolikt skulle jag inte godtas som kvinna av varken en modern oljeshejk eller Gustav Vasa. Jag uppvisar alltför många attribut som motsäger att jag skulle vara kvinna, trots att jag har ganska rejäla boobs och att jag själv inte tvekar kring att identifiera mig som kvinna. Liknande könande på basis av performans görs hela tiden överallt och vi agerar dessutom utifrån det. Att förstå Butlers teori och se hur hon har format den är inte särskilt svårt om man bara försöker. Istället för att tänka att till exempel ens ilska är styrd av testosteron så kan man tänka att uttrycken för ilskan är bundna till tid och rum. Sättet en man blir arg på var inte likadant för 500 år sedan även om den fysiska processen kanske var likadan.

Är det relevant i ditt dagliga liv? Kanske inte. Har en normalbegåvad människa alla förutsättningar i världen att likväl förstå vad det handlar om? Jepps.

En sak jag tycker att man ofta möter när man diskuterar med folk som är skeptiska till humanistisk forskning i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet är att det skulle finnas hål i teorierna och att de därför inte skulle vara korrekta. Men även den allra bästa teori har undantag, oavsett vilken vetenskap man rör sig i. Ju mer vi vet om ett ämne desto flera undantag kan vi hitta. Att det finns undantag till en teori betyder dock inte automatiskt att teorin blir obrukbar, utan bara att teorin inte duger till att förklara vissa aspekter av fenomen. Ibland blir förstås undantagen så många att teorin förlorar sin grund och den inte går att använda längre. Som det geocentriska systemet. Inte särskilt populärt nuförtiden.

Ytterligare en sak som man ofta stöter på är att alla som sysslar med genus alltid måste ta biologi i beaktande. Vi har talat om det många gånger förr och för genusvetare är biologi helt enkelt inte relevant. Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande. För en del, som mig själv, är det dessutom en omöjlighet att avgöra människors så kallade biologiska kön och därifrån dra slutsatser om hur det skulle ha påverkat dem. Jag kan ju inte ens veta om de människor som benämns kvinnor faktiskt hade kvinnliga könshormoner, även om det är väldigt sannolikt. Då är Butlers tankar om kön som performans betydligt mer relevanta (även om inte ens Butler får plats i min avhandling).

Som avslutning skulle jag vilja ta upp det eviga argumentet att forskning måste kunna upprepas för att vara riktig forskning. Det här stämmer egentligen bara i teorin, det vill säga metod och teori ska vara redogjort för så väl att man om man hade tillgång till exakt samma material skulle kunna upprepa studien. I praktiken är det dock ovanligt att man har tillgång till exakt samma material eller att man ens skulle ha något överväldigande behov av att upprepa exakt samma studie. De flesta som vill göra det hålls i laboratorium, där det också finns större möjligheter att materialet inte förändras än för dem som arbetar utanför labb. Och det är långt ifrån endast humanister som arbetar utanför labb och som har ett forskningsmaterial som försvårar direkta upprepningar. En biolog som studerar elefanters parningsbeteende i Afrika får inte nödvändigtvis exakt samma resultat som den som studerar elefanters parningsbeteende i Indien, eller i en djurpark. Elefanter påverkas av sin miljö, även om de biologiskt är elefanter. Lite på det sättet som män och kvinnor och andra människor påverkas av miljön och därför kan uppvisa vitt skilda beteenden beroende på omständigheter.

Ok. Här har vi grunden. Nästa gång kör vi lite Bourdieu och Foucault.

Eftersom jag är historiker ger jag exemplen från min egen disciplin.

Kulturkrockar

Hur ”logik” fungerar i forskning och varför att tänka logiskt inte är samma sak som att ha rätt

Charlotte12 kommentarer

Nu när barnen är i Sverige roar vi oss med att renovera från morgon till kväll och hinner inte riktigt blogga. Så snart jag kan ska jag bjuda er på bilder, men först skulle jag vilja skriva lite mer om logik för det gnager på mig och jag målar för hårt. Twitterdiskussionen om logik har fortsatt långt bortom hur länge det hade varit logiskt att fortsätta den, och har resulterat inte bara i min huvudvärk utan också i Aktivarums bloggpost. Jag tänkte inte gå närmare in på själva den bloggposten, men jag ser det uppenbara behovet av ett förtydande kring forskning och logik.

Avstamp tar jag i någonting fantastiskt smart som Severi, en av de smartaste typerna jag känner, skrev på sin blogg angående argumentationsfelen i fallet Immonen. Severi konstaterade (min översättning):

”Kom ihåg att en människa inte har fel för att hen har kommit till ett felslut; det betyder bara att hen argumenterar dåligt. Fel har hen, när hen har fel.”

Man kan alltså ha hur logiska resonemang som helst men fortfarande komma fram till någonting som inte är rätt. Möjligheten att komma fram till en slutsats som stämmer avgörs inte av logik utan av huruvida premisserna som logiken utgår ifrån är korrekta. Som min bror brukar säga; med felaktiga premisser kan man bevisa vad som helst.

Som en inledande jämförelse kan vi ta antivaccinationsrörelsen. Maken till påläst, driven och välartikulerad argumentation får man leta efter. De flesta antivaccare jag haft den tvivelaktiga förmånen att diskutera med har varit otroligt logiska i sina resonemang. Problemet är bara att de utgår från två bevisligen felaktiga huvudpremisser: 1) läkemedelsföretagen och läkarkåren vill skada människor istället för att hjälpa och 2) även de mest säkra vaccin har så stor osäkerhet kring dem att det inte är värt risken att ta dem. Utgår man från de här premisserna är den enda logiska slutsatsen att inte vaccinera. Allt annat vore ologiskt. Men bara för att tanken är logisk är den inte rätt för den bygger inte på fakta.

Och som någon sa; du har rätt till dina egna åsikter men du har inte rätt till den egen fakta. Viktigt att tillägga är också att rätten till sin åsikt inte är att betrakta som rätten att ha världen arrangerad utifrån dessa åsikter.

Aktivarum konstaterar att människan av naturen är logisk. Jag håller med om man tänker sig att människor i allmänhet brukar vara väldigt bra på att medelst logiska resonemang berättiga saker för sig själva och motivera varför saker händer. Det ingår i människans natur att söka system och begrunda hur det kommer sig att något följer ett annat. Men det betyder inte att det finns en naturlig logik som riktigt logiska fria människor kan nå fram till och som existerar oberoende av människorna. Eller alltså, när det gäller t.ex. geologi så finns det ju massor av saker som forskningen kan komma fram till och som förmodligen liksom sedan bara är. Men även bland de saker som människan inte kan påverka utan bara undersöka kommer det konstant nya fakta som förändrar premisserna och förändrar logiken man måste följa för att ha rätt. När jag var liten fick vi till exempel i skolan lära oss att jorden är rund och att den snurrar runt solen. Ungefär så här:

The Earth rotating around the Sun on its tilted axis

Men egentligen ser det ut så här:

Jorden är dessutom inte rund, den är elliptisk. Och Pluto är inte en planet.

Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.

Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.

Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.

Och ingenstans i min avhandling skriver jag att något är logiskt. Varför? För att logik är kontextuellt – beroende av premisserna – och inte en sanning. Jag skriver att det är ”sannolikt att”, eller ”verkar som”, eller ”finns övertygande belägg för”. Men aldrig att det skulle vara logiskt. Jag måste hela tiden redogöra för vilka premisser jag baserar mina slutsatser på.

Så, betyder det här att logik inte hör hemma i vetenskap? Förstås inte. Argumentationen måste vara logisk för att man ska kunna följa den. Men det är en argumentationsteknisk sak, inte en fråga om ifall resultatet är rätt eller fel.

Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att bemöta ett påstående från Aktivarum, angående uppfinningar och ny forskning.

Det här är helt enkelt inte sant. Renässansens Italien var till exempel ett samhälle där dissidenter riskerade dödsstraff, men likväl en tid då massor med uppfinningar gjordes. Varför? Därför att vissa utvalda fick resurserna att bara ägna sig åt uppfinningar. Jag säger inte att det inte krävdes (och krävs) ett mått av logik för att få uppfinningarna rätt, men processen är likväl en process, med hypoteser, försök och slutsatser. Man sitter inte och funderar över vad som kan tänkas funka, utan provar och samlar fakta att basera sitt nästa test på. Till detta krävs inte ett fritt samhälle runt omkring, utan resurser. Se på Romarrikets vattensystem, eller de gotiska katedralerna (som alltså är arkitektoniska underverk), pyramiderna i Egypten eller alla de uppfinningar som gjordes i kejsarens stängda Kina. Re-sur-ser. Förövrigt är detta en av de viktigaste sakerna i den svenska vetenskapsdebatten just nu: den fria grundforskning. Vi måste få bedriva forskning som inte direkt genererar pengar för att kunna göra nya upptäckter. Att man får tänka fritt i Sverige är piss värt om det inte avsätts resurser för forskningen att också komma fram till saker som inte skapar pengar.

Ja, och när Columbus seglade mot Indien tyckte de flesta att det var ologiskt och idiotiskt för att det bara fanns hav och faror åt det hållet. INGEN tyckte att det var logiskt att de skulle finnas en hel jädra kontinent mellan Europa och Indien åt det hållet. Ingen. Inte ens Columbus, som tyckte att det var Västindien han kommit till. Men att det för den tidens människor inte var logiskt har ingen betydelse för Amerikas existens. Européerna kunde hitta till Amerika för att Columbus tjatade till sig resurser, inte för att Portugal var ett land där man tilläts vara fri och logisk i tanke. Det var tur (beroende på från vilken vinkel man ser det). Inte logik.

Så när Aktivarum, och andra som intresserar sig för att göra (ideo)logiska slutledningar från forskning, hävdar att något måste vara sant för att det är så logiskt så blir jag väldigt trött. Forskare har minst fyra års universitetsutbildning med sannolik specialisering och därutöver en minst fyra år lång forskarutbildning. Det är alltså totalt allra minst åtta års utbildning för att kunna avgöra vilka premisser det är värt att gå vidare med samt vad som är logiska slutsatser att dra av ett material. Det betyder inte att de alltid har rätt, förstås, men det betyder att sannolikheten för att de ska ha rätt är satans mycket högre än för någon som skaffat sig sina kunskaper via Google och Wikipedia. Ganska logiskt, om man tänker efter.

Uncategorized

Logik och invandrare i svenska skolan

Charlotte3 kommentarer

Jag hamnade i en Twitterdiskussion (vilket är en paradox, stört omöjligt att föra diskussion via Twitter) med Aktivarum om invandringen i skolan. En artikel i gårdagens DN presenterar nämligen forskning som visar att invandringen är den största och enda helt säkerställda faktorn som förklarar Sveriges fall i Pisaundersökningen. På grund av Sveriges stora mottagande av asylflyktingar som sedan ska gå i svensk skola uppvisar svenska skolan som helhet betydligt sämre resultat än om man bara räknar med svenskfödda elever.

Det här är viktigt forskning som måste tas i beaktande för den antyder att invandrade barn behöver mer stöd.

Men här finns en enorm risk för vidlyftiga feltolkningar av studiens resultat. Forskaren själv skriver:

”Det är möjligt att resultaten bland skolbarn med svenskt ursprung också kan ha påverkats av förändringarna i elevsammansättningen. Detta är dock svårt och osäkert att beräkna. Forskning som analyserar frågan med Pisadata finner en liten negativ påverkan av en högre andel elever med invandrarbakgrund på infödda elevers resultat. På grund av osäkerheten bör man inte dra alltför stora växlar av detta.”

Det vill säga: det finns en mekanisk, statistisk förklaring i asylsökande och invandring till fallet i Pisaundersökningen . När man räknar med resultaten från dem som har flytt krig och bara gått några år i svensk skola sjunker resultaten. Det finns dock inte belägg för att säga att invandringen är orsaken till svenska skolans problem eller att invandrare skulle förstöra svenskars utbildning.

Därifrån kom vi in på en diskussion om logik. Aktivarum menade nämligen att det är logiskt att många invandrarbarn i en klass påverkar undervisningen negativt. Om läraren måste hjälpa några väldigt mycket kommer det att ta tid från de övriga eleverna. Och jag håller med om att det verkar helt logiskt men det är ändå inte vad forskningen visar. Studien i fråga visar inte det här, hur logiskt det än verkar. Och ska vi tala logik är det minst lika logiskt att skylla på privatiseringen av skolor, undermålig lärarutbildning eller pedagogiska brister – faktorer som studien inte heller kan bekräfta eller avfärda även om forskaren själv antyder att vi ”måste […] anpassa pedagogiken och skolkulturen” till nutidens krav.

Jag sade det då och jag säger det igen: logik är kontextuell. Till svar fick jag bland annat det här:

Men det är en himmelsvid skillnad på att ha prylar tillverkade efter en viss logik. Mekanik tenderar till att följa vissa lagar. Människor däremot tenderar till att tänja på lagarna.

Logik validerar inte. Logik hjälper oss att greppa, men logik gör inte någonting sant.

Och jag tänker inte gå in på de, förvisso intressanta, definitionerna av logik för bara i det ovan syns flera olika varianter. Vad jag vill understryka är bara att logik som förklaringsmodell till samhälleliga fenomen förutsätter att människor alltid handlar logiskt och let’s face it: det gör vi inte. Därför ska man passa sig väldigt noga för att ta en studie i whatever ämne och dra så kallade logiska slutsatser på basis av den om det inte finns grund i själva studien för sådana slutsatser. I den nyss nämnda studien finns det inte grund för att påstå att invandringen kraschar svenska barns skolgång.

Det mest klassiska exemplet på logiska feltänk måste förresten vara den vetenskapliga bevisningen för universums uppbyggnad och den geocentriska världsbilden. Jorden är det viktigaste i universum, för där bor vi. Alltså måste jorden vara i centrum och allt annat snurra runt jorden. Superlogiskt! Världen är full av liknande fullkomligt logiska slutledningar som inte heller är sanna, till exempel om mässlingsvaccinets koppling till autism.

Nyhetsplock

En vetenskaplig artikel om sexism bevisar sig själv

CharlotteLämna en kommentar

Jag är ju inte direkt först på bollen på den här nyheten, (en hundvalp tar rätt mycket uppmärksamhet) men jag kan ändå inte låta bli att kommentera. Ett par kvinnliga forskare skickade in en artikel som rapporterade om sexism i skedet där doktorander blir post docs och får som kommentar från utvärderaren att det behövs en man för att skriva vetenskapligt. Alltså, metaironin är på en så hög nivå här att I don’t even.

Och för sakens skull ska påpekas att jag inte har en aning om huruvida det vetenskapliga förfarande som var basis för artikeln håller måttet. Den kan ha varit skit och det kan ha varit så att den inte fyller standarden för att publiceras och då ska den förstås refuseras. Men argumenten som utvärderaren driver är följande:

“It would probably … be beneficial to find one or two male biologists to work with (or at least obtain internal peer review from, but better yet as active co-authors)” to prevent the manuscript from “drifting too far away from empirical evidence into ideologically biased assumptions.”

Läs det ett par gånger till. Andas djupt.

Vetenskaplighet har inget kön. Kvinnor är inte, i ett enda ämne, mer eller mindre lämpade än män att bedriva forskning. Kvinnor är inte mer lämpade att bedriva forskning ens om kvinnors upplevelser. (För att deraila lite, så är det en av de här sakerna som stör mig mest med många feministiska forum: tanken på att män aldrig kan förstå vad kvinnor går igenom. Finns det forskning som stöder en viss upplevelse (exempelvis sexism inom universitetsvärlden) så borde varje normalt begåvad man också kunna förstå vad det handlar om ifall han bara ville.) Vetenskap följer vissa regler för att betraktas som vetenskap. Man behöver inte vara man för att kunna följa de reglerna. Och ifall reglerna inte har följts – om vetenskaplighet saknas i t.ex. en artikel – så är det inte för att personen som skrivit är kvinna. Om artikeln om sexism som refuserades med hjälp av sexism inte håller måttet finns det inte en man i världen som skulle kunna hjälpa den.

Det finns en del folk som verkar tycka att det är helt rimligt att kräva ett manligt perspektiv men jag vet inte hur jag kan säga det tydligare än så här: ett manligt perspektiv är inte värt ett piss i vetenskapliga sammanhang. Varför? För att vetenskaplighet inte har ett kön. Det rör sig inte om en åsiktsartikel. Det är inte en kolumn i en veckotidning. Det är inte två bat shit crazy feministbrudar som vill in i riksdagen. Det är en vetenskaplig artikel som inte ska skrivas ur varken ett manligt eller ett kvinnligt perspektiv utan ur ett vetenskapligt perspektiv. Den ska rapportera fynd – eller avsaknaden av fynd – samt vägen till dessa och sätta in dem i en bredare kontext. Varken mer eller mindre. Blotta tanken på att män ska sitta och rätta kvinnors forskning för att kvinnor inte är kompetenta nog att bedriva forskning självständigt får mig flyförbannad. Det finns inget försvar för att skriva en sådan review som skrevs. Inget försvar alls. Och jag är glad över att utvärderaren blir av med sitt uppdrag.

Vardagslivet

Ett meddelande till alla vuxna från min son

Charlotte1 kommentar

I går blev Vilho sämre på kvällen och vi åkte därför in till akuten. Det är, som det brukar vara söndagkvällar på akuten, en lång och tråkig historia så jag ska inte trötta er med den mer än att säga att vi fick komma hem igen och att Vilho mår bättre i dag. Nej, istället vill jag skriva något som jag lovade Vilho att jag skulle skriva:

”Problemet med de allra flesta vuxna är att de inte lyssnar till slut. De avbryter utan att man får prata färdigt. Och då förstår de inte vad man menar.”

Sen lovade jag också att jag skulle berätta om när vi träffade läkaren igår, en ung, tämligen stressad läkare på akuten, ”så att de förstår vad jag menar, mamma”. Gårdagens läkare var nämligen inte direkt bäst i världen på att lyssna och det kändes inte som att hen förstod vad vi försökte förklara. Och ska man göra en bedömning om någonting så allvarligt som ett möjligt infekterad sår in i någons skenben så är det rätt viktigt att lyssna. Lyssna, och att ställa rätt frågor.

Läkaren: Hur ont hade du innan biopsin, på en skala från 1-10?
Vilho: Eh… Kanske 3?
Läkaren: Och hur ont har du nu?
Vilho: Ungefär 6.

Pluspoäng för att läkaren ställde sina frågor till Vilho istället för mig. Minuspoäng på att hen gjorde en smärtbedömning på ett barn som en timme inne fått full dos av två olika sorters smärtstillande medel. Han svarade på frågan helt korrekt, men svaret ger inte en rättvis uppskattning av hans smärta efter biopsin i jämförelse med innan. Innan klättrade han i träd helt utan smärtstillande. Nu kan han inte längre stöda på sin fot ens med smärtstillande.

Läkaren: Så är du själv orolig för din fot?
Vilho: Njae. Eller, jo. Jag är orolig.

Pluspoäng för att läkaren försöker att ta hans oro på allvar. Minuspoäng för att hen inte förstod vad oron bestod av. Vilho var nämligen inte rädd för att det var något fel på såret efter ingreppet, utan för att de skulle behöva ta blodprov eller sticka honom i foten igen.

Det är inte alldeles lätt att prata med barn och jag vet ju själv hur det ibland känns som om de berättar saker som är helt irrelevanta för vad det var man frågade dem. (Så vilken är din favoritfärg? – En dag såg jag en fågel på dagisgården och *10 minuters utläggning om fåglar*) Men jag tror också att vi vuxna misstar oss grovt om vi antar att märkliga svar alltid är en effekt av att barn inte riktigt förstår snarare än att vi vuxna inte riktigt lyssnar. Kanske barnet såg fågeln på dagisgården en dag när hen hade sin nya fina fågeltröja med favoritfärgen röd och tolkade det som ett tecken? Kanske barnet bara tyckte att det var en så alldaglig fråga att hen hellre ville prata om favoritdjuret fåglar?

Om vi tycker att det är viktigt att förstå vad barnen menar så måste vi lyssna. Inte lite grann för att göra en förhastad tolkning, utan helt till slut. Vi måste låta barn tala till punkt. Och om vi vill få fram specifik information måste vi ställa rätt frågor. Det gäller för övrigt inte bara med barn utan med allt. Ställer man inte frågan rätt så säger inte svaret någonting. Inte ens om det är den ultimata frågan.


Så där. Där har ni problemet med de allra flesta vuxna. Vi ställer frågor men vill inte lyssna på svaren. Vi vill ha det enkelt och snabbt. Vi vill ha 42, men förstår inte vad det betyder eftersom vi inte vet vad vi frågat. Och jo, att lyssna till slut blir betydligt svårare när man är trött och stressad vilket man är största delen av tiden när man har små barn och särskilt när de små barnen svarar på till synes enkla frågor med långa berättelser. Ju mer trött och stressad man är, desto mindre tålamod har man med att lyssna och egentligen så är det förstås helt ok att det är så ibland. Men om, eller kanske snarare när, det är så ska man inte skylla på att det är barnet som inte svarar. Det är vi som inte lyssnar.

20150420-150821.jpg

Vardagslivet

Gammal på den tiden

Charlotte2 kommentarer

Talade med sonen om ålder och död.

Han: Vi blir rätt gamla i vår familj.
Jag: Det verkar som det. Min farmor var ju typ 95 när hon gick bort. Minns du henne? Ni hann ju träffas.
Han: Jorå. Jag minns. 95 alltså?
Jag: Mmmm.
Han: Wow. Det är rätt mycket för vara på den tiden.

Det vill säga för kanske fem år sedan.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om filmen Bought och lite till om det där med vaccin

Charlotte16 kommentarer

Jag blev ombedd att titta på filmen Bought och kommentera den. Och det finns en del hel att säga. Till att börja med förklarar producenten att han vill föra en öppen konversation om vaccin, för att vi ska kunna få veta så mycket som möjligt, men all information i filmen kommer från motståndarsidan. Bara där borde den som söker objektiv information dra öronen åt sig.

Sedan får man bilder från ett ultraljud och hör ett fosterhjärta och en kvinna som talar om den naturliga moderskapsinstinkten och ”the mother’s love, that comes so naturally” och beskriver detta som premisserna för hur man ska veta vad som är bra för barnet. Det finns ingen bättre än mamman att göra det. För det första kan jag villigt erkänna att det är först sedan mina barn blivit betydligt äldre som jag har haft sinnesnärvaro nog att inte hispa för minsta lilla. Särskilt med första barnet var det väldigt hispigt så fort han andades konstigt, åt konstigt, whatever konstigt. För det andra finns det en obehaglig mängd mammor som under inga omständigheter har något naturligt band till sina barn som gör deras omdöme bättre. Fråga vilken socialarbetare som helst. För det tredje finns det mängder med foster- och adoptivmammor som har lysande omdöme och kärlek för sina barn trots att de inte fött dem. Tanken på den biologiska modern som gudinna är en dålig utgångspunkt om man vill tala fakta.

Däremot skulle jag vilja hävda att det finns många föräldrar som inte blir hörda när de söker vård för sina barn och är oroliga över något. Istället blir de avfärdade som just hispiga, och det är verkligen inte ok. Föräldrar känner sitt eget barn bäst och är de första som märker om något är på tok. Föräldrarna är dock inte de som är bäst lämpade att avgöra medicinska åtgärder, förutsatt att de inte är läkare.

Modersinstinkterna är filmens första bas, på vilken resten av argumentationen vilar och den återkommer hela tiden. ”As a mom, I just want what is best for my kids” menar en mamma och insinuerar att den som inte följer hennes exempel vill något annat.

Den andra basen argumentationen utgår ifrån står en av filmens huvudpersoner, MD Toni Bark för. Och hon må vara MD men hon är banne mig inte historiker. Hon menar att det är först nu som vi ser ”chronic debilitating disease in children” vilket är helt felaktigt. En vän till mig, Jennu Kuuliala, har till exempel skrivit om just de sakerna baserat på medeltida mirakelberättelser. Kroniska, försvagande sjukdomar finns dokumenterat sedan antiken – även i barn. På senare tid har ADHD-diagnoser ökat drastiskt, ja, men det betyder inte att det är fler som har ADHD i dag än förr – bara att vi diagnosticerar fler. På samma sätt hittar man inga fall av män som våldtagit sina fruar från 1800-talet för det var inte brottsligt, och väldigt få homosexuella från äldre tider eftersom det var belagt med dödsstraff. Det föds inte fler homosexuella procentuellt i dag (förmodligen) – det är bara fler som vågar komma ut med det.

Så när MD Toni Bark konstaterar att barn blir sjuka nu på sätt som de aldrig förr blivit och hävdar att det därför logiskt måste beror på de andra nykomlingarna GMO och vaccin så utgår hon från en felaktig premiss. Och, som min bror brukar säga, den som utgår från en felaktig premiss kan komma fram till vilken slutsats som helst.

Sedan går de vidare och intervjuar bland annat en familj som tillhör den statistiska typ miljontedel som fått allvarliga biverkningar av vaccin. En vacker, amerikansk familj med en son vars liv är förstört (enligt mamman). Trots att de skulle ha betydligt lättare att hitta någon av de miljoner familjer i världen som drabbats av sviterna från de sjukdomar vaccinen skyddar ifrån är det inte en enda av de familjerna som får komma till tals. Dessutom har de mage att hävda en koppling mellan vaccin och autism, vilket det alltså inte finns några som helst bevis för. Zilt. Nada. Jag förstår mamman till den autistiske pojken som vill att forskningen åter ska ta sig an ämnet, men det har alltså bedrivits MASSOR med forskning utan att kopplingen har hittats. Mamman menar att man måste ta sig an autism som ett resultat av vaccin så man kan hitta ett botemedel. Det är lite som att slå sig med en hammare på tummen och tro att det ska börja regna för att lilltån värker. Det finns ingen koppling. Ja, och hon som de intervjuar som säger att hon ”började studera autism och sedan studera vaccin”, hon är alltså filosofie doktor, inte läkare. Hon har precis lika dåliga kvalifikationer att göra en trovärdig sådan studie som jag skulle ha.

Och så är det typen som sitter och säger att ”knowledge is power” och menar att vi måste läsa på mer för att kunna ta saken i egna händer. Han menar att vi måste förstå ”things [GMO och vacciner] going into our body” och gör också vaga referenser till hur bra allt funkade förut. Allt jag kan tänka på är den här bilden:

Det finns en så oerhört klar koppling mellan modern läkarvård och livslängd samt, icke att förglömma; livskvalitet. Vi har betydligt färre människor handikappade i dag för att många av de sjukdomar som förr ledde till handikapp (polio, mässlingen o.s.v.) idag inte alls är lika utspridda. Öroninflammationer som tidigare ledde till dövhet kan botas med antibiotika. Sår behöver inte dra till sig kallbrand och leda till amputeringar. Så många har aldrig ätit så bra mat förr, som vi gör i dag.

Därmed inte sagt att vi inte borde äta betydligt nyttigare; mer vegetariskt och säsongsenligt är en lysande start, vilket även forskningen visar.

Det sista som jag skulle vilja ta upp ur filmen anspelar på titeln ”Bought” (Köpt). Alla de intervjuar i filmen utgår nämligen ifrån att den ekonomiska nyttan med både GMO och vaccin är drivkraften bakom dem. Och jag förnekar inte att det finns ekonomiska intressen, eller att det skulle vara problematiskt. Det är någonting som noga måste övervakas men här är grejen; den övervakningen sker! Filmen tar dessutom bara upp den ekonomiska kopplingen utan att visa en motbild mot konspirationsteorier. Varför intervjuar de inte personal från Läkare utan gränser som arbetar helt ideellt med att vaccinera i länder där folk dör som flugor utan vaccin? Varför intervjuar de inte de människor som investerar allt de har för att utveckla motståndskraftiga grödor för dem som svälter i Afrika? Varför tar de upp statistiskt pyttesmå avvikelser från trenden?

Nej, filmen håller en artig ton för att man ska tro på vad de säger, men den är byggd på felaktiga premisser och kan därför inte, som de säger sig vilja göra, bidra till den vetenskapliga debatten det minsta.

Nyhetsplock

Slav under slarvigt språkbruk

Charlotte3 kommentarer

Så vi kom ju överens om att det inte var en alldeles lyckad jämförelse att beskriva den finska mannen som en flykting i sitt eget hem för att flykting är något helt annat. Och så i söndagens HBL intervjuades Sebastian Tynkkynen, som är Sannfinländsk ungdoms nya ordförande. Han menar att obligatorisk svenska i skolan är att jämföra med slaveri.

”Det är fråga om språkslaveri. Slaveri betyder att människor tvingas göra något mot sin vilja.”

Eh. Nej. Det betyder det faktiskt inte. Slaveri är när en människa äger en annan människa. 35 miljoner människor världen över lever i slaveri, där någon annan människa äger dem och de inte har möjligheter att komma loss. De kan bli köpta eller sålda och de äger inte rätten till sina egna kroppar. En slav har inget människovärde, utan har värde endast som objekt. Aldrig någonsin i förhållandet mellan Sverige och Finland har finnar stått som slavar till svenskar, och finnar är definitivt inte slavar i dag. Att påstå det eller ens göra den jämförelsen är populistiskt bullshit och oförlåtligt oförstånd inför människor som på riktigt är ofria.

Bild från ett finskt klassrum.

Slaveri är mer än att göra något mot sin vilja. Det är till exempel inte slaveri när mina barn måste städa undan sina egna leksaker, trots att det i allmänhet är mot deras vilja, involverar en viss mängd tvång och dessutom emellanåt har refererats till som slaveri av de utsatta. Att barnen städar undan sina egna leksaker är en del av uppfostran. Att de läser sina läxor är en del av utbildningen. Att de lär sig säga ”tack för maten” och ”förlåt” är delar av socialiseringsprocessen. Allt sånt som gör att barnen, förhoppningsvis, kommer att växa upp till välanpassade vuxna som vet mer om hur världen fungerar än ett barn. Om jag, i egenskap av bättre vetande vuxen, inte skulle tvinga dem att ibland göra även saker som de inte vill skulle de aldrig gå till skolan eller äta något annat än pizza, chips och godis nedsköljt med läsk.

Skolämnena väljs efter samma princip om att barn inte själva kan förväntas veta vad som är bäst för dem. Det är samhället som väljer vad som är rimligt att barnen ska lära sig, inte utgående från vad barnen kan tänkas tycka är skojigt utan från vad de kommer att behöva som vuxna. Därför lär de sig matematik. Därför lär de sig geografi. Därför lär de sig kemi och fysik och musik och teckning. En del av sakerna kommer de att ha mer nytta av i framtiden och andra mindre men alla aspekterna är viktiga för en god allmänbildning.

Vad gäller språk har man i den finländska skolan i dag inte, till skillnad från vad många tycks tro, osedvanligt många språk utan osedvanligt få. Personer ur den bildade klassen för 100 år sedan i Finland kunde svenska och/eller finska, tyska, franska, kanske ryska och latin. Det fanns inte ens en tanke om att det skulle vara bortkastad tid att lära sig språk (men däremot om att gå i skola i största allmänhet) och då var världen inte i närheten av lika liten som den är nu. Och tycka får man ju göra som man vill, men ur en vetenskaplig, didaktisk synvinkel så är det en fullkomligt befängd tanke att nedprioritera språk.

Forskningen är entydig på den punkten: att lära sig språk underlättar all senare språkinlärning. Ju fler språk man lär sig, desto lättare blir det att lära sig språk. Språk utvecklar hjärnans plasticitet, bidrar till kritiskt tänkande, kreativitet, problemlösningsförmåga och andra kognitiva färdigheter. Det är att betrakta som fakta.

Och visst kan man ju diskutera huruvida det är relevant att lära sig just svenska i den finska skolan i dag. Det är en helt nyttig diskussion att föra. Visst kan man också komma fram till att man inte tycker att det är relevant och därför stänga alla dörrar som svenskan i Finland trots allt håller öppna. Dörrar till exempel i form av arbetsmöjligheter i övriga Norden. Den viktigaste dörren leder dock till den egna historien. I princip alla dokument som rör Finlands historia före 1900-talet är skrivna på svenska. Den dagen finländarna själva inte kan svenska kan de heller inte tyda sin egen historia. Det är en mycket sorglig, men också en mycket farlig utveckling som skjuter ner förståelsen för den egna kulturen och för finländarnas plats i världen.

Med tanke på Tynkkynens vädjan att ”den finlandssvenska befolkningen” ska ”befria finnarna från slaveriet” antar jag att han inte själv kan Finlands historia. Han verkar tro att anledningen till att man läser svenska i skolan är att finlandssvenskarna har bestämt det, majoritetsbefolkningens underkuvade böner till trots. Det är förstås absurt. Man läser svenska i skolan för att man faktiskt har nytta av att lära sig svenska, om inte annat på samma generella plan som man har nytta av att lära sig liggande stolen och perspektivtecknande. Kanske man inte talar svenska mer, men nyttan i hjärnan finns likväl – de kognitiva fördelarna av språkinlärning består. Och dessutom är det inte en liten i hemlighet styrande minoritet av rika finlandssvenska betalande pappor som har bestämt att det ska läsas svenska för att hålla finnarna som slavar. Svenska språkets ställning bestäms av det finländska folkets egenhändigt valda representanter som stiftar landets lagar.

Det är dessa folkrepresentanter som ska vara de bättre vetande vuxna i det här fallet. De som ska ta på sig det tunga ansvaret att avgöra vad som är framtida viktiga kunskap som även den som inte vill ska lära sig. Då får man ju hoppas att de faktiskt förstår vad de gör också, så att de inte likt ett trotsigt barn sätter sig mitt i leksakshögen och skriker slaveri.

Kuriosa: Samma HBL innehöll ett reportage från ett tegelbruk i Pakistan som fungerade med slavarbete. Ungefär som det finländska språkundervisningen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om gubbar och sammansvärjningar

CharlotteLämna en kommentar

Jag kan erkänna att jag inte riktigt uppskattade rubriken på Annika Hällstens text i torsdagens HBL. ”Gubbarnas sammansvärjning” (i nätversionen, låst bakom betalmur) och ”Gubbarnas komplott” (i pappersversionen). Det luktar liksom lite sensationsrubrik. Texten i sig handlar om hur kvinnor motarbetas. Kanske inte överallt och hela tiden men tillräckligt ofta för att det ska ge utslag. Hällsten själv har fått bannor för att hon vågade sig på att simma i banan avsedd för snabbare crawlare – trots att hon avgjort är en snabb crawlare. Bland partiledarna i Finland finns det bara en kvinna kvar. Fotbolls-VM bevakas och kommenteras i princip enbart av män.

Och det tar inte lång tid förrän kommentarsfältet tas över av gubbar som menar att man i Finland minsann inte väljer efter kön utan bara den mest kompetenta och att kön inte har det minsta med något att göra. Nej, det finns helt enkelt inte kvinnor med tillräckligt mycket erfarenhet av internationell fotboll för att vara expertkommentatorer. Kvinnorna fasas inte ut ur politiska topposter för att de är kvinnor utan för att männen är bättre.

Hur jävla blind får man vara?

Om det är så att det inte finns kvinnor med mycket erfarenhet av fotboll så att man inte ska ta in kvinnor att diskutera fotboll, vad säger det om kvinnors möjligheter att få erfarenhet? Och om män är bättre rustade för politiska topposter så kvinnor inte ska vara på politiska topposter, vad säger det om kvinnors möjligheter att faktiskt visa sig rustade för toppolitik? Vad allt detta säger är att rubriken ”gubbarnas sammansvärjning” inte är sensationslystnad utan obehagligt beskrivande. Kommentarsfältet motsäger inte Hällstens text, utan bekräftar vad hon skriver. Så länge män håller varandra om ryggen i tron att de alltid är rätt man på rätt plats kommer det alltid att vara en man på platsen – vare sig det är rätt eller inte.

Ironin i att det dagarna innan dessutom varit ett antal gubbar som skickat arga insändare till HBL och menat att feminismen gått för långt. Jo tjena.