Vardagslivet

Le, för det kunde vara värre.

Så jag har inga nyheter kring huruvida det är hemokromatos eller något annat som orsakar mina levervärden, men däremot kring det där med att känna att man lever. Åtminstone nätt och jämt.

Det halsonda som jag dragits med sedan lördagen förra veckan, och som redan innan givit problem med förkylningsastman kröp ner i lungorna. Fredagen ägnade jag nästan helt åt att försöka hosta ur mig lungorna, och om jag sovit dåligt innan så blev det inte bättre. Fredag kväll tittade jag mig också i spegeln och insåg med en uppgiven axelryckning att kortisonet blåst upp mitt ansikte som en ballong. Eller en måne. Det är väl den korrekta termen. Månansikte. Anyways. Hals och ansikte runt och glatt. Eller bara runt egentligen.

På lördagen började Gabriel klaga på magont och jag kunde inte andas mer än i flämtningar på grund av hosta och astma. På natten spydde han ner hela sängen. Söndagen stapplade jag mest runt och försökte hålla liv i mig och barnet. Och jag bet ihop och ringde till barnets far. Det är ett helt eget sorts helvete, att behöva ringa till honom och säga att nu klarar jag tyvärr inte av att sköta om barnet längre. Nu måste du komma.

(Här någonstans blir jag lite grinig över att folk nu bah ”Meh fanvafint ändå att han kom”. Jo. För att det är hans barn liksom. Ni vet. Men ändå. Ingen har tyckt att jag varit hjälte som tagit hand om barnet när fadern varit sjuk.)

Söndag natt stod det klart att jag, föga förvånande, plockat upp Gabriels magsjuka. Måndag morgon, när fadern tyckt att det var rimligt att han åkte iväg på jobb, var jag ganska desperat. Förutom att jag inte alls hade hämtat mig från den Långa Magsjukan från Helvetet, toppat den med en dunderförkylning med astmaströssel och hostade så att varje muskel krampade var jag lamslagen av en ny magsjuka (sannolikt noro). Jag har en kontakt till socialen sedan tidigare, och hon hade redan veckan innan (innan hostan och nästa magsjuka) konstaterat att det var dags att jag fick hjälp hem några timmar. På måndag förmiddag ringde de, och även om man hörde oron hos dem så konstaterade de krasst att de inte kunde komma så länge vi hade magsjuka.

Så jag ringde barnets pappa på jobbet och sa att han måste komma tillbaka, vilket han lovade att göra sedan. Och så ringde jag till vårdcentralen och frågade vad i hela helvete jag ska göra för nu orkar jag inte mer. Kan inte mer. Jag fick en tid till läkaren som tillsammans med en sköterska stod och såg på mig på britsen och var minst lika förtvivlade som jag var. De gjorde det bästa de kunde. Lovade ordna sjukskrivning för barnets så att han kunde vabba (vi har ju delad vårdnad, så det har han all rätt i världen att göra). Skrev ut ett papper att ge till ambulansen om jag skulle bli det minsta sämre, så att jag kunde få åka direkt till sjukhuset utan att passera väntrummet.

När jag kom hem från sjukhuset med första magsjukan och hade tappat åtta kilo på två veckor, blek och utmattad, tog jag en bild på mig själv för att jag skulle minnas hur det var där på botten.

Little did I know att botten ingalunda var nådd. Kortison, hosta, förkylning och ytterligare en magsjuka senare var situationen inte bättre.

I dag hålls jag på benen lite längre stunder. Har till och med varit ute hälsat på djuren. Barnets pappa har varit här sedan måndag, förutom turer till gymmet, och samvaron med honom är ungefär så smidig som man hade kunnat förvänta sig. Det är väldigt få saker vi är överens om och allt det som gjorde att vi skildes åt för två och ett halvt år sedan är så skriande uppenbart fortfarande där. Det finns en sadistisk tröst i att han är lika led på mig som jag är på honom, och en trygghet i vetskapen att vi båda just nu genomlever det här för Gabriel. Ett dysfunktionellt tillsammansskap.

Tack och lov har min hosta börjat lägga sig, jag har fått ordning på medicineringen av astman så att jag kan prata utan att flåsa, och Gabriel är i princip frisk. Vila, är det som gäller, även fortsättningsvis. Målet är att kunna sköta om djuren utan att börja skaka och kallsvettas till slutet av veckan.

3 kommentarer på “Le, för det kunde vara värre.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s