Vi tränar på att blåsa in bara luft. Och vi kan väl säga som så, att det krävs fortfarande lite mer träning innan just den aspekten av ballongblåsandet är riktigt under kontroll.
Etikett: Näe inte den här gången heller
Vad är väl ett namn?
På många vis är det ganska humoristiskt att en av Finlands mest högljudda och omstridda islamkritiker heter något som inte ens med lång träning, hård koncentration och en uttalshastighet som får en logikprofessor att tappa tråden går att få rätt.
Al-hallo?
Alla-ho?
Hal-alo?
Jag ger upp.
Vem brygger ditt kaffe?
Peppe skrev för en tid sedan om sin besvikelse över att George Clooney inte kom med Nespressomaskinen hon köpt. Det är ju lite den bilden reklamen ger, att Clooney ska stå där och fixa kaffe åt en.
Oftast är det min högt vördade älskade make som fixar kaffe åt mig. Och det är ju bra. På sitt sätt.
Men det hade varit himla kul om det någon morgon var Ewan McGregor som ba ”good mårrrnin’, a cåp åf cåffi forr yuu!”.
Nu är det dags att städa!
Min högt vördade älskade make har tagit med sig barnen till simhallen. Jag är hemma och ska städa. Jag ska bara dricka en kopp kaffe först. Och skriva lite på bloggen, svara på några mejl. Och äta upp en oroväckande stor bit av gårdagens chokladkaka.
Men sen så. Sen ska jag städa så det ryker om ‘et! På ett bra sätt alltså. Riktigt snart.
Yep.
Jag är taggad.
Nu. Alldeles strax.
Jag ska bara…
Stora barn
Den där första dagen man ska lämna sitt lilla gryn på dagis, den där dagen man vet att man behöver för att livet någon gång måste normaliseras och för att det där med att jobba och tjäna pengar på lång sikt är en bra grej, den är allmänt vedertagen hemsk. Man vinkar till barnet, barnet vinkar tillbaka, man ler, skrattar, låtsas att allt är bra för att ungen bara för allt i världen inte ska börja gråta och så sätter man sig själv i bilen och lipar tills ögonen ser ut som körsbärstomater och jobbsminkningen för länge sedan runnit ner på tröjan. Den dagen vill man inte uppleva igen och allteftersom barnen blir äldre invaggas man i den falska tryggheten att det aldrig kommer att upprepas.
Idag hade Vilho en prova-på-dag på förskolan där han ska börja i augusti. Vi packade hans väska tillsammans på morgonen och en halvtimme innan vi skulle åka stod han redo vid dörren och var så nervös och uttråkad på samma gång att jag inte ens orkade förmana honom när han klagade över att hans lillasyster inte hade ätit färdigt så att han åtminstone kunde fördriva tiden med att retas med henne. Luften var så tung av förväntan att jag fick magknip. På skolgården hade de flesta barn och föräldrar redan samlats och barnen ropades upp och fick ställa sig i kö. Vi gick tillsammans över skolgården och jag kan inte ens beskriva den fysiska reaktionen av att han stoppade sin lilla hand i min medan vi gick. Om några år kommer jag få parkera två hundra meter från skolan och vänta samtidigt som jag låtsas som att jag inte känner honom om någon skulle se. Men idag, idag kunde min hand ännu ge honom trygghet.
När jag åkte från förskolan satt han tillsammans med de andra och fyllde i papper med spännande uppgifter så att pennan glödde. Han är stor nu. Precis som det ska vara.
Men den där känslan av uppbrott, övergivenhet och att inget kommer att bli som förr som gör att man gråter den där första dagen på dagis, den är alldeles avgjort inte det minsta beroende av barnets storlek. Ledsen att säga det, men det blir inte lättare.
Att vara stolt över sin kropp
Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.
Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:
Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.
För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.
Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.
Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.
Skottland igen
Imorgon åker jag till St. Andrews för att presentera delar av min forskning. Jag är så nervös att mina händer konstant är kallare än händerna på en riktigt gammal tant. Som är död.
Och så slits jag mellan det helt vansinnigt spännande att ge sig ut på resa och träffa (förhoppningsvis) likasinnade forskare och den där känslan av att jag inte borde lämna barnen. Att jag är en dålig mamma för att jag åker iväg, lämnar mina älskade små skyddslösa barn med min barbariske make som enda hopp i världen.
Det är riktigt tungt att vara helt oersättlig.
Men i bland känns det nästan tyngre att vara ersättlig.
Det finns så många anledningar till varför jag inte blir ekonom
Jag arbetar för tillfället heltid med min doktorsavhandling med hjälp av ett generöst stipendium från Vetenskapsstiftelsen vid Helsingfors universitet. Det är ett helårsstipendium som betalas ut i högst två rater. Eftersom jag vet att jag är ungefär lika dålig på att räkna som Archimedes inte var det, bad jag om att få en andra utbetalning när halva tiden gått. Det kändes liksom tryggast.
Mer tryggt hade det säkert känts om jag hade skrivit rätt kontonummer på utbetalningsblanketten, men jag tänker mig att man nu inte ska hålla på och gräva ner sig i petitesser. Och felet upptäcktes ju i tid. Inte av mig förstås, men av den skarpsynta assistenten på Vetenskapsstiftelsen.
Den första betalning kom i december. När vi talar om att det är senaste gången jag fick betalt är det inte att överdriva att påstå att det är ganska länge sedan. Men hushållandet med pengarna har gått över all förväntan. Det finns just precis tillräckligt med pengar för att överleva fram till första maj då den andra utbetalningen ska göras, vilket av ett sammanträffande är bara några dagar innan stipendiatförsäkringens första rat bör erläggas (550 euro), resan till Durham och Leeds ska betalas (500 euro) och resan till St. Andrews påbörjas (God knows hur mycket).
Därför har det känts helt fantastiskt att den första maj snart är här.
Enter: Matematikgeniets snilleblixt.
För när jag fyllde i blanketten – den där jag skrev fel kontonummer – räknade jag så här: Det är nu december. Det är årets sista månad. Sedan blir det ett nytt år. Det är 2011. Nämen va fan. 2012. Alltså, sex månader in på nya året. Januari, februari, mars, april, maj, juni. Klartecken! Juni 2011! MEN VA FAN!! Jag är så himla korkad! Juni 2012 ska det ju vara.
Hade mitt liv varit en film hade det varit ungefär nu som en allvarlig man i svart kostym tog av sig solglasögonen och sa ”This is bad.”
Vad är egentligen forskningslitteratur?
Med risk för att vara tjatig, men jag tycker verkligen att kunskap ska tillhöra alla. När jag blir stor vill jag skriva populärvetenskaplig litteratur och jag när en fantastiskt stor beundran för Dick Harrison – mannen som gett populariseringen att ansikte och som på många vis spelade en betydande roll i mitt karriärval. Jag vill alltså poängtera att jag inte har något generellt emot populärvetenskapen.
Men ju mer kunskap som finns tillgänglig desto större krav ställs det på källkritik. I den pågående genusdebatten finns den en besvärande tendens hos många genuskritiker att stöda sig på populärvetenskaplig litteratur där ”populär” är mer beskrivande än ”vetenskaplig” samtidigt som man sågar hela genusvetenskapen som ovetenskapligt, politiskt trams. I en diskussion hos Aktivarum blev det väldigt tydligt. Aktivarum lyfter fram Michael Gilberts bok The Disposable Male – Sex, Love and Money through Darwins Eyes. Jag har inte läst hela boken, så jag kan inte uttala mig om Gilberts teoribildning, men jag får krupp när man tar ett fullkomligt enormt historiskt perspektiv, sållar ut vissa valda trådar och knyter en rosett som på intet vis avspeglar en historisk realitet. Det är behjärtansvärt att ha en historisk förankring men man kan inte kapa människans otroliga förmåga att skapa komplexa sociala kulturer från den biologiska utvecklingen.
All forskning med humanistisk anknytning går ut på att ställa en fråga till ett givet material för att sedan genom materialet och i ständig diskussion med tidigare forskning söka ett svar på frågan. Ofta har man en god idé om på ett ungefär vad svaret kommer att bli – man kan kalla det hypotes – men nästan alltid får man omvärdera sina fråga, kanske ta ett annat grepp på materialet, experimentera med begränsningar och utökningar. Kort sagt; man måste vara lyhörd för både vad materialet har för potential och för vad det sedan faktiskt berättar. För min egen forskning vore det oerhört intressant att veta på vilket sätt ålder spelade in, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med biografisk data för att dra sådan slutsatser. Därför måste jag ställa frågor som inte är beroende av åldern som en avgörande faktor.
Forskningslitteratur ska följa en viss mall och ha en viss standard. Det är inte nödvändigtvis densamma som i en doktorsavhandling – som ska vara ännu mer fokuserad på teori och metod – men vissa delar kan helt enkelt inte lämnas bort.
1: Forskningslitteratur måste ha en redogörelse för vilka källor man har använt, hur man använt dem och vilka teorier som ligger bakom.
2: Forskningslitteratur måste också ha tydliga referenser, både till annan forskningslitteratur och till källorna man använt.
3: Forskningslitteratur ska ha skrivits och publicerats inom akademien. Det är en garant för att texten genomgått en viss sorts kontroll. Publiceringen behöver förstås inte ske genom universitetet, men ett bra förlag kommer att ha hårdare kontroll på kvalité.
Men varför detta tjafs om vad som är forskningslitteratur? Jo, därför att det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar, inte utifrån hur resultatet har framkommit. Vetenskap är vetenskap för att den alltid redogör för den exakta processen för att den som vill ska kunna upprepa samma undersökning och (förhoppningsvis) komma till ett liknande resultat. Att bara presentera ett resultat, även om det är löst grundat på vissa delar av historien, kan aldrig bli mer än kvalificerade gissningar.
Riktigt god populärvetenskaplig litteratur bygger på den senaste forskningslitteraturen men har inte samma sorts krav på standard. Den är utmärkt för den som vill lära sig mer, som tycker att kunskap är spännande och som kanske undrar något, men den duger inte som argument för hur saker och ting fungerar, varken nu eller då.
Man blir lite stirrig liksom men bara lite. Stirrig alltså. Kanske. En smula.
Tidigt imorgon bitti åker jag till Glasgow. Det är kanske inte alldeles rätt att säga att jag är nervös. Snarare är jag oroväckande nära ett nervsammanbrott. Inte så att jag oroar mig över min presentation utan mer resan dit. Jag är inte så bra på att flyga. Eller alltså. Ingen människa är väl så bra på att flyga, det var därför någon cynisk overachiver med storhetsvansinne uppfann flygplanet, men jag är i ärlighetens namn inte så så bra ens på att sitta i ett flygplan. Jag tror inte på Gud men om jag hade gjort det är jag övertygad om att han hade försett oss med vingar om det var tänkt att vi skulle flyga och att han nu sitter i himlen och undrar om de där puckona i de flygande plåtburkarna inte har läst om Babels torn. Ungefär.
Och dessutom blir jag åksjuk.
Så jag har försökt dämpa oron genom att dricka. Förmodligen hade det fungerat betydligt bättre om jag druckit förslagsvis vodka istället för kaffe.
Hit och dit och tillbaka igen 