Nyhetsplock

Ord är privilegium

Jag ville bara väldigt kort kommentera en insändare i Östnyland som tar upp det gamla klassiska argumentet ”varför får afroamerikaner säga n-ordet när andra inte får”. Skribenten menar att ord inte är gruppspecifika utan tillhör oss alla.

Och det är ju lite intressant att driva just den tesen, att ord inte är gruppspecifika, samtidigt som man vill ta sig rätten att använda ett ord som de facto är en (mycket nedlåtande) benämning på en specifik grupp. Lite som att säga att vi får kalla alla djur för katter för katterna äger inte den termen.

 

En sköldpadda. Because he says so.

Men grejen är att de som hör till en viss grupp visst har rätt att göra anspråk på gruppens benämning. Till exempel; den som är mullig kan kalla sig själv mullig, men det är ofint av andra att göra det. Och ”afroamerikaner” har rätt att bestämma över n-ordet. Alltför länge var det ett ord vita använde för att visa sin överhöghet. Den som är vit måste, av hänsyn till medmänniskor, ge tillbaka ordet.

Ord är privilegium. Vi kan inte äga alla ord.

Vardagslivet

Klackarna i taket

Det tog inte lång tid efter det att barnen åkt för att vara med sin pappa innan jag fann mig själv äta glass direkt ur paketet till lunch, med fötterna lojt uppslängda på köksbordet.

Nyhetsplock

Miljömuppar

Ok, jag fattar att Miljöpartiet har fuckat en hel massa. Det är säkert inte många som röstade på Miljöpartiet som är särskilt stolta och glada över det nu.

Men i takt med att även vanligt folk börjar tycka att jämställdheten gått för långt, feminism är att likställa med nazism och att Sverige måste stänga gränserna dyker det upp förakt mot miljön. Jag har förvisso svårt att fatta hur man kan vara emot feminism och humanitär hjälp, men sedan när folk börjar hytta med näven och bara ”näe nu får det räcka med det här miljöengagemanget” så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hur kan man vara emot miljön?

Nyhetsplock

Andelar

Jag hinner inte riktigt skriva något långt och smart idag, men det här har jag tänkt på:

(utan inbördes ordning)

  • andelen insyltade i PanamaPapers-härvan som är män
  • andelen frivilligarbetare i typ Röda Korset eller whatever organisation som är kvinnor
  • könsfördelningen bland dem som bestämmer i världen
  • kaffe

  

Vardagslivet

Gnag

Jag måste bara säga att det är så jävla skönt att jag har berättat för er nu. Det här har liksom gnagt på mig i månader. Nu är det mest Rasputin som gnager på mig. Han är förmodligen den som har svårast att acceptera att jag inte är hemma så mycket som jag brukade och straffar mig med kalla tassen i början och sedan så mycket fluffig, klofylld kärlek att mina armar förmodligen aldrig kommer att läka helt.

Min största farhåga är att jag inte kommer att kunna få lån för att köpa ett eget hus någonstans, och det ser olyckligtvis ut att vara en väldigt realistisk farhåga. Bankerna verkar lite skeptiskt inställda till att stöda en ensamstående tvåbarnsmor som lever på stipendium. På ett ställe beräknade de min månatliga stadiga inkomst till 150 euro och menade att jag ligger på så satans mycket minus att jag inte kan försörja mig och barnen. Detta förstås för att de inte vill ta min faktiska inkomst, från alla extrajobb och från mitt stipendium, i beaktande.

Det, just det där, är en av anledningarna till att jag måste göra det här. Jag är fast i en kvinnofälla där vad jag gör inte räknas i den männens värld där besluten fattas.

30 sekunder senare bestämde sig Rasputin för att det var en dödssynd att jag försökte lyfta bort honom från mitt ansikte och satte därför alla sina klor i min arm, med sådant eftertryck att jag inte bara började blöda utan också fick blåmärken.
Kulturkrockar · Nyhetsplock

Saker som bara händer i Sverige

En TV-intervju avbryts mitt i som om det vore det mest naturliga i hela världen att man tar en fikapaus tillsammans med studiopersonalen.

fika1fika2

Förövrigt bör alla lyssna på den briljanta Agnes Wold trasha en massa trams och visa var skåpet ska stå!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Skilda världar

Jag upphör liksom inte att förvånas över hur brutalt skilda världar män och kvinnor (om ni ursäktar mitt binära generaliserande – det här gäller trots allt de som definierar sig som antingen eller) lever i. Som det här:

twitkon

Ja, och så finns det sånt här:

dom

Var är alla applåderande män, huh? De lyste med sin frånvaro i diskussionen efter det här fallet som mest tycktes locka fram de där männen som anser det övervåld att klappa till tafsare. Jag har själv sagt ifrån till en hel del tafsare i mina dar, om vi säger så, även om jag hittills inte behövt knäcka några näsor. Däremot har jag inte blivit applåderad en enda gång. Och de få gånger extra män har dykt upp har det varit för att beklaga sig över att kvinnfolk nuförtiden tar allt på så jävla stort allvar och inte fattar en komplimang.

Jag bara inte förstår varför män envisas med att vilja vara dem som berättar hur det här problemet i praktiken ser ut. Så länge dessa män inte kommer ut och beskriver sitt eget tafsningsbeteende har de nämligen inget att komma med. Ingenting alls. Det är som om kvinnor skulle lägga sig i diskussioner om ludd under förhuden.* Tillhör man inte den gruppen kvinnor som de facto har förhud så kan man knappast bidra med särskilt mycket erfarenheter.

Att det finns en kille som blev dödad för att han sa ifrån (brasklapp för att jag själv inte läst något om fallet!) är så sanslöst sorgligt att det knappt finns ord för det, men det är fortfarande statistiskt sett betydligt farligare för kvinnor att säga ifrån. Och det inte bara i kulturer där man har för vana att med till exempel syra vanställa kvinnan så att ingen annan heller ska vilja ha henne, utan även i hederliga Norden. Se bara på de tusentals anmälningar om besöks- eller kontaktförbud som kommer varje år, eller varför inte på statistiken som säger att 2/3 av kvinnor i åldern 18-35 har blivit sexuellt trakasserade.

Att vi ens måste fastna i den här jävla meningslösa metadiskussionen hela tiden.

* Jag vet inte om det här är ett problem, men jag tänker mig att det potentiellt (no pun intended) kunde vara det.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att ha det oförskämt bra

Ibland  fastnar jag i tankar på orättvisorna i världen. Alla dessa föräldrar som mister sina barn i Medelhavet. Alla dessa som flyr från bomber och död och möts av omöjliga passkontroller. Alla dessa som inte har någonting kvar och ingenstans att ta vägen.

Och visst, jag skulle kunna skriva en lång lista över saker i mitt liv som kanske inte riktigt går som på Strömsö men ändå. Jag har det verkligen oförskämt bra, och inte för att jag förtjänar det mer än någon annan utan för att jag har haft en sjujävla tur.

Då tänker jag också att jag verkligen inte orkar blogga om världens ondska, jag orkar inte släppa den inpå mer än vad jag redan gör genom att till exempel läsa nyheterna eller möta de asylsökande. Orkar inte. Samtidigt så känns det fullkomligt bisarrt att blogga lättsamheter när världen ser ut som den gör. Man borde ju skriva något smart och engagerat och liksom påverka.

Och så fastnar man i något sorts limbo där man inte skriver något alls, och känner sakta men säkert hur viljan att – eller snarare behovet av att – skriva skriva skriva fräter sönder en.

Jag tänker så här. Vi måste upprätthålla lättsamheterna. Dagens jävla outfit-bilderna. Kattungevideorna. Recepten. Blommorna. Leendena. Glädjen. Vi som har privilegiet att kunna göra det ska upprätthålla den goda världen. Det vackra, sprakande, fantastiska livet. Med respekt för att det är ett privilegium och inte en självklarhet förstås, men leva det till fullo ändå. För annars finns det ingenting att kämpa för.

Nyhetsplock

Astrologi och politik – tomejto tomaato

I dagens HBL finns en artikel om bildningsföraktet i dagens Finland. Den är i sin helhet mycket läsvärd, men jag måste erkänna att jag tvärfastnade i det här:

”Två av tre finländare vill att beslut som rör deras vardag ska utgå från oberoende utredningar och bygga på fakta.”

HÄRRIMINGUD VAD VILL DEN SISTA TREDJEDELEN ATT BESLUT SKA FATTAS PÅ FÖR BASIS DÅ!?!

Det är lätt att vifta bort det som att folk är rätt knäppa, men jag är helt seriös här nu alltså: om politiska beslut som rör vår vardag inte baseras på oberoende utredningar och bygger på fakta – vad ska de då grundas i?

Bibeln?
Kalle Anka?
Någons magkänsla?
Stjärnornas placering i förhållande till månen?

För nu är det ju bara så att det öppna demokratiska samhället kräver att beslutsfattarna fattar beslut som har föregåtts av oberoende utredningar och det skulle underlätta helt vansinnigt mycket om de också i lite större utsträckning av vad som hittills varit brukligt dessutom skulle bygga på fakta. Det finns inga alternativ till detta, som inte sakta men säkert underminerar demokratin.

Go home, sista tredjedelen, you’re drunk.

Nyhetsplock

Våld föder bara våld

Jag tänker egentligen inte skriva om situationen i världen. Jag orkar helt enkelt inte. Varje gång jag försöker tänka på det, eller läsa nyheterna, så blir jag alldeles kall av skräck.

Och även om allt som inte är politiskt just nu känns jävligt tafatt så tror jag att en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att fortsätta våra privilegierade trygga liv. Utnyttja får frihet. Skapa den där världen som man kan längta till, som är värd att slåss för och försvara. Vi behöver folk som upprätthåller det fria, goda, privilegierade samhället genom att leva det.

För jag har numer vänner här i Finland som har gjort den långa och farliga resan från Syrien hit. Som har överlevt. Som har släktingar kvar. Det är sånt jag tänker på när Frankrike förklarar att de ligger i krig och åker till Syrien för att bomba skiten ur allt och alla. Herregud! Där finns barn kvar i Syrien! DET FINNS BARN KVAR!

Och mitt hjärta orkar inte med det. Att somliga utnyttjar vår trygghet och vår frihet till att attackera dem som ingenting har.