Vardagslivet

Faran var inte över

Jag hade redan blåst faran över för Maggie. Hon åt bättre, verkade nöjd och glad och var på god väg tillbaka till sig själv. Men så kom hon liksom aldrig riktigt dit. För en vecka sedan märkte jag att hon blivit väldigt smal. Förutom en liten dubbelhaka var hon smal redan innan, men liksom på något vis ännu smalare. På läkares ordination har hon inte fått annat att äta än hö, kvistar och löv och kanske en matsked pellets om dagen.

På helgen blev hon klart sämre och magrade massor. Nu är hon bara skinn och ben och jag har blandat mer av den där grötsörjan och matat henne med, gett henne färska maskrosblad som hon äter, jag har klappat henne försiktigt och talat milt till henne. Om några timmar ska vi till veterinären. Ångesten just nu är enorm.

Historikerns historier · Vardagslivet

Ansökningstider

Jag hade egentligen inte tänkt berätta något. Jag hade tänkt att sedan jag lämnat in ansökningshandlingarna i fredags så ska jag bara glömma att det någonsin har hänt och gå vidare med mitt liv. Men jag klarar det inte.

Det är nämligen så att det har öppnats ett vikariat. Det enda i sitt slag i Finland. Det är för en svenskspråkig doktorand i historia som skriver om det svenska i Finland  (I KNOW!! Det är ju JAAAAG!!). Tjänsten innebär inte bara en riktig månadslön i ett år utan även ett eget arbetsrum nära universitetet och arkiven och bara några dörrar bort från vänner jag tidigare arbetat med. Ord räcker liksom inte till för att beskriva hur mycket jag skulle vilja ha den här tjänsten.

Jag är knappast ensam om det. Nu slår förstås paniken över att jag lämnat in en undermålig ansökan till. Det är ju inget nytt, om vi säger så.

Forskningsplanen är bra. Den är jag faktiskt riktigt nöjd med. Den är uppdaterad med de preliminära resultat jag kan bjuda på och håller sig ändå under det tillåtna teckenantalet. Men ansökningsbrevet hörrni. Vafan. Jag har fullkomligt missat att skriva att jag är med i ett prestigefyllt projekt som hade kunnat ge extra poäng. Och jag glömde helt att redogöra för hur jag blivit finansierad fram tills nu – trots att jag tidigare fått stipendium från just den här nämnden och att jag för fucking tillfället är finansierad av deras organisation. Det hade ju kunnat vara helt relevant information.

Så nu sitter jag här och försöker koncentrera mig på mina urkunder istället för hur de ansvariga får min ansökan framför sig och bah ”jomen henne har vi ju betalat en massa till men det tyckte hon inte var värt att nämna, vassegod det var så lite så”. Och jag kallsvettas över hur jag kunde ta dagar till att kontrolläsa alla ansökningshandlingar och ändå inte få det rätt. Tur att jag inte skrev i ansökningsbrevet att jag var noggrann den här gången i alla fall.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, eh.. nyfiken och har jobbat stenhårt de senast åren. Det är tack vare er, men vi snackar inte om det oki?

Vänliga hälsningar

Gissa vem”

Men samtidigt alltså. Tänk om? Tanken virvlar genom mig som bubblor av hopp. Tänk om det trots allt kanske, kanske går vägen.

Nu måste jag släppa det här och bara köra på. Nästa vecka ska jag plita fler ansökningar för vid slutet av året går mitt stipendium ut. September är sån. En evig berg-och-dal-bana av hopp och förtvivlan.

Nyhetsplock

Det ideologiska valet

Någon sa att de önskade att det skulle vara mer ideologi i det svenska valet. Själv tycker jag inte att det är så mycket annat. Alltför få väljare förstår nämligen hur politik fungerar, hur skattesystemet påverkar, vad tillväxt är och skapas, hur skolan, jobben och omsorgen kommer att påverkas av de olika partiernas politik.

Och jag ska inte säga att jag själv är en expert på de där sakerna. Faktum är att jag inte är säker på att det är superviktigt för alla att veta, så länge de som faktiskt får mandat vet vad de gör (vilket ju har visat sig inte vara någon självklarhet). Nej, istället handlar det om att välja ideologiskt. Tycker man att alla ska hjälpas åt att betala för att alla ska ha tillgång till samhällets tjänster, eller tycker man att samhällstjänsterna bäst finansieras genom att drivas som företag? Även om jag personligen röstade för det första alternativet kan jag fortfarande förstå hur man tänkte om man röstade för det senare. I grund och botten är det bara två olika ekonomiska system. Från ett väljarperspektiv handlar det om ideologi – om prioriteringar. Det handlar om två olika synsätt på hur man skapar ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Det är inte hela världen. Inte egentligen.

Jag tror att det är därför som Sverigedemokraternas 13% av rösterna skärrar alla dem som inte bidrog till procenten. Den ideologi som Sverigedemokraterna står för baserar sig inte alls på ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Den baserar sig på ett samhälle som gör skillnad på vem som har rätt till samhällets tjänster och vem som inte har det, snarare än på hur tjänsterna ska finansieras så att alla kan få ta del av dem. Det är en ideologi som baserar sig på en historia som inte finns, siffror som inte tål att granskas och en syn på människor som inte kan motiveras med fakta utan bara med tyckande. Istället för att se problemen i samhället som systemfel som går att rätta till med en annan ekonomisk strategi så blir problemen själva invånarna. Invånarna av en viss härkomst.

För när Jimmie Åkesson talar om att det är svårt för människor av olika härkomst att komma överens och tillsammans skapa fungerande samhällssystem, och att det är därför man måste hålla Sverige svenskt, känner jag bara en sak. Det känns som att han har helt rätt i sin utgångspunkt – att människor av olika härkomst har svårt att förstå varandra – och att han är från en annan planet. Jag har betydligt mer gemensamt med de muslimska flyktingbarn från Bosnien jag lekte med som liten, mina ingifta släktingar från Libanon, mina vänner från Sydafrika och Syrien än vad jag har med Jimmie Åkesson. Det är nämligen inte blod eller ens en gemensam kultur som skapar samhörighet. Samhörighet skapas av ömsesidig uppriktig vilja och av öppen nyfikenhet. Beståndsdelar som saknas i ideologier som skiljer på folk av olika färg.

Nej, var det någonting som valet handlade om så var det ideologi. En dröm om ett förlorat folkhem och en enkel syndabock i invandringspolitiken. En tanke att 1950-talet var den etniska svenskhetens guldålder som bröts ner av invandrare, trots att invandrade människor och idéer från Tyskland (1400-talet), Danmark (1500-talet), Holland (1600-talet) och Frankrike (1700-talet) har legat till grund för den genetiska kompott som någon i dag vill kalla etnisk svensk. Trots att ”svensk” genom historien kunde vara i nuvarande Finland, Ryssland, Polen, Estland, Danmark eller Tyskland.

Jag tror att det är det här som gör mig och andra rädda. I Sverigedemokraternas Sverige skulle det nämligen vara helt godtyckligt vem som skulle räknas som fullvärdig medborgare eftersom det inte finns någon som helst vetenskaplig grund att stödja sorteringen mot. Det är här någonstans jag tycker att man som väljare har en skyldighet att fundera över hur politik fungerar. Det här tycker jag är superviktigt att veta om det parti man röstar på. Hur ska politiken förverkligas? I det här fallet handlar det ju inte längre om skattepolitik, ekonomisk strategi, tillväxt, jobb, skola och omsorg. Det handlar om människovärde och hur ska man beräkna det? Vad händer egentligen när några ska sorteras bort?

Vardagslivet

Måndag hela veckan

Det är ganska mycket nu. Dels håller vi på att renovera taket på huset. Jag kan sova mig igenom det mesta, men inte ens jag klarar av att sova när två biffiga killar sliter plåten av taket och det är ett vedertaget faktum att byggarna lever i en ett annat space-time continuum än vad jag gör. Och att deras väsnas mycket mer än mitt. Det leder till att jag är trött, trött, trött och bara vill sova.

Dels försöker jag sköta mitt vanliga avhandlingsskrivande, som för tillfället består av att läsa källor och inte så mycket av faktiskt skrivande, och alla andra åtaganden så som undervisning och att lajva intellektuell. Resultatet av det senare kan ni beskåda här, där vi bland annat talar om hur vi tror att ett feministiskt parti skulle mottas i Finland (spoiler alert: väldigt dåligt).

Och säga vad man vill om måndagar, men det lyfte hela min dag att få träffa Basse och Peppe. Så otroligt smarta typer, med massor av spännande att säga.

20140909-104032.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Irritationen

Jag sitter och förbereder föreläsningar till grundkursen i historia, som jag ska hålla. Och varje gång jag förbereder föreläsningar så slås jag av hur lite jag vet och hur mycket jag har kvar att lära och hur lite tid jag har på mig för att lära det. Jag tror att det blir så. Ju mer man egentligen vet om ett ämne desto mer förstår man att man inte vet. Men det ger en sån där krypande stress av att jag måste sätta igång och lära mig mer nu, jämt, hela tiden, snabbare och bättre och det gör mig ganska irriterad.

Dessutom har jag i vanlig ordning (för 8 år på universitet hjälper inte) glömt att göra terminsanmälan i tid och måste både betala straffavgiften för återinskrivning till uni och malas runt i det allt annat än smidiga byråkratiska systemet för att inte bli av med typ allt (läs: min email).

Ja, och så är mjölken slut och jag tvingas dricka kaffe med jävla matlagningsgrädde. Det kan ju göra vem som helst grinig.

Vardagslivet

En bra sak och en dålig

Dålig sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet.

Bra sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet och fick, då när jag inte själv ens får hålla i ratten, äntligen chansen att knäppa ett foto på den underbart vackra nejden.

20130304-123057.jpg

Vardagslivet

En måndagsmorgon av rang

Att snurra och svettas i mardrömsvåndor hela natten för att vakna upp till ett strömavbrott, när allt man längtar efter är att få tända alla lampor, dricka en stor kopp te och börja det timslånga arbetet med att intala sig själv att det bara var en dröm. That’s måndagsmorgon for you.