Etikett: Män och kvinnor

Kulturkrockar

Vem är det egentligen som kommenterar kvinnors utseende?

Charlotte13 kommentarer

Bakpappa frågade sig (och mig) om det inte egentligen främst är kvinnor som kommenterar och därmed kontrollerar andra kvinnors utseende. Det är inte direkt första gången jag hör en man säga så, att det egentligen är kvinnorna som är hårdast mot varandra. Och det råder ju inga tvivel om att kvinnor bidrar till upprätthållandet av utseendehets och att kvinnor kan vara riktigt nasty mot andra kvinnor beträffande klädval. Been there, done that, got the low cut T-shirt liksom. Men grejen är den här, att det är fortfarande relaterat till män. Det vill säga, när jag var 14 år och hade urringade tröjor och tjejerna i det populära gänget sa till mig att jag var en jävla hora tog jag det som en seger. De hade inte sagt så om det inte var för att jag var hottare än dem, tänkte Charlotte 14 år. De gånger jag blev kallad hora av killar däremot, tog jag oerhört illa vid mig, eftersom det var enligt deras mått som allting mättes. Tyckte killarna att man var hora var det en förlust, i Charlotte 14 års värld.

Det skulle ta ytterligare kanske 10 år innan jag på allvar började värdera mig själv med andra mått än vad män tyckte om mig, och istället tänkte mer på hur jag var inför mina vänner – mina nära och kära – snarare än inför en random kille på stan. Innan dess satt jag fast i förväntningen att jag som kvinna ska relatera mig själv till männen, att mitt mål i livet är att inrätta mitt liv efter män. Och jag skämtar inte. På mina gamla skolböcker har Charlotte 14 år klottrat ”killar är livet” överallt. Killar är livet. Jag var långtifrån ensam om den uppfattningen. Det hade ingen som helst betydelse vad tjejer eller tanter i min närhet tyckte. Killarna var livet. Och allteftersom jag blev äldre och killar inte längre var livet blev jag mindre jävlig mot andra kvinnor och mindre mottaglig för mäns åsikter för att de är män, snarare än för att de har något att säga. När jag står i provhytten och frågar en tjejkompis om vad hon tycker om tröjan bryr jag mig om vad hon tycker för att hon sedan kommer att umgås med mig klädd i den tröjan. Tidigare hade jag bara brytt mig om vad hon tyckte som en spegling av vad killarna kunde tänkas tycka. Men att komma till insikten att jag inte måste relatera mig själv till män hela tiden har varit svårt. Att jag ens skulle komma dit har inte varit självklart.

Så när män upplever att det är kvinnorna själva som är hårdast på att kritisera andra kvinnors utmanande klädsel vet jag inte om dessa män verkligen förstått hur djupt inpräntat det är i oss att det är männens röst som har störst betydelse och hur oerhört svårt det är att släppa det – att lita på sig själv. Hur naturligt många män tar sig rätten att kommentera ens utseende, att röra vid en och att bli förbannade om kvinnan inte tolkar det som en ynnest. Och det här handlar inte om att någon nyper en i rumpan en sen kväll på krogen. Sådant har jag faktiskt förvånansvärt mycket överseende med. Nej, det handlar om att den där uppmärksamheten, kommentarerna, det självklara i att jag förväntas relatera mig själv till Mannen, finns överallt. Det kan vara min kjol på en konferens, det kan vara en snygg skjorta på en föreläsning, det kan vara en urringning när man snabbt springer in på affären för att köpa en liter mjölk. Hela tiden.

Och numer är det inga kvinnor alls som kritiserar mitt utseende, eller som skulle säga att jag får skylla mig själv som klär mig på ett visst sätt. Inga alls. Däremot händer det fortfarande att män gör det (fast kritiken ligger på nivån ”om man har så stora boobs ska man inte bli arg om folk (läs: män) stannar och stirrar”). De dömande tjejerna med tonårsfasonerna är borta. De män som tror att de är världens medelpunkt består.

Kulturkrockar

Om att relatera sig själv

Charlotte16 kommentarer

Det finns så många män som säger att om kvinnor inte vill ha uppmärksamhet för sitt utseende så ska de sluta klä sig utmanande. Om en kvinna har en djupt urringad tröja får hon helt enkelt skylla sig själv om männen dreglar över hennes boobs istället för att lyssna på vad hon säger. Är det inte dregeleffekten hon vill ha så får hon skyla sig.

Och det finns en enorm massa saker som är fel med det här tänkandet, med start i uppfattningen att män inte skulle kunna kontrollera sig själva: om det finns hud så måste män dregla över den. Men det som gör mig mest förbannad är alla dessa män som säger till kvinnor att kvinnorna liksom tigger om uppmärksamheten. Och de är många, de där männen. Jag har själv fått höra det hur många gånger som helst i stilen ”det är väl inte konstigt att han hängde över dig när du har den där tröjan på dig” och ”ha inte sånna kläder om du inte vill ha uppmärksamhet då”. Som att männens åsikter och känslor är viktigare än mina och att det är jag som ska anpassa mig. Som om vad jag ska tänka när jag klär på mig är ”vad kommer männen tycka om det här?”.  Som om min hela existens går ut på att relatera mig själv till männen i min omgivning, min existens mäts i männens ögon.

Här har vi ytterligare ett exempel på den där manliga normen, förväntningen att kvinnan ska anpassa sig, och inte minst det superheteronormativa (poäng för långt ord här!) tänket att en kvinna alltid ska relateras till en man – en kvinna är sexig för männen, inte för sig själv eller för andra kvinnor. Så nej. Jag tänker inte ta på mig ansvaret för hur män uppför sig. Och nej. Jag tänker inte skyla mig för att få män att respektera mig. Och jag tänker inte relatera mig själv till män som inte kan kontrollera sin salivavsöndring.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att problematisera mannen

Charlotte2 kommentarer

Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte  därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).

Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.

Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mörka parker och rätten att bli trodd

Charlotte2 kommentarer

En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.

Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.

Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.

Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Klart att kvinnor kan vara sexistiska!

Charlotte1 kommentar

Vi har ju talat en del om hur kvinnor blir diskriminerade i arbetslivet, hur det för många arbetsgivare räcker att kvinnor är potentiella småbarnsmammor, VAB-are och familjeprioriterare. I extremare fall ses inte kvinnor som lika kompetenta som män, blir inte befordrade i samma takt och anställs ibland rent av som ögongodis istället för i egenskap av yrkesutövare. Män i toppen skyddar varandra och premierar andra män. Män i toppen är ofta sexistiska. Men en väldigt intressant artikel av dr. Peggy Drexler visar att även kvinnor i toppen kan vara sexistiska. Dr Drexler intervjuade några högt uppsatta kvinnor som hellre anställde andra kvinnor än män. De ansåg nämligen att kvinnor var bättre på att kompromissa, att locka fram bra material ur samarbetspartner (i ett fall manuskript ur författare) samt att män var arroganta och lät sina stora egon komma i vägen. Låter det bekant? Tänkte du nu att det ju ligger lite sanning i det där? Nej, det ligger inte mer sanning i det där än att män skulle vara mer kompetenta och bättre lämpade för karriär än kvinnor. Positiv särbehandling av kvinnor på grund av att de är kvinnor är också sexism, särskilt eftersom denna positiva särbehandling hänger ihop med nedvärdering av män. Så får det inte vara.

Kanske det här är en av de svåraste delarna av att försöka leva och agera jämställt: att även de där positiva förväntningarna vi bär med oss av endera könet måste omvärderas och varje människa mötas för sina egna kvalitéer? Men jag är övertygad om att ifall kvinnor ska betraktas som lika kompetenta som män kan man inte samtidigt se kvinnor som mer omvårdande och bättre på att kompromissa. Även om många kvinnor genom sin uppväxt och sina tidigare erfarenheter tränats i omvårdnad och kompromissande på ett helt annat sätt än många män finns inte dessa egenskaper automatiskt i kvinnor, precis som att män inte av naturen är mer kompetenta eller bättre på teknik. För att komma bort från de negativa attityderna mot kvinnor måste vi också släppa de positiva. Det går inte att cherrypicka könsspecifika egenskaper.

Och det finns sådana som menar att kvinnor inte kan vara sexistiska för att de saknar den institutionella makten. Jag förstår hur man kan komma till den slutsatsen, men samtidigt är den att försöka svära sig fri från problem som egentligen inte är begränsade till män. Sexism är åsikter och tankar, obetänksamma skämt, fördomar och brist på eftertänksamhet. Kvinnor är inte per automatik befriade från sådant – kvinnor kan ha sexistiska åsikter (precis som att mörkhyade kan ha rasistiska). Å andra sidan handlar det också om makt. Har man inte makt att föra fram sina åsikter och tankar, eller att fatta beslut baserade på sina fördomar, kommer den sexism man står för inte att påverka omvärlden. Och låt vara att kvinnor är grovt underrepresenterade i toppositioner och att det finns en liknande snedfördelning i mot vilket kön sexism i allmänhet riktas, men kvinnor i västvärlden sitter i dag likväl på tillräckligt många, tillräckligt höga positioner för att deras röster ska kunna göra en viss skillnad. De unga män som anställdes på det företag vars chef dr. Drexter hade intervjuat skulle åtminstone hålla med. De unga män som bara för att de är män behandlas mycket hårdare än sina kvinnliga kollegor. Deras kvinnliga chef tycker att det är så man måste göra med män.

”So I end up pushing and pushing and keeping constant tabs, jumping all over a guy for even the tiniest misstep. It’s exhausting, but that way, I can avoid one mistake from turning into many.”

Det här är också diskussioner som är värda att föra, problem som bör belysas och upplevelser som förtjänar att tas på allvar. Män ska inte behöva vara tuffa nog att ta den här skiten, och kvinnor ska inte betraktas som så svaga att de inte kan vara sexister. Och som dr. Drexler skriver:

”the best workplaces are built on the ideals of hard work, talent, and dedication — three qualities that know no gender.”

Kulturkrockar

Den naturliga utvecklingen

Charlotte10 kommentarer

Vi har ju talat en del om biologi kontra kultur på senaste. Och det slår mig hur många som verkar tycka att biologiska betingelser och vad somliga kallar ”naturlighet” ska få avgöra, inte bara hur vi blir som personer utan vad som ska vara socialt accepterat och offentligt understött av samhället. Som att män tar för sig mer till exempel, och att det därför är män som sitter på flest ledande positioner, män som fattar flest samhälleligt avgörande beslut, män som styr. Män är liksom biologiskt skapade för det, män är starkast, krigare, jägare och sånt, så det är ok.

Och så tänker jag på den ljuvliga ironin i att det är samma människor som nu kommer och protesterar över att kvinnor kvoteras in, kvinnor får fördelar, kvinnor kan sitta och lacka naglarna medan männen arbetar för att försörja dem och att  kvinnor börjar styra och ställa när det ju är mannen som är den starkaste. För om vi nu ska tala biologi så är det ju survival of the fittest som gäller, inte styrka. Kvinnor som anpassar sig efter levnadsmiljön för att skapa sig fördelar, för att överleva, det är ju sådant som dessa biologi-fantaster borde hylla, om vi nu förutsätter att människan är en så biologiskt betingad varelse att gener och tilltänkta drifter ska få agera rättesnöre.  Vi kan väl kalla kvotering den naturliga utvecklingen då, va? Och så ger vi nobelpriset i biologi till de kvinnor som sippar champagne och går på spa medan deras män betalar och någon annan uppfostrar deras avkomma. Dessa kvinnor måste ju vara skapelsens krona.

 

Uncategorized

Mannen som jägaren

Charlotte14 kommentarer

De flesta av er vet säkert att de första människorna levde som jägare och samlare, eller hur? Under de senaste årtiondena har det, genom bland annat tandanalyser och undersökningar av fossilerad avföring, blivit klart att det i själva verket var ganska lite jakt och väldigt mycket samlande. Människorna levde huvudsakligen av nötter, bär, rötter och liknande, och kompletterade födan med kött bara ibland. Det är bland jägarna och samlarna man ibland tänker sig att de första genusspecifika uppdelningarna kom. Mannen jagade. Kvinnan samlade. Mannen var större och starkare och häftigare eftersom han kunde erbjuda något som var ovanligt, lite lyxigt, och något som kvinnorna inte kunde skaffa själva.

Den här bilden är dock helt baserad på våra sentida föreställningar och vem som ska göra vad och det finns inga bevis för att det var den rådande uppdelningen i jägar-och samlarsamhällen. Ett väldigt välkänt exempel på hur våra nutida genusidéer står i vägen för återgivningar av tidigare samhälle är Bäckaskogskvinnan, som levde i södra Sverige för 9000 år sedan. Genom att tolka fynden i graven kom arkeologerna fram till att det var en man. Hon hade nämligen fått med sig redskap för både jakt och fiske. Men efter närmare undersökningar visade det sig att skelettet tillhörde en kvinna – en kvinna som av allt att döma jagade under sin levnad. Den tanken var så svår att smälta att många i början sökte rätt vidlyftiga förklaringar till hur det kom sig att Bäckaskogskvinnan varit jägare. Som att hon var transsexuell. Eller hermafrodit. Eller på något sätt i alla fall avvikande för man kan verkligen inte ha en kvinna som sysslar med jakt. Men hon var långt ifrån den enda kvinnan som jagade, vilket visas av fler gravfynd liknande detta. Jämförelser med folk som fortsatt att leva som jägare och samlare visar dessutom att det fanns ganska gott om stammar där kvinnorna var de som jagade, medan männen var ansvariga för samlandet. Barnen sköttes gemensamt av exempelvis släktingar medan kvinnorna var på jakt.

Så mannen som den store mäktige jägaren som genom sin styrka och manlighet lade grunden för genusuppdelade sysslor är en myt. Det är faktiskt inte ens säkert att jagandet var det som hade högst status. Det måste ha stått klart även för stenåldersmänniskan att det var genom samlandet som man upprätthöll en god vardaglig standard, och att det var samlandet som gjorde att stenåldersmänniskan i princip aldrig hade brist på mat. Det finns alltså inga belägg för att männen skulle ha bidragit med något som värderades högre än det som kvinnorna bidrog med, eller att man under stenåldern tyckte att det var så viktigt att göra skillnad på män och kvinnor att man var villig att riskera tillgången på föda genom att säga till Superjägaren Berit att hon inte fick vara med.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnor som gifter sig uppåt och det där med dödsstraff

Charlotte18 kommentarer

Det händer ju ganska ofta här på bloggen att vi diskuterar kvinnor som gifter sig uppåt. Många hävdar nämligen att så länge kvinnor alltid gifter sig uppåt kan de inte förvänta sig jämställdhet. Vill kvinnan ha en cool karriärkille kan hon inte sedan komma och klaga på att han inte hjälper till att byta blöjor. Det finns så otroligt många saker att säga om det här att jag misstänker att det är ett av de där ämnena (right up there med bilder på fluffiga katter) som vi aldrig kommer att bli färdiga med, och det gör ingenting.

Och på ett sätt ser jag förstås poängen: gifter man sig med en man som uppenbarligen vill göra karriär och prioritera annat än familjen så ska man inte bli förvånad om han sedan gör karriär och prioriterar annat än familjen. Så är det ju. Däremot menar jag att det är väldigt många män och kvinnor som möts när de är på samma sorts statusnivå och som tror att de vill samma saker, men som finner sig själva tio år senare med helt olika prioriteringar och syn på jämställdhet. Det är fastställt att många par lever väldigt jämställt innan det kommer barn med i bilden, och att man därefter tar upp traditionella roller. Effekten av att kvinnor tar ut mer föräldraledighet är att de hamnar efter på arbetsmarknaden och att den kvinna som en gång i tiden gifte sig med en jämställdhetsintresserad man av samma status inte sällan fastnar i ett mönster där mannens status ökat, hennes har stagnerat och jämställdheten blir svår att upprätthålla när mannen ogärna går ner i status igen. Det är ingens fel, ibland blir det bara så, men om man tillsammans reagerar på och accepterar att man hamnat någonstans där man är på väg ifrån varandra kan man göra något åt det.

Jag hävdar dock att dessa kvinnor inte gift sig uppåt eller ens sökt efter en man med statuspotential utan att dessa kvinnor (och män) sökt och trott sig ha funnit en jämlike. I dag vill vi gifta oss med någon som vi känner är på samma nivå som oss själva. Därmed inte sagt att kvinnor inte suktar efter hotta högstatusmän (Matthew Macfadyen som ett hypotetiskt exempel), eller att de flesta av oss i tonåren inte var dödsförälskade i någon stjärna eller den populäraste killen i skolan. Men när det gäller att hitta en partner, en man vill tillbringa sitt liv med, söker de flesta kvinnor inte efter någon med högre status en dem själva utan någon som de kan dela allt med. En man som är som dem själva (fast man, då).

Sedan tillkommer det, som alltid, en historisk aspekt. Många som menar att kvinnor gifter sig uppåt och därför själva väljer ojämställdhet hänvisar till historien och menar att kvinnor alltid gjort så. Kvinnor har alltid gift sig uppåt. Därför får de skylla sig själva om de fått män som manifesterat sin status genom att trycka ner dem. Men när man betraktar kvinnors rättigheter beträffande giftermål står det helt klart att det var långt ifrån kvinnors egna starka vilja att gifta sig uppåt som skapade hushåll där mannen bestämde. För…

… kvinnor har fram till 1872 haft en giftoman som var rättsligt ansvarig för att organisera giftermålet. Ofta var det hennes far, men ibland en annan manlig släkting (eller, åtminstone teoretiskt sett, kvinnlig). Kvinnor hade alltså inte laglig rätt att gifta bort sig själva och bestämde inte vem de skulle gifta sig med, även om de borde godkänna valet.
… kvinnor hade inte rätt att själva ha en inkomst utan var beroende av mannens inkomst för sin överlevnad. Nej, kvinnor var inte lata, de hade bara inte lagliga befogenheter att förvärvsarbeta förrän vissa yrken öppnades även för kvinnor på 1800-talet (och då bara för ogifta kvinnor).
… kvinnans status var beroende av mannens eftersom han ”bättrade” henne. En adelsman som gifte sig med en bondekvinna förblev adlig, och bättrade henne till adelsstatus också.

Men kvinnor är bara ute efter lyx. Annars kan de väl bara avsäga sig lite status och lite inkomst och andra världsliga grejer om de verkligen hade velat vara mer jämställda, och gifta sig neråt istället. Jo, och så var det den lilla detaljen att…

… det under många hundra år i stora delar av Europa har varit belagt med dödsstraff för en kvinna att gifta sig neråt.

Så nej. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en stark tradition av kvinnlig vilja att gifta sig uppåt för att kvinnor helt enkelt gillar högstatusmän. Och jag fortsätter att vidhålla att kvinnor i dag inte heller vill gifta sig uppåt, utan med jämlikar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som gör sig gravida och sedan inte förstår att de ska skylla sig själva

Charlotte8 kommentarer

Det har dykt upp en ny kommenterare på den här bloggen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag orkar släppa igenom eller inte. Ni vet. Det mesta hittills rör hur inkompetent jag är, och eftersom det ändå ganska ofta blir ett tema i kommentarsfältet vet jag inte om jag orkar med fler som hojtar att jag får skylla mig själv och att jag inte bemöter argument. Om det är vad de söker kan vi ju se det där med att jag inte släpper igenom de kommentarerna som att jag tar ansvar för min egen skuld och bemöter argumenten med strikt sortering.

En av de kommentarerna som nu ligger och väntar på att jag ska bestämma mig för om de ska gå igenom eller inte spinner vidare på temat om hur det är mitt fel att jag blev gravid. För er som inte visste det var det alltså så att jag och min högt vördade älskade make blev gravida i ungefär samma veva som vi träffades. Det var omtumlande och synnerligen oväntat för oss båda, men efter att ha tagit väldigt många väldigt djupa andetag pratade vi igenom situationen och bestämde oss för att göra det bästa av vad vi hade. Den babyn har fyllt sju år och blivit storebror, så helt åt helvete gick det ju inte i alla fall, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit fruktansvärt tungt att få våra olika liv att passa ihop och bli en lämplig helhet där inte bara vi som oss själva kan få leva och trivas, utan där också ett nytt litet liv ska få växa, få vara trygg och älskad. Det har varit en oerhört lång resa för både maken och mig. Kompromisser, uppoffringar och besvikelser, men också nya vägar, nya värden och en kärlek större än allt annat till det där lilla livet som kom till oss.

Så när folk jag inte känner tar sig friheten att säga att jag får skylla mig själv som blev på smällen blir jag förbannad. För det första händer det att barn blir till fast man har varit försiktig enligt konstens alla regler. Så är det bara och det kan ingen anklagas för. För det andra var jag ju inte ensam när barnet skapades, om vi säger så. Vi var faktiskt två. Ändå är det ingen av dem som funnit sig berättigade att kommentera mitt sexliv och denna oväntade graviditet som ser att min man (igen med versaler: MIN MAN) har något som helst ansvar för att det gick som det gick. Jag som kvinna ska ensam bära hela skulden.

Och nu har jag diskuterat jämställdhet så mycket att jag vet att det finns ett oroväckande stort antal människor som får fullkomligt fel i huvudet när man talar om vikten av att kvinnan kan välja abort – att en abort i sista hand måste vara kvinnans val. Jag har helt tappat räkningen över hur många gånger sådana diskussioner har gått käpprätt åt helvete för att någon börjar skrika om hur de stackars blivande pappornas rättigheter förbises och att lössläppt kvinnfolk har för mycket makt. Jag är lika övertygad om att fri abort är en grundpelare i jämställdheten som jag är om att mannen och kvinnan tillsammans bör försöka lösa situationen. En abort är ett så pass svårt och stort beslut att man aldrig ska behöva fatta det ensam, men en graviditet och en förlossning är också så pass livsavgörande saker att man helt enkelt inte i ett fritt samhälle kan tvinga en kvinna att genomföra dem om hon inte vill.

Men allt det här hänger ihop. Kvinnor får skylla sig själva för att det blir barn. Inte ens den kvinna som blir våldtagen kan fråntas ansvaret för att det blir barn eftersom livmodern, enligt amerikanska röster, inte tar emot om det är riktig våldtäkt. I mitt fall har vi den milda, våldsfria varianten av samma skuldtema: en kvinna kan aldrig bli gravid om det inte är hennes val. Tanken på att kvinnan får skylla sig själv är så stark och så självklar för många att flera har sett det som fullkomligt i sin ordning att säga till mig att vår graviditet var mitt fel. Att jag inte har någon rätt att reflektera över hur vi i vår familj ska kunna ordna upp vår vardag och kompromissa ihop våra liv eftersom det var mitt fel. Och helt plötsligt så känns världen beklämmande mycket som en mansdominerad skitvärld där kvinnor får ta skulden och bära bördorna för vad män och kvinnor gör tillsammans, där löneglappet och glastaket är illusioner skapade av kvinnors oförmåga att låta bli att göra sig gravida.

Jo, det är ett problem att en del pappor upplever att de stängs ute från svåra beslut om abort och graviditet (precis som att en del mammor står helt själva med dem) och jo, det är ett problem att alltför många pappor inte tillåts ta ansvar för sina egna barn ens när det skulle vara fysiskt möjligt (precis som att alltför många mammor inte har något annat val än att ta ansvaret). Men så länge det är ok att säga till kvinnor, oavsett om man känner dem eller inte, att de har sig själva att skylla för att de blivit gravida när de egentligen hade tänkt att de skulle göra något annat kommer man att samtidigt stänga mannen ute från föräldraskapet – redan innan det börjat.

Så jag är glad över att min man inte tyckte att det var mitt fel, utan såg sin egen del. För tänk om han hade borstat bort det med att säga att jag har mig själv att skylla. Tänk om han aldrig hade tagit sig tiden att lära känna sin son. Det skulle nog ha varit väldigt, väldigt ensamt.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om naturlighet, lag och människor

CharlotteLämna en kommentar

I onsdags hade jag det stora nöjet att få lyssna på den oerhört meriterade (mannens publikationslista är 8(!) sidor lång) professor R. H. Helmholz föreläsning ”The Law of Nature in History: Jurisprudential Theory or Practical Instrument”. Den naturliga lagen (icke att förväxlas med de naturvetenskapliga naturlagarna) är den lag Gud har givit till människorna; en lag som finns inneboende i alla människor. Gud hade placerat förutbestämda principer för hur man ska bete sig i människornas hjärtan, och därför vet goda människor vad som är rätt och fel. Även i vårt eget väldigt sekulariserade samhälle i dag finns samma underliggande tilltro till att vi är förprogrammerade till att veta hur vi ska bete oss kvar, och det var fler än en gång som jag slogs av hur förbluffande lika en del av resonemangen här på bloggen är med dem som framhölls för många hundra år sedan. Innan 1800-talet fanns det inga diskussioner kring  om den naturliga lagen existerade – det vill säga; alla visste att den fanns – men en hel del diskussioner om hur den skulle tolkas. Senare forskning har, enligt professor Helmholz, lyft fram frågan om huruvida medeltidens och den tidigmoderna (1500-1700) tidens människor såg den naturliga lagen som endast juridisk teori eller om den också fyllde en praktisk funktion. Den frågan ägnade professor Helmholz sin föreläsning åt att besvara.

Den naturliga lagen har betraktats som en högre form av lag, vars närmaste nedteckning är de tio budorden, som i egenskap av varande Guds mening inte kan förändras. Eftersom lag emellertid aldrig har varit ett stillastående element utanför människors samspel har tidigare forskare tänkt sig att den naturliga lagen endast var teoretisk. Genom att läsa de juridiska diskussionerna kring avgörande av specifika rättsfall kunde dock professor Helmholz visa att lagkunniga de facto ofta utgick från den naturliga lagen (trots att den inte finns nedtecknad i särskilda paragrafer) när de resonerade kring vad som var rimligt och inte. Och just det där med vad som är rimligt var någonting som upptog de lagkunniga när domar skulle falla. Enligt den naturliga lagen var det exempelvis förutbestämt att föräldrar skulle vårda sina barn – det är den naturliga ordningen – och föräldrar som inte vårdar sina barn bryter alltså mot Guds mening. Det är rimligt att begära att föräldrar sköter sina barn och gör de inte det ska de straffas. Det är också rimligt att alla har rätten att försvara sig själva, så när den amerikanska konstitutionen skapades utgående från den naturliga lagen bestämdes att alla skulle få bära vapen.

Trots att det fanns en högre stående naturlig lag var man mycket tillmötesgående mot samhällets behov i sina tolkningar av den. Exempelvis hade man i Napoli infört dödsstraff utan egentlig rättegång för unga män som ställde upp stegar mot husväggar för att komma till unga jungfrurs fönster. Att döma någon ohörd var emot den naturliga ordningen och därför restes protester mot förfarandet. Men protesterna gick inte igenom. Det hade nämligen blivit alltför vanligt med stegar mot jungfrurs fönster och eftersom att skända jungfrur var ett av de värsta tänkbara brotten kvarstod dödsstraffet och den bristande rättegången mot förbrytare. Ett annat exempel är det onaturliga i att ta ränta, vilket uttryckligen förbjöds i Bibeln. På medeltiden hade emellertid räntetagning blivit en så viktig del av ekonomin att man valde att tolka den naturliga lagen som att förbudet gällde att ta ut onaturligt hög ränta. Teorierna kring den naturliga lagen anpassades alltså till samhällets behov, ibland lokalt, ibland över hela kristenheten. Professor Helmholz slutsats var således att den naturliga lagen var långtifrån endast juridisk teori, utan att den hade en verklig praktisk funktion, att den var under konstant omförhandling och att den fyllde moraliska syften.

En viktig del av den naturliga lagen som professor Helmholz olyckligtvis inte hade inkluderat i sin föreläsning är förhållandet mellan könen. Förhållandet mellan man och kvinna och dessas plats i samhället reglerades nämligen av vad man ansåg föll sig naturligt för män respektive kvinnor. På så vis rättfärdigade man exempelvis att män hade sexuella kontakter utanför äktenskapet och att kvinnan skulle vara trogen. Det låg nämligen i männens natur att behöva sexuella kontakter, vilka naturligtvis inte var av samma upphöjda sort – för att avla arvingar – som dem med hustrun. Samtidigt låg det i kvinnornas natur att vara trogna sina makar och förlita sig på att maken gjorde vad som var rätt eftersom män av naturen är förståndigare än kvinnor. På min fråga om hur den naturliga lagen i egenskap av allmängiltig lag inneboende i alla människor såg på jämlikhet inför lagen – ett begrepp som för tiden fram till 1800-talet inte existerade – blev det riktigt intressanta diskussioner. Den mest uppenbara ojämlikheten inför lagen var förstås mellan fria människor och ofria (slavar). Kristendomen tillåter egentligen inte slaveri (slaveri var ett brott mot den naturliga lagen), men eftersom samhället förfarande var i behov av billig arbetskraft fortsatte slaveri i andra skepnader. Beträffande kvinnor och män fanns inte samma tanke om att kvinnor hade naturliga rättigheter liknande mannens. Det var hennes uppgift att följa sin man vart han än begav sig (och här fanns det olika regler beträffande denna skyldighet om maken begått ett brott och exempelvis landsförvisades) och eftersom naturen gjort honom starkare och styrd av sitt förnuft snarare än känslorna (så som kvinnor) var det hans skyldighet att styra och hennes att lyda.

En av de sakerna som jag tyckte var mest spännande och som inte syns i mitt eget material av den enkla anledningen att folk i Sverige inte skrev ner hur de resonerade före 1600-talet, var referenser till naturen som en del av argumentationen för den naturliga lagen. När man diskuterade bakarv (om arv kan gå från barn till förälder) kom man fram till att det var onaturligt att arvet gick bakåt i familjen. Liksom en flod alltid flyter neråt ska också arvet alltid gå neråt. Det är en medeltida vink om att människan sågs som en del av naturen, en del av skapelsen, och att människans förehavanden följde samma allmängiltiga regler som resten av världen. Mänsklig interaktion som en del av naturens förutbestämda ordning. Parallellen till synen på människan som biologisk varelse i dag är uppenbar, även om Guds del i det hela inte framhålls numera. Det revolutionerande i de kulturteoretiska tankarna om att människan skapar samhället genom interaktion samtidigt som samhället skapar människan, som kom i början av 1900-talet,  får också sin rätta historiska kontext när man ser hur de bröt mot de vetenskapliga grundbultar teorin vilat på under de föregående tusen åren.

Samtidigt fascineras jag av idén om lag. Vi ser lag som en text i en bok. På medeltiden var lagen någonting som levdes och upplevdes i interaktion. Det kommer jag att ta med mig när jag nu fortsätter skrivandet av avhandlingen.