Etikettarkiv | Män kan

Den självständige mannen

På väg hem ser jag en bil i diket längs vår lilla skogsväg. En man som ser lätt stressad ut står och tittar på bilen, som fortfarande är på. Jag stannar förstår, går ur och frågar hur det är.

Han: Bara bra!
Jag (inte alldeles övertygad): Ok…? Klarar du dig här eller?
Han: Jorå! (går halvvägs in på förarplatsen, varvar motorn och betraktar med en uppsyn av expertis snöjordslasket som förtjust sprutar ut alla håll medan bilen bestämt står kvar inklämd mellan två träd)
Jag: Får du hjälp någon stans? Har du ringt någon med traktor?
Han: Nej, men det ordnar sig ska du se. (trycker lite mer på gasen och får bilen i den vinkeln som bilar i actionfilmer har just innan hjälten hoppar ur och bilen faller ner i en ravin)
Jag: Jag ringer nu.
Han: (går runt bilen så långt det går innan skogen tar emot)
Jag: (ringer)
Han: Det verkar inte som att någon svarar.
Jag: Ingen fara, jag provar nästa!
Han: Men du alltså, jag klarar det här! (går runt bilen åt andra hållet tills skogen tar emot, kliver halvvägs in i bilen och upprepar proceduren gasa/stänka alltmedan bilen gräver sin egen grop lite djupare)
Jag: (går till en granne för direkt hjälp med att gräva och putta, ringer en annan granne för hjälp med att dra upp)
Han: Ingen fara alltså, jag har det nu! (har det inte)
Jag: Okej, men nu är hjälp i alla fall på väg.

10 minuter senare var bilen uppe, så när som på jordfyllda däck oskadd. Och det är ju lätt att göra sig rolig över mäns fullkomliga oförmåga att be om eller ens acceptera hjälp och det hade kanske inte varit hela världen om jag hade lyssnat på honom och hans försäkringar om hur mycket han minsann hade det för det värsta som hade kunnat hända var att fick gå hem igen och lämna bilen i diket. Men någonstans så är det så typiskt. Om en bil grundligt fastkörd i ett dike inte är fog nog att få hjälp, vad är det då? Det här med att män inte kan be om hjälp alltså. Man är inte mer manlig för att man kan bära hela världen på sina axlar.

En hypotetisk fråga om babysar och krigföring

En alltigenom hypotetisk fråga som självklart inte har någon som helst koppling till händelser tidigare under kvällen:

Om någon skulle argumentera för att det var någon annan som borde sköta om en baby (för sakens skull kan vi låtsas att ingen av de inblandade var babyns riktiga förälder) bara för att den var kvinna och sedan började kasta matrestkladdiga papperstussar på den som var kvinna bara för att denna vägrade ta emot babyn, vad gäller för regler då? Jag menar, är det ok om den som håller i babyn gömmer sig bakom babyn i skydd mot matrestkladdiga hämndaktioner samtidigt som denne någon glatt skriker att den är Israel och använder mänskliga sköldar? Ponera sedan att det kom matrestkladdiga papperstussar på till exempel ett fönster, vem borde torka det då? Den som kastade snett för att hon hade gröt i ögat eller den som studsade det på fönstret via babyn?

 

Stoppa våldtäkter

Inför Bråvallafestivalen delade Ung Vänster ut flygblad för att stoppa våldtäkter. Grejen var bara att flygbladet var riktat till killar, istället för till tjejer. 8 tips till killar om hur de ska undvika att våldta med allt från att minnas att ”all ovälkommen beröring är att betrakta som övergrepp” och att tänka på att ”det är en våldtäkt även om hon sover” – liknande listor har cirkulerat på Internet redan länge.

Och så är det mängder med killar som får fullkomligt spel över det här flygbladet. ”Fy fan nu har feministerna gått för långt!” ”Typiskt feminister att lägga all skuld på män alltid!” ”Feminister är typ som nazister och snart vill de väl kastrera alla män också!”

Alltså verkligen, killar. Really?

Jag tror att jag knappt var fyllda 12 första gången jag blev uppmanad till försiktighet när jag rörde mig ute, så att jag inte skulle bli våldtagen. I tonåren fick jag höra det hela tiden. Var försiktig! Ställ aldrig i från dig drinken! Lita inte på någon! Gå aldrig med någon hem! Jag har tappat räkningen på förmaningarna men vi kan ju säga som så, att det var jävligt många fler än några ”8 tips”. Inte hjälpte de heller nämnvärt för jag har också tappat räkningen på antalet obedda händer under kjol och i urringning. Antalet halvt uttalade hot om att ”ställa upp” och ”du vet väl vad som kan hända en tjej som dig”. Och vet ni vad som har gått för långt? Killar som tar sig rätten till flickors kroppar. Att lägga skulden på män för något som män gör är så jävla långt overdue. Det är inte alla killars fel och män bär inte någon kollektiv skuld men alla de där förmaningarna om förutseende försiktighet bör inte riktas mot unga kvinnor för det är inte kvinnornas fel. Inte ens det minsta lilla.

För det har ingen som helst betydelse hur försiktiga kvinnor är. Våldtagen kan man bli ändå. Men om alla följde de åtta tips som delades ut skulle våldtäkterna kunna undvikas.

Skåpet är färdigt!

Det där skåpet som min högt vördade älskade make höll på och fixade med, som en gång i tiden var helt träfärgat (i gulnad furu) och som senast ni såg det hade kommit till det här stadiet…IMG_9803-20140218
… är nu färdigt. Den bakre väggen har gammal tapet, köpt på loppis för 50 cent. Knopparna införskaffades på en liten butik i Nickby och kostade ett par euro styck.
IMG_9964-20140304 IMG_9965-20140304 IMG_9967-20140304 IMG_9970-20140304

Underordning och överordning och vilken ordning då?

Efter att ha läst, skrivit och gråtit inne på Genusdebatten – då de diskuterade min pro gradu – står det helt klart för mig att det finns grundläggande brister i förståelsen för vad genusvetenskap studerar och hur. Genusvetenskapen studerar genus, det socialt skapade könet. Att det finns ett sådant råder det inget tvivel om inom forskarvärlden. Det är inte ett ämne uppe för debatt. Hur man bäst ska studera genus är givetvis beroende av saker som vilka källor man har (sysslar man exempelvis med skriven text eller intervjuer?) och i vilken kontext man studerar genus (med tidsmässig och geografisk avgränsning). Ett av de begrepp som folk hängde upp sig på inne på Genusdebatten var ”underordning”. Så länge någon någonstans säger att kvinnor är underordnade så tolkas det av somliga som liktydigt med att män är onda, women are wonderful, offerkofta, ideologi istället för vetenskap, Fan och hans underordnade moster. Vi måste reda ut en del saker här.

Tittar man historiskt på Sverige finns det inga som helst (alltså Inga. Som. Helst.) tvivel på att kvinnor var strukturellt underordnade män och att detta gällde oavsett klass. En rik kvinna kunde vara överordnad en fattig man, men gällande man och kvinna från samma samhällsklass var kvinnan underordnad. Underordning och överordning är begrepp för att beskriva maktstrukturer. Att kvinnor var underordnade betyder alltså att kvinnor inte hade samma makt som män. Igen; det här finns det ingen som tvivlar på. Inte ens vi som sysslar med att undersöka kvinnors agerande, och som dessutom visat att kvinnor hade betydligt mer makt än man tidigare förutsatt, kan gräva fram saker som skulle rubba underordningen. På Genusdebatten var det många som tänkte sig att kvinnor kunde utnyttja sin sexuella makt, förtala sin man, tjata, gnata och göra alla de där sakerna som kvinnor gör i dag (just det) för att få män att göra som de vill. Jag sa det där och jag säger det här igen: det finns inga tecken på att kvinnor skulle ha gjort det i så stor utsträckning att det skulle ha blivit en maktfaktor. Är det fullt rimligt att tänka sig att en ung vacker hustru kunde lirka med sin man? Absolut. Hade hon något att säga till om ifall han istället för att rätta sig efter henne pryglade upp henne med jämna mellanrum och tvingade sig till sex? Nepp. Att det kan ha förekommit att kvinnor lirkade till sig makt (även väldigt högt upp i hierarkin) förtar inte det faktum att de var strukturellt underordnade.

Men fram tills det senaste århundradet var det inget märkligt med över- och underordning. Det var så samhället fungerade och det var så människorna i samhället – både män och kvinnor – tyckte att det skulle fungera. De var alla en del av det stora hela med sina egna platser att fylla. Kvinnor gick inte runt och tyckte synd om sig själva för att de var underordnade. Kvinnor bidrog dessutom aktivt till upprätthållandet av det hierarkiska samhället, och överordning är inte liktydigt med förtryck eller med att ha det bättre. Det är bara ett uttryck för maktfördelning inom forskningen. När genushistoriker talar om kvinnlig underordning är det alltså inte ett ideologiskt dömande, utan en neutral, generell beskrivning av förhållandet mellan könen.

På samma sätt som kvinnor var underordnade män och det var helt i sin ordning (pun intended) var exempelvis landbor (som brukade andras jord) underordnade godsägarna. Det betyder inte att godsägarna var dåliga människor, att landborna inte kunde vara lyckliga och nöjda eller att inte både godsägare och landbor aktivt upprätthöll systemet. Det är bara ett uttryck för hur maktfördelningen såg ut. Och när somliga antigenusare (för att använda ett knepigt samlingsnamn) menar att kvinnor hade sexuell makt och kunde förtala och sånt, skulle man kunna säga precis detsamma om landbor i förhållande till godsägare. Landborna kunde förtala, bråka och krångla (vilket vi också vet att de gjorde, för det finns spår av det i källorna) men de kunde också råka illa ut om de gjorde det. Att det fanns kanaler att påverka förtar inte underordningen. Man är inte kommunist för att man beskriver den jordbrukande befolkningens underordning gentemot den jordägande, lika lite som man är feminist för att man beskriver kvinnors underordning gentemot män.

Att använda underordning om dagens svenska samhälle är betydligt mer problematiskt. Ser man på de traditionella sätten att visa på makt, till exempel tillgång till resurser, är det fortfarande män som är överordnade. Därefter blir det svårare. Kvinnor är inte längre juridiskt underordnade, de är inte utestängda från politiken, deras nätverk har officiell acceptans och så vidare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det är helt relevant att studera kvinnlig underordning i dagens Sverige. Löneskillnaderna är ett sådant exempel, för genom lägre löner förskjuts den ekonomiska makten bort från kvinnor. Det skulle också vara relevant att studera manlig underordning i exempelvis föräldraskapet, för inom familjen har dagens pappa avgjort en underordnad position.

Men man måste inte studera kvinnors underordning för att studera genus. Mitt fokus i min avhandling är inte på underordning utan på aktörskap – alltså vad kvinnor kunde göra snarare än vad de inte kunde göra. Väldigt många genushistoriker har gjort samma sak. Inte heller den mycket snabbt växande genren med fokus på män och manlighet har kvinnors underordning som objekt. Det samma kan sägas om den forskning som syftar till att ta fram information om kvinnor som ett komplement till vad vi redan vet om män (som exempelvis kvinnors brevskrivande – WEMLO).

Och slutligen skulle jag vilja säga att de enda jag någonsin hört säga att alla män skulle vara onda är antifeminister/jämställdister och radikalfeminister. Det är inte något som genusforskning utgår från eller någonsin kommer fram till. En del på Genusdebatten protesterade för att så länge man säger att män är överordnade så framställer man dem som onda. Genusvetarnas enda uppgift är att beskriva hur förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, inte att ta ställning till vems fel det är. Det går helt enkelt inte att beskriva män och kvinnor genom historien utan att se det uppenbara i att män var överordnade och kvinnor underordnade. Det är inte en värdering. Det är ett beskrivande faktum. Vill antigenusarna på riktigt ta itu med bilden av män som onda (en bild jag ställer mig mycket tveksam till som en generalisering) föreslår jag att man slutar protestera mot genusvetenskap och vänder blicken mot populärkulturen i stället. Där kan vi tala värdering i mansbilden. Och det blir inte alltid positivt.

Att vara den extra föräldern. Och att inte vara det.

I vår familj är det främst jag som tar hand om barnen. Inte för att vi egentligen tycker att det är så det ska vara, utan mer för att det liksom har blivit så. Jag tjänade mindre och var därför föräldraledig. Jag har ett mer flexibelt jobb och kan därför lättare ta sjukdagar, lovdagar, whatnotdagar. Jag jobbar dessutom hemifrån och är därför hemma när barnen kommer från skola och dagis, så dagligen får jag liksom ett par timmar extra barntid. Så har det blivit, fast vi egentligen hade tänkt och ganska länge trodde att vi lyckats dela jämnt.

I princip tycker jag inte att det är något problem så här. Det funkar rätt bra, på det stora hela. Barnen har minst en förälder närvarande nästan jämt. Grejen är bara att den föräldern oftast är jag – jag blir en sorts default – och att min man därför blir en extraförälder som man tar till när defaulten inte är där. Och att ”inte vara där” är exempelvis inte att vara i duschen istället för i samma rum som extraföräldern, för även om maken sitter bredvid barnen kan de gå och leta rätt på mig för att fråga om de kan få ett glas saft. Förmodligen utan att ens tänka på det.

Och jag är inte en sån där mamma som myser av den sortens uppmärksamhet, som tycker att det är trevligt att barnen har mig som defaultförälder. Dels för att det säkert inte är så kul att alltid vara den som inte är default och att jag är övertygad om att föräldraskap är bäst delat, men mest för att jag aldrig får vara ifred. Att jag går på toaletten ses av barnen som det ultimata tillfället att diskutera oförrätter. Ta en dusch är en inbjudan till jaga-lekar i badrummet. Sitta ner med bok betyder serva med saft, bröd, inte den sortens bröd, svagare saft, hellre gröt än bröd förresten, mera saft, inte hungrig längre nu när gröten är färdig. Min man har det inte så. Under hela den tiden kan han sitta och titta på film helt ostört. Det är inte hans fel. Det är bara så det har blivit.

Någonstans blir det liksom en ond cirkel där jag sköter barnen mest så att jag sedan måste sköta barnen mest. Han får vara den där föräldern som kommer in i vår vardagsrumba och gör roliga extrasaker. Han tar dem till simhallen. Han bygger kojor. Han spelar spel. Jag svarar på förtitolvtusen varför-frågor per dag. Lagar billig mat som räcker länge. Medlar i konflikter. Svarar tålmodigt nej på alla ”men jag vill”. Funderar på om det är värt att mikra kaffet en fjärde gång eller om det bara är dags att ge upp.

Och det största problemet som jag ser det är att det ibland känns som att vi är en familj på tre. Två barn och en mamma. Och så en pappa som försöker hänga med så gott han bara kan men som blir utanför varje gång barnen av vana kommer till mig istället för till honom. Som får oförtjänt mycket skäll och gnäll av mig för att han köper med sig fel saker från affären (de tycker inte längre om sånna nuggets, bara sånna andra), har ätit upp dotterns yoghurt hon sparat, inte vet vilka av barnens kläder som blivit för små eller vilka storlekar de har. Jag undrar hur i helvete han inte kan veta, men egentligen så förstår jag ju. Jag är defaultföräldern. Det är jag som förväntas veta. Han är extraföräldern. Han vet bara det jag berättar.

Det här är inte ett system som kommer av biologiskt betingade förkunskaper, utan ett system som vi sakta men säkert – genom våra val som föräldrar – själva har arbetat fram. Och det är ju inte som att det liksom för alltid skulle vara kört och hugget i sten och klappat och klart och så. Men det krävs medvetenhet om vad som händer när en förälder (läs: mamman) tar största delen av föräldraledigheten för man är grundlurad om man tror att det inte kommer att påverka barnens relation till föräldrarna och i förlängningen dessutom föräldrarnas relation till varandra och inte minst faderns relation till resten av familjen. För det finns få saker som är så farliga som just det där att fadern har en relation till sin familj, inte att han är en del av den. Och jag hoppas att den nya trenden med hemmamammor ger gladare familjer med mer tid för varandra, inte familjer och utanförpappor.

Varför behövs män egentligen?

Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?

Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.

På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.

Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.

Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.

Därför behövs män.

(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)