Etikettarkiv | Män kan

Skåpet är färdigt!

Det där skåpet som min högt vördade älskade make höll på och fixade med, som en gång i tiden var helt träfärgat (i gulnad furu) och som senast ni såg det hade kommit till det här stadiet…IMG_9803-20140218
… är nu färdigt. Den bakre väggen har gammal tapet, köpt på loppis för 50 cent. Knopparna införskaffades på en liten butik i Nickby och kostade ett par euro styck.
IMG_9964-20140304 IMG_9965-20140304 IMG_9967-20140304 IMG_9970-20140304

Underordning och överordning och vilken ordning då?

Efter att ha läst, skrivit och gråtit inne på Genusdebatten – då de diskuterade min pro gradu – står det helt klart för mig att det finns grundläggande brister i förståelsen för vad genusvetenskap studerar och hur. Genusvetenskapen studerar genus, det socialt skapade könet. Att det finns ett sådant råder det inget tvivel om inom forskarvärlden. Det är inte ett ämne uppe för debatt. Hur man bäst ska studera genus är givetvis beroende av saker som vilka källor man har (sysslar man exempelvis med skriven text eller intervjuer?) och i vilken kontext man studerar genus (med tidsmässig och geografisk avgränsning). Ett av de begrepp som folk hängde upp sig på inne på Genusdebatten var ”underordning”. Så länge någon någonstans säger att kvinnor är underordnade så tolkas det av somliga som liktydigt med att män är onda, women are wonderful, offerkofta, ideologi istället för vetenskap, Fan och hans underordnade moster. Vi måste reda ut en del saker här.

Tittar man historiskt på Sverige finns det inga som helst (alltså Inga. Som. Helst.) tvivel på att kvinnor var strukturellt underordnade män och att detta gällde oavsett klass. En rik kvinna kunde vara överordnad en fattig man, men gällande man och kvinna från samma samhällsklass var kvinnan underordnad. Underordning och överordning är begrepp för att beskriva maktstrukturer. Att kvinnor var underordnade betyder alltså att kvinnor inte hade samma makt som män. Igen; det här finns det ingen som tvivlar på. Inte ens vi som sysslar med att undersöka kvinnors agerande, och som dessutom visat att kvinnor hade betydligt mer makt än man tidigare förutsatt, kan gräva fram saker som skulle rubba underordningen. På Genusdebatten var det många som tänkte sig att kvinnor kunde utnyttja sin sexuella makt, förtala sin man, tjata, gnata och göra alla de där sakerna som kvinnor gör i dag (just det) för att få män att göra som de vill. Jag sa det där och jag säger det här igen: det finns inga tecken på att kvinnor skulle ha gjort det i så stor utsträckning att det skulle ha blivit en maktfaktor. Är det fullt rimligt att tänka sig att en ung vacker hustru kunde lirka med sin man? Absolut. Hade hon något att säga till om ifall han istället för att rätta sig efter henne pryglade upp henne med jämna mellanrum och tvingade sig till sex? Nepp. Att det kan ha förekommit att kvinnor lirkade till sig makt (även väldigt högt upp i hierarkin) förtar inte det faktum att de var strukturellt underordnade.

Men fram tills det senaste århundradet var det inget märkligt med över- och underordning. Det var så samhället fungerade och det var så människorna i samhället – både män och kvinnor – tyckte att det skulle fungera. De var alla en del av det stora hela med sina egna platser att fylla. Kvinnor gick inte runt och tyckte synd om sig själva för att de var underordnade. Kvinnor bidrog dessutom aktivt till upprätthållandet av det hierarkiska samhället, och överordning är inte liktydigt med förtryck eller med att ha det bättre. Det är bara ett uttryck för maktfördelning inom forskningen. När genushistoriker talar om kvinnlig underordning är det alltså inte ett ideologiskt dömande, utan en neutral, generell beskrivning av förhållandet mellan könen.

På samma sätt som kvinnor var underordnade män och det var helt i sin ordning (pun intended) var exempelvis landbor (som brukade andras jord) underordnade godsägarna. Det betyder inte att godsägarna var dåliga människor, att landborna inte kunde vara lyckliga och nöjda eller att inte både godsägare och landbor aktivt upprätthöll systemet. Det är bara ett uttryck för hur maktfördelningen såg ut. Och när somliga antigenusare (för att använda ett knepigt samlingsnamn) menar att kvinnor hade sexuell makt och kunde förtala och sånt, skulle man kunna säga precis detsamma om landbor i förhållande till godsägare. Landborna kunde förtala, bråka och krångla (vilket vi också vet att de gjorde, för det finns spår av det i källorna) men de kunde också råka illa ut om de gjorde det. Att det fanns kanaler att påverka förtar inte underordningen. Man är inte kommunist för att man beskriver den jordbrukande befolkningens underordning gentemot den jordägande, lika lite som man är feminist för att man beskriver kvinnors underordning gentemot män.

Att använda underordning om dagens svenska samhälle är betydligt mer problematiskt. Ser man på de traditionella sätten att visa på makt, till exempel tillgång till resurser, är det fortfarande män som är överordnade. Därefter blir det svårare. Kvinnor är inte längre juridiskt underordnade, de är inte utestängda från politiken, deras nätverk har officiell acceptans och så vidare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det är helt relevant att studera kvinnlig underordning i dagens Sverige. Löneskillnaderna är ett sådant exempel, för genom lägre löner förskjuts den ekonomiska makten bort från kvinnor. Det skulle också vara relevant att studera manlig underordning i exempelvis föräldraskapet, för inom familjen har dagens pappa avgjort en underordnad position.

Men man måste inte studera kvinnors underordning för att studera genus. Mitt fokus i min avhandling är inte på underordning utan på aktörskap – alltså vad kvinnor kunde göra snarare än vad de inte kunde göra. Väldigt många genushistoriker har gjort samma sak. Inte heller den mycket snabbt växande genren med fokus på män och manlighet har kvinnors underordning som objekt. Det samma kan sägas om den forskning som syftar till att ta fram information om kvinnor som ett komplement till vad vi redan vet om män (som exempelvis kvinnors brevskrivande – WEMLO).

Och slutligen skulle jag vilja säga att de enda jag någonsin hört säga att alla män skulle vara onda är antifeminister/jämställdister och radikalfeminister. Det är inte något som genusforskning utgår från eller någonsin kommer fram till. En del på Genusdebatten protesterade för att så länge man säger att män är överordnade så framställer man dem som onda. Genusvetarnas enda uppgift är att beskriva hur förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, inte att ta ställning till vems fel det är. Det går helt enkelt inte att beskriva män och kvinnor genom historien utan att se det uppenbara i att män var överordnade och kvinnor underordnade. Det är inte en värdering. Det är ett beskrivande faktum. Vill antigenusarna på riktigt ta itu med bilden av män som onda (en bild jag ställer mig mycket tveksam till som en generalisering) föreslår jag att man slutar protestera mot genusvetenskap och vänder blicken mot populärkulturen i stället. Där kan vi tala värdering i mansbilden. Och det blir inte alltid positivt.

Att vara den extra föräldern. Och att inte vara det.

I vår familj är det främst jag som tar hand om barnen. Inte för att vi egentligen tycker att det är så det ska vara, utan mer för att det liksom har blivit så. Jag tjänade mindre och var därför föräldraledig. Jag har ett mer flexibelt jobb och kan därför lättare ta sjukdagar, lovdagar, whatnotdagar. Jag jobbar dessutom hemifrån och är därför hemma när barnen kommer från skola och dagis, så dagligen får jag liksom ett par timmar extra barntid. Så har det blivit, fast vi egentligen hade tänkt och ganska länge trodde att vi lyckats dela jämnt.

I princip tycker jag inte att det är något problem så här. Det funkar rätt bra, på det stora hela. Barnen har minst en förälder närvarande nästan jämt. Grejen är bara att den föräldern oftast är jag – jag blir en sorts default – och att min man därför blir en extraförälder som man tar till när defaulten inte är där. Och att ”inte vara där” är exempelvis inte att vara i duschen istället för i samma rum som extraföräldern, för även om maken sitter bredvid barnen kan de gå och leta rätt på mig för att fråga om de kan få ett glas saft. Förmodligen utan att ens tänka på det.

Och jag är inte en sån där mamma som myser av den sortens uppmärksamhet, som tycker att det är trevligt att barnen har mig som defaultförälder. Dels för att det säkert inte är så kul att alltid vara den som inte är default och att jag är övertygad om att föräldraskap är bäst delat, men mest för att jag aldrig får vara ifred. Att jag går på toaletten ses av barnen som det ultimata tillfället att diskutera oförrätter. Ta en dusch är en inbjudan till jaga-lekar i badrummet. Sitta ner med bok betyder serva med saft, bröd, inte den sortens bröd, svagare saft, hellre gröt än bröd förresten, mera saft, inte hungrig längre nu när gröten är färdig. Min man har det inte så. Under hela den tiden kan han sitta och titta på film helt ostört. Det är inte hans fel. Det är bara så det har blivit.

Någonstans blir det liksom en ond cirkel där jag sköter barnen mest så att jag sedan måste sköta barnen mest. Han får vara den där föräldern som kommer in i vår vardagsrumba och gör roliga extrasaker. Han tar dem till simhallen. Han bygger kojor. Han spelar spel. Jag svarar på förtitolvtusen varför-frågor per dag. Lagar billig mat som räcker länge. Medlar i konflikter. Svarar tålmodigt nej på alla ”men jag vill”. Funderar på om det är värt att mikra kaffet en fjärde gång eller om det bara är dags att ge upp.

Och det största problemet som jag ser det är att det ibland känns som att vi är en familj på tre. Två barn och en mamma. Och så en pappa som försöker hänga med så gott han bara kan men som blir utanför varje gång barnen av vana kommer till mig istället för till honom. Som får oförtjänt mycket skäll och gnäll av mig för att han köper med sig fel saker från affären (de tycker inte längre om sånna nuggets, bara sånna andra), har ätit upp dotterns yoghurt hon sparat, inte vet vilka av barnens kläder som blivit för små eller vilka storlekar de har. Jag undrar hur i helvete han inte kan veta, men egentligen så förstår jag ju. Jag är defaultföräldern. Det är jag som förväntas veta. Han är extraföräldern. Han vet bara det jag berättar.

Det här är inte ett system som kommer av biologiskt betingade förkunskaper, utan ett system som vi sakta men säkert – genom våra val som föräldrar – själva har arbetat fram. Och det är ju inte som att det liksom för alltid skulle vara kört och hugget i sten och klappat och klart och så. Men det krävs medvetenhet om vad som händer när en förälder (läs: mamman) tar största delen av föräldraledigheten för man är grundlurad om man tror att det inte kommer att påverka barnens relation till föräldrarna och i förlängningen dessutom föräldrarnas relation till varandra och inte minst faderns relation till resten av familjen. För det finns få saker som är så farliga som just det där att fadern har en relation till sin familj, inte att han är en del av den. Och jag hoppas att den nya trenden med hemmamammor ger gladare familjer med mer tid för varandra, inte familjer och utanförpappor.

Varför behövs män egentligen?

Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?

Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.

På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.

Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.

Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.

Därför behövs män.

(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)

Jämställdhetssvårigheterna – en dag i vårt liv

Vi har ju pratat rätt mycket om det där med hur svårt jämställdhet är de senaste dagarna. Om hur man kan vara helt överens om att jämställdhet är viktigt, att det är så man vill ha det, men sedan blir det liksom ändå inte så.

Som i dag.

Min högt vördade älskade make har åkt till Tyskland på arbetsresa. På dagis var det påskpyssel med mor-och farföräldrar. Vi hade inga mor-eller farföräldrar tillgängliga och så står man där. Alltså, inte så att det var något svårt val. Klart att jag som har möjligheten att följa med på påskpyssel gör det. Klart att Tilda inte ska behöva lida för några jämställdhetsideal. Men när det var pyssel på Vilhos förskola var det precis samma sak fast det var inte Tyskland utan något möte som kom i vägen. Och när det var höstfest. Och när det var Luciafest. Och när det var julfest när maken var tvungen att stressa iväg halvvägs in i programmet och jag kunde sitta kvar.

Det är inte rättvist. Inte mot någon.

Inte mot mig som har den teoretiska möjligheten att jobba ikapp vid ett annat tillfälle och alltså blir den förälder som får jobba kväll och helg för att jag har varit på pyssel och fester.

Inte mot maken som känner tyngden och stressen av att vara den som måste gå tidigare och tjäna pengar, som aldrig får sitta kvar och på riktigt vara delaktig i den miljö där våra barn trots allt tillbringar en ganska stor del av sin dag.

Och inte mot barnen som förvisso är ganska nöjda över att ha sin mamma på plats, men som säkert skulle vara ännu nöjdare med att ibland få ha sin pappa där också.

Men vet ni vad jag tycker är det värsta? Det är att så många inte ser något problem med att det ser ut så här. Att det är som det ska att mamman går på alla barnens pysseldagar och festligheter och att pappan inte gör det.

Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen

Vi har ju talat om det här förr, att mamman i dag har förtur till barnen. Som ni som hänger här redan vet tycker jag inte att det är bra för någon. Föräldrar måste ha jämställd rätt till barnen om de ska förväntas ha jämställda skyldigheter, liksom. Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att skilja på de samhälleliga strukturer som gör att mammor ofta betraktas som förstaföräldern och på lagliga rättigheter i förhållande till sina barn. För det finns många arga röster som hävdar att kvinnor i dag har en alltför stor laglig rätt till barnen, att kvinnor alltid har haft sånna rättigheter, att fäder alltid har underskattats och att det inte finns några som helst behov av denna mammarätt. Först av allt vill jag avliva myten om att mammor i dag trumfar pappor rent lagligt, för så är det inte. Tvärtom är socialnämnden skyldig att försöka fastställa vem som är far till ett barn (vem som är mor vet man ju allmänhet redan baserat på vem som födde barnet liksom). Fadern ska sedan beredas möjlighet att fastställa faderskapet och barn, mor och far kan testas genom blodprov om någon av dem begär detta. Många ondgör sig över att faderskapet ens ska behöva fastställas, att det inte ska vara självklart, men eftersom det inte är fysiskt självklart vem som är fader och en sådan position medför livslånga förpliktelser anser jag att det är helt på sin plats att man är grundlig. Ur en rättshistorisk synvinkel känns klagomålen på fastställandet av faderskapet och moderns självklara status som smått bisarr.

För det är ingen tvekan om att moderns lagliga rätt till barnen är en nymodighet, och det tror jag är oerhört viktigt att komma ihåg.  Mammor har genom århundradenas lopp inte haft någon laglig rätt till barnen utan hade bara status som mor till barnen så länge hon var gift med barnens far och uppförde sig så som det anstod en hustru. Var hon otrogen kunde hon bli utkastad ur hemmet, var hon uppkäftig kunde hon få stryk och gick det så långt som till skilsmässa (även om det var på makens initiativ) tillhörde barnen honom. En kvinna som kastats ut tillsammans med ett litet barn hade ingen rätt till bidrag ens för barnets uppehälle om inte mannen accepterade barnet som sitt – och då hade han också långtgående rättigheter att bestämma över det. Det bidrag för barn till ensamstående mödrar som infördes 1937 i Sverige var villkorat i det att det krävdes domstolsbeslut över faderns skyldighet till underhåll, vilket inte alltid var helt enkelt att få, och ifall modern hade ekonomiska möjligheter att hålla dem från fattigstugan uteblev bidraget helt. De barn som inte hade en far som erkänt dem fick ingenting, innan lagen ändrades 1947 och även faderslösa barn över tre år fick rätt till bidrag.

En annan aspekt av moderns rätt till barnet som ofta tas upp är hur kvinnan själv får avgöra huruvida en abort ska genomföras. Det är också en nymodighet. Tidigare hade en kvinna som blivit gravid då det inte var meningen aldrig rätt att göra abort, men den tilltänkte fadern hade rätten att förskjuta henne för den kommande babyns skull. Vittnena kring unga kvinnor som i desperation tagit sitt eget liv eller utsatt sig för de mest horribla behandlingar för att komma bort från graviditeten visar vilken ofattbart svår situation en oönskad graviditet försatte en kvinna i. Att kvinnan i dag har det avgörande ordet kring abort är helt enkelt en effekt av att inget annat är tänkbart, och de historiska mönster kring oönskade graviditeter som fanns i Sverige och Finland är inte förpassade till historien i länder som är starkt patriarkala och inte tillåter abort. Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.

Det kan vara svårt att tänka sig att den här världen bara är några generationer bort, att ens egen mormor eller farmor har haft helt andra referensramar, men när man som många i dag gör sitter och beklagar sig över kvinnors rätt till sina barn (och chockerande många gör det) ska man tänka på hur nära i tiden det ligger att de rättigheterna inte ens existerade. Om min make fått igenom en skilsmässa för hundra år sedan (grund för den skilsmässan skulle väl troligen ha varit att hustrun var okontrollerbar) hade han fått barnen och jag hade inte ens fått besöksrätt. Och jag säger inte att det inte fanns män genom historien som hade velat ta hand som sina barn men blev berövade den möjligheten, eller att det inte i alla tider funnits somliga kvinnor som förstått att skamlöst utnyttja system till sin fördel utan en tanke på barnen, men det borde bara vara ytterligare bevis på vikten av att faderskap ska fastställas och att man kämpar för även strukturell jämställdhet för föräldrar. Att ensamstående mammor i dag fortfarande är en synnerligen utsatt grupp visar dessutom på vikten av mödrars lagliga rättigheter till fastställande av faderskap, till underhåll, till sina barn och till sina kroppar. Det här är inte historiska självklarheter, utan rättigheter våra mor- och far-mödrar saknade och som vi borde ha förstånd nog att vårda och bevaka.

Kuriosa: Vi har redan tidigare diskuterat moderskapets historia.

Fredspriset

En exklusiv gubbklubb ger världens kanske mest prestigefyllda pris bestående av en ansenlig penningsumma till en annan gubbklubb. Ont förtal att det skulle vara gubbklubbar? Räkna igenom hur många kvinnor som är representerade. Under de i runda slängar hundra år som priset har delats ut har det varit under 10 kvinnor som mottagare. Faktum är att förra årets pristagare (vilka representerar typ 30% av alla de kvinnor som någonsin fått priset) fick det på grund av deras arbete för kvinnors rätt att ens delta i fredsbyggande arbete. Ett pris för kvinnors rätt att delta i att skapa fred. Förra året. WTF.

Den som tror att alla de män som sitter på toppositioner gör det endast på grund av att alla dessa män är bättre än kvinnor och inte på grund av att män på toppositioner skyddar varandra är inte så lite blåögd.

Nästa års pris till talibanerna för deras insatser att hålla ordning i oroliga områden?

Kvinnor som inte kan klara sig själva och pojkar som blir män

Igår tittade vi på Transformers: Revenge of the Fallen. Jag gillar Transformers, så där i allmänhet, och jag gillar storys med uråldriga legender och slutscener från Egypten i synnerhet. Jag har oftast inget emot att alla hjältar är män, och jag har dessutom en alldeles besynnerligt hög tolerans för film med tonårskomplex. Således borde den här Transformers ha funkat jättebra för mig.

Men det slutar ändå med att jag sitter och skriker åt TV:n på ett sådant sätt som kanske inte är alldeles socialt accepterat, avgjort inte särdeles effektivt och enligt min man ganska irriterande. Jag vet att Megan Fox är med för att hon är snygg, inte för att hon fyller någon sorts avgörande roll för händelseutveckling, det är inte en nyhet. Det enda coola hon gör (om man räknar bort att hon blåser runt i minishorts på en motorcykel alldeles i början vilket min man tyckte var jättecoolt) är att hon tränar en Decepticon, men coolheten av denna bragd försvinner eftersom det inte fyller någon funktion: efter att i en utdragen sekvens av tonårshumor ha humpat hennes ben försvinner hennes specialtränade Decepticon från handlingen.

Ungefär halva filmen går ut på att Megan Fox och Shia LaBeof springer runt i öknen med sanden från ett uråldrigt vapen i ett litet tygstycke, i ett försök att väcka Optimus Prime till liv. För det första kan man ju fråga sig hur det kommer sig att de måste springa flera kilometer genom öknen i en film som går ut på att robotbilar hjälper människor. Men det är en annan sak. Vad som stör mig och vad som gör hela filmen till en enda lång plåga är att Megan Fox är så in i helvete hjälplös att hon inte kan få springa själv. Det är krig mellan ett gäng överdimensionerade utomjordiska robotar och bara en enda person kan rädda världen från en säker undergång. Denne person har ett par minuter på sig att springa en kilometer i öknen innan ondskefulla utomjordingar startar ett vapen som förstör solen och Megan Fox kan inte springa utan att denna person samtidigt håller henne i handen. Hela. Jävla. Tiden. Och de allra sista metrarna, då Shia och Megan äntligen nått fram till alla de tuffa amerikanska soldaterna i den egyptiska öknen (men let’s not go there just nu), är det istället soldaternas ledare som måste hålla Megan i handen när de springer. Han är tungt klädd i arméns ökenutrustning och dessutom bär han på vapen och ammunition. Hon, däremot, är långt ifrån tyngd av några extra attiraljer. Så varför i hela friden är det inte hon som springer först? Och om hon nu är så satans dålig på att springa och hela världen är beroende av att Shia når sitt mål är det väl bättre att bara dumpa henne och se till att världen räddas? Det är inte romantiskt, det är ur handlingens perspektiv fullkomligt meningslöst och ur ett kvinnorollsperspektiv oerhört nedlåtande.

Låt. Henne. Springa. Själv.

Ok. Så hon ramlade. LÅT HENNE LIGGA OCH RÄDDA VÄRLDEN!!

MEN FÖR I HELVETE!

Och så två andra saker som drev mig till vansinne:

1: När de gömmer sig för polisen i Egypten har Megan Fox i ett skarptänkt ögonblick förklätt sig genom att ta på sig en svart sjal. Ingen kan känna igen dem! Snilledrag! För alla tittar ju tack och lov på Megan Fox och inte på de två enorma utomjordiska robotarna som klamrar sig fast på husväggen bakom henne.

2: Ungefär lika viktigt som att rädda världen är att Shia måste säga de tre magiska orden till Megan – och nu hade man ju kunnat hoppas att de hade varit ”run for yourself” – men nej: med tvång måste han säga att han älskar henne. Inte avgudar, inte vill tillbringa hela livet med, inte kommer att släpa springande genom en öken fast att det sinkar honom och hotar hela världen. Nä, han måste säga att han älskar henne. Då blir allting bra igen.

Jag säger inte att det här inte hade varit saker som fått mig att spy annars också, men det som gör det hela ännu värre, är att filmens drivande story är Sams (alltså Shias) utveckling från en pojke till en riktig man, där han börjar college och gör sig fri från sina föräldrar. ”You have to let me go, dad”, säger han till sin far när denne insisterar på att komma med på den sista delen av springturen genom öknen. Nej. Sam är man nu. Det måste pappan förstå. Megan Fox däremot, hon kan inte ens springa själv, men ska likväl komma med den sista biten också. Där finns det ingen frigörelse. Hon är beroende av honom. Av någon att hålla i handen. Det är fint att kvinnor kan få komma med när männen räddar världen, men de får hellre stanna hemma om de bara ska vara en prydnad. Att låta kvinnor komma med på männens äventyr fyller absolut noll funktion om någon måste hålla dem i handen.

Lagar, strukturer och manlig diskriminering

Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.

Vem vill ha en framgångsrik man?

Pelle Billing skriver ett intressant inlägg om hur vi är vana vid att höra om den kvinnliga objektifieringen, men bortser från att män objektifieras minst lika mycket. Han skriver att den kvinnliga objektifieringen är utseendefixerad och att den manliga istället fokuserar på framgång. Även om jag håller med om delar av essensen i hans inlägg, det där med att kvinnor också kan ställa orimliga krav på män, missar han helt objektifieringens kärna.

Att objektifiera betyder att man gör någon till ett objekt (som motsats till subjekt). Objektet kan inte själv handla, utan är föremålet för handlingen. Att det skulle vara objektifiering då män framställs som framgångsrika är alltså en paradox: man kan inte vara ett framgångsrikt objekt. Det betyder inte att män inte kan bli objektifierade, eller att stereotyper och orimliga ideal inte är problem för både män och kvinnor, men det betyder att framgångsidealet inte är objektifiering. Vidare skriver Pelle att ”kvinnors framgångsobjektifiering av män, går stick i stäv med feministiska tankar om att jämna ut könsfördelningen på samhällets ledande positioner, samt mäns och kvinnors genomsnittliga inkomster. Om fler män börjar arbeta deltid, avstår befordringar och söker sig bort från framgångsrika karriärer – blir det färre män som uppfyller mallen för objektifieringen.”

Exemplet på den där ”framgångsobjektifieringen” som Pelle lyfter fram är från en klassisk tantsnuskbok där mannen utmålas som rik, snygg och pianovirtuos, så visst finns det kvinnor som reproducerar idealet med den manliga framgången och visst finns det kvinnor som konsumerar det, men det är bara slå upp vilken tidning riktad till män som helst för att kunna konstatera att män själva i minst lika stor utsträckning reproducerar framgångsidealet (precis som kvinnor i viss mån reproducerar objektifieringen). Inte någonsin intervjuar Slitz herr Medelsvensson i sina skitiga kalsonger i sin medelmåttiga soffa i en medelstor stad någonstans ungefär i mitten av Sverige. Framgångsidealet är inte en effekt av vad kvinnor verkligen söker i en partner, utan avspeglar stereotypa ideal upprätthållna och reproducerade av både män och kvinnor.

Så är det så att de män som vill vara jämställda och inte jaga framgångsidealet är dömda till ett liv i ensamhet eftersom kvinnor faktiskt suktar efter en rik, snygg pianovirtuos? Inte alls. Jag är helt övertygad om att män vill ha snygga objektifierade stereotyp-kvinnor i ungefär lika stor utsträckning som kvinnor vill ha framgångsrika super-män. Det vill säga: inte speciellt mycket. En man vill säkert inte ha en kvinna med fyra magar, tre ögon och hår som kan skrubba bort inbränd mat ur kastruller, precis som en kvinna förmodligen inte vill ha en man som spenderar dagarna med att klia sig på pungen och spela navelludds-memory med sig själv, men vanliga män och kvinnor vill oftast ha andra vanliga män och kvinnor.

Kvinnor har i alla tider kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller, så varför skulle inte män kunna göra det fast de inte är chefer?